Känsliga kändisar skulle tjäna på lite självdistans

I min serie inlägg om hur mediesamhället utmanas av de nya digitala kanalerna har turen kommit till att titta på hur kända människor reagerar på kritik via Twitter. Jag inser samtidigt det paradoxala i att än en gång fokusera på denna utsatta grupp i min mission att peka på att Twitter handlar om allt annat än att stalka redan kända människor. 🙂

De sociala mediernas genomslag har på allvar förändrat våra relationer till kändisvärlden. Förr satt man i tv-soffan och grymtade över fåniga intervjufrågor, lustiga frisyrer och märkliga outfits. Idag kan vem som helst fälla kommentarer och ställa frågor direkt till berörda tv-personligheter – mitt i offentlighetens ljus.

Det vi ser är en omdaning av medielandskapet där avståndet mellan sändare och mottagare minskar i samma takt som nya möjligheter till närkontakt och tvåvägskommunikation skapas. Det här är naturligtvis en omställning som utmanar gamla hierarkier och strukturer. Kraven att vara saklig, korrekt och närvarande ökar på den som tar plats i offentligheten.

Jag har tidigare kritiserat Mårten Andersson och Alex Schulman för deras sätt att hantera oönskade kommentarer från twittrare genom att helt enkelt blockera dem. I morse sällade sig Nyhetsmorgon-profilen Steffo Törnquist till de lättkränktas skara, när han blockerade @enAnnanAnna som en direkt reaktion på hennes skämtsamma önskan att slippa följa honom:

Till skillnad från dessa känsliga herrar, uppvisar Steffos kollega Jenny Östergren en betydligt vänligare och mer tillmötesgående approach:

Häromveckan orsakade twittraren Blygsamt_skryt en del rabalder när denne person, med amerikanska Humblebrag som förebild, startade ett konto baserat på den enkla idén att retweeta twitterinlägg som på något sätt kan uppfattas som milt skrytsamma. Många av oss känner igen den här sortens småskrytigt twittrande personer som gärna framhäver sig själva genom att återkommande balansera på gränsen för det ”tillåtna” i vår jante-kultur. Samlade på ett och samma ställe bildar raden av små, illa förtäckta, skrytsamheter en i mitt tycke småputtrig och charmig blinkning åt hur vi alla söker bekräftelse och cred då och då.

En av de första mediepersonligheterna att reagera på att hon blivit retweetad av Blygsamt_Skryt var ledarskribenten, författaren och debattören Isobel Hadley Kamptz.

Hennes kompis Lisa Magnusson snappade i sedvanlig ordning upp hennes ilskna reaktion och förklarade i ett blogginlägg sin avsky för twittraren bakom Blygsamt_skryt, som hon anser hysa en ”olidligt snål och småskuren inställning till tillvaron”.

Jag kan förstå Isobels känsla att ha blivit missförstådd och vantolkad. Hennes avsikt var förmodligen inte att skryta varken över sin skrivkunnighet eller obegränsade tillgång till ledig tid. Frågan är hur allvarligt menat de skämtsamma retweeterna på Blygsamt_skryt bör tolkas? Isobel tycks ändå bli bestört över att någon tar sig rätten att tolka hennes ”skryt-tweet” just på detta sätt och citera henne i sammanhanget ”blygsamt skryt”.

Det verkar som att Isobels starka reaktion på citatet grundar sig i tidigare negativa erfarenheter. Vi har alla vårt bagage och när vi känner oss pressade och utsatta är risken stor att vi tolkar människors avsikter och syften snarare utifrån detta, än den faktiska situationen. Det är för övrigt inte första gången som Isobel går i taket över att någon citerar hennes offentliga twitterkonto.

Någon vecka senare upprörs Magnus Betnér över tilltaget att, i ordets mildaste bemärkelse, ”roasta” twittrare genom att kort och okommenterat återge utvalda tweets som, med ett visst sinne för humor, kan tolkas som milt skrytsamma:

Tydligen väcker Blygsamt_skryt Magnus Betnérs ilska. Om han har förstått poängen med kontot låter jag vara osagt. Däremot instämmer jag i hans slutsats att ”det är så många som förstår så lite”. I det här fallet förstår jag inte hans upprördhet över en tämligen oförarglig humorform, särskilt om man jämför med den råa humor han och många andra estradörer (på ett många gånger genialiskt sätt) företräder.

Kanske är Rocky-tecknaren Martin Kellerman svaret på spåren, när han indirekt besvarar Brittas fråga varför han inte följer en enda stackare på Twitter:

Kellermans jämförelse med ett envägs-medium som TV kan tyckas märkligt, men säger ändå något om de förändrade förutsättningar som de sociala medierna skapar, även för dem som är vana vid att kunna uppträda i offentligheten utan närmare kontakt med sin publik.

Med de nya möjligheterna till direkt interaktion, på någorlunda lika villkor, ökar förväntningarna att även traditionella mediepersonligheter skall vara tillgängliga för samtal, kritik och dialog. Man kan välja att helt ställa sig utanför det sociala mediebruset, eller  uteslutande interagera med ja-sägare och sin egen kamratkrets. Viktigt att påminna sig dock är att även dessa val påverkar hur man uppfattas av omgivningen och bör därför göras efter nogsamt övervägande.

De sociala medierna ställer inte bara kändispyramiderna på ända – i någon mån utmanar de hela vårt sätt att söka underhållning, gemenskap och meningsutbyte. De timmar som vi mediekonsumenter tidigare ägnade åt att följa intriger i dramaserier och dokusåpor tillbringas allt oftare i interaktion med andra, ”vanliga” människor via Internet. Desto viktigare för den som bygger sin karriär på att vara spännande och intressant för ”massorna”, att även sätta sig in i och förstå att hantera ”de nya massmedierna” på lämpligaste sätt.

Det faktum att vem som helst får säga (nästan) vad som helst på Twitter innebär såklart att vi inte kan ha kontroll över vilka reaktioner vi får på det som skrivs. Den fria diskussionens förutsättningar sammanfattas på ett utmärkt sätt av filosofiprofessorn Per Bauhn, i ett citat som jag lånat av Peter Dahlgren:

Man får inte vara rädd för att yttra sin åsikt. Går man ut med ett ställningstagande där man försvarar en position, som även om den försvarar värden som man tror är självklara, så i en politisk situation där vi befinner oss så kommer den att misstolkas och man kommer få kritik för det. Det hör till debatten.

Debatten är inte till för de som är rädda för att bli ifrågasatta. Den du ifrågasätter har i lika stor utsträckning rätt att ifrågasätta oss. Det är lite därför det finns en debatt. Om det inte finns en debatt hade det varit ett tecken på att vi hade slagit in öppna dörrar, och i så fall hade man kunnat ifrågasätta poängen med att skriva över huvud taget. Debatten är lite av den luft vi lever av – och lever i.

Slutligen vill jag säga något om det som kallas ”trollning” och ”näthat”. Trots att bägge begreppen ibland missbrukas och tillämpas även på saklig, om än något hetsig, kritik finns det naturligtvis människor som helt saknar poäng med sin digitala närvaro annat än att just provocera.

Även när det gäller ”äkta troll” bör man dock ställa sig frågan vilken strategi som är den mest effektiva och energibesparande. Ibland är det just artikelförfattarens brist på engagemang i kommentarsfältet som triggar de värsta galenskaperna.

Sofia ”Mymlan” Mirjamsdotter påpekar detta titt som ofta. Hon har lång erfarenhet av att hantera diverse märkliga reaktioner på nätet. Den som behöver hjälp att lära sig hur man bäst besvarar oönskad respons på sina digitala inlägg kan med fördel vända sig till henne för rådgivning. Läs till exempel det här inlägget där hon beskriver sin syn på hur man bäst hanterar nättroll.

 

Andra inlägg om Twitter och de nya spelreglerna:

Twitter for dummies

Twitter bortom topplistorna

Krocken mellan gammal logik och nya medier

Annonser

Krocken mellan gammal logik och nya medier

Sedan min granskning av TV4:s sätt att presentera Twitter för tittarna, har jag gått och grunnat på en lämplig fortsättning i detta intressanta ämne. Det finns så många spännande aspekter av den omdaning som kommunikationssamhället står inför till följd av de nya möjligheter till närvaro och interaktion som erbjuds via digitala kanaler.

En aspekt som framträder tydligt är oviljan hos de etablerade aktörerna att förhålla sig lyhört, nyfiket och ödmjukt inför de pågående förändringarna. Sällan har så många haft så förutfattade meningar om så mycket som när det gäller sociala mediers betydelse och påverkan på traditionell medieproduktion, PR, marknadsföring och kommunikation.

Markus Pettersson lyfte nyligen fram Vingresors marknadschef Claes Pellvik som ett lysande exempel på den lättvindighet med vilken många höjdare inom marknadsföringsområdet förhåller sig till ”nymodigheter” som t ex Twitter. Den här gången utvecklade det hela sig till en liten solskenshistoria, där Pellvik gick från raljant och okunnig till ödmjuk och förhoppningsvis mer nyfiken på kraften i att skapa kundrelationer via digitala kanaler.

Att skepsismen mot digitala kanaler är stor inom branscher som ägnat åratal av kompetensutveckling och investeringar åt att bygga maktpyramider enligt förra seklets spelregler är mer än begripligt. Precis som skivbransch och papperspress backar in i framtiden och krampaktigt försöker tvinga konsumenternas beteenden in i gamla förlegade mönster, ser vi liknande tendenser även inom modernare branscher som television – och digital kommunikation!

Vid ett mobilmingel för kunder och nyfikna, anordnat av kommunikationsbyrån Ottoboni, som presenterar sig som ”specialister inom digitala medier”, blandades diverse buzz om pekskärmar och appar med en tydlig bild av ”mobilanpassning” som något som i första hand handlar om att se till att företagets webbplats fungerar tillsammans med mobila enheter.

Stort fokus lades på app-utveckling och ”nya” (två-tre år gamla) tekniker för mobila gränssnitt (Fluid Grid, Responsive Web, Progressive Enhancement). De kommunikationsstrategiska utmaningar som den mobila revolutionen innebär, dvs en beteendeförändring minst lika dramatisk som övergången från print till webb, lämnades glatt därhän.

Nedan illustreras hur Ottoboni ser på sina kunders digitala närvaro. I mina ögon baseras denna illustration på den klassiska modellen med en avsändare som överför sitt budskap till många passiva mottagare.

Kundens målgrupper skall effektivt slussas till företagets webbplats, som måste anpassas genom byggandet av appar och mobila gränssnitt. Sociala medier buntas ihop med Google som en ”bortaplan”, främst avsedd för att ”driva trafik” till destinationswebben. Vill man vara välvillig, kan man betrakta detta som en högst selektiv läsning av Chris Andersons ”The web is dead” från förra sommaren. Som socialamedier-nörd blev jag naturligtvis tvungen att protestera mot ett sådant föråldrat synsätt, och Ottoboni lovade att revidera denna bild i kommande presentationer.

Jag kan ändå inte låta bli att oroas över hur den digitala utvecklingen påverkas av att de som fungerar som experter på området förklarar digital kommunikation på det här sättet 2011.

Så åter till TV4. Hur har de reagerat på den kritik som väckts mot deras fokus på kändismegafoner? Ingen aning, faktiskt. Den som reagerade starkast på mitt förra inlägg i ämnet var Mårten Andersson, som kände sig orättvist utpekad. Jag försökte förklara att min huvudsakliga kritik riktade sig mot Nyhetsmorgons sätt att presentera vad Twitter handlar om, med utgångspunkt i den imbecilla frågeställningen ”vem är den bästa twittraren?”. Tyvärr har Nyhetsmorgon inte varit särskilt villiga att ta debatten.

Under TV4:s nollrasismvecka nyligen blev Nyhetsmorgons ”twitterspanare” Parisa Amiri ombedd att lyfta fram goda exempel på människor som tar debatten mot rasism på nätet. Förutom att nämna Ali Esbatis blogg, nöjer hon sig sedan med att rabbla upp sina kritvita och inte särskilt ämnesspecifika mediekompisar. Av 16 personer som Parisa anser att man bör följa för att få ett intressant flöde är 14 stycken pr- och mediemänniskor ”i svängen”.
Annika Lantz finns naturligtvis med bland dessa spännande upptäckter! ”Mångkulturen” representeras möjligtvis av
Lena Sundström och Johanna Koljonen.

Nyhetsmorgons eget twitterkonto puttrar på i samma anda som tidigare nämnda kändismegafoner. Med några få undantag består flödet av rubriker från dagens sändning varvat med kommentarer och retweets av de kändisar som Nyhetsmorgons redaktion själva följer. Tilltal från övriga twittrare ignoreras konsekvent. Ännu är steget långt till interaktion.

Lite lustigt i sammanhanget är att TV4 har upphört att uppmana twittrare att mejla, och numera bestämt sig för att flytta dialogen från Twitter till den egna webbplatsen, Nyheterna.se:

Jag väntar fortfarande på att få svar. 🙂 Den enda respons jag fått från Nyhetsmorgons redaktion är följande korta twitterdialog, som jag hade med producenten Carina Nording på eftermiddagen samma dag som den kritiserade sändningen med Mårten Andersson, Alex Schulman och Yasmine el Rafie ägde rum:

Jag kände mig lite snopen över den kortfattade och, som jag uppfattade det, defenisva tonen och svarade därför på följande sätt:

Tyvärr slutade ”diskussionen” där. Jag antar att Carina menade allvar med formuleringen ”The End”. Ändå hoppas jag innerst inne att hon, och hela Nyhetsmorgon-redaktionen skall öppna upp för en lyhörd dialog, på samma sätt som Claes Pellvik gjorde efter sin fadäs. Hur i hela friden ska de annars lära sig vilka nya krav och möjligheter som det nya medielandskapet erbjuder?

Twitter bortom topplistorna

Medan nära hälften av svenskarna har anammat Facebook, verkar det gå trögare för Twitter att nå ut till den breda massan. Många tycker att det är svårt att förstå vad man ska ha det till, något som jag försökte belysa i ett tidigare blogginlägg.

Den bild som ges av Twitter i mainstreammedia är förmodligen en viktig anledning till att majoriteten ställer sig frågande inför Twitters förtjänster.

TV4:s Nyhetsmorgon har den senaste tiden blivit allt bättre på att framhäva Twitter som kommunikationsmedium i sina sändningar. Nyligen bjöds Mårten Andersson in till studion för att förklara Twitter med utgångspunkt i hans nyutgivna bok ”Sveriges roligaste på 140 tecken”.

Här har jag samlat mina favorittwittrare och tillsammans med dem valt ut deras absolut bästa tweets

Jag har inget emot boken som sådan, men ser ett problem när Mårten Anderssons favoriter lyfts fram som representanter för den svenska twittersfären. Mårten själv följer endast ett sjuttiotal personer på Twitter – de flesta redan etablerade komiker och medieprofiler. Inte helt oväntat består hans ”roligaste”-lista nästan uteslutande av kända namn, som Adam Alsing, Alex Schulman, Annika Lantz, Henrik Schyffert, Jonas Gardell – och inte minst – redaktören själv.

Man kan fråga sig hur bra koll Mårten Andersson har på vad som egentligen händer på Twitter. Här gör Cirkusanna det på ett utmärkt sätt. Mårten tackade genom att blockera henne (här finns deras twitterkonversation). En annan twittrare som har för vana att blockera den som skriver till honom är Alex Schulman. Han är också den svenskspråkiga twittrare som har flest följare – drygt 25 000 stycken. Därför vänder sig Nyhetsmorgon till honom, för att få en förklaring vad Twitter går ut på:

Twitter är framförallt underhållning. Man går in där för att få en snabb fix av oneliners, sköna grejer… Jag tror att det framförallt handlar om att underhålla massorna.

Alex Schulman och Mårten Andersson verkar vara tämligen överens – Twitter handlar främst om att erbjuda massorna snitsiga repliker på 140 tecken. Det känns trist att de båda herrarna tycks ha missat den i mitt tycke viktigaste aspekten av Twitter – nämligen den sociala! Vi som dagligen använder Twitter gör det i första hand för gemenskapen – inte för att konsumera oneliners från självupptagna lustigkurrar.

I samband med sändningen kastar Nyhetsmorgons redaktion ut frågan ”vem är den bästa twittraren?” i flödet:

Förutom den uppenbara lustigheten att man ombeds mejla istället för att besvara frågan direkt på Twitter, ser jag ett problem med själva frågeställningen. Vem skulle till exempel välja vinkeln ”vem är den bästa Facebook-användaren”?

Bortom smarta marknadsstrategier och pr-kampanjer handlar sociala medier om en sak – vårt behov av att umgås. Därför är det tråkigt om man fastnar i föreställningen att Twitter främst går ut på att söka överglänsa varandra. Tyvärr tror jag att detta fokus på topplistor, ”bästa twittraren” och ”flest följare” är en viktig anledning till att intresset för Twitter inte är större. En utomstående kan lätt få intrycket att Twitter består av en ankdamm med högljudda kvackare som tävlar om vem som kan få mest uppmärksamhet, genomslag och inflytande.

Jag törs påstå att vi som early adopters har ett ansvar att på ett pedagogiskt sätt försöka överbrygga den klyfta som hindrar den stora massan att upptäcka förtjänsterna med nya kommunikationsformer. De långsiktiga framgångarna bygger på att bjuda in och trigga tillväxt, snarare än att kortsiktigt försöka profitera på andras okunskap. Utan inflöde av nya användare blir genomslaget för nog så smarta marknadsstrategier tämligen begränsat.

Det ibland abnormt stora fokuset på diverse strategier och knep för att ”nå ut brett och skapa viralitet”, redan innan ett medium anammats av en bredare målgrupp, får mig att associera till en turistort dit gatuförsäljarna och nattklubbsinkastarna hunnit långt före turisterna.

Argbuggen skrev mycket intressant om Twitter som en popularitetstävling inför förra sommarens SSWC. Jag antar att det här med hierarkier och topplistor är djupt grundat i människors sätt att förhålla sig till varandra, men det innebär inte att varje mänsklig arena nödvändigtvis måste inordnas primärt efter denna logik. Som med alla relationer, ser jag de kvalitativa aspekterna av de kontakter jag har på Twitter som självklart överordnade de kvantitativa.

En av de mest fascinerande sakerna med Twitter är just det platta formatet. Här handlar det inte om vilka som har tillträde till ”finrummen” på DN Debatt och SvD Brännpunkt. Varje läs- och skrivkunnig individ har en röst och kan interagera med vem som helst på någorlunda lika villkor. Yasmine el Rafie poängterar detta och söker balansera den hierarkiska bilden något:

Sen finns det folk som vill att man förmedlar att Twitter inte bara handlar om att vara fyndig och kvick och komma med de korta punchlinesen, utan att det handlar om ett demokratiskt samtal och det kan jag hålla med om – alla har en röst, oavsett om man är utrikesminister eller en småbarnsmamma nånstans.

Det är det som är den demokratiska sprängkraften.

Emanuel Karlsten är en av de medieprofiler som tydligast lyfter fram Twitter som en gemenskap mellan likasinnade. Så här skriver han t ex i sin blogg Tabloism 2.0:

Om vi ser Twitter som platsen där människor förenas i samtal utifrån intressen, och utifrån de samtal hittar personer som de ”borde vara vänner med” så skapar Twitters ”who to follow” exakt motsatsen. Ett fokus på att följa personer du redan känner till.

Urvalet innebär att jag föreslås följa några av de som blivit populärast i Sverige: TV-kändisar. De som har enorma mängder följare, bara för att de syns på tv. Det är egentligen min och mina vänners enda gemensamma nämnare med dessa personer – vi har sett dem på håll.

Här återfinns därför samme Alex Schulman och Annika Lantz som jag så medvetet undvikit för deras menlöst enkelriktade frökenur-twittrande. Här finns samma gamla tråkiga krönike-elit som är allt Twitter inte är.

Det är min övertygelse att betydligt fler kommer att intressera sig för Twitter när de upptäcker att här finns tillgång till massor av ”vanliga människor”, som exempelvis träffas för att utbyta recept via ämnen som #vegomiddag, peppar varandra med inspiration till stick- och virkprojekt via #twitterjunta, kommenterar den senaste matchen via #twittboll eller bara gillar att ”HÄNGA Å MYSA!”, som storkonsumenten @felmoftan uttryckte det så koncist.

Därför blir jag besviken när detta sociala perspektiv ständigt får stå tillbaka för den tradiga kändiskultur som Mårten Andersson, Alex Schulman, Annika Lantz m.fl. representerar.

Uppdatering: Mats Adamczak tipsade nyss om sitt inlägg där han beskriver några av de fördomar som hindrar människor från att utforska möjligheterna med sociala medier. Desto viktigare att lyfta fram goda exempel, som snarare överbryggar än förstärker dessa föreställningar.

Twitter for dummies

Sedan jag registrerade mitt Twitter-konto för snart två år sen, har jag hunnit göra nästan 13 000 inlägg – de allra flesta under det senaste halvåret. I början hade jag svårt att klura ut vad jag skulle med mikrobloggen till och använde den mest för att publicera bilder via Brightkite och Posterous. Mymlan påpekade nyligen att just ordet ”mikroblogg” är tämligen missvisande. Twitter är i första hand en mötesplats – inte ett ställe man ”publicerar sig” på.

Efter ett tag upptäckte jag att på Twitter finns en rad smarta och intressanta människor med tips och idéer om allt mellan himmel och jord som kan intressera en socialamedier-nörd. Länge bestod den svenska twitterbubblan av folk inom PR-, IT-, medie- och kommunikationsbranschen, som gjorde sitt bästa för att stärka sina personliga och affärsmässiga varumärken.

Nu har vi sett en ny våg av twittrare ta plats i flödet. ”Helt vanliga människor” som svamlar hejvilt om ditten och datten, kommenterar aktuella debatter och händelser och är allmänt roliga och inspirerande. Twitter handlar mer än någonting annat om relationer mellan människor.

Fördomarna mot Twitter är många. Den vanligaste invändingen jag hör är jag har inte tid att twittra följt av jag är inte intresserad av att läsa vad folk har ätit till lunch. Båda bygger såklart på missförstånd. Visst stämmer det att dygnet bara har 24 timmar och att varje ny aktivitet innebär en omprioritering. För några år sen övergav jag papperstidningen för webbversionen. Nu inleder jag dagen med att kolla mitt twitterflöde istället. Där finns ofta länkar och kommentarer till de senaste händelserna – och därtill ett gäng roliga människor att diskutera dem med.

Twitter kan liknas vid ett avslappnat mingel eller ett fikarum, där samtalet ständigt pågår. Fördelarna med att ha sina fikakompisar i fickan eller i datorn är många;

  • Jag kan följa en rad konversationer samtidigt
  • Jag kan välja vilka jag vill lyssna till och inte
  • Jag kan när som helst inflika en kommentar i ett pågående samtal utan att störa eller avbryta det
  • Jag kan hoppa på och av ett samtal precis när det passar mig, utan att behöva hitta på en ursäkt för att lämna rummet
  • Jag kan utnyttja den dödtid som uppstår när jag väntar på bussen, åker tunnelbana, sitter på toan eller väntar på en kompis på fiket till att umgås med mina digitala vänner

Twitter fungerar som ett digitalt relationslaboratorium, där jag kan pröva olika strategier för interaktion och få direkt respons. Det dessa tunna relationer saknar i form av djup, ömsesidighet och varaktighet kompenseras av deras lättillgänglighet och möjligheten att reglera närvaro och frånvaro med några enkla klick. På Twitter vågar jag ta ut svängarna och testa nya sätt att diskutera och interagera, just därför att jag inte sätter mina närmaste och viktigaste relationer på spel. Lärdomarna kan jag sedan ta med mig till andra sociala sammanhang. Genom möten med en rad olika människor, som jag annars inte skulle träffa, växer och utvecklas jag som individ.

Twitter fungerar också som ett socialt klister, som håller relationer vid liv över tiden. Nya bekantskaper kräver ofta en viss investering i form av tid och engagemang om de ska fördjupas och nå varaktighet. Genom att följa varandra på Twitter ser vi till att hålla kontakten levande, även om det går flera månader innan vi träffas igen ansikte mot ansikte.

Den sociologiska aspekten av Twitter kan beskrivas med hjälp av Fredrik Lindströms teori, som han uttrycker i filmen
Känd från TV från 2001;
Vi vantrivs i den isolerade kärnfamiljen och tar därför till de fiktiva relationer som erbjuds via kändisar och såpakaraktärer.

Idén att människan trivs bäst i större sammanhang än dem som normalt utgör vår vardag, påminner lite om Charles Fouriers utopi om hur samhället skulle inordnas i falangstärer om 1 620 personer vardera, där envar bidrar med sitt kunnande och sin passion och där varje individ får sina behov tillgodosedda, oavsett klass, kön och sexualitet.

Twitter utgör kanske inte det nya Utopia, men tillför verkligen en livfull och fräsch social dimension till vardagslivet. Här hinner jag prata med massor av människor som det skulle ta mej åratal av ständigt fikande för att hinna beta av via möten ansikte mot ansikte.

En av de fina aspekterna är att det inte finns några regler för hur och till vad Twitter ska användas. Var och en deltar på det sätt man själv väljer – testar nya grepp och strategier. Det finns inget ”rätt” sätt att twittra på helt enkelt. Det värsta som kan hända är att de du inte kommer överens med avföljder dej (vilket vid närmare eftertanke snarare är något positivt).

Claes Magnusson uttrycker det hela mycket enkelt:

Twitterregler:
1. Jag följer de jag tycker är intressanta.
2. De av er som tycker jag är intressant följer mig.
3. That’s it.

För den som vill komma igång med sitt twittrande ska jag ändå försöka mej på att ge några ”goda råd” på vägen, som har funkat bra för mej:

  • Registrera ett konto och hitta på ett alias som stämmer med hur du vill bli uppfattad. Det ska vara lätt att identifiera, gärna sticka ut från mängden och passa din personliga profil. Många ”proffstwittrare” använder sitt riktiga namn som alias, men det är absolut inget krav.
  • Ladda upp en miniatyrbild – en avatar – som antingen föreställer dig eller något du gillar. Många twittrare är visuellt orienterade, så även här lönar det sig att sticka ut från mängden.
  • Följ alla du snubblar över, som inte uttryckligen är spam-robotar eller bara ute efter att sälja saker. Du hittar dem i andras listor över personer de följer, personer som följer dem eller deras egenhändigt komponerade listor med favoriter.
  • Försök inte läsa allt som skrivs. Twitter är ett ständigt pågående samtal. Om du försöker hänga med i allt som sägs, kommer du att bli lika stressad som någon som försöker följa alla konversationer på Stockholms Central en vardagsmorgon.
  • Om någon irriterar dej med sina tweets – testa att interagera med dem genom att skicka ett svar på något av deras inlägg, en s.k. @-reply. Kanske är personen roligare att föra dialog med än vad som framgår av flödet. Om de inte svarar (vilket händer alltför ofta) – avfölj dem och tänk inte mer på saken. Kanske dyker de upp i ditt flöde en annan gång.
  • Ha en öppen profil. Att låsa sitt twitterkonto är nästan lika korkat som att använda mobilen utan SIM-kort. Anpassa det du skriver efter medvetenheten att allt är publikt. Det är det enda som håller i längden.

Kom ihåg att du väljer själv vad du vill använda Twitter till. En del följer intressanta bloggar, andra utbyter recept och väldigt många bara ”pratar av sej” om ditt och datt.

Vi ses på Twitter!

Uppdatering: Emanuel Karlsten har en viktig poäng i sitt senaste inlägg på bloggen Tabloism 2.0: ”Suggestions” gör både dig och Twitter en otjänst.