Skrämselpropaganda om inbrott kopplade till sociala medier

Lagom till inledningen av årets semestersäsong drar tradmedias skrämselpropaganda kring bostadsinbrotten igång. De senaste åren tycks de särskilt rikta strålkastarna mot sociala nätverk som Facebook och Twitter. En enkel googling på facebook+inbrott ger en rad länkar till mer eller mindre väl underbyggda artiklar.

I ett inslag i SVT Rapport den 10 juni varnas tittarna för att skryta om sina inköp och semesterplaner i sociala medier:

Samtidigt som bostadsinbrotten ökar, har det blivit vanligt att dela med sig av privat information på Twitter och Facebook. Nu varnas allmänheten för att skryta om statusprylar och för att lägga ut information om när man åker på semestern.
-Det ökar risken att drabbas av inbrott, säger säkerhetsexperten Kent Pira.

Säkerhetsexperten Kent Pira återkommer i en rad artiklar i ämnet, bl a i Dagens Nyheters ”Twitter och bloggar ger inbrottstjuven tillfälle” från förra sommaren. Han har en gedigen bakgrund som låssmed, väktare och polis och ”vet hur tjuven tänker”. Förra året startade han ett eget företag inom säkerhetsbranschen för att ta fram ”nya säkerhetsprodukter som ännu inte nått marknaden”. Frågan är om hans kompetens även omfattar hur sociala medier fungerar och vilka reella risker som finns med att använda dem?

Det är uppenbart att säkerhetsbranschen fått ett uppsving under senare år. Rädslan för att bli av med kapitalvaror, smycken och designmöbler som vi samlat på oss för dyra pengar späs på i takt med att välståndet ökar bland den hårt arbetande klassen och minskar i andra grupper. Skrämselpropaganda är också en effektiv marknadsföringsmetod för diverse säkerhetsföretag, vaktbolag och låssmeder. Om vi inte är rädda kommer vi helt enkelt inte att investera i deras tjänster.

Rent spontant föreställer man sig nog att sommaren utgör något av en högsäsong för bostadsinbrotten, med tanke på hur många privatbostäder som överges för lantställen, campingplatser och fjärran destinationer. I verkligheten sker de flesta anmälda bostadsinbrotten under vinterhalvåret, om man ser till den senaste mer omfattande studien från Brottsförebyggande rådet (BRÅ), ”Brottsutvecklingen i Sverige fram till år 2007”:

Antalet anmälda bostadsinbrott varierar något över årets månader, vilket framgår av figur 1 på sidan 212. Det är framför allt under vintermånaderna oktober–januari som flest bostadsinbrott anmäls.

Under semestermånaden juli sker också en ökning jämfört med de andra vår- och sommarmånaderna. Ökningarna i juli, december och januari beror på att dessa perioder präglas av ledigheter då många är bortresta från sina bostäder.

SVT:s uppgift att bostadsinbrotten ökar ter sig som ett laborerande med statistik, om man jämför med BRÅ:s rapport:

Antalet polisanmälda bostadsinbrott var som högst i mitten av 1980-talet med närmare 25 000 anmälda brott år 1984 (figur 3). Sedan mitten av 1980-talet fram till mitten av 1990-talet har antalet anmälda bostadsinbrott generellt sett sjunkit, trots ökningar under vissa år. Under de senaste tio åren har dock den neråtgående trenden stannat av.

Jag frågar mig på vilken statistisk grund medierna väljer att koppla risken för inbrott i bostaden till sociala medier som Facebook och Twitter? Om ett direkt samband mellan sociala medier och bostadsinbrott kan påvisas, borde vi rimligtvis se en dramatisk ökning i inbrottsstatistiken till följd av de senaste årens explosion vad gäller användning av sociala medier.

Hur ser då statistiken ut när det gäller anmälda bostadsinbrott under de senaste åren? Så här skriver BRÅ på sin webbplats:

Inbrott i bostaden står för en procent av alla anmälda brott och är med andra ord ett ganska ovanligt brott. Men det är ett brott som skapar mycket oro eftersom det upplevs som mer kränkande än andra stöldbrott.

Räknar man in alla sorters inbrott, dvs i bostäder, lokaler, vindsförråd och källare, butiker m.m. så har inbrottsstölderna haft en nedåtgående trend under ett par decennier. Efter att ha ökat under 2009 minskade bostadsinbrotten totalt sett under förra året. Det beror på att inbrotten i villor och radhus minskade med 9 procent. Ett undantag från den minskande trenden är de anmälda lägenhetsinbrotten, som ökade med 6 procent under 2010. Även anmälda inbrott i källare och vind ökade under året.

Under de senaste tio åren har det totala antalet anmälda bostadsinbrott varierat från år till år, även om trenden har varit uppåtgående. Att det ser så olika ut mellan åren beror på de kraftiga svängningarna när det gäller villainbrott. Lägenhetsinbrotten har däremot ökat kontinuerligt och mer än fördubblats under den senaste tioårsperioden.

  • 19 800 bostadsinbrott polisanmäldes (2010)
  • 11 620 av inbrotten skedde i villor (2010)
  • 8 100 av inbrotten skedde i lägenheter (2010)
  • 4 procent klarades upp, så att en person kunde bindas till brottet (2010)

I SVT-inslaget säger speakern Thomas Jonasson att

Stölder både inom och utanför bostaden har kunnat härledas till gärningsmän som fått tips just via sociala medier

Uppgiften bekräftas dock varken av någon undersökning eller vetenskaplig rapport i inslaget.

I en DN-intervju med Tony Roshage, ansvarig för bostadsinbrott på seriebrottsgruppen vid länskriminalens underrättelserotel, berättar han hur ligor specialiserat sig på att stjäla skolbarns hemnycklar och med hjälp av information i plånböcker och mobiltelefoner leta upp deras bostäder för att göra inbrott. I en bisats lägger han till en varning för sociala medier:

Eftersom de här brotten dykt upp igen vill jag gå ut och varna. Ha alltid  uppsikt över sakerna och var försiktig med att skriva var du befinner dig på sociala medier. Facebook är godis för tjuvar.

Aftonbladet gjorde senare en rewrite på DN-artikeln och länkade till densamma från sin Facebook-sida, där man särskilt lyfte fram varningen för att sociala medier kan leda till inbrott i bostaden:

I kommentarsfältet ifrågasatte jag vilka statistiska belägg som finns för uttalandet, och varför Aftonbladet väljer att publicera obekräftad skrämselpropaganda på sin Facebook-sida:

Självklart anser jag att man som användare av Twitter och Facebook bör vara medveten om de möjliga effekterna av sina uppdateringar i dessa helt eller delvis officiella sammanhang. Jag tog upp frågan senast med koppling till Svenska Dagbladets polisanmälan av några twittrares skämtande om Per Gudmundson och kända människors oförmåga att hantera kritiska och ifrågasättande kommentarer på Twitter.

Jag håller i stort sett med Trygg Hansas Håkan Frantzén när han säger i SVT-inslaget att

Man bör vara väldigt försiktig med var man lägger ut för information och man bör även vara mycket noga med att använda de personliga inställningarna på t ex Facebook, så att bara ens vänner kan se och läsa ens information.

Via Kalle Paulsson fick jag tips om tidningen Råd och Röns intervju med Stöldskyddsföreningens Jan-Peter Alm. Även han varnar för att skvallra för tjuven om sina semesterplaner på Twitter. Dock i något mer balanserade ordalag.

Internet erbjuder fantastiska möjligheter till socialt umgänge och interaktion och samtidigt är det en arena som man som användare måste lära sig behärska för att få ut mesta möjliga av sin användning och slippa onödiga negativa påföljder på grund av obetänksamhet eller ren okunskap om hur de nya medierna fungerar.

Nyhetsmediernas uppmaningar att man helt bör undvika att berätta via Twitter och Facebook att man åker på semester låter i mina öron som oerhört naiva påståenden baserade på en fundamental okunskap om hur sociala medier fungerar. Istället för att blint varna människor för att använda sociala medier, bör man uppmuntra dem att lära sig att använda dem på ett sätt som gynnar deras intressen.

Hur stora är de verkliga riskerna med att twittra om att man för tillfället befinner sig på konferens i en annan stad, att man väntar på planet till Mexiko eller att man har en lång arbetsdag framför sig? Finns det belägg för att inbrottstjuvar inleder arbetspasset med att scanna av det sociala medieflödet för att få tips om lämpliga tillslagsplatser?

Från mitt perspektiv skulle man lika gärna kunna uppmana semesterresenärer att tejpa för sina registreringsskyltar på campingen. Vem som helst kan ju enkelt hitta deras bostadsadress via bilregistret och rapportera till sina kumpaner i övriga landet att det just nu verkar vara ”fritt fram” att bryta sig in i villan? För att inte tala om riskerna med att ha sina adressuppgifter på sajter som Hitta.se och Eniro. Eftersom de flesta inbrott sker när familjen är bortrest, kanske en uppmaning att aldrig lämna hemmet skulle vara det mest effektiva sättet att förebygga bostadsinbrott?

Jag har googlat lite och hittat några amerikanska exempel där inbrott mer eller mindre löst kan kopplas till offrens uppdateringar i sociala medier:

Mashable rapporterar om twittraren Israel Hyman som blev utsatt för inbrott i bostaden under en utflykt med familjen, som han naturligtvis hade rapporterat om via Twitter. Kopplingen mellan inbrottet och hans twittrande är dock oklart.

I Nashua, New Hampshire, åkte några pyrotekniskt intresserade tjuvar fast när en polisman hörde dem fyra av delar av stöldgodset. Några av brottsoffren hade berättat i sociala medier om sina utflykter och semesterresor.

 

CBS rapporterar om paret Keri McMullen och Kurt Pendleton som blev utsatta för inbrott i bostaden medan de besökte en konsert. Misstankarna riktade sig mot en barndomskamrat som hon inte träffat på över 20 år och som förmodligen hade läst parets statusuppdatering om konserten.

 

Lyckligtvis hade de installerat övervakningskameror i hemmet och genom att publicera filmerna – på Facebook – lyckades de identifiera tjuvarna. Här har vi alltså ett fall där uppklarandet går att relatera direkt till Facebook. Huruvida tjuven valde att slå till som en direkt följd av statusuppdateringen är inte helt klarlagt. Keri berättar att hon helt slutat använda Facebook efter incidenten. En mer saklig uppmaning hade kanske varit: ”skaffa inte vänner som är kriminella”?

Jag är osäker på hur mycket dessa anekdoter berättar om de verkliga riskerna med att ange sin geografiska position på internet. I mina ögon ter det sig som sensationsjournalistik som hellre berättar en ”bra story” än pekar på de verkliga orsakerna till bostadsinbrott och hur man förebygger dem.

Brottsförebyggande rådet lyfter, förutom lås och larm, fram en fungerande narkotikavård och grannsamverkan som effektiva metoder för brottsbekämpning.

Att skydda sin bostad från inbrott kan exempelvis ske med hjälp av lås och larm (tekniskt skydd) men också med hjälp av samarbete inom mer eller mindre organiserade sociala nätverk, exempelvis så kallad grannsamverkan (där social kontroll kompletterar de tekniska skyddsåtgärderna).

För att grannsamverkan ska fungera bra i längden är det värdefullt att få igång en positiv social process i bostadsområdet. I en miljö där människor möts och har trevligt, samtalar och samarbetar kring det som känns angeläget, skapas ofta en gemenskapskänsla. I en sådan gemenskap blir det ofta naturligt att värna om sina grannar, deras hem och det gemensamma området. Ett sådant socialt klimat ger dessutom en bra förutsättning för att både se och stödja utsatta människor, inte minst ungdomar.

Det tycks alltså finnas en koppling mellan brottsfrekvensen i området och det sociala avståndet till våra medmänniskor. Kanske är det så att sociala medier till och med kan användas för att stärka gemenskapen grannar emellan, så att vi därigenom blir mer intresserade av att hjälpas åt att skydda varandra från stölder och inbrott? Redan nu ser jag exempel på en fördjupad gemenskap mellan grannar i Hornstull, som en följd av att vi har varandra på Twitter och kan samarbeta via Facebook för att öka samhörigheten i området.

Förutom de sociala aspekterna ser BRÅ en tydlig koppling mellan bostadsinbrott och häleri:

Forskning på området (Schneider 2005, Brå 2006b) betonar emellertid vikten av ökad kunskap om samt riktade insatser mot häleribranschen för att effektivt kunna förebygga bostadsinbrott. Detta på grund av att häleribranschens efterfrågan på stulna föremål och dess betydelse för avyttring av stöldgods från bostadsinbrott visat sig vara stor och därmed får anses utgöra en betydande del av marknaden för det som stjäls vid inbrotten.

Trots ihärdigt letande har jag inte lyckats hitta ett enda svenskt fall där ett bostadsinbrott kunnat kopplas direkt till en statusuppdatering på Facebook eller Twitter. Hjälp mig gärna att leta, den som känner sig manad!

Däremot är det tämligen lätt att hitta exempel på fall där säljare blivit bestulna på prylar (främst fordon) som de lagt ut till försäljning på Blocket. Inte minst eftersom deras telefonnummer direkt kunnat kopplas till bostadsadressen via exempelvis systersajten Hitta.se. Blocket utgör tydligen även en marknad för hälare som kränger stöldgods.

Man behöver inte vara säkerhetsexpert för att konstatera att Kent Pira förmodligen har en del prylar, som någon mindre nogräknad person skulle kunna försöka kränga iväg via Blocket. Man behöver inte ens ta med sig släpkärra eller takbox för att transportera dem, eftersom han driver en uthyrningsfirma och har flera kärror uppställda på gården.

Naturligtvis vill jag inte uppmuntra till inbrott hemma hos Kent. Jag använder bara honom som ett exempel på att det finns betydligt effektivare sätt att reka en tilltänkt brottsplats på nätet än just via sociala medier. Lösningen är knappast att utplåna sin medverkan på internet. Snarare bör man fråga sig ”hur tjyven tänker” – egentligen – och förhålla sig balanserat och sansat till de uppgifter som presenteras som fakta i traditionella medier.

 

Uppdatering: Häromdagen twittrade Peter Ågren som är chef för Södermalmspolisens ingripandesektion om bostadsinbrott. Jag passade på att fråga honom om de har något exempel på inbrott till följd av statusuppdateringar i sociala medier:

Annonser

Per Gudmundson behöver få sig ett skjut

Via Emanuel Karlstens blogg hittar jag den här artikeln från Svenska Dagbladet, där man ondgör sig inte bara över tidningen Galagos satir om Per Gudmundson, med anledning av hans tendentiösa påhopp på utlandsfödda svenskar, utan även över de reaktioner som Gudmundsons artikel väckt i sociala medier.

Svenska Dagbladets chefredaktör Lena K Samuelsson kallar Galagos satiriska text för ”ett allvarligt hot” och redaktionschefen Martin Jönsson benämner i ett blogginlägg de nedsättande kommentarerna om Gudmundson på Twitter som ”fullständigt vidriga”. Så här skriver han om Galagos satir:

SvD som företag uppmanade Per Gudmundson att polisanmäla det inträffade. Ja, vi vet att Galago är en satirisk tidskrift. Vi förstår att det finns de som tolkar det skrivna som humor. Kanske var det också avsett så.

Frågan är om inte SvD och Per Gudmundson är tämligen ensamma om att tolka det skrivna som någonting annat än humor, särskilt som det (något övertydligt) undertecknades med ”Sveriges Satirikers Centralorganisation”?

Emanuel Karlsten påpekar att den som publicerar nedsättande omdömen i ett offentligt forum också måste visa respekt och förståelse för hur det kan landa hos den det handlar om. Därom är vi eniga. Som jag bloggat om tidigare måste den som uttrycker sig offentligt i sociala medier räkna med att bli kommenterad och vantolkad. Jag utgår från att Simon Fors, en av de twittrare som nu polisanmälts av Gudmundson, är fullt införstådd med detta, då han ju för bara någon månad sedan hamnade i blåsväder på grund av grovt Twitter-skämtande om hur ”moderater förtjänar… bly”.

Medvetenheten om att allt man skriver inte kommer att mottas med applådåskor får dock inte bidra till ett debattklimat där rädslan för negativa reaktioner och polisanmälningar gör att ingen vågar uttrycka starka och ibland känslomässigt laddade åsikter. Särskilt inte inom den politiska satirens område. Komikern och skribenten Aron Flam beskriver på ett belysande sätt hur räddhågsenhet och övertolkning av kravet på opartiskhet ledde till en fullständig urvattning av det så kallade satirprogrammet Elfte timmen, som sändes i SVT i samband med valet förra året.

Ur mitt perspektiv är Svenska Dagbladets beslut att publicera Per Gudmundsons främlingsfientliga artikel det allvarligaste misstaget i sammanhanget. Istället för att ägna sig åt att polisanmäla uppenbara satirer och ilskna kommentarer i sociala medier, borde de fråga sig hur Gudmundsons påhopp på utlandsfödda svenskar påverkar samhällsklimatet.

Jag ser den pågående debatten som ytterligare ett exempel på hur traditionella medier kämpar för att anpassa sig till det nya medielandskapet. Tidigare ägde de inte bara tolkningsföreträdet på ledarsidorna, utan kunde även styra debatten genom sin möjlighet att välja vilka som skulle ges tillträde till debattsidorna. Idag kan vem som helst kritisera och ifrågasätta det som publiceras och få spridning för sin kritik via sociala medier, med ett genomslag som tar allt större andelar från de traditionella medierna.

Även om Gudmundsons artikel kan uppfattas som främlingsfientlig, åtminstone av ”alla tänkande människor”, som Simon Fors skulle ha uttryckt det, vore det kanske att hårdra tolkningen av Tryckfrihetsförordningen att baserat på denna text anmäla honom för hets mot folkgrupp. Inskränkningar av yttrandefriheten bör reserveras för de värsta övertrampen.

Lyckligtvis gäller yttrandefriheten även alla fria debattörer och åsiktsmaskiner på nätet. Att söka tysta den fria opinionsbildningen med polisanmälningar och därmed styra över den viktiga debatten om på vilka grunder invandrare porträtteras som en samhällsfara, till att handla om högljudda journalisters utsatthet, är varken särskilt konstruktivt eller hederligt, som jag ser det.

Justitiekanslern tycks vara på det klara med att ”[satirens] uttryck ofta är obehagliga och ibland stötande, något som kan fordras för att satiren ska ha avsedd effekt”. När jag läser JK:s svar på den inkomna anmälan mot Galago, kommer jag att tänka på en scen ur filmen ”People vs. Larry Flynt”, där Flynts försvarsadvokat Alan Isaacman (spelad av Edward Norton och kursiverad i citatet nedan) på ett briljant sätt lyckas förklara den satiriska humorns kärna för juryn i ett korsförhör med målsäganden, den berömde TV-predikanten Jerry Falwell:

Have you ever preached while drunk?

Drunk? Never.

You never had too many at lunch and went back on the radio?

That is a totally outrageous suggestion.

”Totally outrageous”?

Totally.

You don’t think that some people, despite your reputation might believe you could do that?

I would find that very difficult to believe.

So what you’re telling me is nobody could reasonably think that these statements about you were true.

That’s what I’m saying.

Reverend Falwell, at the beginning of this trial Judge Kirk gave very specific instructions to this jury. She said, ”If a reasonable person could not believe that Hustler magazine describes actual facts about Jerry Falwell then you must dismiss the libel claim.” Do you remember these instructions?

Obviously not, so I’m gonna ask you one more thing. Why are you suing my client for libel?

I am not a lawyer, Mr. Isaacman.

I am a lawyer, and I can’t figure it out either.

Rättegångsscenen avslutas med följande hyllning till en yttrandefrihet som även omfattar osmakliga och oönskade uttryck:

 

Apropå osmakliga uttryck önskar jag innerligt att Mustafa Can hade skrivit sin straffknullsnovell om
Per Gudmundson istället. Är det någon som behöver få sig några rejäla bett i rumpan, så är det han.

Uppdatering: Emanuel Karlsten och Marcus Jerräng gjorde mig nyss uppmärksamma på att kopplingen mellan Galagos satir och Per Gudmundsons ledare endast förekommer i mitt eget huvud, då satiren publicerades så tidigt som den 5:e maj. Varför Gudmunson och SvD väljer att bråka om detta först nu överlåter jag till min livliga fantasi att utröna. 🙂

Till råga på allt påpekar Helena Viita nu att det är Simon Fors twittrande i början av sommaren som ligger till grund för Gudmundsons anmälan mot honom. Jag tilldelar mig själv stora bloggpriset i slarvläsning och fortsätter fantisera över möjliga orsaker till att SvD och Gudmundson väljer att göra stort rabalder av dessa flera veckor gamla uttalanden först nu.

Uppdatering 2: I eftermiddags publicerade den andre polisanmälde twittraren, komikern och debattören Kawa Zolfagary, hela den twitterdialog som föranledde SvD:s anmälan med påföljande mediedrev. Med korten på bordet står det än tydligare hur orimligt Svenska Dagbladets agerande är i den här frågan. Det är lätt att få känslan att de bestämt sig för att ”sätta dit någon”, nu när JK: avslagit deras anmälan mot Galago. Man kan fråga sig om de fullständigt saknar respekt för yttrandefriheten och det svenska rättssytemet?

Rimligtvis torde morgonens krigsrubriker lyda nåt i stil med

Dagstidning kräver att all satir på Internet förbjuds

Uppdatering 3: Häromdagen tröttnade en av mina Twitter-vänner på alla tweets från Almedals-veckan:

Efter diskussioner om möjligheten att filtrera bort Almedalen-taggen med hjälp av tjänster som Muuter.com och globalfiltret i TweetDeck, kom hon på en lite mer kreativ lösning:

Detta är vad jag uppfattar som satir i sin bästa form. För inte kan väl Svenska Dagbladet uppfatta HorungeDeluxe:s twitter-rants som ”allvarliga hot” mot säkerheten i Almedalen… eller?