För vem är svenskheten tillgänglig?

Dokumentären ”Hej svensk” skildrar klass 2A i Kvarnbackaskolan och deras relationer till det svenska samhället. Hela filmen finns på SVT Play t o m lördag den 9 mars och ger en intressant inblick i hur skolans personal diskuterar begreppet svenskhet med eleverna.

Vilka kriterier gäller egentligen för att kalla sig ”svensk”?

Räcker det med att bo i Sverige för att höra hemma här?

Vad innebär det att leva i Sverige?

Vem har rätt att definiera svenskhetens innehåll och omfattning?

Känner barnen några svenskar?

Jag återkommer ofta till frågor om svenskhet och vithet och blev därför mycket tagen av filmens innehåll. Se den gärna med friska ögon innan du tar del av mina kommentarer till de delar av filmen som engagerade mig mest i klippet nedan:

Annonser

Vardagsrasism och privilegiet att vara omedveten

samisk-flagga

Nästa vecka försvarar psykologen Lotta Omma sin avhandling Ung same i Sverige- Livsvillkor, självvärdering och hälsa vid Umeå universitet. Avhandlingen visar att hälften av de tillfrågade unga samerna i åldern 13-28 år bär på erfarenheter av etnisk diskriminering.

Ungdomarna upplever en i mycket hög grad utsatt situation på grund av etnisk diskriminering och för att de ofta måste försvara och förklara sin existens som samer. Ungdomarna beskriver att okunskapen är stor hos svenskar i allmänhet och trots goda intentioner i läroplanen får de inte lära sig att samerna är ett urfolk i Sverige.

Etnisk diskriminering vardag för unga samer (pressmeddelande från Umeå universitet)

Bland svaren finns berättelser om unga som fått sten kastat på sig, blivit spottade på och slagna för att de pratar samiska. 41 procent svarade att de blivit kallade lappjävel. Någon skriver att en lärare sagt att elevens lathet och problem med matte berodde på det samiska ursprunget. En annan skriver att vissa lärare beter som om samer inte finns.

Ungdomarna blir mer utsatta ju tydligare samisk identitet de har:
– Det innebär att renskötargruppen och de som talar samiska hade mest erfarenhet av etnisk diskriminering, säger Lotta Omma.

Unga samer hånas och kränks (P3 Nyheter)

I sin utredning Främlingsfienden inom oss pekar Bengt Westerberg på att vardagsrasism utgör det största hotet mot utsatta grupper:

Utredningens titel, ”Främlingsfienden inom oss”, motiveras av att det stora hotet mot utsatta grupper inte är de extrema grupperna utan de många människorna. Även i dag gör sig många skyldiga till olika former av vardagsrasism. Med fel signaler från ledande politiker kan den snabbt växa till svårare former av främlingsfientlighet. Historiska erfarenheter från såväl andra länder som Sverige är varnande exempel. Arbetet mot mer brutala former av främlingsfientlighet måste börja med den främlingsfientlighet som finns i vardagen. Vi måste börja med oss själva.

Ibland får jag en känsla av att många svenskar tror att Sverigedemokraterna och enstaka nazister utgör det enda rasistiska hotet i vårt land. I själva verket är rasismen närvarande överallt i vardagen; på skolor, arbetsplatser och i bostadsområden. Först när vi blir medvetna om vår egen position i samhället och hur vi själva bidrar till att upprätthålla rasistiska maktstrukturer, kan vi bidra till att på allvar bekämpa rasism och diskriminering.

Den som tillhör samhällsnormen (vit/heterosexuell/medelklass/man) har också förmånen att vara tämligen omedveten om sin egen privilegierade maktställning. Så länge samhället och dess värderingar är anpassade efter den grupp jag själv tillhör, måste jag anstränga mig desto mer för att söka förstå och sätta mig in i minoriteters erfarenheter och livssituation. Därför tillkommer ett särskilt stort ansvar att visa lyhördhet och ödmjukhet inför andra gruppers villkor Med stor makt tillkommer också stort ansvar, som ”Spider Man” uttrycker det.

I have the privilege of being totally unaware of my own privilege

Tyvärr reagerar många instinktivt defensivt när frågor om deras egen medverkan till rasistiska och diskriminerande strukturer dyker upp. Vi har alltid lättare att förlägga problemet hos någon annan än oss själva. Den som avslöjar och ifrågasätter vardagsrasism bemöts därför inte sällan av en störtflod av defensiva och upprörda motangrepp.

Nedanstående kommentarer till en nidbild som lades upp på Instagram häromdagen belyser flera av de metoder som återkommande används när människor väljer att gå i försvar istället för att ta till sig av kritiken.

”Jag hade inte för avsikt att uttrycka mig rasistiskt och därför finns det inget problem med att jag gjorde det!” Ofta bygger vardagsrasism på omedvetna fördomar. En ond avsikt är inte avgörande för att särbehandlingen ska få negativa konsekvenser för den drabbade.

”Det här är bara humor – man kan skämta om allt!” Humor och rasism är inte varandras motsatser. Tvärtom utgör den politiska satiren en viktig faktor i spridandet av åsikter och värderingar. Humor med rasistiska inslag sprider rasistiska värderingar, helt enkelt.

”Jag tycker inte att det här är rasistiskt!” Det är inte automatiskt upp till den privilegierade gruppen att avgöra vad som är rasistiskt och inte. Endast genom att lyssna till andras erfarenheter kan den som själv inte drabbas av vardagsrasismen skapa sig en förståelse för dess uttryck och konsekvenser.

white-privilege

”Snart får man inte säga någonting alls i det här landet!” Det handlar inte om rätten att yttra sig, utan om att ta ansvar för konsekvenserna av sina yttranden. Den som uttrycker sig rasisiskt bidrar till förtryck och diskriminering.

”Jag känner en same som inte tar illa upp av det här skämtet – alltså är det inte problematiskt!” Rasistiska stereotyper handlar om maktutövning. De uttrycker den ”normales” rätt att definiera ”den andre” som annorlunda, exotisk och ibland mindre värd. Att enstaka individer inte tar illa upp av en nidbild eliminerar inte problemet. Anekdotisk bevisföring är inte ett giltigt argument i någon debatt.

”När du utpekar mig som vit heterosexuell man gör du dig skyldig till en förminskande generalisering!” Att belysa att en person har privilegier baserade på sin vithet eller könstillhörighet är inte samma sak som att påstå att alla människor som tillhör en viss grupp har samma egenskaper. Även vita heterosexuella cismän kan lära sig att tänka normkritiskt och visa lyhördhet för andra gruppers erfarenheter.

”Jag känner mig kränkt av att bli utpekad som rasist!” Om en person råkar ge uttryck för en rasistisk fördom eller stereotyp baserat på omedvetenhet och okunskap, innebär detta inte automatiskt att hen är rasist. Om samma person framhärdar sin rätt att uttrycka sig rasistiskt efter att ha blivit upplyst om det rasistiska innehållet, blir situationen en annan. Den som inte vill stämplas som rasist bör vara beredd att ändra sitt beteende. Den som medvetet uttrycker sig rasistiskt uppfattas nämligen av omgivningen som – rasist.

grapoluponape instagram

I en kommentar till en annan bild refererar grapoluponape till ovanstående diskussion som ”hatet från unibrowmaffian”:

higge79-instagram

Istället för att ta bort nidbilden laddar grapoluponape upp en ny bild ett par dagar senare, och häcklandet fortsätter även i det kommentarsfältet:

grapoluponape-klyftor-instagram

Uppdatering:

Jag medverkar i ett kort inslag i det samiskspråkiga nyhetsprogrammet Ođđasat om samefientliga kommentarer på internet:

Relaterat:

Några tankar om #maktordning

Från enfald till mångfald

Vad är problemet med etniska stereotyper som ”romskt utseende”?

Vilken etnicitet har svenskar egentligen?

Marika Carlsson - "En negers uppväxt"

Häromdagen inledde Emanuel Karlsten en intressant diskussion om begreppet ”etniska svenskar”; ni vet den där grodan som statsminister Reinfeldt kläckte ur sig förra sommaren och som väckte kritik från alla håll och kanter utom – naturligtvis – Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna?

Frågan gäller huruvida begreppet ”etniska svenskar” är problematiskt i sig, eller om det främst är sättet Reinfeldt använde det på som bör kritiseras.

Vad är etnicitet för något?

Etnicitetsbegreppet debatteras och utvecklas ständigt och har över tid tillskrivits nya och kompletterande innebörder. Avsikten har från början varit att röra sig bort från tidigare etnocentriska beskrivningar av ”stammar” och ”folkslag” med homogena, beständiga och av naturen givna egenskaper. Inte minst utgör övergången från ett essentialistiskt till ett konstruktivistiskt perspektiv på etnicitet en viktig milstolpe i denna utveckling.

”Medan begreppet essentialism framställer etnicitet som någonting bestående som man mer eller mindre föds med eller föds i (en slags färdig produkt) är det enligt konstruktivismen något som skapas och omskapas i socialt liv, någonting som byggs och konstrueras beroende på möten och omständigheter.”
Wikipedia: Socialkonstruktivism

Ur ett socialkonstruktivistiskt perspektiv beskriver kategorier som kön, ras och etnicitet snarare hur vi uppfattar och förhåller oss till varandra, än vilka grundläggande egenskaper vi har. Nutidens antropologer har lämnat synen på etnicitet som något medfött, statiskt och oföränderligt bakom sig och talar istället ofta om etnicitet som en aspekt av relationen mellan en minoritetsgrupp och samhällsmajoriteten. Med detta synsätt blir det särskilt vanskligt att tala om majoritetsbefolkningens etnicitet.

Så här skriver Nordiska muséet om etnicitet på sin webbplats om nationella minoriteter:

Etnicitet används idag för att beskriva tillhörighet till en grupp som definierar sig som skild från andra vad gäller ursprung och kultur. Ursprung kan syfta på släktskap, historia eller geografisk härkomst

Här görs också skillnad på etnicitet och etnisk identitet:

Etnisk identitet betyder att en person menar sig tillhöra en folkgrupp och i större eller mindre utsträckning sympatiserar med dess kulturella normer och uttryck. Men den etniska tillhörigheten är sällan en persons enda identitet, lika lite som en språklig eller religiös. Andra saker som kan påverka är till exempel kön, klass, sexualitet, ålder och bostadsort.

Hur en person själv uppfattar sin etniska tillhörighet är alltså centralt för den etniska identiteten. Det handlar inte om att klistra etiketter på varandra, utan att beskriva olika gruppers relationer sinsemellan.

Hur och om en person uttrycker sin etniska identitet kan variera. Beroende på sammanhanget kan etnisk identitet vara något ointressant, viktigt eller farligt.

Här blir det särskilt spännande! Alla har tydligen inte samma behov av att formulera en etnisk identitet och kontexten avgör vilka konsekvenser denna identitetsbildning medför.

Maktperspektivet

Som jag ser det är maktperspektivet avgörande för att förstå konsekvenserna av etnisk identitetsbildning. Odlandet av en etnisk gemenskap kan både stärka personer i utsatta minoritetsgrupper och bidra till att reproducera stereotypa och diskriminerande fördomar om gruppen och dess medlemmar.

Kritiker av etnicitetsbegreppet, som författarna Qaisar Mahmood och Lena Andersson brukar skjuta in sig på essentialistiskt präglade idéer om etniska gruppers inneboende egenskaper. De för båda ett resonemang som går ut på att i konsekvensens namn avskaffa etniciteten som identitetsbärare och därigenom komma till rätta med stereotypisering och diskriminering.

Jag tror att det kan vara att gå lite väl långt. Den etniska identiteten fyller olika funktioner för olika grupper, beroende på deras status i samhället. För en utsatt minoritet kan etnicitetsbegreppet användas som verktyg för att synliggöra och beskriva gruppens relation till majoriteten. Människor som dagligen diskrimineras och underordnas i samhället kan finna stöd och driva krav på lika möjligheter inom ramen för en etnisk grupptillhörighet.

Men om samer, kurder och romer får odla sin gemenskap måste väl också ”riktiga svenskar” få göra det, kanske någon tänker?

Här måste vi ställa oss frågan vem som gynnas av en ”etnisk svensk” identitet, en som exkluderar alla som inte har ”svenskt påbrå” sedan (hur många?) generationer tillbaka, och därtill inte anses dela ”svenska värderingar och traditioner” etc.

I en debatt med Jimmie Åkesson 2010 uttryckte statsministern följande kritik mot Sverigedemokraternas strävan att definiera vilka som är ”svenskar” och inte:

”Det blir så väldigt många som känner sig svenska som helt plötsligt får höra att de inte är det. Det blir märkligt om man försöker definiera det”

Vem har behov av en etnisk identitet med etiketten ”svensk”? Vad är det för gruppgemenskap som behöver stärkas genom införandet av begreppet ”etnisk svensk”? Vilken maktrelation är denna etnicitet tänkt att synliggöra? Vilka konsekvenser får den för de svenskar som inte platsar?

Alla etniska grupperingar verkar exkluderande. Om gruppen består av en privilegierad majoritet leder exkluderingen också till ojämlikhet, diskriminering och utanförskap. Onödiga barriärer skapas som utestänger många grupper från den svenska gemenskapen.

Idéer om blodsband och geografisk koncentration som avgränsningar för gemenskap leder ofrånkomligen till ökad segregation och spelar det kulturrasistiska projektet att ”Bevara Sverige svenskt” i händerna. Idén om ett ursprungsfolk som genom generationer varit bärare av hemlandets kultur och särart springer ur den nationalromantiska blod och jord-tanken som kom att bidra till den ideologiska basen för nazitysklands folkmord.

I de fall man önskar beskriva de privilegierade svenskarnas överordnade maktrelation till minoritetsgrupper kommer man hyfsat långt med kategorierna ”vit”, ”heterosexuell”, ”medelklass” och ”man”.

Flickr: venstredk
Vem är egentligen ”etnisk svensk”?

Vi får snabbt problem när vi ska försöka definiera ”svensk etnicitet”. Hur många generationer av inrikes födda förfäder måste en person ha bakom sig för att uppfattas som ”etnisk svensk”? Samerna utgör Sveriges urfolk – innebär det att de automatiskt räknas som ”etniska svenskar”? Vilka räknas som samer, förresten? Inte ens en relativt sammanhållen minoritet som just samerna låter sig enkelt avgränsas. Hur är det tänkt att gränsdragningen mellan ”etniska svenskar” och ”icke-etniska(?) svenskar” ska genomföras?

Som alternativ till den splittrande uppdelningen i olika etniska identiteter förespråkar Qaisar Mahmood en svensk nationell gemenskap, öppen för alla som önskar vara med och utforma den.

Det är därför hög tid att vi en gång för alla förpassar det essentialistiska tankesättet till den historiska soptippen, och i stället bejakar framväxten av en nationalism som förenar alla i samhället, oavsett om man hälsar på varandra genom att skaka hand eller genom att lägga handen på hjärtat. Det första steget är att ifrågasätta etniska gemenskaper, som alla bygger på idéer om arv, blod, gemensam historia och synen på kultur som något statiskt och homogent.

Ur ett antirasistiskt perspektiv ter det sig betydligt mer fruktbart att arbeta för en öppen, inkluderande och dynamisk nationell gemenskap av svenskar med olika etniciteter och hudfärger, än att söka definiera vem som är ”etnisk svensk” och inte.

Svaret på frågan vilken etnicitet svenskar egentligen har är ”alla möjliga” eller ”ingen särskild”. För somliga är den etniska grupptillhörigheten viktig i kampen för minoriteters likaberättigande. För andra finns det små eller inga vinster med att odla en etnisk identitet.

Uppdatering:

Via Twitter gjorde @EnokAnnan mig uppmärksam på att Reinfeldt faktiskt blivit en aning felciterad. Nyhetsguiden i P3 gjorde sitt bästa för att reda ut begreppen:

Det korrekta citatet lyder ”Om vi tittar på etniskt födda svenskar mitt i livet, har vi mycket låg arbetslöshet…”

Det är alltså inte självklart att Reinfeldt anammat SD:s vokabulär. Det kan också röra sig om en ren felsägning.

Språkrådet säger:

”Etnisk svensk har dykt upp på senare tid som motsatsord till person med invandrarbakgrund. I båda fallen kan man fråga sig hur långt tillbaka i tiden man ska gå. Det är alltid svårt och känsligt att kategorisera folk på det sättet.”

Så här uttalar sig Anders Neergaard (AN), docent i sociologi vid Linköpings universitet apropå begreppet ”etnisk svensk” när Sveriges radio (SR) intervjuar honom:

SR: Vad menar man när man säger ”etnisk svensk”?

AR: Det beror på vilket sätt man själv förstår etnicitet. Den klassiska förståelsen av etnicitet är etnicitet som en kärnegenskap, nån kvalitet inom en grupp människor…

SR: Och den andra definitionen…

AN: …handlar om att etnicitet är någonting som vi tillsammans tillskriver varandra…

SR: Tycker du att det går att definiera ordet ”etnisk svensk”?

AN: Nej, jag tror inte att vi kan definiera det på ett sådant sätt så att vi alla är överens om det, men jag tror att många av oss kan definiera ”etnisk svensk”, men det är vissa människor som har makt som kan få den betydelsen att gälla i olika sammanhang.”

Vad betyder det att Sveriges största tidningsredaktioner är kritvita?

Igår publicerade Expressens chefredaktör Thomas Mattsson en bild på alla nyanställda journalister på Expressen under 2011 och 2012. Så här ser de ut:

Expressens nyrekryteringar 2011-2012

Trots devisen ”Vi gillar olika”, visar den här bilden från januari 2011 att inte heller hos Aftonbladet blomstrar den etniska mångfalden:

Aftonbladets redaktion 2011-01-08

Det framgår med all önskvärd tydlighet att en förkrossande majoritet av medarbetarna utgörs av vita män. Uppenbarligen behöver både Aftonbladet och Expressen ta hjälp av Rättviseförmedlingen i sitt rekryteringsarbete.

Hur påverkas journalistiken av denna snedrekrytering?

Så här resonerade Ulrika Dahl, docent i genusvetenskap och Lawen Mohtadi, journalist och f.d. chefredaktör i samband med Tankeverkets panelsamtal om kulturens vita hegemoni, med utgångspunkt i årets debatter kring rasistiska stereotyper i populärkulturen, som t ex Stina Wirséns ”Lilla hjärtat”:

och med anledning av Dagens Nyheters artikelserie där bl. a. Björn Wiman, Sverker Lenas och Jonas Thente turats om att avfärda kritiken mot ”Lilla hjärtat”:

Diskussionen om kvällstidningarnas kritvita redaktioner pågår för fullt på Flashback:

Mattsson visar upp alla nyanställningar på Expressen under 2011-2012 och inte en enda av dem är invandrare. Inte en enda!! – De ser alla ut som typiska Södermalmare och väldrillade åsiktskloner. Det är även en stark övervikt på män. Mattsson vill inte lägga ut några bilder på alla som gått eller fått sparken på Expressen under 2011-2012. Mattsson måste vara hyckleriets mästare och låtsats som om det går bra för Expressen. Aftonbladet och Expressen tycks tävla om vem som har vitast arbetsplats.

Kolla in bilden själva. – Kan det bli mer ”järnrör” på en arbetsplats? Hur långt kan innerstads-hycklarna gå?

inlägg av signaturen ”Kulturmarxist” 2012-12-18

Uppdatering:

Intrycket att det främsta syftet med Aftonbladets ”Vi gillar olika”-kampanj är att lyfta fram vita människors förträfflighet, snarare än att ge utrymme för en mångfald av röster, förstärks av att samtliga som kommer till tals på kampanjsidan är – vita:

sa-tycker-nagra-som-gillar-olika

Från enfald till mångfald

Jag räknar mig tveklöst till den politiska korrekthetens försvarare. Helt enkelt för att den gör min vardag mycket enklare. Utan den utbredda politiska korrektheten skulle jag behöva ägna dagarna åt att hantera och bemöta mer eller mindre illa dold smygrasism. Helst av allt skulle jag önska att alla människor på allvar satte sig in i stereotypiseringens och diskrimineringens mekanismer och med hjälp av dessa insikter valde att aktivt ta avstånd från allt vad etnocentrism, sexism och HBTQ-fientlighet heter. Där befinner vi oss dessvärre inte riktigt än.

Därför förenklas min tillvaro av att den som inte kan eller vill förstå varför det är fel att uttala sig rasistiskt eller sexistiskt åtminstone begriper att det är fel. Ju oftare inskränkta människor håller käften, desto mer sällan behöver jag öppna den för att värja mej mot (smyg)rasistiska tillmälen och kommentarer. Det faktum att de flesta svenskar med öppet rasistiska åsikter nästan undantagslöst inleder sina anföranden med
”Jag är inte rasist, men…” avslöjar hur oacceptabla vi anser dessa värderingar vara.

Den svenska modellens samförståndskultur har även präglat vår etnicitetsdiskurs under många år. Medan andra länder, som USA och Storbritannien, har ett väl utvecklat språk för att diskutera strukturellt förtryck baserat på hudfärg och ”ras” och de motsättningar som finns mellan olika etniska grupper till följd av århundraden av slaveri och förtryck, har vi i Sverige skapat en självbild som säger att ”här är vi minsann inga rasister”.

Debattören och jämställdhetsexperten Ingemar Gens ställde vid en föreläsning följande fråga till publiken

Om du ser en svart man på stan – reflekterar du först över att han är svart,
eller att han är man?

Publiken skruvade lite obekvämt på sig tills Ingemar besvarade frågan med att han inte vet själv om han är mest rasist eller sexist. Hans poäng är tydlig: Vi bär alla på olika former av rasistiska och sexistiska fördomar. Ändå är det mycket ovanligt att vi adresserar våra egna tillkortakommanden på dessa områden. Den rasism och sexism vi diskuterar återfinns nästan uteslutande hos någon annan. Ibland får jag känslan av att vi till och med använder någon annans öppna främlingsfientlighet som avledning för att undvika att strålkastaren vänds mot oss själva. Jag funderade lite kring fenomenet proxy-rasism i mitt inlägg om Björn Söder och Eurovision.

Den svenska förmenta nolltoleransen mot rasism har fått två oönskade sidoeffekter, som jag ser det

1) Vår bild av rasister har reducerats till kängprydda unga män med rakad skalle som heilar och skriker tillmälen av typen ”Svartskalle – åk hem!”. Det ibland överdrivna fokuset på dessa extrema uttryck för främlingsfientlighet gör att stora delar av vardagens smygrasism sopas under mattan. Inte sällan får den som påpekar att någon ger uttryck för rasistiska fördomar till svar att ”du förstår väl att jag inte är rasist?”. Ofta upplevs anklagelsen om (smyg)rasism som en större kränkning än de rasistiska uttalanden som föranledde densamma.

2) Eftersom ingen vill riskera att stämplas som rasist, tiger man kanske hellre än ställer frågor som kan uppfattas som okunniga eller provokativa. Den som undrar vad som egentligen kännetecknar etniska minoriteter som samer, romer eller somalier undviker många gånger att fråga rakt ut, eftersom man känner på sig att ”det här borde jag känna till”. Kanske blir man rädd att få anklagelser om att vara fördomsfull och okunnig kastade i ansiktet. Då är det lugnare att tiga och fortsätta smyga med sina fördomar.

I våra grannländer har främlingsfientliga partier haft ett uppsving under det senaste decenniet, med valresultat på runt 20% och i Danmark en framträdande roll som stödparti till den dåvarande regeringen. Hur kommer det sig att främlingsfientliga partier hittills inte har rönt samma framgångar i Sverige? Jag tror att en av förklaringarna stavas h y c k l e r i.

Isobel Hadley-Kamptz belyste nyligen på ett utmärkt sätt den uppenbara paradoxen mellan svenskens självbild som öppen och tolerant och den strukturella diskrimineringen av utlandsfödda på den svenska arbetsmarknaden.

Många invandrare säger att det är sällsamt svårt att ta sig in i det svenska samhället. Formellt och medvetet är svenskar öppna, tillåtande, men de informella reglerna berättar man inte ens om, dem får invandraren lista ut själv i jakt på dörren till svenskheten.

Normaliteten är så snäv att också mycket högkvalificerade personer med fel namn, fel hudfärg, drömmer om att flytta till England eller USA, för att alls ha en chans att bli bedömda på lika villkor.

Rekryteringsprocess enligt ”han passar så bra in i gruppen” bygger starkare murar än öppet rasistisk diskriminering. Det senare vet ju de flesta, åtminstone i Sverige, att är fel. Att chefen väljer en schysst kille som heter Peter som ser ut exakt som han är inte lika lätt att ha invändningar mot.

Det är uppenbarligen något skevt med svenskens självbild som öppen och tolerant. Under den välpolerade antirasistiska ytan döljer sig ett virrvarr av diskriminerande och segregerande strukturer. Hur ska vi komma åt dessa om vi fortsätter att hävda med en dåres envishet att ”i Sverige blir alla bemötta som jämlikar, oavsett bakgrund och hudfärg”?

Om den politiska korrektheten hittills mest har handlat om att hålla tyst om fördomar och stereotyper, tror jag att nästa steg måste innebära att vi börjar tala om dem, lyssna och lära.  Ett öppnare och mer tolerant samtalsklimat kräver att vita/heterosexuella/män blir mer medvetna om sin strukturella överordning och lär sig lyssna på andra gruppers erfarenheter. Hur ska annars den som aldrig själv har utsatts för tillmälen och diskriminering med rasistiska, sexistiska och/eller homofoba förtecken kunna förstå vad saken handlar om?

Kawa Zolfagary skriver alldeles förträffligt om saken i en gästkrönika i tidningen Folket.

Jag har tappat räkningen på alla gånger då jag påpekat för någon att personen sagt något som kan uppfattas kränkande bara för att höra att jag är för känslig. Det har rört sig om uppenbara fall av rasism, där någon sagt att personer med viss hudfärg är mer brottsbenägna, till situationer där det mer har varit en fråga om okunskap. Problemet har dock alltid varit densamma, personen som i detta fall har uttryckt sig klantigt har inte varit mottaglig för ny information. Det har dessutom nästan uteslutande rört sig om vita män. Det är något i den manliga könsrollen kombinerat med en privilegierad plats i samhället som gör att de vita männen sluter öronen ifall risken finns att de agerat fel.

Jag menar att den som åtnjuter privilegiet att uppfattas som tillhörande normen i ett samhälle har ett ansvar att visa ödmjuk lyhördhet inför andra gruppers erfarenheter. Det handlar både om att våga fråga om sådant man inte känner till och att visa respekt för den man ställer frågan till.

Skribenten Sonja Abrahamsson fick igår utstå mycket kritik när hon för Visit Swedens räkning twittrande om ”hungry gays with aids” och senare samma dag ställde frågan ”What’s the fuzz with jews?”.

Hennes slarviga formuleringar, präglade av fördomsfulla och okunniga påståenden, skapade internationell debatt. Ingen utom Sonja själv vet med säkerhet om hennes syfte var att provocera, skoja till det eller bara förkovra sig i antisemitismens historia. Om hon hade velat diskutera antisemitismens drivkrafter utan att såra och uppröra sin omgivning, hade hon kunnat välja en sakligare och mer ödmjuk formulering, t ex ”What are the sources of Anti-Semitism?”, som chefredaktören för The Business Insider tvingades omformulera sig efter en liknande storm häromveckan.

Kanske speglar Sonjas naiva förhållningssätt till känsliga ämnen som diskriminering mot homosexuella och judar den genomsnittlige svenskens inställning? Många har blivit bestörta över den bitvis hätska kritiken mot hennes sätt att twittra om dessa ämnen. Sofia Mirjamsdotter träder in till Sonjas försvar både i kommentarsfältet på Ajour och på sin egen blogg, där hon bl a skriver:

Det är nästan så att kritikerna kräver att alla människor i Sverige är skyldiga att läsa på om antisemitism, åtminstone innan de tar över det aktuella twitterkontot.

Men gilla läget: Många människor i Sverige är inte pålästa om antisemitism. Många människor i Sverige bryr sig inte ett dugg om genus, HBTQ, internationell solidaritet eller om bakgrunden till rasism. Ska bara intellektuella välutbildade stockholmare få visa sin del av Sverige? Eller är demokrati (även om just demokratidelen i twitterprojektet kan diskuteras) just att visa alla delar, även en ensamstående obildad mamma från Vilhelmina, och Sverige genom hennes ögon?

Jag blir så jävla förbannad på elitistiska intellektuella som aldrig varit i Vilhelmina som dömer ut Sonja för att hon är just okunnig.

Tänk om det är så att en majoritet av svenskarna är just så okunnig som hon om antisemitism till exempel, men att den delen av befolkningen sällan kommer till tals i offentliga sammanhang?

Poängen är att hon är en vanlig svensk som representerar Sverige genom att vara sig själv på ett sätt som jag inte skulle våga. Och det är fantastiskt befriande. Vi behöver fler som Sonja Abrahamsson i mediesverige, inte färre.

Försök förstå vad hon menade istället för att skjuta skarpt och kräva det orimliga.

Jag har full förståelse för att Sofia kan identifiera sig med Sonja i den här debatten. Hon vet varifrån Sonja kommer och kan se situationen ur hennes perspektiv. Hos mig väcks dock frågan om vems ansvar det egentligen är att ”gilla läget” och ”försöka förstå”?

Sonja beskriver sig själv som ”obildad”. Men innebär denna brist på bildning automatisk ansvarsfrihet?

https://twitter.com/hejsonja/status/207028932720082944

Som jag ser det bygger rasistiska och homofoba fördomar just på den sorts okunskap och inskränkthet som Sonja ger uttryck för med sitt twittrande. Ett samhälle som strävar efter ökad tolerans och jämlikhet kräver rimligtvis att vi avslöjar och bemöter denna inskränkthet, oavsett vem som yttrar den?

Sonja må vara naiv och obildad, men när hon väljer att blogga på en stor mediesajt och twittra för tiotusentals följare har hon givetvis ett ansvar för de åsikter och fördomar hon skänker en röst åt. Jag är inte säker på att tystnad är det effektivaste botemedlet mot inskränkthet och okunnighet. En fungerande mångfald kräver dock att den som uttrycker sig enfaldigt får stå till svars för detta och blir bemött med ifrågasättande och kritik. Den som är ödmjuk och lydhörd kanske till och med lär sig något av sina misstag.

Artisten Robyn kritiserade nyligen kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth för hennes aningslösa karvande i Makode Lindes tårta.

Vi är ett mångkulturellt land nu, det är dags att börja bete sig så också. Personligen tycker jag att Lena Adelsohn Liljeroth borde ha blivit förnärmad av den där tårtan. Hon borde ha ställt sig med händerna i midjan och sagt ”jag tänker inte skära den där tårtan. Om någon annan är så puckad att de vill göra det, varsågod.”

Jag tror inte att Lena Adelsohn Liljeroth är rasist. Jag tror bara att hon inte var medveten om vad hon gjorde. Det är som att inte fatta varför människor kan bli kränkta om man säger ”negerboll”. Men poängen är ju att hon är kulturminister, och det är oacceptabelt att som kulturminister vara så omedveten.

Kulturministern speglade på ett plågsamt sätt många svenskars omedvetenhet om sin egen vithet och oförmåga att förstå konsekvenserna av sin egen strukturella överordning.

Skillnaden mellan den svenska ”färgblindheten” och den amerikanska medvetenheten om en maktordning baserad på hudfärg och ”ras” blir särskilt tydlig när den amerikanske komikern Stephen Colbert kommenterar Sonjas twittrande så här:

Turns out an aryan looking woman asking how to identify jews – caused quite a fuzz!

Sonja Abrahamsson är långtifrån kulturminister, men har lyckats skapa sig en plattform i medievärlden. Det är ofrånkomligt att omvärlden recenserar hennes sätt att använda densamma.  Hellre en öppen och kritisk debatt där personer med liknande  funderingar som Sonjas får möjlighet att lyssna och lära sig något, än en förment antirasism där okunskap och fördomar frodas under den välpolerade ytan.

Någonstans hoppas jag att Sonjas aningslösa twittrande om bögar och judar bidrar till att ta samhällsdebatten till nästa nivå av politisk korrekthet – en som bygger på verkliga insikter och ställningstaganden.

Uppdatering:

Åsk Wäppling beskriver målande sina reaktioner inför Sonjas twittrande och hur hon till slut blir tvungen att plocka fram skämskudden.

Sonja just revealed a big slice of the ”blue eyedness” that lives in the Swedish psyche. Welcome to Sweden, where nine million people have been gazing at their navel-fuzz (see what I did there?) so long they failed to notice the Jewish population living alongside them since medieval times.

Marcus Nilsson skriver ödmjukt och nyanserat och tar hjälp av hjälp av Jesper Larsson i sin problematisering av ämnet.

Judar, Hitler och liknande är ämnen som komiker gärna närmar sig, just för att de är känsliga. Humor får alltid kraft i ett spänningsfält.

Men mer uppburna komiker än Sonja (som uppenbart är mer komiskt begåvad än de flesta) har misslyckats med att göra bra humor av detta stoff.

Att lyckas/misslyckas beror på hur lyhörd man är för den diskurs man ger sig in i och för den maktordning man ingår i.

Wlodek Richter listar några av de många nazireferenserna på Sonjas Youtubekanal:

”…jag tänker byta efternamn till Hitler. Och så tänker jag göra namnet rumsrent igen. Ni vet, bort med det gamla, bort med mustaschen, bort med gasning av judar, bort med experiment på sinnessjuka och bögar, o.s.v., bort med att stoppa kuddar och madrasser med människohår, bort med erövring av Belgien…..tatuerat ”hej, hej” på nacken som ser ut som ”SS”…Nya Hitler skall stå för Kärlek, Öppenhet, Omsorg, Jobb, kanske t.o.m. Miljö… jag skall göra namnet Hitler rumsrent igen ”

Mikael Zachrisson kopplar på ett träffsäkert sätt @sweden-haveriet till den aningslöshet som tycks prägla de nya digitala makthavarna:

Det ligger ett moraliskt ansvar i alla former av maktpositioner. Oavsett vilken sorts förebild man vill vara, eller vad man vill uppnå med sin makt, så har man ett ansvar för hur man brukar den. Det ansvaret kan ingen komma undan, eller låtsas som att det inte finns.

Var och en har sitt sätt att bli berömd, sa redan Gunnar på Hlidarende i Njáls saga. Den skrevs i slutet av 1200-talet, och var därmed tidigt ute med tankegods som senare skulle bli en av vår tids viktigaste deviser: All reklam är bra reklam.

Uppdatering 2:
Den som hade hoppats på en förklaring eller kanske till och med något slags ursäkt från Sonja får fortsätta hoppas. I söndags, den sista dagen hon twittrade för @sweden:s räkning, spelade hon in det här videoklippet där hon summerar sina intryck från veckans uppståndelse:

I’m not gonna tell you whether or not it’s true about my hating. I want people to make their own thinking. I want you to use your own brain to think. It’s got two halves. It’s called a brain. I don’t even hate Hollywood Chihuaua 2…

I have learned a lot from this experience. I have got email from news and non-news from all over the world. Not one was angry. Think about that. And I learned a new word… kuusher, cousher, cochiere… It has something to do with food; what you can eat and what you can not eat. I had heard that word before, but I thought it meant very expensive luxurious, classic furniture.

Jag får intrycket att Sonja är ganska nöjd med uppmärksamheten, att hon struntar i kritiken och att hon inte har några problem med att fortsätta skämta(?) om sin okunskap och ointresse för frågor som rör antisemitism och judisk tro. Precis som med de tidigare debatterna om ”negerbollar”, Nogger Black och kinapuffar, där många kritiker blev utskrattade, undrar jag: Om människor blir sårade och kränkta – varför är det så viktigt att fortsätta kränka?