Konsten att #varablatte

Via @damonrasti och @yasmineelrafie fick jag den här länken till en artikel i Sundsvalls lokaltidning Dagbladet. Där berättas hur en flyktingpojke från ett afrikanskt land utsågs av de övriga eleverna att spela slav i ett ”rollspel om slaveriet” som skolan anordnade.

Först skrev klasskamraterna ”neger är lika med slav” på tavlan.
Sedan tvingades den afrikanske flyktingen att spela slav i ett fullständigt havererat rollspel.
Flyktingen kände sig provocerad och hamnade i slagsmål med den elev som utsett honom till slav.
Nu döms den afrikanske flyktingpojken – för misshandel.

Berättelsen berör mig extra mycket eftersom den utspelar sig i min födelsestad Sundsvall. Någonstans hade jag hoppats att utvecklingen kommit längre sedan jag flyttade därifrån för tjugo år sedan. Jag är ingen våldsförespråkare, men har full förståelse för att det brast hos den utsatta pojken. Skolan orsakade situationen genom sin erbarmligt klantiga hantering. Att den misshandlade killens mamma valde att polisanmäla förvärrade saken ytterligare, som jag ser det. När jag läser rektorns uttalanden att ”Pojkarna har rett ut det här och de är överens i dag” och att ”båda pojkarna är ångerfulla” finner jag ingen tillstymmelse till upprättelse för den utsatte flyktingen. Även Aftonbladet och Dagens Nyheter berättar om händelsen.

Förmodligen vill de här grabbarna glömma hela skiten och gå vidare, men jag kan inte låta bli att leka med tanken på vad som skulle hända om man belönade den utsatta pojken med ett pris för att han vågat stå upp för sig själv och slå tillbaka, på liknande sätt som den mobbade Casey Heynes gjorde med sina antagonister. Nima Dervish tycker att Casey gjorde rätt. Linus Fremin att han gjorde fel.

Själv växte jag upp i ett kritvitt medelklassområde som den ena av två elever på hela skolan med ”afrikanska gener”, vilket var allt annat än enkelt. Jag och ”Neger-Karin”, som hon kallades, undvek varandra så effektivt det bara gick. Blotta anblicken av någon annan med mörk hy och krulligt hår skar i kroppen som en påminnelse om att ”jag är annorlunda”. Att skapa en gemensam #blattetweetup för att diskutera utanförskap och mångfald fanns inte ens på kartan.

Jag hamnade sällan i några fysiska handgemäng, eftersom jag tidigt utvecklade en förmåga att slänga käft och hitta dräpande comebacks på de tillmälen som haglade (laktritstomte, dieseltrasa, Kunta Kinte, negerboll, mikrofonskalle, kommit-ut-ur-fel-hål etc. etc). Mitt annorlundaskap var så tydligt och självklart att det inte gick att diskutera. Det bara fanns där. Och skulle hanteras – av mig.

Idag när jag läste Dagbladets artikel kom jag att tänka på en episod från mellanstadiet när jag faktiskt blev fysiskt utsatt på grund av min hudfärg. Jojje var en ökänd bråkstake från Nacksta som hade ryktet om sig att spöa upp den som råkade komma för nära. Han var några år äldre än vi, hade träskor och jeansjacka och hängde ofta i rökrutan på skolgården.

Under en lunchrast såg vi Jojje och hans gäng passera på gatan nedanför skolfönstret på fjärde våningen. Jag och en handfull klasskompisar blev kaxiga, kände oss skyddade av skolbyggnaden och passade på att banka på fönstret och göra gester och grimaser. När Jojje fick syn på mig i fönstret med uppsträckt långfinger gick det en säkring för honom.

– Negern gjorde fingret åt mej!

Gänget fimpade sina cigarretter och sprang mot skolans entré. Nu blev det fart på oss. Alla hade uppfattat vem som var målet för den kommande attacken. Jag fick gömma mig längst in i korridoren, medan mina klasskamrater låste dörren ut till trapphuset. Jag kände mej ganska trygg, eftersom mina klasskompisar fanns där för mig.

Tyvärr var inte alla på min sida. Några grabbar i klassen låste upp dörren på Jojjes order och i nästa sekund hade han hittat mig där jag satt i fönsternischen. Han var ursinnig och skallade mig så att mitt huvud studsade bakåt och krossade fönsterrutan. Det var min smala lycka. Jojje blev skrämd av kraschen och glasskärvorna som yrde och försvann lika snabbt som han hade dykt upp.

Den fråga som dröjde sig kvar hos mig efter den här händelsen var: Varför just jag? Vi var ju flera elever som hade spelat kaxiga inför de äldre grabbarna. Ändå var det min medverkan som fick dem att tända till och bara jag som blev skallad.

Många tyckte säkert att jag fick skylla mig själv som muckade med en av de mest notoriska bråkstakarna, men det som dröjde sig kvar hos mig var sveket från dem som släppte in Jojje i korridoren så att han kunde skalla mej. Nånstans kände jag att de innerst inne tyckte att jag hade förtjänat en uppsträckning. Negrer måste ju trots allt veta sin plats.

Google goes Ghetto?

Jag blev precis tipsad av Stefan Malmesjö om följande tweet från Tara Moshizi:

Nyfiken som jag är, gick jag snällt in på Google Translate, och till min fasa kom följande översättningsförslag upp:

Det finska alternativet är inte mycket bättre (med mina begränsade språkkunskaper utläser jag det som ”stadsdel för svarta” :

Enligt Wikipedia har termen ”township” ärvt sina rasistiska konnotationer från Apartheidtidens Sydafrika. Är det månne en sydafrikansk översättningsbyrå som ligger bakom denna översättningsmiss?

Det hela påminner om Microsofts ”Monkey bar”-fadäs, som snabbt resulterade i en tämligen ovanlig buggfix.

If you search on the words monkey bars, a series of images are displayed, including an African American couple posing on playground equipment.

In addition to 18 other word associations, this image was unfortunately assigned the words ”monkey bars,” which refers to the playground equipment that is visible in the image.

Microsoft has moved to resolve these issues by making available a new software tool, which can remove the association that does not accurately address the image or that can be viewed as inappropriate or insulting.

Googles ”översättningsmiss” känns ärligt talat snäppet allvarligare.

Uppdatering: Tor Billgren redogör i ett inslag ur Sveriges Radios OBS för de komplicerade omständigheterna kring Sydafrikas försök att städa undan kontroversiella gatunamn i Sydafrika.