Från enfald till mångfald

Jag räknar mig tveklöst till den politiska korrekthetens försvarare. Helt enkelt för att den gör min vardag mycket enklare. Utan den utbredda politiska korrektheten skulle jag behöva ägna dagarna åt att hantera och bemöta mer eller mindre illa dold smygrasism. Helst av allt skulle jag önska att alla människor på allvar satte sig in i stereotypiseringens och diskrimineringens mekanismer och med hjälp av dessa insikter valde att aktivt ta avstånd från allt vad etnocentrism, sexism och HBTQ-fientlighet heter. Där befinner vi oss dessvärre inte riktigt än.

Därför förenklas min tillvaro av att den som inte kan eller vill förstå varför det är fel att uttala sig rasistiskt eller sexistiskt åtminstone begriper att det är fel. Ju oftare inskränkta människor håller käften, desto mer sällan behöver jag öppna den för att värja mej mot (smyg)rasistiska tillmälen och kommentarer. Det faktum att de flesta svenskar med öppet rasistiska åsikter nästan undantagslöst inleder sina anföranden med
”Jag är inte rasist, men…” avslöjar hur oacceptabla vi anser dessa värderingar vara.

Den svenska modellens samförståndskultur har även präglat vår etnicitetsdiskurs under många år. Medan andra länder, som USA och Storbritannien, har ett väl utvecklat språk för att diskutera strukturellt förtryck baserat på hudfärg och ”ras” och de motsättningar som finns mellan olika etniska grupper till följd av århundraden av slaveri och förtryck, har vi i Sverige skapat en självbild som säger att ”här är vi minsann inga rasister”.

Debattören och jämställdhetsexperten Ingemar Gens ställde vid en föreläsning följande fråga till publiken

Om du ser en svart man på stan – reflekterar du först över att han är svart,
eller att han är man?

Publiken skruvade lite obekvämt på sig tills Ingemar besvarade frågan med att han inte vet själv om han är mest rasist eller sexist. Hans poäng är tydlig: Vi bär alla på olika former av rasistiska och sexistiska fördomar. Ändå är det mycket ovanligt att vi adresserar våra egna tillkortakommanden på dessa områden. Den rasism och sexism vi diskuterar återfinns nästan uteslutande hos någon annan. Ibland får jag känslan av att vi till och med använder någon annans öppna främlingsfientlighet som avledning för att undvika att strålkastaren vänds mot oss själva. Jag funderade lite kring fenomenet proxy-rasism i mitt inlägg om Björn Söder och Eurovision.

Den svenska förmenta nolltoleransen mot rasism har fått två oönskade sidoeffekter, som jag ser det

1) Vår bild av rasister har reducerats till kängprydda unga män med rakad skalle som heilar och skriker tillmälen av typen ”Svartskalle – åk hem!”. Det ibland överdrivna fokuset på dessa extrema uttryck för främlingsfientlighet gör att stora delar av vardagens smygrasism sopas under mattan. Inte sällan får den som påpekar att någon ger uttryck för rasistiska fördomar till svar att ”du förstår väl att jag inte är rasist?”. Ofta upplevs anklagelsen om (smyg)rasism som en större kränkning än de rasistiska uttalanden som föranledde densamma.

2) Eftersom ingen vill riskera att stämplas som rasist, tiger man kanske hellre än ställer frågor som kan uppfattas som okunniga eller provokativa. Den som undrar vad som egentligen kännetecknar etniska minoriteter som samer, romer eller somalier undviker många gånger att fråga rakt ut, eftersom man känner på sig att ”det här borde jag känna till”. Kanske blir man rädd att få anklagelser om att vara fördomsfull och okunnig kastade i ansiktet. Då är det lugnare att tiga och fortsätta smyga med sina fördomar.

I våra grannländer har främlingsfientliga partier haft ett uppsving under det senaste decenniet, med valresultat på runt 20% och i Danmark en framträdande roll som stödparti till den dåvarande regeringen. Hur kommer det sig att främlingsfientliga partier hittills inte har rönt samma framgångar i Sverige? Jag tror att en av förklaringarna stavas h y c k l e r i.

Isobel Hadley-Kamptz belyste nyligen på ett utmärkt sätt den uppenbara paradoxen mellan svenskens självbild som öppen och tolerant och den strukturella diskrimineringen av utlandsfödda på den svenska arbetsmarknaden.

Många invandrare säger att det är sällsamt svårt att ta sig in i det svenska samhället. Formellt och medvetet är svenskar öppna, tillåtande, men de informella reglerna berättar man inte ens om, dem får invandraren lista ut själv i jakt på dörren till svenskheten.

Normaliteten är så snäv att också mycket högkvalificerade personer med fel namn, fel hudfärg, drömmer om att flytta till England eller USA, för att alls ha en chans att bli bedömda på lika villkor.

Rekryteringsprocess enligt ”han passar så bra in i gruppen” bygger starkare murar än öppet rasistisk diskriminering. Det senare vet ju de flesta, åtminstone i Sverige, att är fel. Att chefen väljer en schysst kille som heter Peter som ser ut exakt som han är inte lika lätt att ha invändningar mot.

Det är uppenbarligen något skevt med svenskens självbild som öppen och tolerant. Under den välpolerade antirasistiska ytan döljer sig ett virrvarr av diskriminerande och segregerande strukturer. Hur ska vi komma åt dessa om vi fortsätter att hävda med en dåres envishet att ”i Sverige blir alla bemötta som jämlikar, oavsett bakgrund och hudfärg”?

Om den politiska korrektheten hittills mest har handlat om att hålla tyst om fördomar och stereotyper, tror jag att nästa steg måste innebära att vi börjar tala om dem, lyssna och lära.  Ett öppnare och mer tolerant samtalsklimat kräver att vita/heterosexuella/män blir mer medvetna om sin strukturella överordning och lär sig lyssna på andra gruppers erfarenheter. Hur ska annars den som aldrig själv har utsatts för tillmälen och diskriminering med rasistiska, sexistiska och/eller homofoba förtecken kunna förstå vad saken handlar om?

Kawa Zolfagary skriver alldeles förträffligt om saken i en gästkrönika i tidningen Folket.

Jag har tappat räkningen på alla gånger då jag påpekat för någon att personen sagt något som kan uppfattas kränkande bara för att höra att jag är för känslig. Det har rört sig om uppenbara fall av rasism, där någon sagt att personer med viss hudfärg är mer brottsbenägna, till situationer där det mer har varit en fråga om okunskap. Problemet har dock alltid varit densamma, personen som i detta fall har uttryckt sig klantigt har inte varit mottaglig för ny information. Det har dessutom nästan uteslutande rört sig om vita män. Det är något i den manliga könsrollen kombinerat med en privilegierad plats i samhället som gör att de vita männen sluter öronen ifall risken finns att de agerat fel.

Jag menar att den som åtnjuter privilegiet att uppfattas som tillhörande normen i ett samhälle har ett ansvar att visa ödmjuk lyhördhet inför andra gruppers erfarenheter. Det handlar både om att våga fråga om sådant man inte känner till och att visa respekt för den man ställer frågan till.

Skribenten Sonja Abrahamsson fick igår utstå mycket kritik när hon för Visit Swedens räkning twittrande om ”hungry gays with aids” och senare samma dag ställde frågan ”What’s the fuzz with jews?”.

Hennes slarviga formuleringar, präglade av fördomsfulla och okunniga påståenden, skapade internationell debatt. Ingen utom Sonja själv vet med säkerhet om hennes syfte var att provocera, skoja till det eller bara förkovra sig i antisemitismens historia. Om hon hade velat diskutera antisemitismens drivkrafter utan att såra och uppröra sin omgivning, hade hon kunnat välja en sakligare och mer ödmjuk formulering, t ex ”What are the sources of Anti-Semitism?”, som chefredaktören för The Business Insider tvingades omformulera sig efter en liknande storm häromveckan.

Kanske speglar Sonjas naiva förhållningssätt till känsliga ämnen som diskriminering mot homosexuella och judar den genomsnittlige svenskens inställning? Många har blivit bestörta över den bitvis hätska kritiken mot hennes sätt att twittra om dessa ämnen. Sofia Mirjamsdotter träder in till Sonjas försvar både i kommentarsfältet på Ajour och på sin egen blogg, där hon bl a skriver:

Det är nästan så att kritikerna kräver att alla människor i Sverige är skyldiga att läsa på om antisemitism, åtminstone innan de tar över det aktuella twitterkontot.

Men gilla läget: Många människor i Sverige är inte pålästa om antisemitism. Många människor i Sverige bryr sig inte ett dugg om genus, HBTQ, internationell solidaritet eller om bakgrunden till rasism. Ska bara intellektuella välutbildade stockholmare få visa sin del av Sverige? Eller är demokrati (även om just demokratidelen i twitterprojektet kan diskuteras) just att visa alla delar, även en ensamstående obildad mamma från Vilhelmina, och Sverige genom hennes ögon?

Jag blir så jävla förbannad på elitistiska intellektuella som aldrig varit i Vilhelmina som dömer ut Sonja för att hon är just okunnig.

Tänk om det är så att en majoritet av svenskarna är just så okunnig som hon om antisemitism till exempel, men att den delen av befolkningen sällan kommer till tals i offentliga sammanhang?

Poängen är att hon är en vanlig svensk som representerar Sverige genom att vara sig själv på ett sätt som jag inte skulle våga. Och det är fantastiskt befriande. Vi behöver fler som Sonja Abrahamsson i mediesverige, inte färre.

Försök förstå vad hon menade istället för att skjuta skarpt och kräva det orimliga.

Jag har full förståelse för att Sofia kan identifiera sig med Sonja i den här debatten. Hon vet varifrån Sonja kommer och kan se situationen ur hennes perspektiv. Hos mig väcks dock frågan om vems ansvar det egentligen är att ”gilla läget” och ”försöka förstå”?

Sonja beskriver sig själv som ”obildad”. Men innebär denna brist på bildning automatisk ansvarsfrihet?

https://twitter.com/hejsonja/status/207028932720082944

Som jag ser det bygger rasistiska och homofoba fördomar just på den sorts okunskap och inskränkthet som Sonja ger uttryck för med sitt twittrande. Ett samhälle som strävar efter ökad tolerans och jämlikhet kräver rimligtvis att vi avslöjar och bemöter denna inskränkthet, oavsett vem som yttrar den?

Sonja må vara naiv och obildad, men när hon väljer att blogga på en stor mediesajt och twittra för tiotusentals följare har hon givetvis ett ansvar för de åsikter och fördomar hon skänker en röst åt. Jag är inte säker på att tystnad är det effektivaste botemedlet mot inskränkthet och okunnighet. En fungerande mångfald kräver dock att den som uttrycker sig enfaldigt får stå till svars för detta och blir bemött med ifrågasättande och kritik. Den som är ödmjuk och lydhörd kanske till och med lär sig något av sina misstag.

Artisten Robyn kritiserade nyligen kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth för hennes aningslösa karvande i Makode Lindes tårta.

Vi är ett mångkulturellt land nu, det är dags att börja bete sig så också. Personligen tycker jag att Lena Adelsohn Liljeroth borde ha blivit förnärmad av den där tårtan. Hon borde ha ställt sig med händerna i midjan och sagt ”jag tänker inte skära den där tårtan. Om någon annan är så puckad att de vill göra det, varsågod.”

Jag tror inte att Lena Adelsohn Liljeroth är rasist. Jag tror bara att hon inte var medveten om vad hon gjorde. Det är som att inte fatta varför människor kan bli kränkta om man säger ”negerboll”. Men poängen är ju att hon är kulturminister, och det är oacceptabelt att som kulturminister vara så omedveten.

Kulturministern speglade på ett plågsamt sätt många svenskars omedvetenhet om sin egen vithet och oförmåga att förstå konsekvenserna av sin egen strukturella överordning.

Skillnaden mellan den svenska ”färgblindheten” och den amerikanska medvetenheten om en maktordning baserad på hudfärg och ”ras” blir särskilt tydlig när den amerikanske komikern Stephen Colbert kommenterar Sonjas twittrande så här:

Turns out an aryan looking woman asking how to identify jews – caused quite a fuzz!

Sonja Abrahamsson är långtifrån kulturminister, men har lyckats skapa sig en plattform i medievärlden. Det är ofrånkomligt att omvärlden recenserar hennes sätt att använda densamma.  Hellre en öppen och kritisk debatt där personer med liknande  funderingar som Sonjas får möjlighet att lyssna och lära sig något, än en förment antirasism där okunskap och fördomar frodas under den välpolerade ytan.

Någonstans hoppas jag att Sonjas aningslösa twittrande om bögar och judar bidrar till att ta samhällsdebatten till nästa nivå av politisk korrekthet – en som bygger på verkliga insikter och ställningstaganden.

Uppdatering:

Åsk Wäppling beskriver målande sina reaktioner inför Sonjas twittrande och hur hon till slut blir tvungen att plocka fram skämskudden.

Sonja just revealed a big slice of the ”blue eyedness” that lives in the Swedish psyche. Welcome to Sweden, where nine million people have been gazing at their navel-fuzz (see what I did there?) so long they failed to notice the Jewish population living alongside them since medieval times.

Marcus Nilsson skriver ödmjukt och nyanserat och tar hjälp av hjälp av Jesper Larsson i sin problematisering av ämnet.

Judar, Hitler och liknande är ämnen som komiker gärna närmar sig, just för att de är känsliga. Humor får alltid kraft i ett spänningsfält.

Men mer uppburna komiker än Sonja (som uppenbart är mer komiskt begåvad än de flesta) har misslyckats med att göra bra humor av detta stoff.

Att lyckas/misslyckas beror på hur lyhörd man är för den diskurs man ger sig in i och för den maktordning man ingår i.

Wlodek Richter listar några av de många nazireferenserna på Sonjas Youtubekanal:

”…jag tänker byta efternamn till Hitler. Och så tänker jag göra namnet rumsrent igen. Ni vet, bort med det gamla, bort med mustaschen, bort med gasning av judar, bort med experiment på sinnessjuka och bögar, o.s.v., bort med att stoppa kuddar och madrasser med människohår, bort med erövring av Belgien…..tatuerat ”hej, hej” på nacken som ser ut som ”SS”…Nya Hitler skall stå för Kärlek, Öppenhet, Omsorg, Jobb, kanske t.o.m. Miljö… jag skall göra namnet Hitler rumsrent igen ”

Mikael Zachrisson kopplar på ett träffsäkert sätt @sweden-haveriet till den aningslöshet som tycks prägla de nya digitala makthavarna:

Det ligger ett moraliskt ansvar i alla former av maktpositioner. Oavsett vilken sorts förebild man vill vara, eller vad man vill uppnå med sin makt, så har man ett ansvar för hur man brukar den. Det ansvaret kan ingen komma undan, eller låtsas som att det inte finns.

Var och en har sitt sätt att bli berömd, sa redan Gunnar på Hlidarende i Njáls saga. Den skrevs i slutet av 1200-talet, och var därmed tidigt ute med tankegods som senare skulle bli en av vår tids viktigaste deviser: All reklam är bra reklam.

Uppdatering 2:
Den som hade hoppats på en förklaring eller kanske till och med något slags ursäkt från Sonja får fortsätta hoppas. I söndags, den sista dagen hon twittrade för @sweden:s räkning, spelade hon in det här videoklippet där hon summerar sina intryck från veckans uppståndelse:

I’m not gonna tell you whether or not it’s true about my hating. I want people to make their own thinking. I want you to use your own brain to think. It’s got two halves. It’s called a brain. I don’t even hate Hollywood Chihuaua 2…

I have learned a lot from this experience. I have got email from news and non-news from all over the world. Not one was angry. Think about that. And I learned a new word… kuusher, cousher, cochiere… It has something to do with food; what you can eat and what you can not eat. I had heard that word before, but I thought it meant very expensive luxurious, classic furniture.

Jag får intrycket att Sonja är ganska nöjd med uppmärksamheten, att hon struntar i kritiken och att hon inte har några problem med att fortsätta skämta(?) om sin okunskap och ointresse för frågor som rör antisemitism och judisk tro. Precis som med de tidigare debatterna om ”negerbollar”, Nogger Black och kinapuffar, där många kritiker blev utskrattade, undrar jag: Om människor blir sårade och kränkta – varför är det så viktigt att fortsätta kränka?

Annonser

Känsliga kändisar skulle tjäna på lite självdistans

I min serie inlägg om hur mediesamhället utmanas av de nya digitala kanalerna har turen kommit till att titta på hur kända människor reagerar på kritik via Twitter. Jag inser samtidigt det paradoxala i att än en gång fokusera på denna utsatta grupp i min mission att peka på att Twitter handlar om allt annat än att stalka redan kända människor. 🙂

De sociala mediernas genomslag har på allvar förändrat våra relationer till kändisvärlden. Förr satt man i tv-soffan och grymtade över fåniga intervjufrågor, lustiga frisyrer och märkliga outfits. Idag kan vem som helst fälla kommentarer och ställa frågor direkt till berörda tv-personligheter – mitt i offentlighetens ljus.

Det vi ser är en omdaning av medielandskapet där avståndet mellan sändare och mottagare minskar i samma takt som nya möjligheter till närkontakt och tvåvägskommunikation skapas. Det här är naturligtvis en omställning som utmanar gamla hierarkier och strukturer. Kraven att vara saklig, korrekt och närvarande ökar på den som tar plats i offentligheten.

Jag har tidigare kritiserat Mårten Andersson och Alex Schulman för deras sätt att hantera oönskade kommentarer från twittrare genom att helt enkelt blockera dem. I morse sällade sig Nyhetsmorgon-profilen Steffo Törnquist till de lättkränktas skara, när han blockerade @enAnnanAnna som en direkt reaktion på hennes skämtsamma önskan att slippa följa honom:

Till skillnad från dessa känsliga herrar, uppvisar Steffos kollega Jenny Östergren en betydligt vänligare och mer tillmötesgående approach:

Häromveckan orsakade twittraren Blygsamt_skryt en del rabalder när denne person, med amerikanska Humblebrag som förebild, startade ett konto baserat på den enkla idén att retweeta twitterinlägg som på något sätt kan uppfattas som milt skrytsamma. Många av oss känner igen den här sortens småskrytigt twittrande personer som gärna framhäver sig själva genom att återkommande balansera på gränsen för det ”tillåtna” i vår jante-kultur. Samlade på ett och samma ställe bildar raden av små, illa förtäckta, skrytsamheter en i mitt tycke småputtrig och charmig blinkning åt hur vi alla söker bekräftelse och cred då och då.

En av de första mediepersonligheterna att reagera på att hon blivit retweetad av Blygsamt_Skryt var ledarskribenten, författaren och debattören Isobel Hadley Kamptz.

Hennes kompis Lisa Magnusson snappade i sedvanlig ordning upp hennes ilskna reaktion och förklarade i ett blogginlägg sin avsky för twittraren bakom Blygsamt_skryt, som hon anser hysa en ”olidligt snål och småskuren inställning till tillvaron”.

Jag kan förstå Isobels känsla att ha blivit missförstådd och vantolkad. Hennes avsikt var förmodligen inte att skryta varken över sin skrivkunnighet eller obegränsade tillgång till ledig tid. Frågan är hur allvarligt menat de skämtsamma retweeterna på Blygsamt_skryt bör tolkas? Isobel tycks ändå bli bestört över att någon tar sig rätten att tolka hennes ”skryt-tweet” just på detta sätt och citera henne i sammanhanget ”blygsamt skryt”.

Det verkar som att Isobels starka reaktion på citatet grundar sig i tidigare negativa erfarenheter. Vi har alla vårt bagage och när vi känner oss pressade och utsatta är risken stor att vi tolkar människors avsikter och syften snarare utifrån detta, än den faktiska situationen. Det är för övrigt inte första gången som Isobel går i taket över att någon citerar hennes offentliga twitterkonto.

Någon vecka senare upprörs Magnus Betnér över tilltaget att, i ordets mildaste bemärkelse, ”roasta” twittrare genom att kort och okommenterat återge utvalda tweets som, med ett visst sinne för humor, kan tolkas som milt skrytsamma:

Tydligen väcker Blygsamt_skryt Magnus Betnérs ilska. Om han har förstått poängen med kontot låter jag vara osagt. Däremot instämmer jag i hans slutsats att ”det är så många som förstår så lite”. I det här fallet förstår jag inte hans upprördhet över en tämligen oförarglig humorform, särskilt om man jämför med den råa humor han och många andra estradörer (på ett många gånger genialiskt sätt) företräder.

Kanske är Rocky-tecknaren Martin Kellerman svaret på spåren, när han indirekt besvarar Brittas fråga varför han inte följer en enda stackare på Twitter:

Kellermans jämförelse med ett envägs-medium som TV kan tyckas märkligt, men säger ändå något om de förändrade förutsättningar som de sociala medierna skapar, även för dem som är vana vid att kunna uppträda i offentligheten utan närmare kontakt med sin publik.

Med de nya möjligheterna till direkt interaktion, på någorlunda lika villkor, ökar förväntningarna att även traditionella mediepersonligheter skall vara tillgängliga för samtal, kritik och dialog. Man kan välja att helt ställa sig utanför det sociala mediebruset, eller  uteslutande interagera med ja-sägare och sin egen kamratkrets. Viktigt att påminna sig dock är att även dessa val påverkar hur man uppfattas av omgivningen och bör därför göras efter nogsamt övervägande.

De sociala medierna ställer inte bara kändispyramiderna på ända – i någon mån utmanar de hela vårt sätt att söka underhållning, gemenskap och meningsutbyte. De timmar som vi mediekonsumenter tidigare ägnade åt att följa intriger i dramaserier och dokusåpor tillbringas allt oftare i interaktion med andra, ”vanliga” människor via Internet. Desto viktigare för den som bygger sin karriär på att vara spännande och intressant för ”massorna”, att även sätta sig in i och förstå att hantera ”de nya massmedierna” på lämpligaste sätt.

Det faktum att vem som helst får säga (nästan) vad som helst på Twitter innebär såklart att vi inte kan ha kontroll över vilka reaktioner vi får på det som skrivs. Den fria diskussionens förutsättningar sammanfattas på ett utmärkt sätt av filosofiprofessorn Per Bauhn, i ett citat som jag lånat av Peter Dahlgren:

Man får inte vara rädd för att yttra sin åsikt. Går man ut med ett ställningstagande där man försvarar en position, som även om den försvarar värden som man tror är självklara, så i en politisk situation där vi befinner oss så kommer den att misstolkas och man kommer få kritik för det. Det hör till debatten.

Debatten är inte till för de som är rädda för att bli ifrågasatta. Den du ifrågasätter har i lika stor utsträckning rätt att ifrågasätta oss. Det är lite därför det finns en debatt. Om det inte finns en debatt hade det varit ett tecken på att vi hade slagit in öppna dörrar, och i så fall hade man kunnat ifrågasätta poängen med att skriva över huvud taget. Debatten är lite av den luft vi lever av – och lever i.

Slutligen vill jag säga något om det som kallas ”trollning” och ”näthat”. Trots att bägge begreppen ibland missbrukas och tillämpas även på saklig, om än något hetsig, kritik finns det naturligtvis människor som helt saknar poäng med sin digitala närvaro annat än att just provocera.

Även när det gäller ”äkta troll” bör man dock ställa sig frågan vilken strategi som är den mest effektiva och energibesparande. Ibland är det just artikelförfattarens brist på engagemang i kommentarsfältet som triggar de värsta galenskaperna.

Sofia ”Mymlan” Mirjamsdotter påpekar detta titt som ofta. Hon har lång erfarenhet av att hantera diverse märkliga reaktioner på nätet. Den som behöver hjälp att lära sig hur man bäst besvarar oönskad respons på sina digitala inlägg kan med fördel vända sig till henne för rådgivning. Läs till exempel det här inlägget där hon beskriver sin syn på hur man bäst hanterar nättroll.

 

Andra inlägg om Twitter och de nya spelreglerna:

Twitter for dummies

Twitter bortom topplistorna

Krocken mellan gammal logik och nya medier