Den transparenta trosrörelsen

Häromveckan talade jag med Mymlan om hur fascinerande det varit att följa Livets Ords Europakonferens via twittertaggen #ek10. Aldrig tidigare har en, för de flesta av oss, sluten frikyrkomiljö öppnats upp för samtal och diskussioner på det här sättet.

Bland twittrarna på #ek10 fanns en salig blandning av härligt frälsta troende, nyfikna sökare, skeptiska agnostiker och kritiska ateister. Under konferensveckan var #ek10 länge det mest diskuterade ämnet i den svenska Twitter-sfären, en status som mig veterligen ingen frikyrklig tillställning tidigare uppnått.

Det märktes att Livets Ord satsat på sin onlinenärvaro inför årets konferens. Samtliga möten sändes live på livetsordplay.se och varje dag publicerades ett Youtube-klipp med Ulf Ekman på hans blogg, med länkar via Twitter och Livets Ords Facebook-sida. På Facebook-sidan öppnades även ett diskussionsforum, där besökarna fick möjlighet att ställa frågor som sedan skulle besvaras i Livets Ords webbsändningar.

Livets Ord ska ha en eloge för sina satsningar. De vet hur man skapar uppmärksamhet för sin sak och använder effektivt digitala kanaler för att förmedla sitt budskap. Dessvärre lyckas de inte lika bra när det kommer till interaktion och tvåvägskommunikation, något jag belyst i tidigare inlägg.

I twitterflödet ställdes en rad kritiska frågor, inte minst om skojarpredikanten Benny Hinn, som bjudits in som huvudtalare till konferensen. Livets Ords egna twittrare, med presschefen Magnus Dahlberg och Vd:n Jonathan Ekman i spetsen, hade stundtals svårt att bemöta kritikerna på ett sakligt sätt och blev ibland onödigt defensiva i sina formuleringar.
Världen idags chefredaktör Felicia Svaeren beskyllde oss som framförde kritiken för att söka ”förstöra Ulf Ekmans möjligheter att vara en respekterad andlig ledare”.

Jag har ännu inte sett röken av något svar på de frågor jag ställde i Livets ords diskussionsforum på Facebook, och nu när konferensen är över har man helt sonika plockat bort det.

Kritiken mot Benny Hinn fick stort genomslag och efter lördagens predikan kände sig Ulf Ekman nödd att göra några tillrättalägganden i sin blogg. Där tar han bl a avstånd från Hinns gnosticistiska förkunnelse att människan ”är en ande som har en själ och bor i en kropp”, vilket naturligtvis är glädjande. Dessvärre nämner han inte med ett ord att just denna förkunnelse utgör en av grundpelarna i den s.k. ”framgångsteologin” som var förhärskande på Livets Ord åtminstone under 80- och 90-talet, med inspiration från amerikanska förkunnare som Lester Sumrall, Kenneth Hagin, Kenneth Copeland och John Osteen. Förhoppningsvis innebär Ulf Ekmans förändrade människosyn att han nu är beredd att ge läkaren och bibelläraren Sven Reichmann rätt i sin kritik mot Livets Ords undervisning i den mycket läsvärda boken ”Allt är inte Gud som glimmar” (se särskilt kapitel 2-3).

Transparens, öppenhet och dialog är ledord som ofta lyfts fram inom sociala medier. De digitala kanalerna ger företag och organisationer möjlighet att inte bara kommunicera sitt budskap, utan även ta del av – och inte minst delta i – de diskussioner som förs kring deras produkter och tjänster.

”Tyvärr” innebär öppenheten att inte bara hyllningar och lovord förs fram i ljuset. SJ och Com Hem är exempel på företag som fått utstå svidande kritik i sociala medier. Det är i sådana lägen som en organisations kommunikationsstrategi ställs inför sina svåraste utmaningar. Hur behåller man en öppen och trovärdig dialog med kundkretsen, utan att fastna i onödiga konflikter och flamewars som snarare skadar än stärker varumärket?

PR-experter som Paul Ronge brukar hävda att när man blir ifrågasatt och kritiserad, är den enda fungerande krishanteringen att göra offentlig avbön, pudla, be om ursäkt och dra lärdom av sina misstag. Ändå verkar detta sitta mycket långt inne hos många aktörer, även väletablerade sådana. Apples hantering av kritiken mot deras antennproblem utgör ett färskt exempel.

Den öppenhet som bloggar, Twitter och Facebook erbjuder ritar i grunden om spelplanen för marknadsföring och kommunikation. Idag kan man inte längre föra fram ett förenklat eller grundlöst budskap, och sedan räkna med att få stå oemotsagd. Allt som sägs och utlovas granskas och kommenteras av mottagarna och lika enkelt som det är att predika budskapet, är det att bemöta och kritisera detsamma.

En modern kommunikationsstrategi kan inte bara uppehålla sig kring konsten att föra ut ett budskap till massorna – den måste också innehålla strategier för hur man bemöter kritik och upprättar trovärdighet och långvariga relationer med målgruppen.

Annonser

Har Livets Ord ändrat sig?

På lördag brakar Livets Ords Europakonferens igång igen – den 28:e sedan starten 1983. Inledningstalare är den ökände TV-predikanten Benny Hinn, som figurerat i en rad skandaler med koppling till märkliga profetior, tveksamma helandemirakel, ekonomiska oegentligheter, knark och äktenskapstrubbel.

 

De senaste åren har Livets Ord jobbat hårt för att tvätta bort sektstämpeln och närma sig andra kristna kyrkor.
Ulf Ekman säger att han har ändrat sig när det gäller synen på kristna i andra sammanhang och att han numera erkänner Påvens auktoritet som andlig ledare – en omsvängning har han med största sannolikhet funnit inspiration till genom sonen Benjamin Ekman.

Därför är det märkligt att man nu visar sig fullständigt oförstående inför den kritik som riktats mot beslutet att åter låta Benny Hinn predika på Livets Ord. Joachim ”Kolportören” Elsander uttrycker sin besvikelse över att Livets Ord inte istället väljer att ta chansen att visa att man verkligen har ändrat inställning till religiösa överdrifter och tveksam förkunnelse.

Kan Ekmans överslätande inställning till Benny Hinn bero på att han själv inte har gjort upp med sina egna övertramp genom åren? Emanuel Karlsten vädjade i vintras till Ulf Ekman att ta tillfället i akt för att en gång för alla redovisa de handlingar och uttalanden som lett till att många människor kommit till skada som en följd av Livets Ords förkunnelse.

Be Ulf Ekman skriva en bok som heter ‘Förlåt’. Och låt den bara handla om de saker han ångrar, vill be om ursäkt för. Det som gick galet. Låt honom sedan, i de sammanhang det behövs, börja med att be om ursäkt. Han behöver inte raljera för det, men bara slå fast det och hänvisa tillbaka till boken.

Att vilja bli accepterad i en vidare krets än den egna är en sak. Att på allvar förstå och ångra sina överträdelser en annan.

Varje gång Ulf Ekman eller någon annan av Livets Ords ledare blir ifrågasatt, försvarar de sig med att ”ingen är fullkomlig och alla kan göra fel”, vilket naturligtvis är helt korrekt. Problemet är att denna ödmjuka inställning helt saknas i själva ledarstilen. En ofullkomlig ledare kan inte göra anspråk på att ”höra Guds röst” och förvänta sig blind lydnad av åhörarna.

Själv funderar jag över när Livets Ord ska be om ursäkt för följande misstag och övertramp, som gjordes i början av 90-talet:

  • En aggressiv helandeförkunnelse som gick ut på att Gud botar alla sjuka, bara de tror och ber uthålligt. Ansvaret för att ”ta emot” och ”behålla” helandet lades förstås helt och hållet på den sjuke, och någon hjälp att förstå eller acceptera ett uteblivet mirakel visades inte. Istället för att finna tröst och styrka att leva med sjukdomen, uppmanades den sjuke att ”stå i tro för mirakel”. Ibland ända in i döden. Inte ens när Ulf Ekmans egen familj drabbades av ett tragiskt dödsfall i en allvarlig sjukdom, mjukades inställningen till denna förkunnelse upp.
  • För att få fart på församlingens ekonomi, anlitades predikanten John Avanzini, som undervisade i ”Gudomlig ekonomi” – ett sätt att bli kvitt sina skulder och få ordning på sin privatekonomi – genom att öka sitt givande. Underbetalda deltidsarbetande bibelskoleelever uppmanades att offra sina sista korvören på Livets Ords estrad, för att visa att de helt förlitade sig på Guds försorg. Trettio-, sextio- och hundrafaldig utdelning utlovades – från Herren, såklart. Uteblev aktieutdelningen, fanns det säkert synd och otro med i bilden som låg till hinder för Guds välsignelse.
  • Ulf Ekman profeterade vid en nyårskonferens att Raoul Wallenberg skulle släppas ur fångenskapen och ställa sig på Livets Ords plattform och vittna om hur Guds änglar hade befriat honom. Till stöd för detta absurda påstående hänvisade han till Jesaja 51:14. Denna profetia präglade församlingens arbete under lång tid framöver. Barnen ritade teckningar och gjorde musikaler om Raoul Wallenberg, Carola medverkade på en skiva med en hyllning till den antågande hjälten, timmar av böner ägnades dagligen åt Raoul Wallenbergs frisläppande på böneskolan, etc. Inget utrymme fanns för åsikten att karln förmodligen varit död i 50 år.
  • Gud uppmanade Ulf Ekman att samla in en miljard svenska kronor, för att bygga upp en egen stadsdel runt Livets Ords lokaler i Fyrislund i Uppsala. Samtliga fastigheter i området skulle förvärvas, bl a kontorshotellet Kristallen, som skulle komma Guds rike (=Livets Ord) till del. Hela stadsdelen skulle döpas om till ”Livets Ord”.
  • Elever vid Livets Ords kristna skola och gymnasium fick under inga omständigheter ha kärleksrelationer med varandra. De som ertappades ställdes mellan valet att avbryta relationen eller bli relegerade. Korridorvakter bevakade elevernas uppförande utanför klassrummen och förhindrade personer som man ansåg låg i farozonen att vistas i samma utrymmen. Bibelskoleelever som tillbringade natten i samma hus eller lägenhet som någon av motsatt kön blev avstängda. (Homosexuella relationer och samlag på dagtid reglerades inte – kanske för att det var otänkbart?)
  • Särskilda klädkoder gällde för elever vid skolan och bibelskolan. Att bära kepsen bak-och-fram ansågs som ett tecken på upprorsandar. Grova kängor med traktorsula (som var moderna på den tiden) klassades som ”världsliga skor” och ledde till att eleven skickades hem igen. Kvinnor skulle bära kjol som täckte knäskålarna, vilket ledde till att många fick förlänga kjolarna med en extra bred fåll nedtill. Män skulle bära kostym, skjorta och slips – absolut inte jeans. Långt hår på män var också förbjudet. Det fick inte nudda skjortkragen. Alla avvikelser bestraffades som upproriska.
  • Kvinnans roll som underordnad mannen underströks med ibland löjliga uttryck, som när de gifta kvinnorna i kurslitteraturen uppmanades att se till att ställa väckarklockan en halvtimme tidigare, för att hinna stiga upp och sminka sig innan mannen vaknat, så att han skulle slippa se deras fula morgontryne. ”Vilken lada som helst blir snyggare med lite rödfärg”, konstaterade Ulf Ekman.
  • Man talade ofta om att troende var besatta av allsköns demoner – till och med religiösa sådana. Ungdomar som upplevde sexuell attraktion eller ägnade sig åt självtillfredsställelse kallades fram för demonutdrivning.
  • Medlemmar som, trots det hårda klimatet, dristade sig att ifrågasätta den militanta och kärlekslösa förkunnelsen, fick höra att de blivit förmörkade i sina sinnen av djävulen och att de skulle jagas på flykten om de inte omvände sig och underordnade sig den auktoritet som Gud inrättat på Livets Ord. All kritik och ifrågasättande var från djävulen, och ett uttryck för bristande tro.

Vissa av ovannämnda exempel kanske ter sig triviala för en utomstående, men många av oss som tillbringade tonåren i den här miljön blev svårt traumatiserade av det vi upplevde.

Relaterat: Livets Ord saknar förmåga att hantera kritiken

I Facebook-gruppen ”Sektbarn” talar vi om hur det är att ta skada av en frikyrklig uppväxt

Uppdatering: Idag redovisar tidningen Dagen en kritisk granskning av Benny Hinn, med kommentarer från Ulf Ekman. En av talarna på Europakonferensen, Steve Hill, har ställt in sitt besök på grund av en cancerbehandling.

Uppdatering 2: Den kristne trollkarlen Samuel Varg Thunberg jämför på ett initierat och förtjänstfullt sätt Hinns ”mirakler” med trolleri och placebo.

Uppdatering 3: På Dagens ledarsida ställer Håkan Arenius följande viktiga fråga:

…om sådant tolereras hos en huvudtalare i rörelsens viktigaste konferens, tolereras det då också i rörelsen som sådan? Vad betyder det i så fall för omvärldens förtroende för Ulf Ekman och Livets ord?