Humor på utsatta gruppers bekostnad utgör en del av förtrycket

bizex

I samband med gårdagens etapp av Melodifestivalen i Sveriges Television visades en sketch med det påhittade dansbandet ”Bizex”. På drygt tre minuter lyckades humorgruppen med Grotesco-profilen Per Andersson i spetsen leverera en rad stereotypa och förminskande nidbilder av bisexuella och transpersoner.

Bisexuella tillhör en av de minst synliga grupperna inom HBTQ-världen. Ofta betraktas de, både av heterosexuella och homosexuella, som obeslutsamma smygisar som inte vågar ta steget fullt ut och komma ut som homosexuella. Att det kan finnas människor som faktiskt känner sexuell attraktion till både män och kvinnor är tydligen svårt att ta in för många. Inte sällan betraktas bisexuella (främst kvinnor), som promiskuösa och sexuellt överaktiva. De flesta bisexuella kvinnor jag känner har någon gång fått förfrågan från heterosexuella män om att delta i en trekant, t ex.

Transpersoner utgör en mycket utsatt och sårbar minoritet, som är starkt överrepresenterad vad gäller psykisk ohälsa och självmord. Omgivningens fördomar, diskriminering på arbetsmarknaden och inom vården, samt otillräcklig och diskriminerande lagstiftning är några av orsakerna till den ohälsa som drabbar transpersoner. Så sent som fram t o m 10 januari i år tvingades personer som hade behov av att byta juridiskt kön att sterilisera sig.

Inget av detta hindrar komikerna bakom sketchen att driva just med dessa utsatta grupper på ett sätt som förlöjligar och befäster fördomar. Sketchen inleds med att Per Andersson berättar att gruppen fick sin första guldskiva ”tack vare dunderhitten ‘Ditt bruna öga‘”. Därpå följer ett skämt om att alla sex medlemmar i gruppen har varit gifta med varandra. ”Det var så många det året”.

Sången som framförs i sketchen, ”Kvinna och man” är författad av skådespelaren och regissören Kenneth Bodin från Nyköping. Så här lyder texten:

Vi hade träffats några gånger på kafé
Och den kvällen bjöd hon hem mig på te (Earl Grey)
Jag berätta’ om min upphetsning för män
och hon sa att hon vart lesbisk sedan längesen
men då fick jag en idé som var rätt smart
och inom ett par veckor var det klart

Vi bytte kön med varann
Jag blev kvinna hon blev man
och tillsammans blev vi ett par
ja, homosexualitet (homo homo)
kan skötas rätt diskret (homo homo)
om man bara är kvinna och karl

Sedan vigdes vi i kyrkan inför Gud
Hon blev make och jag blev hennes brud
Sen på bröllopsresan hade något hänt
sexualiteten hos oss hade vänt

(Vad gjorde ni då?)

Vi bytte kön med varann
Hon blev kvinna jag blev man
och tillsammans blev vi åter ett par
ja heterosexualitet (hetero hetero)
kan skötas rätt diskret (hetero hetero)
om man bara är kvinna och karl

Ja ta en kväll med din skalpell
och du är klar

I verkligheten måste den som vill utföra könskorrigering genomgå en mycket lång och påfrestande process som innefattar en lång utredning för att fastställa diagnosen transsexualism. Därpå följer år av förberedande behandlingar. I sketchen förminskas allt detta till några lättvindiga kirurgiska ingrepp. Bisexualitet och transsexualism framställs som något avvikande, udda och löjeväckande.

Många minoriteter har att välja mellan osynliggörande och stereotypifiering i mainstreammedia. Antingen syns de inte överhuvudtaget, eller så får de medverka på majoritetens villkor och representera de mest förenklade och nedsättande stereotyperna. Paralleller kan dras till debatten om ”Lilla hjärtat”, där vissa tyckte att det faktum att en ickevit seriefigur förekommer överhuvudtaget är skäl nog att bortse från de rasistiska stereotyper den reproducerar.

En tidig version av sången ”Kvinna och man” uppfördes redan i somras av Kenneth Bodin vid den lokala festivalen Festival Decimal i Nyköping.

I klippets inledning skojar Kenneth Bodin om ett av världens mest HBTQ-fientliga länder, Uganda som är på väg att införa lagar som dömer homosexuella till fängelse eller dödsstraff:

Här kommer en sång som låg på Uganda-toppens lista i tre veckor… den heter ”Könsbyte” alias ”Vi bytte kön med varann”

I klippet förekommer en strof som av någon anledning inte fanns med i SVT-sketchen:

Vi bytte kön hit och dit
för att stilla vår aptit
och på så sätt kunna tända på varann
ja om man är bisexuell
och har tillgång till skalpell
kan det bli ett rent sjuhelvete minsann

Att en lokal revyartist klantar till det på det här viset är en sak. Att SVT väljer att sända ut detta budskap i samband med melodifestivalen är betydligt allvarligare. Hur kommer det sig att ingen i produktionens ledning reagerade och stoppade det hela på ett tidigt stadium? Ett skämt om Laila Bagges inställning till hemlösa stoppades efter påtryckningar från Laila själv, enligt Aftonbladet. Anledningen ska ha varit att skämtet riskerade att bidra till mobbing gentemot Bagge:

– Vi har pratat med Laila idag. Ett skämt ska vara roligt, inte bidra till näthat, vilket det här gjorde. Vi stod och föll inte med skämtet, säger Christer Björkman till Nöjesbladet.

Varför reagerar SVT så kraftigt mot ett skämt om en person som själv utmärkt sig genom nedsättande uttalanden, men har överseende med en sketch som mobbar transpersoner och bisexuella? Saknar ledningen för Melodifestivalen nödvändig mångfaldskompetens för att stoppa utsändningen av en sådan sketch i public service? Att minst två av programmets huvudansvariga, Christer Björkman och Edward af Sillén, själva tillhör HBTQ-världen tycks inte ha påverkat beslutet. Faktum är att Sillén fick svidande kritik redan i samband med Eurovisionsschlagerfestivalen 2011, för sitt transfobiska skämt om den israeliska artisten och transpersonen Dana International.

Kanske kan det utbredda ointresset för andra HBTQ-grupper än homosexuella cismän utgöra en delförklaring till att ledningen för Melodifestivalen släpper igenom en sketch som öppet uttrycker sig nedsättande och förlöjligande mot sexuella minoriteter?

Argumentet ”det är bara humor och underhållning” återkommer ständigt som ursäkt för skämt som slår nedåt mot redan utsatta grupper. Detta trots att humor och ”skämt” utgör effektiva metoder för mobbing och diskriminering. Det är på tiden att vi kräver ökad medvetenhet och ansvarstagande från dem som har makt att påverka innehållet i våra populäraste tv-program.

Relaterat:

Varför Bizex-numret är cissexistiskt

Uppdatering:

Aftonbladet skriver idag om de anmälningar mot Bizex-sketchen som lämnats in till Granskningsnämnden. ”Låttexten trivialiserar könskorrigeringar och driver med transpersoner på ett sätt som verkligen är kränkande.” skriver en anmälare.

Ingen av anmälarna ifrågasätter om inslaget innehåller humor, åtminstone av artikeln att döma. Ändå väljer Aftonbladet att ställa upp humor mot olämplighet i sin omröstning huruvida sketchen har ”gått för långt”:

bizex-enkat-aftonbladet

Resultatet speglar majoritetens bekvämliga omedvetenhet om minoritetsfrågor, på liknande sätt som tidigare omröstningar om rasistiska stereotyper i tv-program och godisförpackningar.

Kommentarsfältet till Aftonbladets artikel översvämmas i vanlig ordning av upprörda röster som tycker att anmälarna får chilla lite och att det inte finns något att uppröras över.

Uppdatering 2:

Kompositören Kenneth Bodin väljer föredömligt nog att delta i kommentarsfältsdiskussionen på Aftonbladet. Han menar att sången ”driver med det heteronorma samhället” och detta ”i ett kitchigt format”. Tyvärr följer hans svar ett välkänt mönster. Istället för att lyssna till kritikernas argument drar han några floskler om att sången är skapad med humor och helt utan intentioner att sprida homofoba och transfoba fördomar.

Jämför gärna min lista över vanligt förekommande försvarsmetoder när människor väljer att gå i försvar istället för att ta för sig av kritiken och byt ut ”rasism” mot ”homofobi”, ”bifobi” och ”transfobi”.

Till glädjeämnena hör många kloka och välformulerade röster som hjälper till att förtydliga varför det är en dålig idé att driva med heteronormativitet genom att förlöjliga homosexuella, bisexuella och transpersoner.

 

 

Annonser

Skrämselpropaganda om inbrott kopplade till sociala medier

Lagom till inledningen av årets semestersäsong drar tradmedias skrämselpropaganda kring bostadsinbrotten igång. De senaste åren tycks de särskilt rikta strålkastarna mot sociala nätverk som Facebook och Twitter. En enkel googling på facebook+inbrott ger en rad länkar till mer eller mindre väl underbyggda artiklar.

I ett inslag i SVT Rapport den 10 juni varnas tittarna för att skryta om sina inköp och semesterplaner i sociala medier:

Samtidigt som bostadsinbrotten ökar, har det blivit vanligt att dela med sig av privat information på Twitter och Facebook. Nu varnas allmänheten för att skryta om statusprylar och för att lägga ut information om när man åker på semestern.
-Det ökar risken att drabbas av inbrott, säger säkerhetsexperten Kent Pira.

Säkerhetsexperten Kent Pira återkommer i en rad artiklar i ämnet, bl a i Dagens Nyheters ”Twitter och bloggar ger inbrottstjuven tillfälle” från förra sommaren. Han har en gedigen bakgrund som låssmed, väktare och polis och ”vet hur tjuven tänker”. Förra året startade han ett eget företag inom säkerhetsbranschen för att ta fram ”nya säkerhetsprodukter som ännu inte nått marknaden”. Frågan är om hans kompetens även omfattar hur sociala medier fungerar och vilka reella risker som finns med att använda dem?

Det är uppenbart att säkerhetsbranschen fått ett uppsving under senare år. Rädslan för att bli av med kapitalvaror, smycken och designmöbler som vi samlat på oss för dyra pengar späs på i takt med att välståndet ökar bland den hårt arbetande klassen och minskar i andra grupper. Skrämselpropaganda är också en effektiv marknadsföringsmetod för diverse säkerhetsföretag, vaktbolag och låssmeder. Om vi inte är rädda kommer vi helt enkelt inte att investera i deras tjänster.

Rent spontant föreställer man sig nog att sommaren utgör något av en högsäsong för bostadsinbrotten, med tanke på hur många privatbostäder som överges för lantställen, campingplatser och fjärran destinationer. I verkligheten sker de flesta anmälda bostadsinbrotten under vinterhalvåret, om man ser till den senaste mer omfattande studien från Brottsförebyggande rådet (BRÅ), ”Brottsutvecklingen i Sverige fram till år 2007”:

Antalet anmälda bostadsinbrott varierar något över årets månader, vilket framgår av figur 1 på sidan 212. Det är framför allt under vintermånaderna oktober–januari som flest bostadsinbrott anmäls.

Under semestermånaden juli sker också en ökning jämfört med de andra vår- och sommarmånaderna. Ökningarna i juli, december och januari beror på att dessa perioder präglas av ledigheter då många är bortresta från sina bostäder.

SVT:s uppgift att bostadsinbrotten ökar ter sig som ett laborerande med statistik, om man jämför med BRÅ:s rapport:

Antalet polisanmälda bostadsinbrott var som högst i mitten av 1980-talet med närmare 25 000 anmälda brott år 1984 (figur 3). Sedan mitten av 1980-talet fram till mitten av 1990-talet har antalet anmälda bostadsinbrott generellt sett sjunkit, trots ökningar under vissa år. Under de senaste tio åren har dock den neråtgående trenden stannat av.

Jag frågar mig på vilken statistisk grund medierna väljer att koppla risken för inbrott i bostaden till sociala medier som Facebook och Twitter? Om ett direkt samband mellan sociala medier och bostadsinbrott kan påvisas, borde vi rimligtvis se en dramatisk ökning i inbrottsstatistiken till följd av de senaste årens explosion vad gäller användning av sociala medier.

Hur ser då statistiken ut när det gäller anmälda bostadsinbrott under de senaste åren? Så här skriver BRÅ på sin webbplats:

Inbrott i bostaden står för en procent av alla anmälda brott och är med andra ord ett ganska ovanligt brott. Men det är ett brott som skapar mycket oro eftersom det upplevs som mer kränkande än andra stöldbrott.

Räknar man in alla sorters inbrott, dvs i bostäder, lokaler, vindsförråd och källare, butiker m.m. så har inbrottsstölderna haft en nedåtgående trend under ett par decennier. Efter att ha ökat under 2009 minskade bostadsinbrotten totalt sett under förra året. Det beror på att inbrotten i villor och radhus minskade med 9 procent. Ett undantag från den minskande trenden är de anmälda lägenhetsinbrotten, som ökade med 6 procent under 2010. Även anmälda inbrott i källare och vind ökade under året.

Under de senaste tio åren har det totala antalet anmälda bostadsinbrott varierat från år till år, även om trenden har varit uppåtgående. Att det ser så olika ut mellan åren beror på de kraftiga svängningarna när det gäller villainbrott. Lägenhetsinbrotten har däremot ökat kontinuerligt och mer än fördubblats under den senaste tioårsperioden.

  • 19 800 bostadsinbrott polisanmäldes (2010)
  • 11 620 av inbrotten skedde i villor (2010)
  • 8 100 av inbrotten skedde i lägenheter (2010)
  • 4 procent klarades upp, så att en person kunde bindas till brottet (2010)

I SVT-inslaget säger speakern Thomas Jonasson att

Stölder både inom och utanför bostaden har kunnat härledas till gärningsmän som fått tips just via sociala medier

Uppgiften bekräftas dock varken av någon undersökning eller vetenskaplig rapport i inslaget.

I en DN-intervju med Tony Roshage, ansvarig för bostadsinbrott på seriebrottsgruppen vid länskriminalens underrättelserotel, berättar han hur ligor specialiserat sig på att stjäla skolbarns hemnycklar och med hjälp av information i plånböcker och mobiltelefoner leta upp deras bostäder för att göra inbrott. I en bisats lägger han till en varning för sociala medier:

Eftersom de här brotten dykt upp igen vill jag gå ut och varna. Ha alltid  uppsikt över sakerna och var försiktig med att skriva var du befinner dig på sociala medier. Facebook är godis för tjuvar.

Aftonbladet gjorde senare en rewrite på DN-artikeln och länkade till densamma från sin Facebook-sida, där man särskilt lyfte fram varningen för att sociala medier kan leda till inbrott i bostaden:

I kommentarsfältet ifrågasatte jag vilka statistiska belägg som finns för uttalandet, och varför Aftonbladet väljer att publicera obekräftad skrämselpropaganda på sin Facebook-sida:

Självklart anser jag att man som användare av Twitter och Facebook bör vara medveten om de möjliga effekterna av sina uppdateringar i dessa helt eller delvis officiella sammanhang. Jag tog upp frågan senast med koppling till Svenska Dagbladets polisanmälan av några twittrares skämtande om Per Gudmundson och kända människors oförmåga att hantera kritiska och ifrågasättande kommentarer på Twitter.

Jag håller i stort sett med Trygg Hansas Håkan Frantzén när han säger i SVT-inslaget att

Man bör vara väldigt försiktig med var man lägger ut för information och man bör även vara mycket noga med att använda de personliga inställningarna på t ex Facebook, så att bara ens vänner kan se och läsa ens information.

Via Kalle Paulsson fick jag tips om tidningen Råd och Röns intervju med Stöldskyddsföreningens Jan-Peter Alm. Även han varnar för att skvallra för tjuven om sina semesterplaner på Twitter. Dock i något mer balanserade ordalag.

Internet erbjuder fantastiska möjligheter till socialt umgänge och interaktion och samtidigt är det en arena som man som användare måste lära sig behärska för att få ut mesta möjliga av sin användning och slippa onödiga negativa påföljder på grund av obetänksamhet eller ren okunskap om hur de nya medierna fungerar.

Nyhetsmediernas uppmaningar att man helt bör undvika att berätta via Twitter och Facebook att man åker på semester låter i mina öron som oerhört naiva påståenden baserade på en fundamental okunskap om hur sociala medier fungerar. Istället för att blint varna människor för att använda sociala medier, bör man uppmuntra dem att lära sig att använda dem på ett sätt som gynnar deras intressen.

Hur stora är de verkliga riskerna med att twittra om att man för tillfället befinner sig på konferens i en annan stad, att man väntar på planet till Mexiko eller att man har en lång arbetsdag framför sig? Finns det belägg för att inbrottstjuvar inleder arbetspasset med att scanna av det sociala medieflödet för att få tips om lämpliga tillslagsplatser?

Från mitt perspektiv skulle man lika gärna kunna uppmana semesterresenärer att tejpa för sina registreringsskyltar på campingen. Vem som helst kan ju enkelt hitta deras bostadsadress via bilregistret och rapportera till sina kumpaner i övriga landet att det just nu verkar vara ”fritt fram” att bryta sig in i villan? För att inte tala om riskerna med att ha sina adressuppgifter på sajter som Hitta.se och Eniro. Eftersom de flesta inbrott sker när familjen är bortrest, kanske en uppmaning att aldrig lämna hemmet skulle vara det mest effektiva sättet att förebygga bostadsinbrott?

Jag har googlat lite och hittat några amerikanska exempel där inbrott mer eller mindre löst kan kopplas till offrens uppdateringar i sociala medier:

Mashable rapporterar om twittraren Israel Hyman som blev utsatt för inbrott i bostaden under en utflykt med familjen, som han naturligtvis hade rapporterat om via Twitter. Kopplingen mellan inbrottet och hans twittrande är dock oklart.

I Nashua, New Hampshire, åkte några pyrotekniskt intresserade tjuvar fast när en polisman hörde dem fyra av delar av stöldgodset. Några av brottsoffren hade berättat i sociala medier om sina utflykter och semesterresor.

 

CBS rapporterar om paret Keri McMullen och Kurt Pendleton som blev utsatta för inbrott i bostaden medan de besökte en konsert. Misstankarna riktade sig mot en barndomskamrat som hon inte träffat på över 20 år och som förmodligen hade läst parets statusuppdatering om konserten.

 

Lyckligtvis hade de installerat övervakningskameror i hemmet och genom att publicera filmerna – på Facebook – lyckades de identifiera tjuvarna. Här har vi alltså ett fall där uppklarandet går att relatera direkt till Facebook. Huruvida tjuven valde att slå till som en direkt följd av statusuppdateringen är inte helt klarlagt. Keri berättar att hon helt slutat använda Facebook efter incidenten. En mer saklig uppmaning hade kanske varit: ”skaffa inte vänner som är kriminella”?

Jag är osäker på hur mycket dessa anekdoter berättar om de verkliga riskerna med att ange sin geografiska position på internet. I mina ögon ter det sig som sensationsjournalistik som hellre berättar en ”bra story” än pekar på de verkliga orsakerna till bostadsinbrott och hur man förebygger dem.

Brottsförebyggande rådet lyfter, förutom lås och larm, fram en fungerande narkotikavård och grannsamverkan som effektiva metoder för brottsbekämpning.

Att skydda sin bostad från inbrott kan exempelvis ske med hjälp av lås och larm (tekniskt skydd) men också med hjälp av samarbete inom mer eller mindre organiserade sociala nätverk, exempelvis så kallad grannsamverkan (där social kontroll kompletterar de tekniska skyddsåtgärderna).

För att grannsamverkan ska fungera bra i längden är det värdefullt att få igång en positiv social process i bostadsområdet. I en miljö där människor möts och har trevligt, samtalar och samarbetar kring det som känns angeläget, skapas ofta en gemenskapskänsla. I en sådan gemenskap blir det ofta naturligt att värna om sina grannar, deras hem och det gemensamma området. Ett sådant socialt klimat ger dessutom en bra förutsättning för att både se och stödja utsatta människor, inte minst ungdomar.

Det tycks alltså finnas en koppling mellan brottsfrekvensen i området och det sociala avståndet till våra medmänniskor. Kanske är det så att sociala medier till och med kan användas för att stärka gemenskapen grannar emellan, så att vi därigenom blir mer intresserade av att hjälpas åt att skydda varandra från stölder och inbrott? Redan nu ser jag exempel på en fördjupad gemenskap mellan grannar i Hornstull, som en följd av att vi har varandra på Twitter och kan samarbeta via Facebook för att öka samhörigheten i området.

Förutom de sociala aspekterna ser BRÅ en tydlig koppling mellan bostadsinbrott och häleri:

Forskning på området (Schneider 2005, Brå 2006b) betonar emellertid vikten av ökad kunskap om samt riktade insatser mot häleribranschen för att effektivt kunna förebygga bostadsinbrott. Detta på grund av att häleribranschens efterfrågan på stulna föremål och dess betydelse för avyttring av stöldgods från bostadsinbrott visat sig vara stor och därmed får anses utgöra en betydande del av marknaden för det som stjäls vid inbrotten.

Trots ihärdigt letande har jag inte lyckats hitta ett enda svenskt fall där ett bostadsinbrott kunnat kopplas direkt till en statusuppdatering på Facebook eller Twitter. Hjälp mig gärna att leta, den som känner sig manad!

Däremot är det tämligen lätt att hitta exempel på fall där säljare blivit bestulna på prylar (främst fordon) som de lagt ut till försäljning på Blocket. Inte minst eftersom deras telefonnummer direkt kunnat kopplas till bostadsadressen via exempelvis systersajten Hitta.se. Blocket utgör tydligen även en marknad för hälare som kränger stöldgods.

Man behöver inte vara säkerhetsexpert för att konstatera att Kent Pira förmodligen har en del prylar, som någon mindre nogräknad person skulle kunna försöka kränga iväg via Blocket. Man behöver inte ens ta med sig släpkärra eller takbox för att transportera dem, eftersom han driver en uthyrningsfirma och har flera kärror uppställda på gården.

Naturligtvis vill jag inte uppmuntra till inbrott hemma hos Kent. Jag använder bara honom som ett exempel på att det finns betydligt effektivare sätt att reka en tilltänkt brottsplats på nätet än just via sociala medier. Lösningen är knappast att utplåna sin medverkan på internet. Snarare bör man fråga sig ”hur tjyven tänker” – egentligen – och förhålla sig balanserat och sansat till de uppgifter som presenteras som fakta i traditionella medier.

 

Uppdatering: Häromdagen twittrade Peter Ågren som är chef för Södermalmspolisens ingripandesektion om bostadsinbrott. Jag passade på att fråga honom om de har något exempel på inbrott till följd av statusuppdateringar i sociala medier: