Emoquitting – det storslagna sättet att ta en kisspaus

Twitter erbjuder som bekant nästan obegränsade möjligheter till mellanmänsklig interaktion. Tydligt är att en inte oansenlig andel av de mest aktiva twittrarna dessutom har upptäckt Twitters potential som projektionsyta för de neuroser man av olika anledningar vill bespara sin fysiska omgivning.

Kanske ska man inte överdriva olikheterna mellan de ordströmmar som forsar fram på Twitter och vanligt vardagssnack i offlinevärden. Vissa beteenden framträder dock tydligare i textbaserad form. Den som hyser ett särdeles stort intresse för mellanmänsklig kontakt riskerar att utveckla något som kan liknas vid ett missbruksbeteende.

Den bakomliggande drivkraften är med största sannolikhet densamma som i det klassiska
Hjalmar Söderberg-citatet ur Doktor Glas
:

Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.

Att ständigt få sina behov av bekräftelse, beundran och irritation tillfredsställda skapar märkliga reaktioner i somliga människors dopamin-system. Vi har kunnat följa dem genom åren. Lågmält trevande, försiktiga och ödmjuka nybörjartwittrare blommar plötsligt ut i orgier av självupptagna reflektioner kring de mest banala, snäva och ibland fullständigt obegripliga ämnen. I bästa fall hittar de en grupp likasinnade och så är den kollektiva lovebombingen igång.

Har man en gång varit med om detta vill man snabbt ha mer, mer, MER av samma vara (jämför valfri opiat).

Snart hamnar man i ett digitalsocialt ekorrhjul av pingar, retweeter, mentions och follow-friday-rekommendationer som ska utföras, tackas för och besvaras. Det som först upplevdes som en kul lek accelererar plötsligt till ohanterliga nivåer. En vacker dag slår inte dopaminkicken in på samma sätt inför twitterflödet. Istället börjar prestationsångesten, de ständiga förväntningarna att återuppfinna sig själv som underhållande digital lekkamrat och kraven att fortsätta varmhålla även de ytligaste av kontakter, bara för sakens skull, att ta överhanden.

Twitter-doktorn rekommenderar den som upplever en förhöjd stress och prestationsångest att tillfälligt lägga twittrandet åt sidan.

  • Ladda telefonen i en annan del av rummet än sängen.
  • Ändra vanan att alltid ha en webbläsarflik med Twitter öppen till att medvetet undvika att ha det
  • Umgås mer med dina twitter-fria offlinevänner
  • Drick vatten
  • Gå långa skogspromenader

Det är när inget av ovanstående ter sig som en fungerande lösning som folk har en tendens att ta till den metod som är ämnet för dagenEmoquitting (av engelskans emotional quitting –  ung. känslomässig sorti). Emoquittaren har helt enkelt nått till Tolvstegsprogrammets första punkt: Maktlösheten inför det egna twittrandet.

Steg 1: Vi erkände att vi var maktlösa inför alkoholen Twitter, att vi förlorat kontrollen över våra liv.

Istället för att erkänna att här finns ett problem och systematiskt, lugnt och sansat vidta nödvändiga åtgärder för att komma tillrätta med detsamma, börjar emoquittaren dra in sina följare i ångestmaskineriet medelst ett utdraget och förmodligen till större delen helt omedvetet rop på ännu mer bekräftelse:

En emoquit-rant spänner för det mesta över en eller ett par timmars iscensatt separationsångest. Emoquittaren upplever verkligen att detta är vägs ände. Ingenting fungerar längre; inget är på riktigt och ingenting känns viktigt utom… ingenting, typ.

Emoquittarens omgivning är i de flesta fall oerhört benägen att kliva rakt ner i medberoende-träsket och börja tjura, grina, skicka hjärtan och styrkekramar, yppa kärleksbetygelser som om de befann sig ombord på ett störtande flygplan och snart skulle slukas i ett brinnande flygbränsle-inferno. Allt detta tilltalar emoquittarens ofta bottenlösa bekräftelsebehov på ett särdeles angenämt och för stunden obetalbart njutningsfullt sätt.

Magnus Ugglas tredje album ställde i sin titel den existentiella frågan Va ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt? Med emoquitting erbjuds plötsligt denna möjlighet. Och det är här frestelsen blir för stor. Vågen av ömhetsbetygelser och bekräftelse från det tårdrypande avskedet skapar ett sug som svårligen kan bemästras.

De flesta emoquittare återvänder därför till Twitter, tämligen glatt och frejdigt, efter ett par timmar, dagar eller – i bästa fall – veckor. Av det mollstämda avskedet finns inget kvar i den återuppståndnes håg. Istället är det glada återseenden och nya friska tag som gäller. Följarskaran applåderar naturligtvis återkomsten, likt etanolkonnässörer på parkbänken som omsluter den återfallande kamraten med varma kramar.

I efterhand kan dock emoquittandet kännas en smula onödigt. Så många stråkar, pukor och trumpeter för att logga ut, slå en drill eller käka en glass och sen komma tillbaka? Kanske skulle det räcka med att helt enkelt ta den där välbehövliga pausen och öva några veckor på att relatera till världen utan att befinna sig på ständig jakt efter tweetbara upplevelser och instagrambara motiv?

Relaterat: Liten ordlista över Twitter-neuroser

Annonser

De svenska Twitter-bubblorna 2012 #twittercensus

Igår släpptes Twittercensus 2012, den andra upplagan av Intellectas kartläggning av den svenska twittersfären. Det är Hampus Brynolf som har gjort ett gediget analysarbete i sin strävan att kartlägga den svenskspråkiga aktiviteten på Twitter. Resultatet finns i sin helhet i den här rapporten, som är väl värd en närmare studie.

Den kanske mest iögonfallande delen av rapporten är det interaktiva sociogram, som beskriver de mest aktiva twittrarnas kopplingar till varandra. Resultatet är ett slags interaktiv karta över det svenskspråkiga twitterlandskapet, med kopplingar mellan twittrare som följer varandra.  Så här beskriver Hampus Brynolf hur det fungerar:

Färgerna representerar ”kluster”, alltså samhällen av noder (twitteranvändare) som följer varandra. Vilken färg ett kluster får har ingen betydelse utan är slumpmässigt. – – – Storleken representerar auktoritet och beräknas på antalet relationer (och relationernas relationer).

Ett kluster är en grupp av konton som delar egenskaper – de följer och följs av samma konton i högre utsträckning än andra konton. Tydliga kluster träder fram när man tittar på de mest aktiva twitterkontona, men att tolka innebörden av dem (vad de olika klustren ”är”) är en subjektiv övning. Att tillhöra ett visst kluster innebär inte att kontona delar andra egenskaper.

Jag blev oerhört imponerad av detta analysarbete och antog genast uppgiften att försöka mej på en alldeles egen subjektiv tolkning av de olika klustrens innebörd. Kom ihåg att det enda som förenar konton med samma färg, är att de ingår i en grupp twittrare som följer varandra. Det är alltså inte säkert att innehållet i deras tweets eller ens mina egna tolkningar av varför de hör samman äger någon relevans. Klicka på bilden för större version.

Förutom de stora, ”självklara” kluster som Hampus Brynolf själv nämner i rapporten, märks ett antal grupper bestående av vad jag vid en snabb uppskattning bedömer vara unga människor i medelstora svenska städer. Ingen av de fyra största städerna finns representerade på detta sätt, men Västerås och Jönköping står ut särskilt tydligt i mängden. Särskilt intressant tycker jag det är att Jönköping tycks ha så många aktiva twittrare, med tanke på att staden kommer först på nionde plats på landets topplista över största tätorter.

Jag återkommer med en liten längre analys senare. Tänkte att jag ville dela med mej av mina högst personliga tankar kring studien medan jag ännu har dem i färskt minne. Hittar du grupper av twittrare i sociogrammet som jag har missat? Fyll gärna på med dina egna spaningar i kommentarsfältet!

Uppdatering: Erik Laakso upptäckte hur utmärkt Twittercensus-kartan fungerar som hjälpmedel för den som önskar utforska nya delar av den svenska twittersfären. Ännu enklare blir uppgiften sedan Hampus lagt till möjligheten att växla mellan användarnas fulla namn och twitteralias medelst knappen ”Växla namn/twitternamn i karta”.

Här känns det som att ett viktigt steg har tagits mot den ”Twitterportal” som Isabella Löwengrip efterlyste redan för drygt två år sedan, som en pedagogisk introduktion till de mångfacetterade aktiviteter som pågår i den svenska twittersfären. Jag har tidigare diskuterat behovet av att förklara Twitters sociala aspekter och inte bara, som tyvärr så ofta i traditionella medier, lyfta fram ”följ en kändis”-perspektivet.

Fragmenterade kluster

det rosa kyrkoklustret

Förutom de kluster jag räknat upp i bilden här ovan, kan ett rosa kluster av kyrkotwittrare identifieras. Kyrkotwitter-klustret är det hittills mest utspridda av dem jag hittat i sociogrammet. Flera högprofilerade kyrkotwittrare återfinns på olika ställen i det orange klustret, men inslaget av rosa kyrkotwittrare är påtagligt i stora delar av twitterkartan. Kanske illustrerar detta att kyrkotwittrarna är det nätverk som lyckats skapa flest förgreningar till andra delar av twittersfären? Stefan Gelfgren har reflekterat över samma sak.

döva och hörselskadade – lila kluster

Ett annat fragmenterat kluster är det som består av en grupp döva och hörselskadade som finns samlade runt Stockholms Dövas Förening och en grupp twittrare med anknytning till KTH, framför allt dess medieteknikprogram. Hur det kommer sig att dessa båda grupper ingår i samma kluster har jag ännu inte lyckats klura ut – men tipsa mig gärna om eventuella samband och kontakter dem emellan!

kth – lila kluster

SJ visar med övertygande tydlighet att det inte finns något som heter ”sunt förnuft”

Att SJ har problem med sitt varumärkesarbete kommer kanske inte som någon överraskning för oss som har försökt att nyttja deras tjänster de senaste decennierna. Problem med förseningar, inställda tåg, krångliga bokningsregler, märkliga biljettpriser etc. har skapat ett nästintill ohanterligt kaos för Sveriges mest miljövänliga persontransportföretag. Många tåg har passerat perrongen sedan Stefan Demerts kärleksfulla klagovisa nådde topplistorna. Tyvärr verkar svensk tågtrafik fortfarande befinna sig på ett sluttande plan.

De senaste dagarnas katastrofala hantering av biljettlösa resenärer har inte direkt stärkt SJ:s aktier. Det är tydligt att SJ:s problem har en magnitud av magnifika mått. Niclas Strandh länkar till en rad incidenter där resenärer har behandlats på ett minst sagt kränkande sätt av konduktörer och biljettkontrollanter. Bara häromdagen slängdes en tjej av tåget, trots att hon hade biljett och uppriktig avsikt att betala för resan.

Den första frågan man ställer sig är såklart vad det är för pajsare som jobbar ombord på SJ-tågen. Ingen normalbegåvad människa med utvecklad empatisk förmåga får väl för sig att sätta ut en 11-åring mitt i ingenstans utan vuxens sällskap? Tydligen händer detta med jämna mellanrum, så problemet verkar vara större än ett enstaka ”rötägg”, som man gärna hänvisar till vid sådana här tillfällen.

Mina tankar går till den twittrande lokföraren som häromåret valde att skälla ut resenärer som klagade över dålig information i samband med en utdragen tågförsening via Twitter. Det är alldeles tydligt att SJ saknar fungerande policies för kundbemötande och kundvård. Hur gärna man än önskar att ”folk ska ha vett i skallen”, är det knappast något man kan utgå ifrån när det gäller varumärkesbyggande och kundrelationer. SJ hävdar att dessa policies finns och ingår i personalens utbildning, men av de många incidenterna och fackets reaktioner anar man det kanske fungerar lite si och så med den interna kommunikationen. Facket sluter upp helhjärtat bakom den felande konduktören och hävdar med en idiots envishet att ”konduktören gjort rätt bedömning”.

Varje företag som är det minsta mån om att ge ett proffsigt och korrekt kundbemötande, oavsett vem i organisationen som sköter kundkontakten, måste ha en genomtänkt och tydligt kommunicerad kommunikationspolicy. Detta gäller såväl offline som online. Alla medarbetare skall ha präntat in en uppförandemanual som i detalj styr hur man tilltalar kunderna och hur man hanterar klagomål.

Kundservice och reklamationer skall skötas av specialiserad personal, med budget och mandat att själva dela ut frikostig kompensation till missnöjda kunder. Ingen ska behöva vänta i månader på ett beslut från högsta ledningen för att få besked om eventuell ersättning.

Skrämselpropaganda om inbrott kopplade till sociala medier

Lagom till inledningen av årets semestersäsong drar tradmedias skrämselpropaganda kring bostadsinbrotten igång. De senaste åren tycks de särskilt rikta strålkastarna mot sociala nätverk som Facebook och Twitter. En enkel googling på facebook+inbrott ger en rad länkar till mer eller mindre väl underbyggda artiklar.

I ett inslag i SVT Rapport den 10 juni varnas tittarna för att skryta om sina inköp och semesterplaner i sociala medier:

Samtidigt som bostadsinbrotten ökar, har det blivit vanligt att dela med sig av privat information på Twitter och Facebook. Nu varnas allmänheten för att skryta om statusprylar och för att lägga ut information om när man åker på semestern.
-Det ökar risken att drabbas av inbrott, säger säkerhetsexperten Kent Pira.

Säkerhetsexperten Kent Pira återkommer i en rad artiklar i ämnet, bl a i Dagens Nyheters ”Twitter och bloggar ger inbrottstjuven tillfälle” från förra sommaren. Han har en gedigen bakgrund som låssmed, väktare och polis och ”vet hur tjuven tänker”. Förra året startade han ett eget företag inom säkerhetsbranschen för att ta fram ”nya säkerhetsprodukter som ännu inte nått marknaden”. Frågan är om hans kompetens även omfattar hur sociala medier fungerar och vilka reella risker som finns med att använda dem?

Det är uppenbart att säkerhetsbranschen fått ett uppsving under senare år. Rädslan för att bli av med kapitalvaror, smycken och designmöbler som vi samlat på oss för dyra pengar späs på i takt med att välståndet ökar bland den hårt arbetande klassen och minskar i andra grupper. Skrämselpropaganda är också en effektiv marknadsföringsmetod för diverse säkerhetsföretag, vaktbolag och låssmeder. Om vi inte är rädda kommer vi helt enkelt inte att investera i deras tjänster.

Rent spontant föreställer man sig nog att sommaren utgör något av en högsäsong för bostadsinbrotten, med tanke på hur många privatbostäder som överges för lantställen, campingplatser och fjärran destinationer. I verkligheten sker de flesta anmälda bostadsinbrotten under vinterhalvåret, om man ser till den senaste mer omfattande studien från Brottsförebyggande rådet (BRÅ), ”Brottsutvecklingen i Sverige fram till år 2007”:

Antalet anmälda bostadsinbrott varierar något över årets månader, vilket framgår av figur 1 på sidan 212. Det är framför allt under vintermånaderna oktober–januari som flest bostadsinbrott anmäls.

Under semestermånaden juli sker också en ökning jämfört med de andra vår- och sommarmånaderna. Ökningarna i juli, december och januari beror på att dessa perioder präglas av ledigheter då många är bortresta från sina bostäder.

SVT:s uppgift att bostadsinbrotten ökar ter sig som ett laborerande med statistik, om man jämför med BRÅ:s rapport:

Antalet polisanmälda bostadsinbrott var som högst i mitten av 1980-talet med närmare 25 000 anmälda brott år 1984 (figur 3). Sedan mitten av 1980-talet fram till mitten av 1990-talet har antalet anmälda bostadsinbrott generellt sett sjunkit, trots ökningar under vissa år. Under de senaste tio åren har dock den neråtgående trenden stannat av.

Jag frågar mig på vilken statistisk grund medierna väljer att koppla risken för inbrott i bostaden till sociala medier som Facebook och Twitter? Om ett direkt samband mellan sociala medier och bostadsinbrott kan påvisas, borde vi rimligtvis se en dramatisk ökning i inbrottsstatistiken till följd av de senaste årens explosion vad gäller användning av sociala medier.

Hur ser då statistiken ut när det gäller anmälda bostadsinbrott under de senaste åren? Så här skriver BRÅ på sin webbplats:

Inbrott i bostaden står för en procent av alla anmälda brott och är med andra ord ett ganska ovanligt brott. Men det är ett brott som skapar mycket oro eftersom det upplevs som mer kränkande än andra stöldbrott.

Räknar man in alla sorters inbrott, dvs i bostäder, lokaler, vindsförråd och källare, butiker m.m. så har inbrottsstölderna haft en nedåtgående trend under ett par decennier. Efter att ha ökat under 2009 minskade bostadsinbrotten totalt sett under förra året. Det beror på att inbrotten i villor och radhus minskade med 9 procent. Ett undantag från den minskande trenden är de anmälda lägenhetsinbrotten, som ökade med 6 procent under 2010. Även anmälda inbrott i källare och vind ökade under året.

Under de senaste tio åren har det totala antalet anmälda bostadsinbrott varierat från år till år, även om trenden har varit uppåtgående. Att det ser så olika ut mellan åren beror på de kraftiga svängningarna när det gäller villainbrott. Lägenhetsinbrotten har däremot ökat kontinuerligt och mer än fördubblats under den senaste tioårsperioden.

  • 19 800 bostadsinbrott polisanmäldes (2010)
  • 11 620 av inbrotten skedde i villor (2010)
  • 8 100 av inbrotten skedde i lägenheter (2010)
  • 4 procent klarades upp, så att en person kunde bindas till brottet (2010)

I SVT-inslaget säger speakern Thomas Jonasson att

Stölder både inom och utanför bostaden har kunnat härledas till gärningsmän som fått tips just via sociala medier

Uppgiften bekräftas dock varken av någon undersökning eller vetenskaplig rapport i inslaget.

I en DN-intervju med Tony Roshage, ansvarig för bostadsinbrott på seriebrottsgruppen vid länskriminalens underrättelserotel, berättar han hur ligor specialiserat sig på att stjäla skolbarns hemnycklar och med hjälp av information i plånböcker och mobiltelefoner leta upp deras bostäder för att göra inbrott. I en bisats lägger han till en varning för sociala medier:

Eftersom de här brotten dykt upp igen vill jag gå ut och varna. Ha alltid  uppsikt över sakerna och var försiktig med att skriva var du befinner dig på sociala medier. Facebook är godis för tjuvar.

Aftonbladet gjorde senare en rewrite på DN-artikeln och länkade till densamma från sin Facebook-sida, där man särskilt lyfte fram varningen för att sociala medier kan leda till inbrott i bostaden:

I kommentarsfältet ifrågasatte jag vilka statistiska belägg som finns för uttalandet, och varför Aftonbladet väljer att publicera obekräftad skrämselpropaganda på sin Facebook-sida:

Självklart anser jag att man som användare av Twitter och Facebook bör vara medveten om de möjliga effekterna av sina uppdateringar i dessa helt eller delvis officiella sammanhang. Jag tog upp frågan senast med koppling till Svenska Dagbladets polisanmälan av några twittrares skämtande om Per Gudmundson och kända människors oförmåga att hantera kritiska och ifrågasättande kommentarer på Twitter.

Jag håller i stort sett med Trygg Hansas Håkan Frantzén när han säger i SVT-inslaget att

Man bör vara väldigt försiktig med var man lägger ut för information och man bör även vara mycket noga med att använda de personliga inställningarna på t ex Facebook, så att bara ens vänner kan se och läsa ens information.

Via Kalle Paulsson fick jag tips om tidningen Råd och Röns intervju med Stöldskyddsföreningens Jan-Peter Alm. Även han varnar för att skvallra för tjuven om sina semesterplaner på Twitter. Dock i något mer balanserade ordalag.

Internet erbjuder fantastiska möjligheter till socialt umgänge och interaktion och samtidigt är det en arena som man som användare måste lära sig behärska för att få ut mesta möjliga av sin användning och slippa onödiga negativa påföljder på grund av obetänksamhet eller ren okunskap om hur de nya medierna fungerar.

Nyhetsmediernas uppmaningar att man helt bör undvika att berätta via Twitter och Facebook att man åker på semester låter i mina öron som oerhört naiva påståenden baserade på en fundamental okunskap om hur sociala medier fungerar. Istället för att blint varna människor för att använda sociala medier, bör man uppmuntra dem att lära sig att använda dem på ett sätt som gynnar deras intressen.

Hur stora är de verkliga riskerna med att twittra om att man för tillfället befinner sig på konferens i en annan stad, att man väntar på planet till Mexiko eller att man har en lång arbetsdag framför sig? Finns det belägg för att inbrottstjuvar inleder arbetspasset med att scanna av det sociala medieflödet för att få tips om lämpliga tillslagsplatser?

Från mitt perspektiv skulle man lika gärna kunna uppmana semesterresenärer att tejpa för sina registreringsskyltar på campingen. Vem som helst kan ju enkelt hitta deras bostadsadress via bilregistret och rapportera till sina kumpaner i övriga landet att det just nu verkar vara ”fritt fram” att bryta sig in i villan? För att inte tala om riskerna med att ha sina adressuppgifter på sajter som Hitta.se och Eniro. Eftersom de flesta inbrott sker när familjen är bortrest, kanske en uppmaning att aldrig lämna hemmet skulle vara det mest effektiva sättet att förebygga bostadsinbrott?

Jag har googlat lite och hittat några amerikanska exempel där inbrott mer eller mindre löst kan kopplas till offrens uppdateringar i sociala medier:

Mashable rapporterar om twittraren Israel Hyman som blev utsatt för inbrott i bostaden under en utflykt med familjen, som han naturligtvis hade rapporterat om via Twitter. Kopplingen mellan inbrottet och hans twittrande är dock oklart.

I Nashua, New Hampshire, åkte några pyrotekniskt intresserade tjuvar fast när en polisman hörde dem fyra av delar av stöldgodset. Några av brottsoffren hade berättat i sociala medier om sina utflykter och semesterresor.

 

CBS rapporterar om paret Keri McMullen och Kurt Pendleton som blev utsatta för inbrott i bostaden medan de besökte en konsert. Misstankarna riktade sig mot en barndomskamrat som hon inte träffat på över 20 år och som förmodligen hade läst parets statusuppdatering om konserten.

 

Lyckligtvis hade de installerat övervakningskameror i hemmet och genom att publicera filmerna – på Facebook – lyckades de identifiera tjuvarna. Här har vi alltså ett fall där uppklarandet går att relatera direkt till Facebook. Huruvida tjuven valde att slå till som en direkt följd av statusuppdateringen är inte helt klarlagt. Keri berättar att hon helt slutat använda Facebook efter incidenten. En mer saklig uppmaning hade kanske varit: ”skaffa inte vänner som är kriminella”?

Jag är osäker på hur mycket dessa anekdoter berättar om de verkliga riskerna med att ange sin geografiska position på internet. I mina ögon ter det sig som sensationsjournalistik som hellre berättar en ”bra story” än pekar på de verkliga orsakerna till bostadsinbrott och hur man förebygger dem.

Brottsförebyggande rådet lyfter, förutom lås och larm, fram en fungerande narkotikavård och grannsamverkan som effektiva metoder för brottsbekämpning.

Att skydda sin bostad från inbrott kan exempelvis ske med hjälp av lås och larm (tekniskt skydd) men också med hjälp av samarbete inom mer eller mindre organiserade sociala nätverk, exempelvis så kallad grannsamverkan (där social kontroll kompletterar de tekniska skyddsåtgärderna).

För att grannsamverkan ska fungera bra i längden är det värdefullt att få igång en positiv social process i bostadsområdet. I en miljö där människor möts och har trevligt, samtalar och samarbetar kring det som känns angeläget, skapas ofta en gemenskapskänsla. I en sådan gemenskap blir det ofta naturligt att värna om sina grannar, deras hem och det gemensamma området. Ett sådant socialt klimat ger dessutom en bra förutsättning för att både se och stödja utsatta människor, inte minst ungdomar.

Det tycks alltså finnas en koppling mellan brottsfrekvensen i området och det sociala avståndet till våra medmänniskor. Kanske är det så att sociala medier till och med kan användas för att stärka gemenskapen grannar emellan, så att vi därigenom blir mer intresserade av att hjälpas åt att skydda varandra från stölder och inbrott? Redan nu ser jag exempel på en fördjupad gemenskap mellan grannar i Hornstull, som en följd av att vi har varandra på Twitter och kan samarbeta via Facebook för att öka samhörigheten i området.

Förutom de sociala aspekterna ser BRÅ en tydlig koppling mellan bostadsinbrott och häleri:

Forskning på området (Schneider 2005, Brå 2006b) betonar emellertid vikten av ökad kunskap om samt riktade insatser mot häleribranschen för att effektivt kunna förebygga bostadsinbrott. Detta på grund av att häleribranschens efterfrågan på stulna föremål och dess betydelse för avyttring av stöldgods från bostadsinbrott visat sig vara stor och därmed får anses utgöra en betydande del av marknaden för det som stjäls vid inbrotten.

Trots ihärdigt letande har jag inte lyckats hitta ett enda svenskt fall där ett bostadsinbrott kunnat kopplas direkt till en statusuppdatering på Facebook eller Twitter. Hjälp mig gärna att leta, den som känner sig manad!

Däremot är det tämligen lätt att hitta exempel på fall där säljare blivit bestulna på prylar (främst fordon) som de lagt ut till försäljning på Blocket. Inte minst eftersom deras telefonnummer direkt kunnat kopplas till bostadsadressen via exempelvis systersajten Hitta.se. Blocket utgör tydligen även en marknad för hälare som kränger stöldgods.

Man behöver inte vara säkerhetsexpert för att konstatera att Kent Pira förmodligen har en del prylar, som någon mindre nogräknad person skulle kunna försöka kränga iväg via Blocket. Man behöver inte ens ta med sig släpkärra eller takbox för att transportera dem, eftersom han driver en uthyrningsfirma och har flera kärror uppställda på gården.

Naturligtvis vill jag inte uppmuntra till inbrott hemma hos Kent. Jag använder bara honom som ett exempel på att det finns betydligt effektivare sätt att reka en tilltänkt brottsplats på nätet än just via sociala medier. Lösningen är knappast att utplåna sin medverkan på internet. Snarare bör man fråga sig ”hur tjyven tänker” – egentligen – och förhålla sig balanserat och sansat till de uppgifter som presenteras som fakta i traditionella medier.

 

Uppdatering: Häromdagen twittrade Peter Ågren som är chef för Södermalmspolisens ingripandesektion om bostadsinbrott. Jag passade på att fråga honom om de har något exempel på inbrott till följd av statusuppdateringar i sociala medier:

Per Gudmundson behöver få sig ett skjut

Via Emanuel Karlstens blogg hittar jag den här artikeln från Svenska Dagbladet, där man ondgör sig inte bara över tidningen Galagos satir om Per Gudmundson, med anledning av hans tendentiösa påhopp på utlandsfödda svenskar, utan även över de reaktioner som Gudmundsons artikel väckt i sociala medier.

Svenska Dagbladets chefredaktör Lena K Samuelsson kallar Galagos satiriska text för ”ett allvarligt hot” och redaktionschefen Martin Jönsson benämner i ett blogginlägg de nedsättande kommentarerna om Gudmundson på Twitter som ”fullständigt vidriga”. Så här skriver han om Galagos satir:

SvD som företag uppmanade Per Gudmundson att polisanmäla det inträffade. Ja, vi vet att Galago är en satirisk tidskrift. Vi förstår att det finns de som tolkar det skrivna som humor. Kanske var det också avsett så.

Frågan är om inte SvD och Per Gudmundson är tämligen ensamma om att tolka det skrivna som någonting annat än humor, särskilt som det (något övertydligt) undertecknades med ”Sveriges Satirikers Centralorganisation”?

Emanuel Karlsten påpekar att den som publicerar nedsättande omdömen i ett offentligt forum också måste visa respekt och förståelse för hur det kan landa hos den det handlar om. Därom är vi eniga. Som jag bloggat om tidigare måste den som uttrycker sig offentligt i sociala medier räkna med att bli kommenterad och vantolkad. Jag utgår från att Simon Fors, en av de twittrare som nu polisanmälts av Gudmundson, är fullt införstådd med detta, då han ju för bara någon månad sedan hamnade i blåsväder på grund av grovt Twitter-skämtande om hur ”moderater förtjänar… bly”.

Medvetenheten om att allt man skriver inte kommer att mottas med applådåskor får dock inte bidra till ett debattklimat där rädslan för negativa reaktioner och polisanmälningar gör att ingen vågar uttrycka starka och ibland känslomässigt laddade åsikter. Särskilt inte inom den politiska satirens område. Komikern och skribenten Aron Flam beskriver på ett belysande sätt hur räddhågsenhet och övertolkning av kravet på opartiskhet ledde till en fullständig urvattning av det så kallade satirprogrammet Elfte timmen, som sändes i SVT i samband med valet förra året.

Ur mitt perspektiv är Svenska Dagbladets beslut att publicera Per Gudmundsons främlingsfientliga artikel det allvarligaste misstaget i sammanhanget. Istället för att ägna sig åt att polisanmäla uppenbara satirer och ilskna kommentarer i sociala medier, borde de fråga sig hur Gudmundsons påhopp på utlandsfödda svenskar påverkar samhällsklimatet.

Jag ser den pågående debatten som ytterligare ett exempel på hur traditionella medier kämpar för att anpassa sig till det nya medielandskapet. Tidigare ägde de inte bara tolkningsföreträdet på ledarsidorna, utan kunde även styra debatten genom sin möjlighet att välja vilka som skulle ges tillträde till debattsidorna. Idag kan vem som helst kritisera och ifrågasätta det som publiceras och få spridning för sin kritik via sociala medier, med ett genomslag som tar allt större andelar från de traditionella medierna.

Även om Gudmundsons artikel kan uppfattas som främlingsfientlig, åtminstone av ”alla tänkande människor”, som Simon Fors skulle ha uttryckt det, vore det kanske att hårdra tolkningen av Tryckfrihetsförordningen att baserat på denna text anmäla honom för hets mot folkgrupp. Inskränkningar av yttrandefriheten bör reserveras för de värsta övertrampen.

Lyckligtvis gäller yttrandefriheten även alla fria debattörer och åsiktsmaskiner på nätet. Att söka tysta den fria opinionsbildningen med polisanmälningar och därmed styra över den viktiga debatten om på vilka grunder invandrare porträtteras som en samhällsfara, till att handla om högljudda journalisters utsatthet, är varken särskilt konstruktivt eller hederligt, som jag ser det.

Justitiekanslern tycks vara på det klara med att ”[satirens] uttryck ofta är obehagliga och ibland stötande, något som kan fordras för att satiren ska ha avsedd effekt”. När jag läser JK:s svar på den inkomna anmälan mot Galago, kommer jag att tänka på en scen ur filmen ”People vs. Larry Flynt”, där Flynts försvarsadvokat Alan Isaacman (spelad av Edward Norton och kursiverad i citatet nedan) på ett briljant sätt lyckas förklara den satiriska humorns kärna för juryn i ett korsförhör med målsäganden, den berömde TV-predikanten Jerry Falwell:

Have you ever preached while drunk?

Drunk? Never.

You never had too many at lunch and went back on the radio?

That is a totally outrageous suggestion.

”Totally outrageous”?

Totally.

You don’t think that some people, despite your reputation might believe you could do that?

I would find that very difficult to believe.

So what you’re telling me is nobody could reasonably think that these statements about you were true.

That’s what I’m saying.

Reverend Falwell, at the beginning of this trial Judge Kirk gave very specific instructions to this jury. She said, ”If a reasonable person could not believe that Hustler magazine describes actual facts about Jerry Falwell then you must dismiss the libel claim.” Do you remember these instructions?

Obviously not, so I’m gonna ask you one more thing. Why are you suing my client for libel?

I am not a lawyer, Mr. Isaacman.

I am a lawyer, and I can’t figure it out either.

Rättegångsscenen avslutas med följande hyllning till en yttrandefrihet som även omfattar osmakliga och oönskade uttryck:

 

Apropå osmakliga uttryck önskar jag innerligt att Mustafa Can hade skrivit sin straffknullsnovell om
Per Gudmundson istället. Är det någon som behöver få sig några rejäla bett i rumpan, så är det han.

Uppdatering: Emanuel Karlsten och Marcus Jerräng gjorde mig nyss uppmärksamma på att kopplingen mellan Galagos satir och Per Gudmundsons ledare endast förekommer i mitt eget huvud, då satiren publicerades så tidigt som den 5:e maj. Varför Gudmunson och SvD väljer att bråka om detta först nu överlåter jag till min livliga fantasi att utröna. 🙂

Till råga på allt påpekar Helena Viita nu att det är Simon Fors twittrande i början av sommaren som ligger till grund för Gudmundsons anmälan mot honom. Jag tilldelar mig själv stora bloggpriset i slarvläsning och fortsätter fantisera över möjliga orsaker till att SvD och Gudmundson väljer att göra stort rabalder av dessa flera veckor gamla uttalanden först nu.

Uppdatering 2: I eftermiddags publicerade den andre polisanmälde twittraren, komikern och debattören Kawa Zolfagary, hela den twitterdialog som föranledde SvD:s anmälan med påföljande mediedrev. Med korten på bordet står det än tydligare hur orimligt Svenska Dagbladets agerande är i den här frågan. Det är lätt att få känslan att de bestämt sig för att ”sätta dit någon”, nu när JK: avslagit deras anmälan mot Galago. Man kan fråga sig om de fullständigt saknar respekt för yttrandefriheten och det svenska rättssytemet?

Rimligtvis torde morgonens krigsrubriker lyda nåt i stil med

Dagstidning kräver att all satir på Internet förbjuds

Uppdatering 3: Häromdagen tröttnade en av mina Twitter-vänner på alla tweets från Almedals-veckan:

Efter diskussioner om möjligheten att filtrera bort Almedalen-taggen med hjälp av tjänster som Muuter.com och globalfiltret i TweetDeck, kom hon på en lite mer kreativ lösning:

Detta är vad jag uppfattar som satir i sin bästa form. För inte kan väl Svenska Dagbladet uppfatta HorungeDeluxe:s twitter-rants som ”allvarliga hot” mot säkerheten i Almedalen… eller?

Sociala medier förutsätter ett visst mått av interaktivitet

Innan jag tar en välbehövlig paus från mina klagovisor över Nyhetsmorgons sätt att hantera sociala medier i allmänhet och Twitter i synnerhet, känner jag mig nödd och tvungen att kommentera dagens Nyhetsmorgon-sändning med några korta rader.

Det gläder mej oerhört att TV4 anstränger sig så intensivt för att omfamna och inkludera sociala medier i sina sändningnar. Det är både modigt och framsynt av dem. Det som förvånar mig är att det tycks vara så oerhört svårt att få det hela att fungera på ett tillfredsställande sätt.

Dagens sommargäster i TV4-soffan var skådespelaren och artisten Nassim al Fakir och bloggaren och frilansskribenten Lisa Magnusson, som för övrigt tillhör de mest aktiva och populära svenska twittrarna just nu.

Det är tydligt att man från TV4:s sida hade ambitionen att koppla ihop morgonens sändning med flödet på Twitter. Hashtaggen #nymo annonserades tydligt i ord och bild och programledaren Hans Fahlén gjorde en del försök att få höra vad som skrivs i ”det digitala nyhetsflödet”, som han uttryckte sig i klippet ovan. Tyvärr var Nassim och Lisa mer intresserade att diskutera Saab-ledningens avhopp.

Varför Nassim inte använde sitt eget twitterkonto, utan det tillfälliga Sommargast_2 har jag ingen aning om. Tillfälliga twitterkonton är överhuvudtaget problematiska, eftersom de flesta följare knappt hinner hitta dem och börja följa dem innan innan kontona blivit inaktiva och överges. Nassim gjorde några tappra försök att twittra, men lade ner redan efter en timme.

Mina föräntningar på Lisa Magnusson var desto högre, med hennes bakgrund som aktiv profil inom sociala medier. Tyvärr präglades inte hennes flöde av något större intresse för de diskussioner som togs upp i programmet och i #nymo-taggen. Jag har samlat samtliga konversationer under sändningen här, och de berör mest programrubriker och glada tillrop från kompisar på Twitter.

Medan diskussionens vågor gick höga på Twitter över dagens ämnen i Nyhetsmorgon – lämpligheten i att intervjua 5-åringar om påstådd övervikt, cannabislegalisering och censur av Fotografiskas bilder på Facebook – gick tv-tittarna miste om samtliga inspel från #nymo-taggen. Därför fick de aldrig veta att det var TV4 som bett mamman ta med den lilla tjejen till studion och att hon dessförinnan varit lyckligt ovetande om Folksams (och omgivningens?) syn på fetma. Låt oss hoppas att denna mediemedverkan inte gjorde alltför djupt intryck på hennes självbild och föreställningsvärld.

Twittrarna i soffan missade också att ta upp Micke Kazarnowiczs berättelse om hur hans personliga Facebook-konto spärrades, på grund av att han publicerat lättklädda bilder på sin arbetsgivares, underklädesföretaget(!) Björn Borg, fanpage på Facebook! Micke var också den som kom på den geniala idén att själv censurera de borttagna bilderna med Facebook-loggan, något som Fotografiskas Per Broman tack och lov hade koll på.

Några som utnyttjade möjligheten till utökad diskussion via Twitter var däremot gästerna som inbjudits till soffan att diskutera cannabislegalisering; Alfred Askeljung och Aron Modig. Direkt när de lämnat studion plockade de upp den pågående diskussionen i twitterflödet. Alfred kommenterade även de mer humoristiska inslagen.

http://twitter.com/#!/alfredaskeljung/status/85599142587547649

Det är tydligt att sociala medier kräver ett helt nytt sätt att tänka kring medier och kommunikation. Som jag beskrivit i tidigare inlägg gäller inte samma logik i de digitala forumen som i de traditionella mediekanalerna. Kanske behöver mediehusen människor som ”tänker från scratch” och utgår från hur den sociala verkligheten ser ut på nätet, snarare än egna ambitioner att ”förmedla nyheter till massorna”?

Jag har blivit utlovad en fika med Nyhetsmorgons producent Carina Nording och hennes kollegor efter semestrarna. Det ska bli jättekul att fortsätta diskussionen kring hur traditionell journalistik kan förenas med digital interaktivitet med dem.

Just nu hoppas jag på att SVT lyckas bättre i sitt försök att koppla samman Allsång på Skansen med Twitter via Guldsoffan. Premiär ikväll klockan 20 på Skansen, SVT1, svt.se och #allsang! 🙂

Tidigare inlägg i ämnet:

Twitter bortom topplistorna

Krocken mellan gammal logik och nya medier

Känsliga kändisar skulle tjäna på lite självdistans

Känsliga kändisar skulle tjäna på lite självdistans

I min serie inlägg om hur mediesamhället utmanas av de nya digitala kanalerna har turen kommit till att titta på hur kända människor reagerar på kritik via Twitter. Jag inser samtidigt det paradoxala i att än en gång fokusera på denna utsatta grupp i min mission att peka på att Twitter handlar om allt annat än att stalka redan kända människor. 🙂

De sociala mediernas genomslag har på allvar förändrat våra relationer till kändisvärlden. Förr satt man i tv-soffan och grymtade över fåniga intervjufrågor, lustiga frisyrer och märkliga outfits. Idag kan vem som helst fälla kommentarer och ställa frågor direkt till berörda tv-personligheter – mitt i offentlighetens ljus.

Det vi ser är en omdaning av medielandskapet där avståndet mellan sändare och mottagare minskar i samma takt som nya möjligheter till närkontakt och tvåvägskommunikation skapas. Det här är naturligtvis en omställning som utmanar gamla hierarkier och strukturer. Kraven att vara saklig, korrekt och närvarande ökar på den som tar plats i offentligheten.

Jag har tidigare kritiserat Mårten Andersson och Alex Schulman för deras sätt att hantera oönskade kommentarer från twittrare genom att helt enkelt blockera dem. I morse sällade sig Nyhetsmorgon-profilen Steffo Törnquist till de lättkränktas skara, när han blockerade @enAnnanAnna som en direkt reaktion på hennes skämtsamma önskan att slippa följa honom:

Till skillnad från dessa känsliga herrar, uppvisar Steffos kollega Jenny Östergren en betydligt vänligare och mer tillmötesgående approach:

Häromveckan orsakade twittraren Blygsamt_skryt en del rabalder när denne person, med amerikanska Humblebrag som förebild, startade ett konto baserat på den enkla idén att retweeta twitterinlägg som på något sätt kan uppfattas som milt skrytsamma. Många av oss känner igen den här sortens småskrytigt twittrande personer som gärna framhäver sig själva genom att återkommande balansera på gränsen för det ”tillåtna” i vår jante-kultur. Samlade på ett och samma ställe bildar raden av små, illa förtäckta, skrytsamheter en i mitt tycke småputtrig och charmig blinkning åt hur vi alla söker bekräftelse och cred då och då.

En av de första mediepersonligheterna att reagera på att hon blivit retweetad av Blygsamt_Skryt var ledarskribenten, författaren och debattören Isobel Hadley Kamptz.

Hennes kompis Lisa Magnusson snappade i sedvanlig ordning upp hennes ilskna reaktion och förklarade i ett blogginlägg sin avsky för twittraren bakom Blygsamt_skryt, som hon anser hysa en ”olidligt snål och småskuren inställning till tillvaron”.

Jag kan förstå Isobels känsla att ha blivit missförstådd och vantolkad. Hennes avsikt var förmodligen inte att skryta varken över sin skrivkunnighet eller obegränsade tillgång till ledig tid. Frågan är hur allvarligt menat de skämtsamma retweeterna på Blygsamt_skryt bör tolkas? Isobel tycks ändå bli bestört över att någon tar sig rätten att tolka hennes ”skryt-tweet” just på detta sätt och citera henne i sammanhanget ”blygsamt skryt”.

Det verkar som att Isobels starka reaktion på citatet grundar sig i tidigare negativa erfarenheter. Vi har alla vårt bagage och när vi känner oss pressade och utsatta är risken stor att vi tolkar människors avsikter och syften snarare utifrån detta, än den faktiska situationen. Det är för övrigt inte första gången som Isobel går i taket över att någon citerar hennes offentliga twitterkonto.

Någon vecka senare upprörs Magnus Betnér över tilltaget att, i ordets mildaste bemärkelse, ”roasta” twittrare genom att kort och okommenterat återge utvalda tweets som, med ett visst sinne för humor, kan tolkas som milt skrytsamma:

Tydligen väcker Blygsamt_skryt Magnus Betnérs ilska. Om han har förstått poängen med kontot låter jag vara osagt. Däremot instämmer jag i hans slutsats att ”det är så många som förstår så lite”. I det här fallet förstår jag inte hans upprördhet över en tämligen oförarglig humorform, särskilt om man jämför med den råa humor han och många andra estradörer (på ett många gånger genialiskt sätt) företräder.

Kanske är Rocky-tecknaren Martin Kellerman svaret på spåren, när han indirekt besvarar Brittas fråga varför han inte följer en enda stackare på Twitter:

Kellermans jämförelse med ett envägs-medium som TV kan tyckas märkligt, men säger ändå något om de förändrade förutsättningar som de sociala medierna skapar, även för dem som är vana vid att kunna uppträda i offentligheten utan närmare kontakt med sin publik.

Med de nya möjligheterna till direkt interaktion, på någorlunda lika villkor, ökar förväntningarna att även traditionella mediepersonligheter skall vara tillgängliga för samtal, kritik och dialog. Man kan välja att helt ställa sig utanför det sociala mediebruset, eller  uteslutande interagera med ja-sägare och sin egen kamratkrets. Viktigt att påminna sig dock är att även dessa val påverkar hur man uppfattas av omgivningen och bör därför göras efter nogsamt övervägande.

De sociala medierna ställer inte bara kändispyramiderna på ända – i någon mån utmanar de hela vårt sätt att söka underhållning, gemenskap och meningsutbyte. De timmar som vi mediekonsumenter tidigare ägnade åt att följa intriger i dramaserier och dokusåpor tillbringas allt oftare i interaktion med andra, ”vanliga” människor via Internet. Desto viktigare för den som bygger sin karriär på att vara spännande och intressant för ”massorna”, att även sätta sig in i och förstå att hantera ”de nya massmedierna” på lämpligaste sätt.

Det faktum att vem som helst får säga (nästan) vad som helst på Twitter innebär såklart att vi inte kan ha kontroll över vilka reaktioner vi får på det som skrivs. Den fria diskussionens förutsättningar sammanfattas på ett utmärkt sätt av filosofiprofessorn Per Bauhn, i ett citat som jag lånat av Peter Dahlgren:

Man får inte vara rädd för att yttra sin åsikt. Går man ut med ett ställningstagande där man försvarar en position, som även om den försvarar värden som man tror är självklara, så i en politisk situation där vi befinner oss så kommer den att misstolkas och man kommer få kritik för det. Det hör till debatten.

Debatten är inte till för de som är rädda för att bli ifrågasatta. Den du ifrågasätter har i lika stor utsträckning rätt att ifrågasätta oss. Det är lite därför det finns en debatt. Om det inte finns en debatt hade det varit ett tecken på att vi hade slagit in öppna dörrar, och i så fall hade man kunnat ifrågasätta poängen med att skriva över huvud taget. Debatten är lite av den luft vi lever av – och lever i.

Slutligen vill jag säga något om det som kallas ”trollning” och ”näthat”. Trots att bägge begreppen ibland missbrukas och tillämpas även på saklig, om än något hetsig, kritik finns det naturligtvis människor som helt saknar poäng med sin digitala närvaro annat än att just provocera.

Även när det gäller ”äkta troll” bör man dock ställa sig frågan vilken strategi som är den mest effektiva och energibesparande. Ibland är det just artikelförfattarens brist på engagemang i kommentarsfältet som triggar de värsta galenskaperna.

Sofia ”Mymlan” Mirjamsdotter påpekar detta titt som ofta. Hon har lång erfarenhet av att hantera diverse märkliga reaktioner på nätet. Den som behöver hjälp att lära sig hur man bäst besvarar oönskad respons på sina digitala inlägg kan med fördel vända sig till henne för rådgivning. Läs till exempel det här inlägget där hon beskriver sin syn på hur man bäst hanterar nättroll.

 

Andra inlägg om Twitter och de nya spelreglerna:

Twitter for dummies

Twitter bortom topplistorna

Krocken mellan gammal logik och nya medier

Krocken mellan gammal logik och nya medier

Sedan min granskning av TV4:s sätt att presentera Twitter för tittarna, har jag gått och grunnat på en lämplig fortsättning i detta intressanta ämne. Det finns så många spännande aspekter av den omdaning som kommunikationssamhället står inför till följd av de nya möjligheter till närvaro och interaktion som erbjuds via digitala kanaler.

En aspekt som framträder tydligt är oviljan hos de etablerade aktörerna att förhålla sig lyhört, nyfiket och ödmjukt inför de pågående förändringarna. Sällan har så många haft så förutfattade meningar om så mycket som när det gäller sociala mediers betydelse och påverkan på traditionell medieproduktion, PR, marknadsföring och kommunikation.

Markus Pettersson lyfte nyligen fram Vingresors marknadschef Claes Pellvik som ett lysande exempel på den lättvindighet med vilken många höjdare inom marknadsföringsområdet förhåller sig till ”nymodigheter” som t ex Twitter. Den här gången utvecklade det hela sig till en liten solskenshistoria, där Pellvik gick från raljant och okunnig till ödmjuk och förhoppningsvis mer nyfiken på kraften i att skapa kundrelationer via digitala kanaler.

Att skepsismen mot digitala kanaler är stor inom branscher som ägnat åratal av kompetensutveckling och investeringar åt att bygga maktpyramider enligt förra seklets spelregler är mer än begripligt. Precis som skivbransch och papperspress backar in i framtiden och krampaktigt försöker tvinga konsumenternas beteenden in i gamla förlegade mönster, ser vi liknande tendenser även inom modernare branscher som television – och digital kommunikation!

Vid ett mobilmingel för kunder och nyfikna, anordnat av kommunikationsbyrån Ottoboni, som presenterar sig som ”specialister inom digitala medier”, blandades diverse buzz om pekskärmar och appar med en tydlig bild av ”mobilanpassning” som något som i första hand handlar om att se till att företagets webbplats fungerar tillsammans med mobila enheter.

Stort fokus lades på app-utveckling och ”nya” (två-tre år gamla) tekniker för mobila gränssnitt (Fluid Grid, Responsive Web, Progressive Enhancement). De kommunikationsstrategiska utmaningar som den mobila revolutionen innebär, dvs en beteendeförändring minst lika dramatisk som övergången från print till webb, lämnades glatt därhän.

Nedan illustreras hur Ottoboni ser på sina kunders digitala närvaro. I mina ögon baseras denna illustration på den klassiska modellen med en avsändare som överför sitt budskap till många passiva mottagare.

Kundens målgrupper skall effektivt slussas till företagets webbplats, som måste anpassas genom byggandet av appar och mobila gränssnitt. Sociala medier buntas ihop med Google som en ”bortaplan”, främst avsedd för att ”driva trafik” till destinationswebben. Vill man vara välvillig, kan man betrakta detta som en högst selektiv läsning av Chris Andersons ”The web is dead” från förra sommaren. Som socialamedier-nörd blev jag naturligtvis tvungen att protestera mot ett sådant föråldrat synsätt, och Ottoboni lovade att revidera denna bild i kommande presentationer.

Jag kan ändå inte låta bli att oroas över hur den digitala utvecklingen påverkas av att de som fungerar som experter på området förklarar digital kommunikation på det här sättet 2011.

Så åter till TV4. Hur har de reagerat på den kritik som väckts mot deras fokus på kändismegafoner? Ingen aning, faktiskt. Den som reagerade starkast på mitt förra inlägg i ämnet var Mårten Andersson, som kände sig orättvist utpekad. Jag försökte förklara att min huvudsakliga kritik riktade sig mot Nyhetsmorgons sätt att presentera vad Twitter handlar om, med utgångspunkt i den imbecilla frågeställningen ”vem är den bästa twittraren?”. Tyvärr har Nyhetsmorgon inte varit särskilt villiga att ta debatten.

Under TV4:s nollrasismvecka nyligen blev Nyhetsmorgons ”twitterspanare” Parisa Amiri ombedd att lyfta fram goda exempel på människor som tar debatten mot rasism på nätet. Förutom att nämna Ali Esbatis blogg, nöjer hon sig sedan med att rabbla upp sina kritvita och inte särskilt ämnesspecifika mediekompisar. Av 16 personer som Parisa anser att man bör följa för att få ett intressant flöde är 14 stycken pr- och mediemänniskor ”i svängen”.
Annika Lantz finns naturligtvis med bland dessa spännande upptäckter! ”Mångkulturen” representeras möjligtvis av
Lena Sundström och Johanna Koljonen.

Nyhetsmorgons eget twitterkonto puttrar på i samma anda som tidigare nämnda kändismegafoner. Med några få undantag består flödet av rubriker från dagens sändning varvat med kommentarer och retweets av de kändisar som Nyhetsmorgons redaktion själva följer. Tilltal från övriga twittrare ignoreras konsekvent. Ännu är steget långt till interaktion.

Lite lustigt i sammanhanget är att TV4 har upphört att uppmana twittrare att mejla, och numera bestämt sig för att flytta dialogen från Twitter till den egna webbplatsen, Nyheterna.se:

Jag väntar fortfarande på att få svar. 🙂 Den enda respons jag fått från Nyhetsmorgons redaktion är följande korta twitterdialog, som jag hade med producenten Carina Nording på eftermiddagen samma dag som den kritiserade sändningen med Mårten Andersson, Alex Schulman och Yasmine el Rafie ägde rum:

Jag kände mig lite snopen över den kortfattade och, som jag uppfattade det, defenisva tonen och svarade därför på följande sätt:

Tyvärr slutade ”diskussionen” där. Jag antar att Carina menade allvar med formuleringen ”The End”. Ändå hoppas jag innerst inne att hon, och hela Nyhetsmorgon-redaktionen skall öppna upp för en lyhörd dialog, på samma sätt som Claes Pellvik gjorde efter sin fadäs. Hur i hela friden ska de annars lära sig vilka nya krav och möjligheter som det nya medielandskapet erbjuder?

Twitter bortom topplistorna

Medan nära hälften av svenskarna har anammat Facebook, verkar det gå trögare för Twitter att nå ut till den breda massan. Många tycker att det är svårt att förstå vad man ska ha det till, något som jag försökte belysa i ett tidigare blogginlägg.

Den bild som ges av Twitter i mainstreammedia är förmodligen en viktig anledning till att majoriteten ställer sig frågande inför Twitters förtjänster.

TV4:s Nyhetsmorgon har den senaste tiden blivit allt bättre på att framhäva Twitter som kommunikationsmedium i sina sändningar. Nyligen bjöds Mårten Andersson in till studion för att förklara Twitter med utgångspunkt i hans nyutgivna bok ”Sveriges roligaste på 140 tecken”.

Här har jag samlat mina favorittwittrare och tillsammans med dem valt ut deras absolut bästa tweets

Jag har inget emot boken som sådan, men ser ett problem när Mårten Anderssons favoriter lyfts fram som representanter för den svenska twittersfären. Mårten själv följer endast ett sjuttiotal personer på Twitter – de flesta redan etablerade komiker och medieprofiler. Inte helt oväntat består hans ”roligaste”-lista nästan uteslutande av kända namn, som Adam Alsing, Alex Schulman, Annika Lantz, Henrik Schyffert, Jonas Gardell – och inte minst – redaktören själv.

Man kan fråga sig hur bra koll Mårten Andersson har på vad som egentligen händer på Twitter. Här gör Cirkusanna det på ett utmärkt sätt. Mårten tackade genom att blockera henne (här finns deras twitterkonversation). En annan twittrare som har för vana att blockera den som skriver till honom är Alex Schulman. Han är också den svenskspråkiga twittrare som har flest följare – drygt 25 000 stycken. Därför vänder sig Nyhetsmorgon till honom, för att få en förklaring vad Twitter går ut på:

Twitter är framförallt underhållning. Man går in där för att få en snabb fix av oneliners, sköna grejer… Jag tror att det framförallt handlar om att underhålla massorna.

Alex Schulman och Mårten Andersson verkar vara tämligen överens – Twitter handlar främst om att erbjuda massorna snitsiga repliker på 140 tecken. Det känns trist att de båda herrarna tycks ha missat den i mitt tycke viktigaste aspekten av Twitter – nämligen den sociala! Vi som dagligen använder Twitter gör det i första hand för gemenskapen – inte för att konsumera oneliners från självupptagna lustigkurrar.

I samband med sändningen kastar Nyhetsmorgons redaktion ut frågan ”vem är den bästa twittraren?” i flödet:

Förutom den uppenbara lustigheten att man ombeds mejla istället för att besvara frågan direkt på Twitter, ser jag ett problem med själva frågeställningen. Vem skulle till exempel välja vinkeln ”vem är den bästa Facebook-användaren”?

Bortom smarta marknadsstrategier och pr-kampanjer handlar sociala medier om en sak – vårt behov av att umgås. Därför är det tråkigt om man fastnar i föreställningen att Twitter främst går ut på att söka överglänsa varandra. Tyvärr tror jag att detta fokus på topplistor, ”bästa twittraren” och ”flest följare” är en viktig anledning till att intresset för Twitter inte är större. En utomstående kan lätt få intrycket att Twitter består av en ankdamm med högljudda kvackare som tävlar om vem som kan få mest uppmärksamhet, genomslag och inflytande.

Jag törs påstå att vi som early adopters har ett ansvar att på ett pedagogiskt sätt försöka överbrygga den klyfta som hindrar den stora massan att upptäcka förtjänsterna med nya kommunikationsformer. De långsiktiga framgångarna bygger på att bjuda in och trigga tillväxt, snarare än att kortsiktigt försöka profitera på andras okunskap. Utan inflöde av nya användare blir genomslaget för nog så smarta marknadsstrategier tämligen begränsat.

Det ibland abnormt stora fokuset på diverse strategier och knep för att ”nå ut brett och skapa viralitet”, redan innan ett medium anammats av en bredare målgrupp, får mig att associera till en turistort dit gatuförsäljarna och nattklubbsinkastarna hunnit långt före turisterna.

Argbuggen skrev mycket intressant om Twitter som en popularitetstävling inför förra sommarens SSWC. Jag antar att det här med hierarkier och topplistor är djupt grundat i människors sätt att förhålla sig till varandra, men det innebär inte att varje mänsklig arena nödvändigtvis måste inordnas primärt efter denna logik. Som med alla relationer, ser jag de kvalitativa aspekterna av de kontakter jag har på Twitter som självklart överordnade de kvantitativa.

En av de mest fascinerande sakerna med Twitter är just det platta formatet. Här handlar det inte om vilka som har tillträde till ”finrummen” på DN Debatt och SvD Brännpunkt. Varje läs- och skrivkunnig individ har en röst och kan interagera med vem som helst på någorlunda lika villkor. Yasmine el Rafie poängterar detta och söker balansera den hierarkiska bilden något:

Sen finns det folk som vill att man förmedlar att Twitter inte bara handlar om att vara fyndig och kvick och komma med de korta punchlinesen, utan att det handlar om ett demokratiskt samtal och det kan jag hålla med om – alla har en röst, oavsett om man är utrikesminister eller en småbarnsmamma nånstans.

Det är det som är den demokratiska sprängkraften.

Emanuel Karlsten är en av de medieprofiler som tydligast lyfter fram Twitter som en gemenskap mellan likasinnade. Så här skriver han t ex i sin blogg Tabloism 2.0:

Om vi ser Twitter som platsen där människor förenas i samtal utifrån intressen, och utifrån de samtal hittar personer som de ”borde vara vänner med” så skapar Twitters ”who to follow” exakt motsatsen. Ett fokus på att följa personer du redan känner till.

Urvalet innebär att jag föreslås följa några av de som blivit populärast i Sverige: TV-kändisar. De som har enorma mängder följare, bara för att de syns på tv. Det är egentligen min och mina vänners enda gemensamma nämnare med dessa personer – vi har sett dem på håll.

Här återfinns därför samme Alex Schulman och Annika Lantz som jag så medvetet undvikit för deras menlöst enkelriktade frökenur-twittrande. Här finns samma gamla tråkiga krönike-elit som är allt Twitter inte är.

Det är min övertygelse att betydligt fler kommer att intressera sig för Twitter när de upptäcker att här finns tillgång till massor av ”vanliga människor”, som exempelvis träffas för att utbyta recept via ämnen som #vegomiddag, peppar varandra med inspiration till stick- och virkprojekt via #twitterjunta, kommenterar den senaste matchen via #twittboll eller bara gillar att ”HÄNGA Å MYSA!”, som storkonsumenten @felmoftan uttryckte det så koncist.

Därför blir jag besviken när detta sociala perspektiv ständigt får stå tillbaka för den tradiga kändiskultur som Mårten Andersson, Alex Schulman, Annika Lantz m.fl. representerar.

Uppdatering: Mats Adamczak tipsade nyss om sitt inlägg där han beskriver några av de fördomar som hindrar människor från att utforska möjligheterna med sociala medier. Desto viktigare att lyfta fram goda exempel, som snarare överbryggar än förstärker dessa föreställningar.

Den transparenta trosrörelsen

Häromveckan talade jag med Mymlan om hur fascinerande det varit att följa Livets Ords Europakonferens via twittertaggen #ek10. Aldrig tidigare har en, för de flesta av oss, sluten frikyrkomiljö öppnats upp för samtal och diskussioner på det här sättet.

Bland twittrarna på #ek10 fanns en salig blandning av härligt frälsta troende, nyfikna sökare, skeptiska agnostiker och kritiska ateister. Under konferensveckan var #ek10 länge det mest diskuterade ämnet i den svenska Twitter-sfären, en status som mig veterligen ingen frikyrklig tillställning tidigare uppnått.

Det märktes att Livets Ord satsat på sin onlinenärvaro inför årets konferens. Samtliga möten sändes live på livetsordplay.se och varje dag publicerades ett Youtube-klipp med Ulf Ekman på hans blogg, med länkar via Twitter och Livets Ords Facebook-sida. På Facebook-sidan öppnades även ett diskussionsforum, där besökarna fick möjlighet att ställa frågor som sedan skulle besvaras i Livets Ords webbsändningar.

Livets Ord ska ha en eloge för sina satsningar. De vet hur man skapar uppmärksamhet för sin sak och använder effektivt digitala kanaler för att förmedla sitt budskap. Dessvärre lyckas de inte lika bra när det kommer till interaktion och tvåvägskommunikation, något jag belyst i tidigare inlägg.

I twitterflödet ställdes en rad kritiska frågor, inte minst om skojarpredikanten Benny Hinn, som bjudits in som huvudtalare till konferensen. Livets Ords egna twittrare, med presschefen Magnus Dahlberg och Vd:n Jonathan Ekman i spetsen, hade stundtals svårt att bemöta kritikerna på ett sakligt sätt och blev ibland onödigt defensiva i sina formuleringar.
Världen idags chefredaktör Felicia Svaeren beskyllde oss som framförde kritiken för att söka ”förstöra Ulf Ekmans möjligheter att vara en respekterad andlig ledare”.

Jag har ännu inte sett röken av något svar på de frågor jag ställde i Livets ords diskussionsforum på Facebook, och nu när konferensen är över har man helt sonika plockat bort det.

Kritiken mot Benny Hinn fick stort genomslag och efter lördagens predikan kände sig Ulf Ekman nödd att göra några tillrättalägganden i sin blogg. Där tar han bl a avstånd från Hinns gnosticistiska förkunnelse att människan ”är en ande som har en själ och bor i en kropp”, vilket naturligtvis är glädjande. Dessvärre nämner han inte med ett ord att just denna förkunnelse utgör en av grundpelarna i den s.k. ”framgångsteologin” som var förhärskande på Livets Ord åtminstone under 80- och 90-talet, med inspiration från amerikanska förkunnare som Lester Sumrall, Kenneth Hagin, Kenneth Copeland och John Osteen. Förhoppningsvis innebär Ulf Ekmans förändrade människosyn att han nu är beredd att ge läkaren och bibelläraren Sven Reichmann rätt i sin kritik mot Livets Ords undervisning i den mycket läsvärda boken ”Allt är inte Gud som glimmar” (se särskilt kapitel 2-3).

Transparens, öppenhet och dialog är ledord som ofta lyfts fram inom sociala medier. De digitala kanalerna ger företag och organisationer möjlighet att inte bara kommunicera sitt budskap, utan även ta del av – och inte minst delta i – de diskussioner som förs kring deras produkter och tjänster.

”Tyvärr” innebär öppenheten att inte bara hyllningar och lovord förs fram i ljuset. SJ och Com Hem är exempel på företag som fått utstå svidande kritik i sociala medier. Det är i sådana lägen som en organisations kommunikationsstrategi ställs inför sina svåraste utmaningar. Hur behåller man en öppen och trovärdig dialog med kundkretsen, utan att fastna i onödiga konflikter och flamewars som snarare skadar än stärker varumärket?

PR-experter som Paul Ronge brukar hävda att när man blir ifrågasatt och kritiserad, är den enda fungerande krishanteringen att göra offentlig avbön, pudla, be om ursäkt och dra lärdom av sina misstag. Ändå verkar detta sitta mycket långt inne hos många aktörer, även väletablerade sådana. Apples hantering av kritiken mot deras antennproblem utgör ett färskt exempel.

Den öppenhet som bloggar, Twitter och Facebook erbjuder ritar i grunden om spelplanen för marknadsföring och kommunikation. Idag kan man inte längre föra fram ett förenklat eller grundlöst budskap, och sedan räkna med att få stå oemotsagd. Allt som sägs och utlovas granskas och kommenteras av mottagarna och lika enkelt som det är att predika budskapet, är det att bemöta och kritisera detsamma.

En modern kommunikationsstrategi kan inte bara uppehålla sig kring konsten att föra ut ett budskap till massorna – den måste också innehålla strategier för hur man bemöter kritik och upprättar trovärdighet och långvariga relationer med målgruppen.