Humor på utsatta gruppers bekostnad utgör en del av förtrycket

bizex

I samband med gårdagens etapp av Melodifestivalen i Sveriges Television visades en sketch med det påhittade dansbandet ”Bizex”. På drygt tre minuter lyckades humorgruppen med Grotesco-profilen Per Andersson i spetsen leverera en rad stereotypa och förminskande nidbilder av bisexuella och transpersoner.

Bisexuella tillhör en av de minst synliga grupperna inom HBTQ-världen. Ofta betraktas de, både av heterosexuella och homosexuella, som obeslutsamma smygisar som inte vågar ta steget fullt ut och komma ut som homosexuella. Att det kan finnas människor som faktiskt känner sexuell attraktion till både män och kvinnor är tydligen svårt att ta in för många. Inte sällan betraktas bisexuella (främst kvinnor), som promiskuösa och sexuellt överaktiva. De flesta bisexuella kvinnor jag känner har någon gång fått förfrågan från heterosexuella män om att delta i en trekant, t ex.

Transpersoner utgör en mycket utsatt och sårbar minoritet, som är starkt överrepresenterad vad gäller psykisk ohälsa och självmord. Omgivningens fördomar, diskriminering på arbetsmarknaden och inom vården, samt otillräcklig och diskriminerande lagstiftning är några av orsakerna till den ohälsa som drabbar transpersoner. Så sent som fram t o m 10 januari i år tvingades personer som hade behov av att byta juridiskt kön att sterilisera sig.

Inget av detta hindrar komikerna bakom sketchen att driva just med dessa utsatta grupper på ett sätt som förlöjligar och befäster fördomar. Sketchen inleds med att Per Andersson berättar att gruppen fick sin första guldskiva ”tack vare dunderhitten ‘Ditt bruna öga‘”. Därpå följer ett skämt om att alla sex medlemmar i gruppen har varit gifta med varandra. ”Det var så många det året”.

Sången som framförs i sketchen, ”Kvinna och man” är författad av skådespelaren och regissören Kenneth Bodin från Nyköping. Så här lyder texten:

Vi hade träffats några gånger på kafé
Och den kvällen bjöd hon hem mig på te (Earl Grey)
Jag berätta’ om min upphetsning för män
och hon sa att hon vart lesbisk sedan längesen
men då fick jag en idé som var rätt smart
och inom ett par veckor var det klart

Vi bytte kön med varann
Jag blev kvinna hon blev man
och tillsammans blev vi ett par
ja, homosexualitet (homo homo)
kan skötas rätt diskret (homo homo)
om man bara är kvinna och karl

Sedan vigdes vi i kyrkan inför Gud
Hon blev make och jag blev hennes brud
Sen på bröllopsresan hade något hänt
sexualiteten hos oss hade vänt

(Vad gjorde ni då?)

Vi bytte kön med varann
Hon blev kvinna jag blev man
och tillsammans blev vi åter ett par
ja heterosexualitet (hetero hetero)
kan skötas rätt diskret (hetero hetero)
om man bara är kvinna och karl

Ja ta en kväll med din skalpell
och du är klar

I verkligheten måste den som vill utföra könskorrigering genomgå en mycket lång och påfrestande process som innefattar en lång utredning för att fastställa diagnosen transsexualism. Därpå följer år av förberedande behandlingar. I sketchen förminskas allt detta till några lättvindiga kirurgiska ingrepp. Bisexualitet och transsexualism framställs som något avvikande, udda och löjeväckande.

Många minoriteter har att välja mellan osynliggörande och stereotypifiering i mainstreammedia. Antingen syns de inte överhuvudtaget, eller så får de medverka på majoritetens villkor och representera de mest förenklade och nedsättande stereotyperna. Paralleller kan dras till debatten om ”Lilla hjärtat”, där vissa tyckte att det faktum att en ickevit seriefigur förekommer överhuvudtaget är skäl nog att bortse från de rasistiska stereotyper den reproducerar.

En tidig version av sången ”Kvinna och man” uppfördes redan i somras av Kenneth Bodin vid den lokala festivalen Festival Decimal i Nyköping.

I klippets inledning skojar Kenneth Bodin om ett av världens mest HBTQ-fientliga länder, Uganda som är på väg att införa lagar som dömer homosexuella till fängelse eller dödsstraff:

Här kommer en sång som låg på Uganda-toppens lista i tre veckor… den heter ”Könsbyte” alias ”Vi bytte kön med varann”

I klippet förekommer en strof som av någon anledning inte fanns med i SVT-sketchen:

Vi bytte kön hit och dit
för att stilla vår aptit
och på så sätt kunna tända på varann
ja om man är bisexuell
och har tillgång till skalpell
kan det bli ett rent sjuhelvete minsann

Att en lokal revyartist klantar till det på det här viset är en sak. Att SVT väljer att sända ut detta budskap i samband med melodifestivalen är betydligt allvarligare. Hur kommer det sig att ingen i produktionens ledning reagerade och stoppade det hela på ett tidigt stadium? Ett skämt om Laila Bagges inställning till hemlösa stoppades efter påtryckningar från Laila själv, enligt Aftonbladet. Anledningen ska ha varit att skämtet riskerade att bidra till mobbing gentemot Bagge:

– Vi har pratat med Laila idag. Ett skämt ska vara roligt, inte bidra till näthat, vilket det här gjorde. Vi stod och föll inte med skämtet, säger Christer Björkman till Nöjesbladet.

Varför reagerar SVT så kraftigt mot ett skämt om en person som själv utmärkt sig genom nedsättande uttalanden, men har överseende med en sketch som mobbar transpersoner och bisexuella? Saknar ledningen för Melodifestivalen nödvändig mångfaldskompetens för att stoppa utsändningen av en sådan sketch i public service? Att minst två av programmets huvudansvariga, Christer Björkman och Edward af Sillén, själva tillhör HBTQ-världen tycks inte ha påverkat beslutet. Faktum är att Sillén fick svidande kritik redan i samband med Eurovisionsschlagerfestivalen 2011, för sitt transfobiska skämt om den israeliska artisten och transpersonen Dana International.

Kanske kan det utbredda ointresset för andra HBTQ-grupper än homosexuella cismän utgöra en delförklaring till att ledningen för Melodifestivalen släpper igenom en sketch som öppet uttrycker sig nedsättande och förlöjligande mot sexuella minoriteter?

Argumentet ”det är bara humor och underhållning” återkommer ständigt som ursäkt för skämt som slår nedåt mot redan utsatta grupper. Detta trots att humor och ”skämt” utgör effektiva metoder för mobbing och diskriminering. Det är på tiden att vi kräver ökad medvetenhet och ansvarstagande från dem som har makt att påverka innehållet i våra populäraste tv-program.

Relaterat:

Varför Bizex-numret är cissexistiskt

Uppdatering:

Aftonbladet skriver idag om de anmälningar mot Bizex-sketchen som lämnats in till Granskningsnämnden. ”Låttexten trivialiserar könskorrigeringar och driver med transpersoner på ett sätt som verkligen är kränkande.” skriver en anmälare.

Ingen av anmälarna ifrågasätter om inslaget innehåller humor, åtminstone av artikeln att döma. Ändå väljer Aftonbladet att ställa upp humor mot olämplighet i sin omröstning huruvida sketchen har ”gått för långt”:

bizex-enkat-aftonbladet

Resultatet speglar majoritetens bekvämliga omedvetenhet om minoritetsfrågor, på liknande sätt som tidigare omröstningar om rasistiska stereotyper i tv-program och godisförpackningar.

Kommentarsfältet till Aftonbladets artikel översvämmas i vanlig ordning av upprörda röster som tycker att anmälarna får chilla lite och att det inte finns något att uppröras över.

Uppdatering 2:

Kompositören Kenneth Bodin väljer föredömligt nog att delta i kommentarsfältsdiskussionen på Aftonbladet. Han menar att sången ”driver med det heteronorma samhället” och detta ”i ett kitchigt format”. Tyvärr följer hans svar ett välkänt mönster. Istället för att lyssna till kritikernas argument drar han några floskler om att sången är skapad med humor och helt utan intentioner att sprida homofoba och transfoba fördomar.

Jämför gärna min lista över vanligt förekommande försvarsmetoder när människor väljer att gå i försvar istället för att ta för sig av kritiken och byt ut ”rasism” mot ”homofobi”, ”bifobi” och ”transfobi”.

Till glädjeämnena hör många kloka och välformulerade röster som hjälper till att förtydliga varför det är en dålig idé att driva med heteronormativitet genom att förlöjliga homosexuella, bisexuella och transpersoner.

 

 

Annonser

Vad är problemet med etniska stereotyper som ”romskt utseende”?

 

Häromdagen gick den twittrande Södermalmspolisen Viktor Adolphson ut med ett signalement på en gärningsman med ”romskt utseende”, baserat på ett brottsoffers uppgifter. Det möttes direkt av ifrågasättande och kritiska twittrare, som undrade varför polisen valde att vidarebefordra smygrasistiska stereotyper.

 

En av de första att reagera var juridikstudenten Alexander Malmgren.

 

Att det skulle ”ta hus i helvete”, tycks konstapel Adolphson vara medveten om, när han besvarar Malmgrens fahågor så här:

 

Sverigedemokraten Thomas Persson skyndar till polisens försvar:

 

Även Alexander Malmgren tycker att brottsbekämpningen kräver företräde framför ett politiskt korrekt återgivande av vittnesuppgifter:

Södermalmspolisen tar fasta på Malmgrens formulering och återanvänder den som svar på en handfull av de kritiska inlägg som snabbt dyker upp i flödet.

Det är alltså vittnet som beskriver väskryckaren som ”rom, som en zigenare”. Polisen väljer att omformulera detta till ”romskt utseende” och hävdar att brottsbekämpningsintresset måste gå före allt annat. Som twittraren @mattlo påpekar är det dock oklart vad som kännetecknar ”romskt utseende”. Signalementet är dåligt, inte bara för att det späder på fördomar om romer, utan för att det ger olika associationer hos mottagarna. Varför inte fokusera på fakta kring gärningsmannens utseende, istället för att återge vittnets användning av etniska stereotyper?

Föreställningen att en människas etniska tillhörighet går att bestämma utifrån hennes utseende bygger på fördomar med rötter i rasbiologin. Dess mörka historia nådde sin kulmen i samband med grundandet av Statens institut för rasbiologi 1922. Institutets förste chef Herman Lundborg skriver i sin artikel ”Degenerationsfaran” i Svensk Tidskrift 1921:

En aldrig så god miljö förmår ej i sitt inre höja ett dåligt eller rasodugligt folk, t. ex. zigenare eller negrer, lika litet går det för sig att på denna väg förbättra de djupast sjunkna bottenlagren inom kultursamhällena, t. ex. vaneförbrytare, vagabonder, imbecila (svagt begåvade individer). Dessa lida mycket ofta av ärftligt betingade skavanker, på vilka miljöförbättringar ej eller endast i ringa mån äro verksamma.

I skriften ”Svenska folktyper” samlar Lundborg ett ”bildgalleri ordnat efter rasbiologiska principer”, med illustrationer av personer som benämns med epitet som ”zigenare”, ”lappar”, ”tattare” och ”rasblandade”. Inte sällan med tillägget ”kriminell”.

Så här uttrycker sig Bertil Lundman, även han verksam på institutet, i Föreningen Heimdals årsbok 1939:

”Det torde helt enkelt ligga så till, att de nordiska stammar, som bildade indoeuropéerna, varit skarpt medvetna om sin psykiska och fysiska överlägsenhet och ej tolererat någon uppblandning. (…) Ett inslag av zigenarblod även i stark utblandning verkar ofta rent förstörande på individens moraliska (mindre dess intellektuella) halt. (..) Pro primo kan tyvärr rashygienen knappast komma mycket längre än att den håller de värsta graderna av urartning någorlunda tillbaka.”
Wikipedia

Tongångarna känns igen från främlingsfientliga gruppers nutida retorik och de allra flesta värjer sig såklart mot öppet rasistiska resonemang av den här sorten. Trots det är vi alla i någon mån påverkade av rastänkandet, hur goda humanister och antirasister vi än eftersträvar att vara. I ett tidigare blogginlägg citerade jag föreläsaren och jämställdhetsexperten Ingemar Gens, när han vid en föreläsning yttrade att han inte själv vet om han är mest rasist eller sexist. Våra nog så goda ambitioner till trots, tycks vi ha svårt att värja oss mot benägenheten att indela människor i kategorier baserade på utseendemässiga faktorer som hudfärg, hårfärg, ögonfärg, ansiktsform etc.

Romer har genom århundradena varit särskilt utsatta för marginalisering och diskriminering. Trots att de första romerna anlände till Sverige så tidigt som 1512, betraktas de av många än idag som ”socialt missanpassade utlänningar”. Artikeln ”De undflyende romerna” (Forskning & framsteg 3/2011) sammanfattar viktiga delar av romernas historia på flykt undan etnisk rensning och förföljelse. I den här artikeln sätter fil. dr. Pia Laskar in Arthur Thesleffs fotografier av romer i ett rasbiologiskt sammanhang.

Ur ett vetenskapligt biologiskt perspektiv tillhör människosläktet samma ras och någon genetisk uppdelning av människor i mindre grupper låter sig inte göras. Därför har också rasbegreppet fasats ut ur den svenska terminologin under de senaste decennierna och ersatts av termer som ”etnisk tillhörighet”, ”ursprung” och ”bakgrund”. Ändå finns rastänkandet kvar i människors medvetanden, trots att språket förändrats. Medvetna och omedvetna uppfattningar om rastillhörighet ligger till grund för särbehandling och diskriminering av personer som på olika sätt avviker från normbilden av en ”etnisk svensk”, trots att denna bild i sig visar sig vila på mycket lösa grunder.

Häromdagen länkade den antirasistiske debattören och skribenten Kawa Zolfagary till ett videoklipp som beskriver hur polisen i Göteborg ingriper mot en grupp icke-vita antirasistiska aktivister på ett minst sagt tvivelaktigt sätt. Det fick honom att berätta om några av sina egna mindre trevliga konfrontationer med ordningsmakten:

Vi är många med liknande erfarenheter av negativ särbehandling, där den enda uppenbara faktorn i sammanhanget varit att vår hudfärg och hårfärg skiljer sig från ”det ariska idealet”. Jag ser det som särskilt viktigt att just polismyndigheten med sitt våldsprivilegium uppvisar en medvetenhet och ödmjukhet inför problemet.

Södermalmspolisens motargument, som de anser förklarar varför de återgav vittnets uppgift om ”romskt utseende” är att det underlättar i eftersökandet av gärningsmannen.

Av konversationen kan man lätt dra slutsatsen att de berörda poliserna tycker att benämningen ”romskt utseende” tillför signalementet viktig information. Någon precisering vad denna information innebär framkommer dock inte.

För några veckor sedan gjorde Uppsalapolisen en liknande fadäs när de på Twitter konstaterade att ”5 utländska män greps misstänkta för stöld”, en formulering som möttes av kritik från bl a kriminologiprofessor Jerzy Sarnecki.

I två långa blogginlägg förklarar polisen Martin Marmgren varför signalement av typen ”etnisk svensk” och ”svenskt utseende” är viktiga för polisens spaningsarbete. Innan jag bemöter sakfrågorna i hans inlägg vill jag förtydliga några grundläggande saker som ofta leder till missuppfattningar.

Avsikten med en stereotypiserande generalisering är inte avgörande för huruvida den får negativa konsekvenser och därmed kan anses vara olämplig. Som jag berörde ovan, bär vi alla på fördomar som hindrar oss från att bemöta människor i vår omgivning med samma öppenhet, beroende på vilka undermedvetna slutsatser vi drar utifrån deras utseende och klädstil. Det är naturligtvis olyckligt, men ytterst svårt att helt och hållet undvika. Däremot kan vi hjälpas åt att belysa och synliggöra dessa fördomar och på så sätt minska deras inflytande över hur vi bemöter varandra i vardagen.

En stereotypiserande generalisering (medveten eller omedveten) behöver inte kopplas till nedvärderande epitet för att vara problematisk. Det räcker med att kategorisera människor utifrån fördomsfulla antaganden för att problem med skeva förväntningar och attityder skall uppstå. Det går alltså inte att komma undan med argument som ”Jag älskar latinamerikaner! De lagar så god mat och har rytmen i blodet!”. Påståendet är, i all sin välmening, fortfarande behäftat med exotifierande fördomar och till hinder för den som vill umgås på jämlika villkor med personer från Latinamerika.

I sitt första inlägg om ”etniska svenskar och svenskt utseende” blandar Marmgren ihop korten genom att inte skilja mellan en persons egen uppfattning om sin etniska tillhörighet och epitet baserade på stereotypa fördomar som omgivningen tilldelar densamme. Att underkänna en vit mans rätt att dela in icke-vita personer i etniska kategorier utifrån deras utseende och klädstil är inte samma sak som att förbjuda människor att ha en etniskt tillhörighet.

Marmgren slår vakt om termen ”etnisk svensk”, eftersom han menar att den behövs för en fungerande kommunikation. Han lyckas dock inte riktigt definiera vad termen syftar på – är det en genetisk, utseendemässig eller kulturell grupp han menar?

Däremot skulle ett borttagande av termen ”etnisk svensk” för resten av oss bara innebära att vissa saker blir ännu svårare att kommunicera.

…det handlar bara om information om ett sammanhang. Och det blir väldigt konstigt om den informationen anses vara så känslig att den inte får ha någon benämning.

Då jag skulle beskriva vad jag ansåg vara en ”etnisk svensk” så förtydligade jag med att även en person som är adopterad (ifrån t.ex. Indien) för mig är ”etnisk svensk”, eftersom det främst handlar om ett kulturellt sammanhang. Jag skrev dock även att det inte var ett statiskt begrepp, utan att det kunde betyda olika saker i olika kontext.

Marmgren snubblar alltså från att påstå att termen ”etnisk svensk” underlättar kommunikationen till ett resonemang om sin egen subjektiva, och minst sagt luddiga, uppfattning om begreppets innebörd och avgränsning. Han övergår därefter till att diskutera användningen av etnicitet i signalement och hävdar att de luddiga beskrivningarna av personers förmodade etnicitet utgör en omistlig del av detta arbete.

Det hävdades då jag nämnde ”svensk”/”etnisk svensk” som en signalementsuppgift med emfas att det inte finns något ”svenskt utseende” eftersom svenskar ju kan se ut hur som helst. Det är naturligtvis sant, men inte särskilt relevant i det här sammanhanget eftersom signalementet inte är ett uttalande i en diskussion om synen på ”svenskhet” utan ett försök att verbalisera ett utseende så att en person förhoppningsvis kan kännas igen och lagföras för brott. Det hävdades även att informationen ”svenskt utseende” inte tillför något till ett signalementet. Det är helt enkelt totalt fel, vilket alla som har jobbar med polisiär eller liknande verksamhet direkt kan gå i god för. Det är bara att byta ut orden ”svenskt utseende” mot t.ex. ”Mellanösternursprung”, ”Latinamerikan”, ”Nordafrikan”, ”Östasiat” m.fl. i signalementet ovan och du får, trots en ambition till detaljerade uppgifter om utseendet, ändå en helt annan bild av hur personen du söker ser ut.

Jag kan för mitt liv inte förstå hur vaga och stereotypiserande begrepp som ”mellanösternursprung”, ”latinamerikan” eller ”svensk” har företräde framför uppgifter som ”blont hår”, ”stor näsa”, ”muskulös kroppsbyggnad” etc. Marmgren tycks mena att de etnifierade begreppen skapar en och samma bild i mottagarens huvud. Jag hävdar motsatsen. En bild som bygger på faktauppgifter om gärningsmannens utseende blir alltid tydligare än en som vädjar till mottagarens subjektiva fördomar om personer från Mellanöstern, Latinamerika etc.

Men nej, det är inte för att hela poliskåren i Sverige är varken korkade, inskränkta eller rasister som vi använder dylika ord för att fysiskt beskriva människor vi vill ha tag på, det är för att det ger information som kan vara mycket användbar och som ofta är väldigt svår att beskriva på något annat sätt. Och nej, att vi kan beskriva någon som att denne har ”svenskt utseende” betyder inte att vi anser att en person som inte ser ut så är mindre svensk.

De flesta poliser har förmodligen inga som helst illvilliga avsikter med sina stereotypa kategoriseringar. Det är helt enkelt praktiskt att använda sig av dessa epitet som sammanfattning av ”folktyper” istället för att göra sig omaket att begära in faktauppgifter om personens utseende. Jag tror att det i de flesta fall handlar mer om lättja och bekvämlighet än om illvilja och medveten rasism.

Avslutningsvis understryker Marmgren att han minsann är ”invandringsvän” och har massor av vänner med utomeuropeisk bakgrund, vilket naturligtvis är trevligt men föga relevant för diskussionen om stereotypiserande begrepp.

Utan att förklara varför etniska stereotyper fungerar bättre som signalement än detaljuppgifter om personens utseende, ber Marmgren att få slippa en diskussion som han menar har gått överstyr och gör kommunikationen väldigt mycket svårare eftersom man verkar behöva använda omskrivningar i flera led för att beskriva något för vilka det annars hade räckt med ett par ord. Som t.ex. ”etnisk svensk”…

I sitt andra inlägg ”om signalement, etnicitet, rasism och politiskt korrekthet” utvecklar Marmgren sitt resonemang om etnicitetsbestämning som en viktig faktor vid fastställandet av signalement på efterlysta personer.

Att ge ett bra signalement, en bra beskrivning av en person som förenklar att känna igen denne, är svårt, även om man bortser ifrån stressen hos t.ex. ett rånoffer. Vissa saker kan de flesta uppskatta, t.ex. längd, ålder, kroppsbyggnad, frisyr/hårfärg och kön. Dit hör även personens ”ursprung”, d.v.s. om denne ser ut att vara t.ex. nordeuropé, östasiat, ifrån Mellanöstern, o.s.v.

Marmgren tycks mena att ”de flesta” kan uppskatta en persons ”ursprung” (som han här väljer framför termen ”etnicitet”) utan att förklara närmare hur en persons geografiska födelseort kan bestämmas genom okulär besiktning av densamme. Marmgren fortsätter:

Dessutom kräver en aldrig så exakt beskrivning av en persons ansiktsdrag med dylika termer en tolkningsprocess av mottagaren som är väldigt mycket långsammare än den intuitiva och automatiska som gör att de flesta av oss kan se skillnad på en ”latinamerikan” och en ”nordafrikan” även om de har exakt samma frisyr och hudfärg

Här talar Marmgren alltså om en ”intuitiv” och ”automatisk” tolkningsprocess som antas föreligga när vittnesuppgifter innehåller rena gissningar om den efterlysta personens etnicitet. Jag antar att ”subjektiv” och ”fördomsfull” är likvärdiga synonymer till denna tolkningsprocess? Den kategorisering Marmgren pläderar för bär på en svaghet i det att den förutsätter att avsändarens fördomar om hur en typisk ”latinamerikan” ser ut överensstämmer med mottagarens. Så var kanske fallet i högre grad för några generationer sedan, när Sveriges befolkning var mer homogen och människor mer överens i sina stereotypa föreställningar.

Ett mer öppet och inkluderande samhälle kräver att invanda mönster och bruk ifrågasätts och anpassas till de nya förutsättningarna. Den inskränkthet som polisen uppvisar i Stig Claessons novell ”En dansk neger” från 1966 är naturligtvis inte längre gångbar (tipstack Studentprästerna i Malmö). Med ökat inflytande från minoritetsgrupper kommer också krav på anpassning och nya förhållningssätt från majoritetssamhället. Den diskussion som uppstått kring polisens aningslösa signalement med etniska förtecken, ser jag som en del av denna ständigt pågående process.

Martin Marmgren anser däremot att vi som ifrågasätter slarvigt användande av etnicitet i beskrivningar av personers utseende ger uttryck för en ”överkänslighet” som ”skrämmer bort den stora majoriteten av medborgare ifrån diskussionen och… hindrar ett konstruktivt samtal”. Han ställer upp den ”akademiska” debatten om ord och begrepp mot ”verkligheten” och ”de problem och behov som faktiskt finns” utan att vidare problematisera hur ord och ”verklighet” eventuellt hänger ihop med varandra.

Det finns med största sannolikhet både bättre och sämre pedagogiska modeller för att förklara begrepp som stereotypisering, etnicitet och maktordning. I det här inlägget redogör jag för min ståndpunkt att med större makt kommer större ansvar även i dessa viktiga frågor. Det innebär att överordnade grupper (vita/heterosexuella/män) i allmänhet och myndigheter som Polisen i synnerhet, har ett särskilt stort ansvar att vara öppna, lyhörda och självkritiska i sin maktutövning.

Relaterade länkar:

Min dialog med Södermalmspolisen om ”romskt utseende” – Storify

Twitterpoliserna måste akta tungan – Dagens Nyheter

Fördomsfull polistweet får kritik – Sveriges Radio

Twitterpoliser i blåsväder igen – Tidningen Mitti

Malmöpolisen blev DO-anmälda för att ha upprättat en fotobank innehållande pojkar med ”romskt utseende”.

Diskriminering mot romer tar sig tydliga uttryck, artikel hos Diskrimineringsombudsmannen

Romernas historia, enligt romska ungdomsförbundet

Hur tänkte Ikea kring det här med antisemitiska stereotyper?

 

För en tid sedan väckte twittraren @hejsonja stort rabalder med sina aningslösa frågor om judar. ”Where I come from there is no jews” skrev hon, och syftade förmodligen på sin uppväxtort Latikberg i Lappland. Somliga undrade hur en vanlig svensk kan ha missat den judiska befolkningen, som funnits här i flera hundra år. Jag menade i mitt förra blogginlägg att hennes naiva inställning kanske snarare är symptomatisk för den genomsnittlige svensken.

Ungefär samtidigt lanserade Ikea en reklamfilm där en man hittar en femkrona, varpå en festlig klezmer-orgie utbryter i kvarteret. Filmens budskap är: ”Just nu räcker pengarna ännu längre”. Jag undrar hur Ikea och deras reklambyrå Forsman & Bodenfors tänkte kring det här med antisemitiska stereotyper om snåla judar? Hade det varit möjligt att lansera en film med samma tema i t ex USA, där den judiska befolkningen har en betydligt starkare ställning i debatten?