När Kyrkan slutar svara på frågor blir den snabbt ointressant

Som härligt frälst tonåring gick jag en period omkring på stan iförd t-shirts med diverse klämkäcka ”kristna budskap”. Ett av dem löd ”Jesus är svaret!”. Förhoppningen var att någon stackars vilsen själ skulle beröras av budskapet och komma fram och vilja tala om tron på Jesus med mig.

Den bästa kommentaren på min ”Jesus är svaret”-tisha fick jag från en inte så frälsningsbenägen klasskompis: ”Jaha – men vad är frågan då?”

Berättelsen sammanfattar ett av frikyrkans största problem – dess förmåga att svara på frågor som ingen ställer sig. Ett annat stort problem är den generellt låga toleransen för en fri och öppen kritisk debatt i frireligiösa sammanhang.

Förra årets Europakonferens på Livets Ord väckte viss uppmärksamhet i sociala medier – inte minst till följd av att de valt att bjuda in en av världens främsta skojarpredikanter, Benny Hinn, som dragplåster.

Med facit i hand kan vi konstatera att Livets Ord visserligen lyckades väcka uppmärksamhet, men knappast vinna förtroende genom sitt sätt att bemöta de många kritiska frågor som väcktes i samband med konferensen. Därför var det inte utan en viss förvåning jag konstaterade att de inför årets konferens valt att fortsätta på samma tema genom att anlita en av Hinns vänner och kolleger – helandepredikanten Reinhard Bonnke som en av konferensens huvudtalare.

Bonnke påstås bland annat ha medverkat till att väcka upp en nigeriansk pastor från de dödainte oväntat under en rad tveksamma omständigheter. Se Benny Hinn och Reinhard Bonnke diskutera det påstådda miraklet i Youtube-klippet nedan:

 

Till min stora glädje visade det sig att den mycket ödmjuke och insiktsfulle mentalisten och bloggaren Samuel Varg Thunberg fått tidningen Dagens förtroende att bidra som en av flera bloggare med sina intryck från Europakonferensen. 

Tyvärr grusades detta ypperliga tillfälle att på ett kritiskt och balanserat sätt gå till botten med Bonnkes och Livets Ords förkärlek för ”under och mirakler”. Först meddelar Livets Ord att helandeevangelisten Bonnke tvingas ställa in sitt besök – på grund av sjukdom(!). När Samuel Varg skämtsamt undrar på Twitter vem han nu ska avslöja som bluffmakare tar det hus i helvete: Ulf Ekman skäller ut honom på Twitter och Dagen tar tillbaka löftet att låta honom blogga från Europakonferensen för deras räkning.

Att Ekman saknar humor och självdistans kommer knappast som en överraskning, men jag har fortfarande inte läst någon officiell förklaring till att Dagen tappade förtroende för Samuel Varg som bloggare. I Samuels blogginlägg resonerar Emanuel Karlsten kring att det kan ha att göra med något slags krav på ”opartiskhet” bland de bloggare Dagen anlitar och att Samuel genom sitt skämt skall ha rubbat förtroendet för hans förmåga att förhålla sig opartisk till konferensen och dess talare.

Kravet på opartiskhet ter sig ännu märkligare när jag läser Dagens Europakonferensblogg och konstaterar att den består av idel partiska lovprisningar – flera skrivna av medlemmar i församlingen Livets Ord.

Rapporteringen från själva mötena är sparsmakad. Det handlar om enstaka sammanfattningar av ämnet för predikan som

Ulf Ekman predikade om att vi alla går igenom prövningar och frestelser och att livet kan vara tufft men att Gud alltid är med oss. Slutpunkten var att förlåta. Ett mycket kraftigt och bra möte

Stefan talade även om att det är otroligt viktigt att vi förtröstar på Gud, inte på någon människa: ”sätt inte din förtröstan till människor, för människor kommer göra dig besviken.

Suzette Hattingh pratade i sin predikan om vikten av den helige andens smörjelse i våra liv och la vikt på att vi alla har den och att Gud säger att vi alla är kungar och präster på samma nivå i hans ögon.

Inga särskilt djuplodande analyser, med andra ord. Faktum är att jag inte ens lyckas hitta ett enda bibelcitat i rapporteringen. Fokus för bloggen ligger snarare på de många kringaktiviteterna: Coffeshakes, lustiga skyltar, modevisning – och naturligtvis – maten.

Här lyckas bloggaren Abraham Engelmark med konststycket att författa ett blogginlägg som når samma nivåer som Ulf Brunnbergs sommarprogram vad gäller oavsiktlig(?) humor på temat köttkonsumtion och könsstereotyper kryddat med några stänk helsvensk nationalism! 🙂

Av någon anledning gör Engelmark även kaffedrickandet till en fråga om nationalitet i sin hyllning till fikat – en ”viktig och betydande del i det svenska samhället”Också Samuel Varg tar upp konferenskaffet i sin blogg – dock ur ett lite annat perspektiv, då han ifrågasätter varför kaffet som serveras på konferensen varken är KRAV– eller Rättvisemärkt.

Det är nu det blir löjligt tydligt var Livets Ord har sina prioriteringar. När församlingsmedlemmen Johannes Fridenström tar upp frågan med Livets Ords presschef Magnus Dahlberg på Twitter faller denne in i det för Livets Ords representanter så klassiska tokförsvaret:

Hej @magnusdahlberg . Du fick en fråga för en tid sedan rörande kaffet på #ek11 ?
fridenstrom
July 31, 2011
@fridenstrom Nej, det stämmer. Kaffet är inte fairtrade.
magnusdahlberg
July 31, 2011
@magnusdahlberg varför inte? @samuelvarg (ang. Varför @LivetsOrd inte ännu infört #fairtrade )
fridenstrom
July 31, 2011
@fridenstrom det finns en rad faktorer att väga in när man ska köpa kaffe till 10000 personer…
magnusdahlberg
July 31, 2011
@fridenstrom …Vårt val av kaffe är resultatet av en sån avvägning.
magnusdahlberg
July 31, 2011
@magnusdahlberg vad behövs för att valet ska bli annorlunda nästa år?
fridenstrom
July 31, 2011
@fridenstrom går inte att ge rättvisa på 140 tkn för de tusentals avvägningar som görs i ett sånt här evenemang.
magnusdahlberg
July 31, 2011
@magnusdahlberg så du menar att lo som en av de sista kristna församlingarna i Sverige inte ”har tro” för att det går ? #ek11
fridenstrom
July 31, 2011
@magnusdahlberg folket på konferensen får ju betala för #kaffet ändå menar jag…
fridenstrom
July 31, 2011
@fridenstrom jag vet inte hur många gånger du har arrangerat ett event av den här omfattningen…
magnusdahlberg
July 31, 2011
@fridenstrom …tro mig, det finns skäl till våra avvägningar.
magnusdahlberg
July 31, 2011
@magnusdahlberg #fairtrade handlar inte om jag arrangerat event eller ej… Det är praktisk kristendom imho.
fridenstrom
July 31, 2011
@magnusdahlberg jag vet. Jag är medlem i församlingen. Partner . Nygen. Tidningar. You name it. Jag stöttar. Ekonomiskt .
fridenstrom
July 31, 2011
@fridenstrom Jag anser nog att det finns en del uttryck för praktisk kristendom på konferensen. I kaffefrågan har vi inte nått…
magnusdahlberg
July 31, 2011
@fridenstrom …ända fram än. Börjar det inte lukta lite egenrättfärdighet nu?
magnusdahlberg
July 31, 2011
@magnusdahlberg nej inte alls egenrättfärdigt att ställa frågor imho . Jag drar mitt strå till stacken och behöver inte skämmas för det
fridenstrom
July 31, 2011
@magnusdahlberg … Jag trodde faktiskt att vi hade #fairtrade kaffe redan. Undran var vad som behövdes för att vi skulle komma dit 🙂
fridenstrom
July 31, 2011

Den här sortens idiotresonemang ökar naturligtvis inte förtroendet för Livets Ords sociala ansvarstagande. Samuel Varg berömmer Livets Ords representanter för deras kärleksfulla och öppna attityd, men om densamma försvinner direkt någon börjar att kritiskt ifrågasätta, hur ska man som utomstående tolka det?

Jag har fortfarande inte fått några konkreta svar på mina öppna frågor till Livets Ord, som jag ställde till dem inför förra årets konferens.

Indirekt har jag däremot fått svar på huvudfrågan – ”Har Livets Ord ändrat sig?”. Ja, det verkar de ha gjort – i viss mån. Inte till den grad att de är beredda att föra en ödmjuk och försonande dialog om sina många övertramp och kränkningar under 80- och 90-talet, men de tycks ha lämnat mycket av radikalismen bakom sig och sällat sig till raden av småtrötta karismatiska frikyrkor. 

Så här snart 20 år senare har jag svårt att identifiera det som en gång i tiden lockade mig till församlingen. Den tycks ha tappat något av ”den första kärleken” längs vägen. När jag tittar på webbtv-sändningarna från konferensen slås jag snabbt av hur lam och tillrättalagd lovsången är

Både klädstilen och teologin var förmodligen en smula svajigare ”på min tid”, men entusiasmen var i alla fall på topp!

 

Annonser

Den transparenta trosrörelsen

Häromveckan talade jag med Mymlan om hur fascinerande det varit att följa Livets Ords Europakonferens via twittertaggen #ek10. Aldrig tidigare har en, för de flesta av oss, sluten frikyrkomiljö öppnats upp för samtal och diskussioner på det här sättet.

Bland twittrarna på #ek10 fanns en salig blandning av härligt frälsta troende, nyfikna sökare, skeptiska agnostiker och kritiska ateister. Under konferensveckan var #ek10 länge det mest diskuterade ämnet i den svenska Twitter-sfären, en status som mig veterligen ingen frikyrklig tillställning tidigare uppnått.

Det märktes att Livets Ord satsat på sin onlinenärvaro inför årets konferens. Samtliga möten sändes live på livetsordplay.se och varje dag publicerades ett Youtube-klipp med Ulf Ekman på hans blogg, med länkar via Twitter och Livets Ords Facebook-sida. På Facebook-sidan öppnades även ett diskussionsforum, där besökarna fick möjlighet att ställa frågor som sedan skulle besvaras i Livets Ords webbsändningar.

Livets Ord ska ha en eloge för sina satsningar. De vet hur man skapar uppmärksamhet för sin sak och använder effektivt digitala kanaler för att förmedla sitt budskap. Dessvärre lyckas de inte lika bra när det kommer till interaktion och tvåvägskommunikation, något jag belyst i tidigare inlägg.

I twitterflödet ställdes en rad kritiska frågor, inte minst om skojarpredikanten Benny Hinn, som bjudits in som huvudtalare till konferensen. Livets Ords egna twittrare, med presschefen Magnus Dahlberg och Vd:n Jonathan Ekman i spetsen, hade stundtals svårt att bemöta kritikerna på ett sakligt sätt och blev ibland onödigt defensiva i sina formuleringar.
Världen idags chefredaktör Felicia Svaeren beskyllde oss som framförde kritiken för att söka ”förstöra Ulf Ekmans möjligheter att vara en respekterad andlig ledare”.

Jag har ännu inte sett röken av något svar på de frågor jag ställde i Livets ords diskussionsforum på Facebook, och nu när konferensen är över har man helt sonika plockat bort det.

Kritiken mot Benny Hinn fick stort genomslag och efter lördagens predikan kände sig Ulf Ekman nödd att göra några tillrättalägganden i sin blogg. Där tar han bl a avstånd från Hinns gnosticistiska förkunnelse att människan ”är en ande som har en själ och bor i en kropp”, vilket naturligtvis är glädjande. Dessvärre nämner han inte med ett ord att just denna förkunnelse utgör en av grundpelarna i den s.k. ”framgångsteologin” som var förhärskande på Livets Ord åtminstone under 80- och 90-talet, med inspiration från amerikanska förkunnare som Lester Sumrall, Kenneth Hagin, Kenneth Copeland och John Osteen. Förhoppningsvis innebär Ulf Ekmans förändrade människosyn att han nu är beredd att ge läkaren och bibelläraren Sven Reichmann rätt i sin kritik mot Livets Ords undervisning i den mycket läsvärda boken ”Allt är inte Gud som glimmar” (se särskilt kapitel 2-3).

Transparens, öppenhet och dialog är ledord som ofta lyfts fram inom sociala medier. De digitala kanalerna ger företag och organisationer möjlighet att inte bara kommunicera sitt budskap, utan även ta del av – och inte minst delta i – de diskussioner som förs kring deras produkter och tjänster.

”Tyvärr” innebär öppenheten att inte bara hyllningar och lovord förs fram i ljuset. SJ och Com Hem är exempel på företag som fått utstå svidande kritik i sociala medier. Det är i sådana lägen som en organisations kommunikationsstrategi ställs inför sina svåraste utmaningar. Hur behåller man en öppen och trovärdig dialog med kundkretsen, utan att fastna i onödiga konflikter och flamewars som snarare skadar än stärker varumärket?

PR-experter som Paul Ronge brukar hävda att när man blir ifrågasatt och kritiserad, är den enda fungerande krishanteringen att göra offentlig avbön, pudla, be om ursäkt och dra lärdom av sina misstag. Ändå verkar detta sitta mycket långt inne hos många aktörer, även väletablerade sådana. Apples hantering av kritiken mot deras antennproblem utgör ett färskt exempel.

Den öppenhet som bloggar, Twitter och Facebook erbjuder ritar i grunden om spelplanen för marknadsföring och kommunikation. Idag kan man inte längre föra fram ett förenklat eller grundlöst budskap, och sedan räkna med att få stå oemotsagd. Allt som sägs och utlovas granskas och kommenteras av mottagarna och lika enkelt som det är att predika budskapet, är det att bemöta och kritisera detsamma.

En modern kommunikationsstrategi kan inte bara uppehålla sig kring konsten att föra ut ett budskap till massorna – den måste också innehålla strategier för hur man bemöter kritik och upprättar trovärdighet och långvariga relationer med målgruppen.

Den urspårade tågtwittraren, transparens och kundrelationer

(Den extremt passande bilden är gjord av Piers Dillon-Scott. Thanks a million!)

Att Twitter erbjuder ett både underhållande och effektivt sätt att fördriva tiden om man händelsevis fastnar i tågtrafiken, visade Emanuel Karlsten genom sitt sex timmar långa marathon-twittrande från en tågresa i vintras. Emanuels rapporter kryddades av det faktum att Charlotte Perelli fanns med i tågkupén och i den efterföljande diskussionen väcktes intressanta frågor om den alltmer luddiga gränsen mellan privat och offentligt.

Häromdagen hade David Hall det tveksamma nöjet att sitta fast på ett mjölktåg från Småland till Stockholm och självklart tog han tillfället i akt att rapportera från debaclet via Twitter. Den här gången uppmärksammades hans klagomål av en SJ-anställd som arbetat på det aktuella tåget och Brit Stakston redogör på ett förträffligt sätt för hur deras twitterdialog ”spårar ur”.

Dialogen sätter fingret på den viktiga men svårdragna gränsen mellan yrkesroll och privatliv. Hur uppfattas mina ”privata” twitterinlägg i ett ämne som direkt relaterar till min yrkesutövning? Vem bär ansvaret för varumärke och kundvård i den fria öppna diskussionen? Brit Stakstons slutsats är något vag:

Så var landar jag när jag ser det här bemötandet av en kund hos SJ via en av deras medarbetare i en statligt bolagiserad verksamhet? Att det väl ändå även här och i all offentlig förvaltning måste råda sunt förnuft, hyfs mot kunder och vilja att ta ansvar!

Och att vi fick ännu en påminnelse om vikten av interna samtal på alla arbetsplatser om detta med att hur privat man än upplever sig själv på Twitter, i sin blogg eller på Facebook så är man det inte ur omgivningens synvinkel – och vad lär vi oss av det, hur vill vi hantera det.

Att varje anställd i en stor organisation (privat eller offentlig) automatiskt skall ha organisationens varumärke i ryggmärgen och utifrån sitt eget ”sunda förnuft” bedöma hur man bemöter kundkretsen på ett professionellt och varumärkesbyggande sätt är kanske något av ett önsketänkande.

Det tycks finnas två läger i diskussionen hur företag bör hantera öppenheten i de nya digitala kanalerna – det ena förespråkar total munkavle och det andra hyllar den totala transparensen och den fria dialogen. Transparens och öppenhet i all ära, men utan tydliga direktiv och policies har man förr eller senare överlåtit varumärkesbyggandet på den enskilde individen – med en ofrånkomlig spretighet som resultat.

Britta Blomberg gjorde i ett samtal jämförelsen med ett företags grafiska profil, som i detalj styr hur dess visuella kommunikation skall utformas. En tydligt formulerad och kommunicerad policy för kundrelationer borde vara en självklarhet i alla organisationer som intresserar sig för att knyta trovärdighet till sitt varumärke. Det handlar inte om att förbjuda personalen att uttrycka åsikter, utan snarare om att skapa en förståelse för vad som hör till yrkesrollen och inte. En SJ-anställd skall självklart kunna blogga och twittra om en tuff dag på jobbet. Däremot tycks det inte vara självklart för alla att en gräns överskrids när man övergår till att interagera med företagets kunder. En tydlig kommunikationspolicy hade kunnat förhindra tågpersonalen att låta sin frustration gå ut över resenärerna, såväl i tågkupén som i twitterflödet.

Uppdatering: Nu har jag äntligen lyssnat på Brit Stakstons kommentarer till fallet med en anställd vid Migrationsverket, som postade rasistiska inlägg på sin Facebook-profil. I inslaget nämner hon tack och lov behovet av att ha en kommunikationspolicy som även omfattar sociala medier, men samtidigt upprepar hon de flummiga termerna ”känna ett ansvar” och ”god kompass”, förmågor hon antar att de flesta tjänstemän besitter. Kanske är jag bara cynisk, men så länge mediestrateger hänvisar till dessa abstrakta regler för hur vi kommunicerar med varandra, kommer många övertramp att begås av anställda inom både privat och offentlig sektor.