Emoquitting – det storslagna sättet att ta en kisspaus

Twitter erbjuder som bekant nästan obegränsade möjligheter till mellanmänsklig interaktion. Tydligt är att en inte oansenlig andel av de mest aktiva twittrarna dessutom har upptäckt Twitters potential som projektionsyta för de neuroser man av olika anledningar vill bespara sin fysiska omgivning.

Kanske ska man inte överdriva olikheterna mellan de ordströmmar som forsar fram på Twitter och vanligt vardagssnack i offlinevärden. Vissa beteenden framträder dock tydligare i textbaserad form. Den som hyser ett särdeles stort intresse för mellanmänsklig kontakt riskerar att utveckla något som kan liknas vid ett missbruksbeteende.

Den bakomliggande drivkraften är med största sannolikhet densamma som i det klassiska
Hjalmar Söderberg-citatet ur Doktor Glas
:

Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.

Att ständigt få sina behov av bekräftelse, beundran och irritation tillfredsställda skapar märkliga reaktioner i somliga människors dopamin-system. Vi har kunnat följa dem genom åren. Lågmält trevande, försiktiga och ödmjuka nybörjartwittrare blommar plötsligt ut i orgier av självupptagna reflektioner kring de mest banala, snäva och ibland fullständigt obegripliga ämnen. I bästa fall hittar de en grupp likasinnade och så är den kollektiva lovebombingen igång.

Har man en gång varit med om detta vill man snabbt ha mer, mer, MER av samma vara (jämför valfri opiat).

Snart hamnar man i ett digitalsocialt ekorrhjul av pingar, retweeter, mentions och follow-friday-rekommendationer som ska utföras, tackas för och besvaras. Det som först upplevdes som en kul lek accelererar plötsligt till ohanterliga nivåer. En vacker dag slår inte dopaminkicken in på samma sätt inför twitterflödet. Istället börjar prestationsångesten, de ständiga förväntningarna att återuppfinna sig själv som underhållande digital lekkamrat och kraven att fortsätta varmhålla även de ytligaste av kontakter, bara för sakens skull, att ta överhanden.

Twitter-doktorn rekommenderar den som upplever en förhöjd stress och prestationsångest att tillfälligt lägga twittrandet åt sidan.

  • Ladda telefonen i en annan del av rummet än sängen.
  • Ändra vanan att alltid ha en webbläsarflik med Twitter öppen till att medvetet undvika att ha det
  • Umgås mer med dina twitter-fria offlinevänner
  • Drick vatten
  • Gå långa skogspromenader

Det är när inget av ovanstående ter sig som en fungerande lösning som folk har en tendens att ta till den metod som är ämnet för dagenEmoquitting (av engelskans emotional quitting –  ung. känslomässig sorti). Emoquittaren har helt enkelt nått till Tolvstegsprogrammets första punkt: Maktlösheten inför det egna twittrandet.

Steg 1: Vi erkände att vi var maktlösa inför alkoholen Twitter, att vi förlorat kontrollen över våra liv.

Istället för att erkänna att här finns ett problem och systematiskt, lugnt och sansat vidta nödvändiga åtgärder för att komma tillrätta med detsamma, börjar emoquittaren dra in sina följare i ångestmaskineriet medelst ett utdraget och förmodligen till större delen helt omedvetet rop på ännu mer bekräftelse:

En emoquit-rant spänner för det mesta över en eller ett par timmars iscensatt separationsångest. Emoquittaren upplever verkligen att detta är vägs ände. Ingenting fungerar längre; inget är på riktigt och ingenting känns viktigt utom… ingenting, typ.

Emoquittarens omgivning är i de flesta fall oerhört benägen att kliva rakt ner i medberoende-träsket och börja tjura, grina, skicka hjärtan och styrkekramar, yppa kärleksbetygelser som om de befann sig ombord på ett störtande flygplan och snart skulle slukas i ett brinnande flygbränsle-inferno. Allt detta tilltalar emoquittarens ofta bottenlösa bekräftelsebehov på ett särdeles angenämt och för stunden obetalbart njutningsfullt sätt.

Magnus Ugglas tredje album ställde i sin titel den existentiella frågan Va ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt? Med emoquitting erbjuds plötsligt denna möjlighet. Och det är här frestelsen blir för stor. Vågen av ömhetsbetygelser och bekräftelse från det tårdrypande avskedet skapar ett sug som svårligen kan bemästras.

De flesta emoquittare återvänder därför till Twitter, tämligen glatt och frejdigt, efter ett par timmar, dagar eller – i bästa fall – veckor. Av det mollstämda avskedet finns inget kvar i den återuppståndnes håg. Istället är det glada återseenden och nya friska tag som gäller. Följarskaran applåderar naturligtvis återkomsten, likt etanolkonnässörer på parkbänken som omsluter den återfallande kamraten med varma kramar.

I efterhand kan dock emoquittandet kännas en smula onödigt. Så många stråkar, pukor och trumpeter för att logga ut, slå en drill eller käka en glass och sen komma tillbaka? Kanske skulle det räcka med att helt enkelt ta den där välbehövliga pausen och öva några veckor på att relatera till världen utan att befinna sig på ständig jakt efter tweetbara upplevelser och instagrambara motiv?

Relaterat: Liten ordlista över Twitter-neuroser

En vanlig dag på Twitter

Twitter är verkligen en fantastisk social plattform med sin öppna arkitektur och platta struktur. Det hindrar inte att man som volymanvändare med jämna mellanrum upplever en nästintill ohanterlig leda inför all den smörja som produceras dagarna i ända i nämnda forum. Idag lyckades @androt fånga denna återkommande känsla på ett särdeles träffande sätt:

Viktor Vasnetsov, ”The Unsmiling Tsarevna (Nesmeyana)” (1916-1926)

Via pietmondriaan.com hittade jag en passande pendang på samma tema:

Mark McEvoy, ”Protect me from (Jenny Holzer)” (2012)

Som titeln avslöjar, rör det sig om en parafras, eller kanske närmare bestämt parodi, på den amerikanska konstnären
Jenny Holzers verk ”Protect me…”.

De svenska Twitter-bubblorna 2012 #twittercensus

Igår släpptes Twittercensus 2012, den andra upplagan av Intellectas kartläggning av den svenska twittersfären. Det är Hampus Brynolf som har gjort ett gediget analysarbete i sin strävan att kartlägga den svenskspråkiga aktiviteten på Twitter. Resultatet finns i sin helhet i den här rapporten, som är väl värd en närmare studie.

Den kanske mest iögonfallande delen av rapporten är det interaktiva sociogram, som beskriver de mest aktiva twittrarnas kopplingar till varandra. Resultatet är ett slags interaktiv karta över det svenskspråkiga twitterlandskapet, med kopplingar mellan twittrare som följer varandra.  Så här beskriver Hampus Brynolf hur det fungerar:

Färgerna representerar ”kluster”, alltså samhällen av noder (twitteranvändare) som följer varandra. Vilken färg ett kluster får har ingen betydelse utan är slumpmässigt. – – – Storleken representerar auktoritet och beräknas på antalet relationer (och relationernas relationer).

Ett kluster är en grupp av konton som delar egenskaper – de följer och följs av samma konton i högre utsträckning än andra konton. Tydliga kluster träder fram när man tittar på de mest aktiva twitterkontona, men att tolka innebörden av dem (vad de olika klustren ”är”) är en subjektiv övning. Att tillhöra ett visst kluster innebär inte att kontona delar andra egenskaper.

Jag blev oerhört imponerad av detta analysarbete och antog genast uppgiften att försöka mej på en alldeles egen subjektiv tolkning av de olika klustrens innebörd. Kom ihåg att det enda som förenar konton med samma färg, är att de ingår i en grupp twittrare som följer varandra. Det är alltså inte säkert att innehållet i deras tweets eller ens mina egna tolkningar av varför de hör samman äger någon relevans. Klicka på bilden för större version.

Förutom de stora, ”självklara” kluster som Hampus Brynolf själv nämner i rapporten, märks ett antal grupper bestående av vad jag vid en snabb uppskattning bedömer vara unga människor i medelstora svenska städer. Ingen av de fyra största städerna finns representerade på detta sätt, men Västerås och Jönköping står ut särskilt tydligt i mängden. Särskilt intressant tycker jag det är att Jönköping tycks ha så många aktiva twittrare, med tanke på att staden kommer först på nionde plats på landets topplista över största tätorter.

Jag återkommer med en liten längre analys senare. Tänkte att jag ville dela med mej av mina högst personliga tankar kring studien medan jag ännu har dem i färskt minne. Hittar du grupper av twittrare i sociogrammet som jag har missat? Fyll gärna på med dina egna spaningar i kommentarsfältet!

Uppdatering: Erik Laakso upptäckte hur utmärkt Twittercensus-kartan fungerar som hjälpmedel för den som önskar utforska nya delar av den svenska twittersfären. Ännu enklare blir uppgiften sedan Hampus lagt till möjligheten att växla mellan användarnas fulla namn och twitteralias medelst knappen ”Växla namn/twitternamn i karta”.

Här känns det som att ett viktigt steg har tagits mot den ”Twitterportal” som Isabella Löwengrip efterlyste redan för drygt två år sedan, som en pedagogisk introduktion till de mångfacetterade aktiviteter som pågår i den svenska twittersfären. Jag har tidigare diskuterat behovet av att förklara Twitters sociala aspekter och inte bara, som tyvärr så ofta i traditionella medier, lyfta fram ”följ en kändis”-perspektivet.

Fragmenterade kluster

det rosa kyrkoklustret

Förutom de kluster jag räknat upp i bilden här ovan, kan ett rosa kluster av kyrkotwittrare identifieras. Kyrkotwitter-klustret är det hittills mest utspridda av dem jag hittat i sociogrammet. Flera högprofilerade kyrkotwittrare återfinns på olika ställen i det orange klustret, men inslaget av rosa kyrkotwittrare är påtagligt i stora delar av twitterkartan. Kanske illustrerar detta att kyrkotwittrarna är det nätverk som lyckats skapa flest förgreningar till andra delar av twittersfären? Stefan Gelfgren har reflekterat över samma sak.

döva och hörselskadade – lila kluster

Ett annat fragmenterat kluster är det som består av en grupp döva och hörselskadade som finns samlade runt Stockholms Dövas Förening och en grupp twittrare med anknytning till KTH, framför allt dess medieteknikprogram. Hur det kommer sig att dessa båda grupper ingår i samma kluster har jag ännu inte lyckats klura ut – men tipsa mig gärna om eventuella samband och kontakter dem emellan!

kth – lila kluster

Annie Lööf twittrar med Alexander Bard… eller?

  1. Alexander Bard, tidigare Liberaldemokrat, gick tidigt ut och hyllade Annie Lööf som sin favoritkandidat inför Centerpartiets val av ny partiordförande.

    Därför kommer det kanske inte som någon större överraskning att han också väljer att ansluta sig till Stureplanscentern kort efter att det att valberedningen förordar henne som ny partiledare.
    Något mer överraskande – inte minst för Annie Lööf – är däremot hans utspel på Twitter nyligen där han inbjuder till en diskussion om deras ”gemensamma ledarskap”

  2. annieloof
    @Alexander_Bard Den dagen stämmans ombud väljer oss båda till sådana positioner. Roligt att du spanar på C! #centerpartiet #svpol
  3. annieloof
    @Alexander_Bard Det är våra medlemmar och vår stämma som beslutar om detta – och jag är glad över den föreslagna styrelsen.
  4. Alexander_Bard
    @annieloof Då är det väl bara att sammankalla dem och säga åt dem hur det ska vara! Inga problem alls. #centerpartiet #svpol
  5. Nu visar det sig emellertid att det inte är den riktige Alexander Bard som twittrat, utan en uppenbar fejktwittrare som registrerat kontot @Alexander_Bard i rent underhållningssyfte

    En snabb koll på presentationen klargör hur det hela ligger till:
    Allsmäktig Guru med episkt skägg. När jag talar lyssnar folk! This account is a parody account and is not accociated or maintained by Alexander Bard.

    Den här informationen tycks emellertid ha gått Annie Lööf spårlöst förbi. Inte ens när jag påpekar att kontot är fejk, verkar hon uppmärksamma misstaget:

  6. annieloof
    @dreadnallen @annieloof @alexander_bard Visst är den gullig! Det är klart de som blir valda ledare ska prata, och där är vi definitivt inte.
  7. dreadnallen
    @annieloof Men @Alexander_Bard är inte din nyblivna partikamrat Alexander Bard, utan nån som vill skoja! Läs presentationen. 🙂
  8. Nu svarade Annie sakligt och korrekt på den fejkade Bards utspel, men händelsen visar tydligt på hur misstag i sociala medier kan ge insyn i hypotetiska politiska situationer.
    Jag hoppas att denna lilla fadäs på intet sätt hämmar Annie Lööfs twittrande, utan snarare bidrar till att göra den nya centerledaren ännu mer slipad och på hugget i sin roll som twitterdebattör.

     

    Uppdatering: Nu påstår Lööf att hon vetat hela tiden att @Alexander_Bard är ett fejkkonto… Eeeh… jaså?

SJ visar med övertygande tydlighet att det inte finns något som heter ”sunt förnuft”

Att SJ har problem med sitt varumärkesarbete kommer kanske inte som någon överraskning för oss som har försökt att nyttja deras tjänster de senaste decennierna. Problem med förseningar, inställda tåg, krångliga bokningsregler, märkliga biljettpriser etc. har skapat ett nästintill ohanterligt kaos för Sveriges mest miljövänliga persontransportföretag. Många tåg har passerat perrongen sedan Stefan Demerts kärleksfulla klagovisa nådde topplistorna. Tyvärr verkar svensk tågtrafik fortfarande befinna sig på ett sluttande plan.

De senaste dagarnas katastrofala hantering av biljettlösa resenärer har inte direkt stärkt SJ:s aktier. Det är tydligt att SJ:s problem har en magnitud av magnifika mått. Niclas Strandh länkar till en rad incidenter där resenärer har behandlats på ett minst sagt kränkande sätt av konduktörer och biljettkontrollanter. Bara häromdagen slängdes en tjej av tåget, trots att hon hade biljett och uppriktig avsikt att betala för resan.

Den första frågan man ställer sig är såklart vad det är för pajsare som jobbar ombord på SJ-tågen. Ingen normalbegåvad människa med utvecklad empatisk förmåga får väl för sig att sätta ut en 11-åring mitt i ingenstans utan vuxens sällskap? Tydligen händer detta med jämna mellanrum, så problemet verkar vara större än ett enstaka ”rötägg”, som man gärna hänvisar till vid sådana här tillfällen.

Mina tankar går till den twittrande lokföraren som häromåret valde att skälla ut resenärer som klagade över dålig information i samband med en utdragen tågförsening via Twitter. Det är alldeles tydligt att SJ saknar fungerande policies för kundbemötande och kundvård. Hur gärna man än önskar att ”folk ska ha vett i skallen”, är det knappast något man kan utgå ifrån när det gäller varumärkesbyggande och kundrelationer. SJ hävdar att dessa policies finns och ingår i personalens utbildning, men av de många incidenterna och fackets reaktioner anar man det kanske fungerar lite si och så med den interna kommunikationen. Facket sluter upp helhjärtat bakom den felande konduktören och hävdar med en idiots envishet att ”konduktören gjort rätt bedömning”.

Varje företag som är det minsta mån om att ge ett proffsigt och korrekt kundbemötande, oavsett vem i organisationen som sköter kundkontakten, måste ha en genomtänkt och tydligt kommunicerad kommunikationspolicy. Detta gäller såväl offline som online. Alla medarbetare skall ha präntat in en uppförandemanual som i detalj styr hur man tilltalar kunderna och hur man hanterar klagomål.

Kundservice och reklamationer skall skötas av specialiserad personal, med budget och mandat att själva dela ut frikostig kompensation till missnöjda kunder. Ingen ska behöva vänta i månader på ett beslut från högsta ledningen för att få besked om eventuell ersättning.

Carl Bildt – Sveriges roligaste på mindre än 140 tecken #laqaqlqaQpApaaqa

Häromdagen ordnade PR-byrån Westander ett seminarium i Almedalen under rubriken ”Borde Carl Bildt sluta twittra?. Troligtvis valdes den något provokativa formuleringen med kritiken mot Bildts twittrande i åtanke. Bildt själv var enligt Dagens Media lagom road att utnyttjas som dragplåster till denna tillställning.

Som av en händelse lyckades utrikesministern tidigare i eftermiddag med konststycket att skicka ut följande meddelande till sina drygt 35 000 följare på Twitter:

En av de första i mitt flöde att kommentera det något kryptiska budskapet var Tina Kaikkonen:

Snart var retweetandet i full gång, med lustiga kommentarer till Bildts meddelande.

Redan efter tjugo minuter hade någon registrerat användaren @laqaqlqqaqqqqa och börjat spinna vidare på fenomenet:

Snabbt drogs paralleller till #flickjoxtwittrandet tidigare i veckan:

Ungefär en timme senare var den andra(?) svenska Twitter-memen född och hashtagen #laqaqlqaQpApaaqa ett faktum:

Bildts ficktwittrande, även benämnt #fickjox, förde tankarna till Lars Ohlys berömda fickpingis:

 

Jag drog även paralleller till Lena Meyer-Landruts bidrag till Eurovision Song Contest förra året:

 

Bildt följde upp sin kryptiska tweet med ett något mer konventionellt meddelande:

Strax därefter var han ”igång igen” – den här gången mer sparsmakat:

 

Resten är Twitter-historia:

Under dagen har även webbplatsen laqaqlqaqpapaaqa.se öppnats, om än med något sparsmakat innehåll. I hashtagen pågår skojandet för fullt och ingen av oss vet var detta kommer att sluta.

Så småningom snappade även tradmedia upp historien, som passar som hand i handske så här en tropiskt varm sommarfredag när många inleder sin semester (Sydsvenskan, Dagens Industri, SvD, Dagens Media).

Nu håller vi tummarna för att vår i vanliga fall tämligen torre utrikesminister inser PR-värdet i denna fadäs och sparar sina ”fick-tweets” till eftervärlden.

 

Uppdatering: I och med att Bildts pressekreterare Anna Charlotta Johansson anslutit till #laqaqlqaQpApaaqa-taggen kan vi kanske betrakta det som att Bildt-administrationen officiellt omfamnat detta humoristiska fenomen? 🙂

Bildt själv kommenterar saken så här:

Låt oss nu hoppas att kvällspressen inte får för sig att Bildts ficktwittrande är ett hot mot rikets säkerhet…

 

Uppdatering 2: Självklart förtjänar #laqaqlqaQpApaaqa en egen sång. @tombness heter kompositören.

Tack vare honom finns #laqaqlqaQpApaaqa nu även på Facebook.

Skrämselpropaganda om inbrott kopplade till sociala medier

Lagom till inledningen av årets semestersäsong drar tradmedias skrämselpropaganda kring bostadsinbrotten igång. De senaste åren tycks de särskilt rikta strålkastarna mot sociala nätverk som Facebook och Twitter. En enkel googling på facebook+inbrott ger en rad länkar till mer eller mindre väl underbyggda artiklar.

I ett inslag i SVT Rapport den 10 juni varnas tittarna för att skryta om sina inköp och semesterplaner i sociala medier:

Samtidigt som bostadsinbrotten ökar, har det blivit vanligt att dela med sig av privat information på Twitter och Facebook. Nu varnas allmänheten för att skryta om statusprylar och för att lägga ut information om när man åker på semestern.
-Det ökar risken att drabbas av inbrott, säger säkerhetsexperten Kent Pira.

Säkerhetsexperten Kent Pira återkommer i en rad artiklar i ämnet, bl a i Dagens Nyheters ”Twitter och bloggar ger inbrottstjuven tillfälle” från förra sommaren. Han har en gedigen bakgrund som låssmed, väktare och polis och ”vet hur tjuven tänker”. Förra året startade han ett eget företag inom säkerhetsbranschen för att ta fram ”nya säkerhetsprodukter som ännu inte nått marknaden”. Frågan är om hans kompetens även omfattar hur sociala medier fungerar och vilka reella risker som finns med att använda dem?

Det är uppenbart att säkerhetsbranschen fått ett uppsving under senare år. Rädslan för att bli av med kapitalvaror, smycken och designmöbler som vi samlat på oss för dyra pengar späs på i takt med att välståndet ökar bland den hårt arbetande klassen och minskar i andra grupper. Skrämselpropaganda är också en effektiv marknadsföringsmetod för diverse säkerhetsföretag, vaktbolag och låssmeder. Om vi inte är rädda kommer vi helt enkelt inte att investera i deras tjänster.

Rent spontant föreställer man sig nog att sommaren utgör något av en högsäsong för bostadsinbrotten, med tanke på hur många privatbostäder som överges för lantställen, campingplatser och fjärran destinationer. I verkligheten sker de flesta anmälda bostadsinbrotten under vinterhalvåret, om man ser till den senaste mer omfattande studien från Brottsförebyggande rådet (BRÅ), ”Brottsutvecklingen i Sverige fram till år 2007”:

Antalet anmälda bostadsinbrott varierar något över årets månader, vilket framgår av figur 1 på sidan 212. Det är framför allt under vintermånaderna oktober–januari som flest bostadsinbrott anmäls.

Under semestermånaden juli sker också en ökning jämfört med de andra vår- och sommarmånaderna. Ökningarna i juli, december och januari beror på att dessa perioder präglas av ledigheter då många är bortresta från sina bostäder.

SVT:s uppgift att bostadsinbrotten ökar ter sig som ett laborerande med statistik, om man jämför med BRÅ:s rapport:

Antalet polisanmälda bostadsinbrott var som högst i mitten av 1980-talet med närmare 25 000 anmälda brott år 1984 (figur 3). Sedan mitten av 1980-talet fram till mitten av 1990-talet har antalet anmälda bostadsinbrott generellt sett sjunkit, trots ökningar under vissa år. Under de senaste tio åren har dock den neråtgående trenden stannat av.

Jag frågar mig på vilken statistisk grund medierna väljer att koppla risken för inbrott i bostaden till sociala medier som Facebook och Twitter? Om ett direkt samband mellan sociala medier och bostadsinbrott kan påvisas, borde vi rimligtvis se en dramatisk ökning i inbrottsstatistiken till följd av de senaste årens explosion vad gäller användning av sociala medier.

Hur ser då statistiken ut när det gäller anmälda bostadsinbrott under de senaste åren? Så här skriver BRÅ på sin webbplats:

Inbrott i bostaden står för en procent av alla anmälda brott och är med andra ord ett ganska ovanligt brott. Men det är ett brott som skapar mycket oro eftersom det upplevs som mer kränkande än andra stöldbrott.

Räknar man in alla sorters inbrott, dvs i bostäder, lokaler, vindsförråd och källare, butiker m.m. så har inbrottsstölderna haft en nedåtgående trend under ett par decennier. Efter att ha ökat under 2009 minskade bostadsinbrotten totalt sett under förra året. Det beror på att inbrotten i villor och radhus minskade med 9 procent. Ett undantag från den minskande trenden är de anmälda lägenhetsinbrotten, som ökade med 6 procent under 2010. Även anmälda inbrott i källare och vind ökade under året.

Under de senaste tio åren har det totala antalet anmälda bostadsinbrott varierat från år till år, även om trenden har varit uppåtgående. Att det ser så olika ut mellan åren beror på de kraftiga svängningarna när det gäller villainbrott. Lägenhetsinbrotten har däremot ökat kontinuerligt och mer än fördubblats under den senaste tioårsperioden.

  • 19 800 bostadsinbrott polisanmäldes (2010)
  • 11 620 av inbrotten skedde i villor (2010)
  • 8 100 av inbrotten skedde i lägenheter (2010)
  • 4 procent klarades upp, så att en person kunde bindas till brottet (2010)

I SVT-inslaget säger speakern Thomas Jonasson att

Stölder både inom och utanför bostaden har kunnat härledas till gärningsmän som fått tips just via sociala medier

Uppgiften bekräftas dock varken av någon undersökning eller vetenskaplig rapport i inslaget.

I en DN-intervju med Tony Roshage, ansvarig för bostadsinbrott på seriebrottsgruppen vid länskriminalens underrättelserotel, berättar han hur ligor specialiserat sig på att stjäla skolbarns hemnycklar och med hjälp av information i plånböcker och mobiltelefoner leta upp deras bostäder för att göra inbrott. I en bisats lägger han till en varning för sociala medier:

Eftersom de här brotten dykt upp igen vill jag gå ut och varna. Ha alltid  uppsikt över sakerna och var försiktig med att skriva var du befinner dig på sociala medier. Facebook är godis för tjuvar.

Aftonbladet gjorde senare en rewrite på DN-artikeln och länkade till densamma från sin Facebook-sida, där man särskilt lyfte fram varningen för att sociala medier kan leda till inbrott i bostaden:

I kommentarsfältet ifrågasatte jag vilka statistiska belägg som finns för uttalandet, och varför Aftonbladet väljer att publicera obekräftad skrämselpropaganda på sin Facebook-sida:

Självklart anser jag att man som användare av Twitter och Facebook bör vara medveten om de möjliga effekterna av sina uppdateringar i dessa helt eller delvis officiella sammanhang. Jag tog upp frågan senast med koppling till Svenska Dagbladets polisanmälan av några twittrares skämtande om Per Gudmundson och kända människors oförmåga att hantera kritiska och ifrågasättande kommentarer på Twitter.

Jag håller i stort sett med Trygg Hansas Håkan Frantzén när han säger i SVT-inslaget att

Man bör vara väldigt försiktig med var man lägger ut för information och man bör även vara mycket noga med att använda de personliga inställningarna på t ex Facebook, så att bara ens vänner kan se och läsa ens information.

Via Kalle Paulsson fick jag tips om tidningen Råd och Röns intervju med Stöldskyddsföreningens Jan-Peter Alm. Även han varnar för att skvallra för tjuven om sina semesterplaner på Twitter. Dock i något mer balanserade ordalag.

Internet erbjuder fantastiska möjligheter till socialt umgänge och interaktion och samtidigt är det en arena som man som användare måste lära sig behärska för att få ut mesta möjliga av sin användning och slippa onödiga negativa påföljder på grund av obetänksamhet eller ren okunskap om hur de nya medierna fungerar.

Nyhetsmediernas uppmaningar att man helt bör undvika att berätta via Twitter och Facebook att man åker på semester låter i mina öron som oerhört naiva påståenden baserade på en fundamental okunskap om hur sociala medier fungerar. Istället för att blint varna människor för att använda sociala medier, bör man uppmuntra dem att lära sig att använda dem på ett sätt som gynnar deras intressen.

Hur stora är de verkliga riskerna med att twittra om att man för tillfället befinner sig på konferens i en annan stad, att man väntar på planet till Mexiko eller att man har en lång arbetsdag framför sig? Finns det belägg för att inbrottstjuvar inleder arbetspasset med att scanna av det sociala medieflödet för att få tips om lämpliga tillslagsplatser?

Från mitt perspektiv skulle man lika gärna kunna uppmana semesterresenärer att tejpa för sina registreringsskyltar på campingen. Vem som helst kan ju enkelt hitta deras bostadsadress via bilregistret och rapportera till sina kumpaner i övriga landet att det just nu verkar vara ”fritt fram” att bryta sig in i villan? För att inte tala om riskerna med att ha sina adressuppgifter på sajter som Hitta.se och Eniro. Eftersom de flesta inbrott sker när familjen är bortrest, kanske en uppmaning att aldrig lämna hemmet skulle vara det mest effektiva sättet att förebygga bostadsinbrott?

Jag har googlat lite och hittat några amerikanska exempel där inbrott mer eller mindre löst kan kopplas till offrens uppdateringar i sociala medier:

Mashable rapporterar om twittraren Israel Hyman som blev utsatt för inbrott i bostaden under en utflykt med familjen, som han naturligtvis hade rapporterat om via Twitter. Kopplingen mellan inbrottet och hans twittrande är dock oklart.

I Nashua, New Hampshire, åkte några pyrotekniskt intresserade tjuvar fast när en polisman hörde dem fyra av delar av stöldgodset. Några av brottsoffren hade berättat i sociala medier om sina utflykter och semesterresor.

 

CBS rapporterar om paret Keri McMullen och Kurt Pendleton som blev utsatta för inbrott i bostaden medan de besökte en konsert. Misstankarna riktade sig mot en barndomskamrat som hon inte träffat på över 20 år och som förmodligen hade läst parets statusuppdatering om konserten.

 

Lyckligtvis hade de installerat övervakningskameror i hemmet och genom att publicera filmerna – på Facebook – lyckades de identifiera tjuvarna. Här har vi alltså ett fall där uppklarandet går att relatera direkt till Facebook. Huruvida tjuven valde att slå till som en direkt följd av statusuppdateringen är inte helt klarlagt. Keri berättar att hon helt slutat använda Facebook efter incidenten. En mer saklig uppmaning hade kanske varit: ”skaffa inte vänner som är kriminella”?

Jag är osäker på hur mycket dessa anekdoter berättar om de verkliga riskerna med att ange sin geografiska position på internet. I mina ögon ter det sig som sensationsjournalistik som hellre berättar en ”bra story” än pekar på de verkliga orsakerna till bostadsinbrott och hur man förebygger dem.

Brottsförebyggande rådet lyfter, förutom lås och larm, fram en fungerande narkotikavård och grannsamverkan som effektiva metoder för brottsbekämpning.

Att skydda sin bostad från inbrott kan exempelvis ske med hjälp av lås och larm (tekniskt skydd) men också med hjälp av samarbete inom mer eller mindre organiserade sociala nätverk, exempelvis så kallad grannsamverkan (där social kontroll kompletterar de tekniska skyddsåtgärderna).

För att grannsamverkan ska fungera bra i längden är det värdefullt att få igång en positiv social process i bostadsområdet. I en miljö där människor möts och har trevligt, samtalar och samarbetar kring det som känns angeläget, skapas ofta en gemenskapskänsla. I en sådan gemenskap blir det ofta naturligt att värna om sina grannar, deras hem och det gemensamma området. Ett sådant socialt klimat ger dessutom en bra förutsättning för att både se och stödja utsatta människor, inte minst ungdomar.

Det tycks alltså finnas en koppling mellan brottsfrekvensen i området och det sociala avståndet till våra medmänniskor. Kanske är det så att sociala medier till och med kan användas för att stärka gemenskapen grannar emellan, så att vi därigenom blir mer intresserade av att hjälpas åt att skydda varandra från stölder och inbrott? Redan nu ser jag exempel på en fördjupad gemenskap mellan grannar i Hornstull, som en följd av att vi har varandra på Twitter och kan samarbeta via Facebook för att öka samhörigheten i området.

Förutom de sociala aspekterna ser BRÅ en tydlig koppling mellan bostadsinbrott och häleri:

Forskning på området (Schneider 2005, Brå 2006b) betonar emellertid vikten av ökad kunskap om samt riktade insatser mot häleribranschen för att effektivt kunna förebygga bostadsinbrott. Detta på grund av att häleribranschens efterfrågan på stulna föremål och dess betydelse för avyttring av stöldgods från bostadsinbrott visat sig vara stor och därmed får anses utgöra en betydande del av marknaden för det som stjäls vid inbrotten.

Trots ihärdigt letande har jag inte lyckats hitta ett enda svenskt fall där ett bostadsinbrott kunnat kopplas direkt till en statusuppdatering på Facebook eller Twitter. Hjälp mig gärna att leta, den som känner sig manad!

Däremot är det tämligen lätt att hitta exempel på fall där säljare blivit bestulna på prylar (främst fordon) som de lagt ut till försäljning på Blocket. Inte minst eftersom deras telefonnummer direkt kunnat kopplas till bostadsadressen via exempelvis systersajten Hitta.se. Blocket utgör tydligen även en marknad för hälare som kränger stöldgods.

Man behöver inte vara säkerhetsexpert för att konstatera att Kent Pira förmodligen har en del prylar, som någon mindre nogräknad person skulle kunna försöka kränga iväg via Blocket. Man behöver inte ens ta med sig släpkärra eller takbox för att transportera dem, eftersom han driver en uthyrningsfirma och har flera kärror uppställda på gården.

Naturligtvis vill jag inte uppmuntra till inbrott hemma hos Kent. Jag använder bara honom som ett exempel på att det finns betydligt effektivare sätt att reka en tilltänkt brottsplats på nätet än just via sociala medier. Lösningen är knappast att utplåna sin medverkan på internet. Snarare bör man fråga sig ”hur tjyven tänker” – egentligen – och förhålla sig balanserat och sansat till de uppgifter som presenteras som fakta i traditionella medier.

 

Uppdatering: Häromdagen twittrade Peter Ågren som är chef för Södermalmspolisens ingripandesektion om bostadsinbrott. Jag passade på att fråga honom om de har något exempel på inbrott till följd av statusuppdateringar i sociala medier:

Per Gudmundson behöver få sig ett skjut

Via Emanuel Karlstens blogg hittar jag den här artikeln från Svenska Dagbladet, där man ondgör sig inte bara över tidningen Galagos satir om Per Gudmundson, med anledning av hans tendentiösa påhopp på utlandsfödda svenskar, utan även över de reaktioner som Gudmundsons artikel väckt i sociala medier.

Svenska Dagbladets chefredaktör Lena K Samuelsson kallar Galagos satiriska text för ”ett allvarligt hot” och redaktionschefen Martin Jönsson benämner i ett blogginlägg de nedsättande kommentarerna om Gudmundson på Twitter som ”fullständigt vidriga”. Så här skriver han om Galagos satir:

SvD som företag uppmanade Per Gudmundson att polisanmäla det inträffade. Ja, vi vet att Galago är en satirisk tidskrift. Vi förstår att det finns de som tolkar det skrivna som humor. Kanske var det också avsett så.

Frågan är om inte SvD och Per Gudmundson är tämligen ensamma om att tolka det skrivna som någonting annat än humor, särskilt som det (något övertydligt) undertecknades med ”Sveriges Satirikers Centralorganisation”?

Emanuel Karlsten påpekar att den som publicerar nedsättande omdömen i ett offentligt forum också måste visa respekt och förståelse för hur det kan landa hos den det handlar om. Därom är vi eniga. Som jag bloggat om tidigare måste den som uttrycker sig offentligt i sociala medier räkna med att bli kommenterad och vantolkad. Jag utgår från att Simon Fors, en av de twittrare som nu polisanmälts av Gudmundson, är fullt införstådd med detta, då han ju för bara någon månad sedan hamnade i blåsväder på grund av grovt Twitter-skämtande om hur ”moderater förtjänar… bly”.

Medvetenheten om att allt man skriver inte kommer att mottas med applådåskor får dock inte bidra till ett debattklimat där rädslan för negativa reaktioner och polisanmälningar gör att ingen vågar uttrycka starka och ibland känslomässigt laddade åsikter. Särskilt inte inom den politiska satirens område. Komikern och skribenten Aron Flam beskriver på ett belysande sätt hur räddhågsenhet och övertolkning av kravet på opartiskhet ledde till en fullständig urvattning av det så kallade satirprogrammet Elfte timmen, som sändes i SVT i samband med valet förra året.

Ur mitt perspektiv är Svenska Dagbladets beslut att publicera Per Gudmundsons främlingsfientliga artikel det allvarligaste misstaget i sammanhanget. Istället för att ägna sig åt att polisanmäla uppenbara satirer och ilskna kommentarer i sociala medier, borde de fråga sig hur Gudmundsons påhopp på utlandsfödda svenskar påverkar samhällsklimatet.

Jag ser den pågående debatten som ytterligare ett exempel på hur traditionella medier kämpar för att anpassa sig till det nya medielandskapet. Tidigare ägde de inte bara tolkningsföreträdet på ledarsidorna, utan kunde även styra debatten genom sin möjlighet att välja vilka som skulle ges tillträde till debattsidorna. Idag kan vem som helst kritisera och ifrågasätta det som publiceras och få spridning för sin kritik via sociala medier, med ett genomslag som tar allt större andelar från de traditionella medierna.

Även om Gudmundsons artikel kan uppfattas som främlingsfientlig, åtminstone av ”alla tänkande människor”, som Simon Fors skulle ha uttryckt det, vore det kanske att hårdra tolkningen av Tryckfrihetsförordningen att baserat på denna text anmäla honom för hets mot folkgrupp. Inskränkningar av yttrandefriheten bör reserveras för de värsta övertrampen.

Lyckligtvis gäller yttrandefriheten även alla fria debattörer och åsiktsmaskiner på nätet. Att söka tysta den fria opinionsbildningen med polisanmälningar och därmed styra över den viktiga debatten om på vilka grunder invandrare porträtteras som en samhällsfara, till att handla om högljudda journalisters utsatthet, är varken särskilt konstruktivt eller hederligt, som jag ser det.

Justitiekanslern tycks vara på det klara med att ”[satirens] uttryck ofta är obehagliga och ibland stötande, något som kan fordras för att satiren ska ha avsedd effekt”. När jag läser JK:s svar på den inkomna anmälan mot Galago, kommer jag att tänka på en scen ur filmen ”People vs. Larry Flynt”, där Flynts försvarsadvokat Alan Isaacman (spelad av Edward Norton och kursiverad i citatet nedan) på ett briljant sätt lyckas förklara den satiriska humorns kärna för juryn i ett korsförhör med målsäganden, den berömde TV-predikanten Jerry Falwell:

Have you ever preached while drunk?

Drunk? Never.

You never had too many at lunch and went back on the radio?

That is a totally outrageous suggestion.

”Totally outrageous”?

Totally.

You don’t think that some people, despite your reputation might believe you could do that?

I would find that very difficult to believe.

So what you’re telling me is nobody could reasonably think that these statements about you were true.

That’s what I’m saying.

Reverend Falwell, at the beginning of this trial Judge Kirk gave very specific instructions to this jury. She said, ”If a reasonable person could not believe that Hustler magazine describes actual facts about Jerry Falwell then you must dismiss the libel claim.” Do you remember these instructions?

Obviously not, so I’m gonna ask you one more thing. Why are you suing my client for libel?

I am not a lawyer, Mr. Isaacman.

I am a lawyer, and I can’t figure it out either.

Rättegångsscenen avslutas med följande hyllning till en yttrandefrihet som även omfattar osmakliga och oönskade uttryck:

 

Apropå osmakliga uttryck önskar jag innerligt att Mustafa Can hade skrivit sin straffknullsnovell om
Per Gudmundson istället. Är det någon som behöver få sig några rejäla bett i rumpan, så är det han.

Uppdatering: Emanuel Karlsten och Marcus Jerräng gjorde mig nyss uppmärksamma på att kopplingen mellan Galagos satir och Per Gudmundsons ledare endast förekommer i mitt eget huvud, då satiren publicerades så tidigt som den 5:e maj. Varför Gudmunson och SvD väljer att bråka om detta först nu överlåter jag till min livliga fantasi att utröna. 🙂

Till råga på allt påpekar Helena Viita nu att det är Simon Fors twittrande i början av sommaren som ligger till grund för Gudmundsons anmälan mot honom. Jag tilldelar mig själv stora bloggpriset i slarvläsning och fortsätter fantisera över möjliga orsaker till att SvD och Gudmundson väljer att göra stort rabalder av dessa flera veckor gamla uttalanden först nu.

Uppdatering 2: I eftermiddags publicerade den andre polisanmälde twittraren, komikern och debattören Kawa Zolfagary, hela den twitterdialog som föranledde SvD:s anmälan med påföljande mediedrev. Med korten på bordet står det än tydligare hur orimligt Svenska Dagbladets agerande är i den här frågan. Det är lätt att få känslan att de bestämt sig för att ”sätta dit någon”, nu när JK: avslagit deras anmälan mot Galago. Man kan fråga sig om de fullständigt saknar respekt för yttrandefriheten och det svenska rättssytemet?

Rimligtvis torde morgonens krigsrubriker lyda nåt i stil med

Dagstidning kräver att all satir på Internet förbjuds

Uppdatering 3: Häromdagen tröttnade en av mina Twitter-vänner på alla tweets från Almedals-veckan:

Efter diskussioner om möjligheten att filtrera bort Almedalen-taggen med hjälp av tjänster som Muuter.com och globalfiltret i TweetDeck, kom hon på en lite mer kreativ lösning:

Detta är vad jag uppfattar som satir i sin bästa form. För inte kan väl Svenska Dagbladet uppfatta HorungeDeluxe:s twitter-rants som ”allvarliga hot” mot säkerheten i Almedalen… eller?

Sociala medier förutsätter ett visst mått av interaktivitet

Innan jag tar en välbehövlig paus från mina klagovisor över Nyhetsmorgons sätt att hantera sociala medier i allmänhet och Twitter i synnerhet, känner jag mig nödd och tvungen att kommentera dagens Nyhetsmorgon-sändning med några korta rader.

Det gläder mej oerhört att TV4 anstränger sig så intensivt för att omfamna och inkludera sociala medier i sina sändningnar. Det är både modigt och framsynt av dem. Det som förvånar mig är att det tycks vara så oerhört svårt att få det hela att fungera på ett tillfredsställande sätt.

Dagens sommargäster i TV4-soffan var skådespelaren och artisten Nassim al Fakir och bloggaren och frilansskribenten Lisa Magnusson, som för övrigt tillhör de mest aktiva och populära svenska twittrarna just nu.

Det är tydligt att man från TV4:s sida hade ambitionen att koppla ihop morgonens sändning med flödet på Twitter. Hashtaggen #nymo annonserades tydligt i ord och bild och programledaren Hans Fahlén gjorde en del försök att få höra vad som skrivs i ”det digitala nyhetsflödet”, som han uttryckte sig i klippet ovan. Tyvärr var Nassim och Lisa mer intresserade att diskutera Saab-ledningens avhopp.

Varför Nassim inte använde sitt eget twitterkonto, utan det tillfälliga Sommargast_2 har jag ingen aning om. Tillfälliga twitterkonton är överhuvudtaget problematiska, eftersom de flesta följare knappt hinner hitta dem och börja följa dem innan innan kontona blivit inaktiva och överges. Nassim gjorde några tappra försök att twittra, men lade ner redan efter en timme.

Mina föräntningar på Lisa Magnusson var desto högre, med hennes bakgrund som aktiv profil inom sociala medier. Tyvärr präglades inte hennes flöde av något större intresse för de diskussioner som togs upp i programmet och i #nymo-taggen. Jag har samlat samtliga konversationer under sändningen här, och de berör mest programrubriker och glada tillrop från kompisar på Twitter.

Medan diskussionens vågor gick höga på Twitter över dagens ämnen i Nyhetsmorgon – lämpligheten i att intervjua 5-åringar om påstådd övervikt, cannabislegalisering och censur av Fotografiskas bilder på Facebook – gick tv-tittarna miste om samtliga inspel från #nymo-taggen. Därför fick de aldrig veta att det var TV4 som bett mamman ta med den lilla tjejen till studion och att hon dessförinnan varit lyckligt ovetande om Folksams (och omgivningens?) syn på fetma. Låt oss hoppas att denna mediemedverkan inte gjorde alltför djupt intryck på hennes självbild och föreställningsvärld.

Twittrarna i soffan missade också att ta upp Micke Kazarnowiczs berättelse om hur hans personliga Facebook-konto spärrades, på grund av att han publicerat lättklädda bilder på sin arbetsgivares, underklädesföretaget(!) Björn Borg, fanpage på Facebook! Micke var också den som kom på den geniala idén att själv censurera de borttagna bilderna med Facebook-loggan, något som Fotografiskas Per Broman tack och lov hade koll på.

Några som utnyttjade möjligheten till utökad diskussion via Twitter var däremot gästerna som inbjudits till soffan att diskutera cannabislegalisering; Alfred Askeljung och Aron Modig. Direkt när de lämnat studion plockade de upp den pågående diskussionen i twitterflödet. Alfred kommenterade även de mer humoristiska inslagen.

http://twitter.com/#!/alfredaskeljung/status/85599142587547649

Det är tydligt att sociala medier kräver ett helt nytt sätt att tänka kring medier och kommunikation. Som jag beskrivit i tidigare inlägg gäller inte samma logik i de digitala forumen som i de traditionella mediekanalerna. Kanske behöver mediehusen människor som ”tänker från scratch” och utgår från hur den sociala verkligheten ser ut på nätet, snarare än egna ambitioner att ”förmedla nyheter till massorna”?

Jag har blivit utlovad en fika med Nyhetsmorgons producent Carina Nording och hennes kollegor efter semestrarna. Det ska bli jättekul att fortsätta diskussionen kring hur traditionell journalistik kan förenas med digital interaktivitet med dem.

Just nu hoppas jag på att SVT lyckas bättre i sitt försök att koppla samman Allsång på Skansen med Twitter via Guldsoffan. Premiär ikväll klockan 20 på Skansen, SVT1, svt.se och #allsang! 🙂

Tidigare inlägg i ämnet:

Twitter bortom topplistorna

Krocken mellan gammal logik och nya medier

Känsliga kändisar skulle tjäna på lite självdistans