Humor på utsatta gruppers bekostnad utgör en del av förtrycket

bizex

I samband med gårdagens etapp av Melodifestivalen i Sveriges Television visades en sketch med det påhittade dansbandet ”Bizex”. På drygt tre minuter lyckades humorgruppen med Grotesco-profilen Per Andersson i spetsen leverera en rad stereotypa och förminskande nidbilder av bisexuella och transpersoner.

Bisexuella tillhör en av de minst synliga grupperna inom HBTQ-världen. Ofta betraktas de, både av heterosexuella och homosexuella, som obeslutsamma smygisar som inte vågar ta steget fullt ut och komma ut som homosexuella. Att det kan finnas människor som faktiskt känner sexuell attraktion till både män och kvinnor är tydligen svårt att ta in för många. Inte sällan betraktas bisexuella (främst kvinnor), som promiskuösa och sexuellt överaktiva. De flesta bisexuella kvinnor jag känner har någon gång fått förfrågan från heterosexuella män om att delta i en trekant, t ex.

Transpersoner utgör en mycket utsatt och sårbar minoritet, som är starkt överrepresenterad vad gäller psykisk ohälsa och självmord. Omgivningens fördomar, diskriminering på arbetsmarknaden och inom vården, samt otillräcklig och diskriminerande lagstiftning är några av orsakerna till den ohälsa som drabbar transpersoner. Så sent som fram t o m 10 januari i år tvingades personer som hade behov av att byta juridiskt kön att sterilisera sig.

Inget av detta hindrar komikerna bakom sketchen att driva just med dessa utsatta grupper på ett sätt som förlöjligar och befäster fördomar. Sketchen inleds med att Per Andersson berättar att gruppen fick sin första guldskiva ”tack vare dunderhitten ‘Ditt bruna öga‘”. Därpå följer ett skämt om att alla sex medlemmar i gruppen har varit gifta med varandra. ”Det var så många det året”.

Sången som framförs i sketchen, ”Kvinna och man” är författad av skådespelaren och regissören Kenneth Bodin från Nyköping. Så här lyder texten:

Vi hade träffats några gånger på kafé
Och den kvällen bjöd hon hem mig på te (Earl Grey)
Jag berätta’ om min upphetsning för män
och hon sa att hon vart lesbisk sedan längesen
men då fick jag en idé som var rätt smart
och inom ett par veckor var det klart

Vi bytte kön med varann
Jag blev kvinna hon blev man
och tillsammans blev vi ett par
ja, homosexualitet (homo homo)
kan skötas rätt diskret (homo homo)
om man bara är kvinna och karl

Sedan vigdes vi i kyrkan inför Gud
Hon blev make och jag blev hennes brud
Sen på bröllopsresan hade något hänt
sexualiteten hos oss hade vänt

(Vad gjorde ni då?)

Vi bytte kön med varann
Hon blev kvinna jag blev man
och tillsammans blev vi åter ett par
ja heterosexualitet (hetero hetero)
kan skötas rätt diskret (hetero hetero)
om man bara är kvinna och karl

Ja ta en kväll med din skalpell
och du är klar

I verkligheten måste den som vill utföra könskorrigering genomgå en mycket lång och påfrestande process som innefattar en lång utredning för att fastställa diagnosen transsexualism. Därpå följer år av förberedande behandlingar. I sketchen förminskas allt detta till några lättvindiga kirurgiska ingrepp. Bisexualitet och transsexualism framställs som något avvikande, udda och löjeväckande.

Många minoriteter har att välja mellan osynliggörande och stereotypifiering i mainstreammedia. Antingen syns de inte överhuvudtaget, eller så får de medverka på majoritetens villkor och representera de mest förenklade och nedsättande stereotyperna. Paralleller kan dras till debatten om ”Lilla hjärtat”, där vissa tyckte att det faktum att en ickevit seriefigur förekommer överhuvudtaget är skäl nog att bortse från de rasistiska stereotyper den reproducerar.

En tidig version av sången ”Kvinna och man” uppfördes redan i somras av Kenneth Bodin vid den lokala festivalen Festival Decimal i Nyköping.

I klippets inledning skojar Kenneth Bodin om ett av världens mest HBTQ-fientliga länder, Uganda som är på väg att införa lagar som dömer homosexuella till fängelse eller dödsstraff:

Här kommer en sång som låg på Uganda-toppens lista i tre veckor… den heter ”Könsbyte” alias ”Vi bytte kön med varann”

I klippet förekommer en strof som av någon anledning inte fanns med i SVT-sketchen:

Vi bytte kön hit och dit
för att stilla vår aptit
och på så sätt kunna tända på varann
ja om man är bisexuell
och har tillgång till skalpell
kan det bli ett rent sjuhelvete minsann

Att en lokal revyartist klantar till det på det här viset är en sak. Att SVT väljer att sända ut detta budskap i samband med melodifestivalen är betydligt allvarligare. Hur kommer det sig att ingen i produktionens ledning reagerade och stoppade det hela på ett tidigt stadium? Ett skämt om Laila Bagges inställning till hemlösa stoppades efter påtryckningar från Laila själv, enligt Aftonbladet. Anledningen ska ha varit att skämtet riskerade att bidra till mobbing gentemot Bagge:

– Vi har pratat med Laila idag. Ett skämt ska vara roligt, inte bidra till näthat, vilket det här gjorde. Vi stod och föll inte med skämtet, säger Christer Björkman till Nöjesbladet.

Varför reagerar SVT så kraftigt mot ett skämt om en person som själv utmärkt sig genom nedsättande uttalanden, men har överseende med en sketch som mobbar transpersoner och bisexuella? Saknar ledningen för Melodifestivalen nödvändig mångfaldskompetens för att stoppa utsändningen av en sådan sketch i public service? Att minst två av programmets huvudansvariga, Christer Björkman och Edward af Sillén, själva tillhör HBTQ-världen tycks inte ha påverkat beslutet. Faktum är att Sillén fick svidande kritik redan i samband med Eurovisionsschlagerfestivalen 2011, för sitt transfobiska skämt om den israeliska artisten och transpersonen Dana International.

Kanske kan det utbredda ointresset för andra HBTQ-grupper än homosexuella cismän utgöra en delförklaring till att ledningen för Melodifestivalen släpper igenom en sketch som öppet uttrycker sig nedsättande och förlöjligande mot sexuella minoriteter?

Argumentet ”det är bara humor och underhållning” återkommer ständigt som ursäkt för skämt som slår nedåt mot redan utsatta grupper. Detta trots att humor och ”skämt” utgör effektiva metoder för mobbing och diskriminering. Det är på tiden att vi kräver ökad medvetenhet och ansvarstagande från dem som har makt att påverka innehållet i våra populäraste tv-program.

Relaterat:

Varför Bizex-numret är cissexistiskt

Uppdatering:

Aftonbladet skriver idag om de anmälningar mot Bizex-sketchen som lämnats in till Granskningsnämnden. ”Låttexten trivialiserar könskorrigeringar och driver med transpersoner på ett sätt som verkligen är kränkande.” skriver en anmälare.

Ingen av anmälarna ifrågasätter om inslaget innehåller humor, åtminstone av artikeln att döma. Ändå väljer Aftonbladet att ställa upp humor mot olämplighet i sin omröstning huruvida sketchen har ”gått för långt”:

bizex-enkat-aftonbladet

Resultatet speglar majoritetens bekvämliga omedvetenhet om minoritetsfrågor, på liknande sätt som tidigare omröstningar om rasistiska stereotyper i tv-program och godisförpackningar.

Kommentarsfältet till Aftonbladets artikel översvämmas i vanlig ordning av upprörda röster som tycker att anmälarna får chilla lite och att det inte finns något att uppröras över.

Uppdatering 2:

Kompositören Kenneth Bodin väljer föredömligt nog att delta i kommentarsfältsdiskussionen på Aftonbladet. Han menar att sången ”driver med det heteronorma samhället” och detta ”i ett kitchigt format”. Tyvärr följer hans svar ett välkänt mönster. Istället för att lyssna till kritikernas argument drar han några floskler om att sången är skapad med humor och helt utan intentioner att sprida homofoba och transfoba fördomar.

Jämför gärna min lista över vanligt förekommande försvarsmetoder när människor väljer att gå i försvar istället för att ta för sig av kritiken och byt ut ”rasism” mot ”homofobi”, ”bifobi” och ”transfobi”.

Till glädjeämnena hör många kloka och välformulerade röster som hjälper till att förtydliga varför det är en dålig idé att driva med heteronormativitet genom att förlöjliga homosexuella, bisexuella och transpersoner.

 

 

Annonser

Björn Söder uttryckte sig klantigt – men blir bemött med osaklig kritik

I helgen gjorde Sverigedemokraternas partisekreterare Björn Söder några klantiga uttalanden på Facebook om Sveriges vinst i Eurovision Song Contest, som direkt väckte upprördhet och ilska med antirasitiska förtecken. Vad Söder egentligen ville ha sagt är fortfarande höljt i ett visst dunkel och hans ”förklaringar” har inte direkt bidragit till att skingra dimmorna.

Flera journalister, ledarskribenter och kolumnister är eniga om att Söder hade för avsikt att uttrycka sig nedsättande om Loreen på grund av hennes namn, härkomst eller möjligtvis hudfärg. Läser man Söders uttalanden, verkar kritiken snarare handla om kostnaderna för att arrangera nästa års Eurovision, samt det faktum att de flesta bidrag numera framförs på engelska.

I en intervju med Dagens Industri ger SVT:s programdirektör Annie Wegelius Björn Söder rätt i att nästa års arrangemang av Eurovision Song Contest med största sannolikhet blir en förlustaffär.

”Vi gillar olika”-tidningen Aftonbladets kolumnist Anders Westgårdh skriver att

Minuter efter finalen var SD:s parti­sekreterare Björn Söder snabbt ute på Twitter och hävdade att det inte var Sverige som vann (underförstått för att Loreens föräldrar kommer från Marocko).

Jag har fortfarande inte hittat några belägg för att Björn Söder, eller någon annan SD:are för den delen, har kommenterat Loreens hudfärg eller hennes föräldrars härkomst. Däremot tycks många debattörer göra stor sak av Söders utspel, i något slags euforisk upprymdhet över att än en gång få tillfälle att markera att ”vi som inte röstar på SD är minsann inga rasister”. Ändå är det just dessa debattörer – inte Sverigedemokraterna – som tjatar om Loreens ”annorlundaskap”.
Det är svårt att slita sig från uppfattningen att i princip hela debatten kring Björn Söders utspel kretsar kring det argumentationsfel som kallas ”halmdocka”:
Halmdockan består i att debattören först bygger en nidbild av motståndarens åsikter och argument och sedan argumenterar mot denna nidbild. De förvrängda argumenten framstår på så sätt som absurda och blir lätta att bemöta. De verkliga argumenten låtsas debattören inte ha hört. Motståndaren tvingas då lägga sin energi på att förklara vad den egentligen menar, och hamnar därmed i ett defensivt läge. Halmdockor kan leda till att en debatts fokus fjärmar sig från kärnfrågan.

Tydligt är att många upplever ett behov av att tala om det faktum att Sverige för första gången kammat hem segern i Eurovision Song Contest med en icke-vit artist. Ingen vill dock råka nämna artistens hudfärg, eller – gud förbjude – anklagas för att uttrycka sig stereotypiserande eller slarvigt om hennes ”etnicitet”. Kanske är det därför man så glatt kastar skit på den något klantige Björn Söder, för att på så sätt få chans att indirekt diskutera frågan utan att riskera att själv hamna i skottlinjen? Fenomenet ligger oerhört nära det som kallas proxy-rasism.

Jag skulle föredra att diskutera den faktiska och utbredda strukturella diskrimineringen av icke-vita svenskar framför att lyssna till dessa tämligen ytliga lovprisningar av ”våra fina, duktiga invandrare” och tvivelaktiga påståenden om att ”jag gör inte skillnad på människor utifrån hudfärg”.

Vi vill så gärna att han ska ha kritiserat Loreens etniska bakgrund.

Vi vill kunna peka på det lilla aset och skrika: Aha! Tagen på bar gärning!

Björn Söder vet om det här. Han skrattar oss i ansiktet. Hans twittrande är inte oskyldigt. Han är van att röra sig i tvetydigheterna och smutskastningens värld. Så han provocerar, lockar oss in den.

Och han lyckas. För journalisterna nöjer sig inte med att rapportera om incidenten. Tolkningen är klar och entydig: Björn Söder syftade på Loreens etnicitet. Nu måste därför också Loreen uttala sig om något som egentligen aldrig sades.

Aftonbladet 30/5 2012