Legalize it?

Med anledning av justitiekansler Anna Skarheds nyligen publicerade utredning av sexköpslagen och f.d. arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorins påstådda sexköp, har diskussionen om sexköpslagens vara eller icke åter blossat upp – så även på Twitter.

Det märkliga är att legaliseringsförespråkarna tycks övertygade om att det är kriminaliseringen av sexköp i sig som stigmatiserar sexsäljarna. Fredrik Federley skriver t ex att

horstigmat har blivit värre sen lagen. No doubt. O vad är poängen med att förbjuda vuxna fria människors sexutövande?

Jag vet inte vad han grundar dessa påståenden på. Mig veterligen har horstigmat en mångtusenårig tradition, och trots att vi har långt kvar till ett jämlikt samhälle, har kvinnors situation förbättrats väsentligt bara under de senaste 30-40 åren. I vårt samhälle betraktas exempelvis inte en kvinna som väljer att lämna hemmet utan sin mans tillåtelse som lösaktig.

Det är mej främmande att fördöma jämlika människors sätt att umgås sexuellt, så länge det sker på ett frivilligt och ömsesidigt sätt. Det finns mycket som talar mot att sexköp kvalar in i den beskrivningen. Den sexuella ”preferensen” att utnyttja andra som är i beroendeställning, som t ex barn, anställda och sexsäljare bör varken respekteras eller främjas i ett rättssamhälle.

Visst finns det ibland moralistiska undertoner i argumentationen mot sexhandel. Man kan höra uttryck som ”ingen kvinna vill utöva sex på det här sättet” etc. Det är dock inte i slirandet mot moralism som det stora problemet finns.

Det jag inte begriper är vad sexköpsförespråkarna vill uppnå med sin kampanj. Det finns en liten minoritet drogliberaler som vill släppa knarket fritt – mestadels bestående av drogkonsumenter som vill kunna köpa knark på Konsum utan att behöva tänka på konsekvenserna. Om sexköpslobbyns företrädare främst bestod av kåta torskar som slogs för ”rätten” att köpa sexuella tjänster av män, kvinnor, barn och getter utan att behöva ta hänsyn till konsekvenserna, hade jag förstått det hela bättre.

Nu är det en talkör av förmenta ”liberaler”, som av någon anledning ställer sig på förövarnas sida och påstår att man bäst bekämpar övergrepp och trafficking, genom att göra det så enkelt och smidigt som möjligt att ge män (för de allra flesta sexköpare är män) tillgång till sexuella betaltjänster på en fri och öppen marknad.

Vem som tar ansvar för ”leverantörernas” (oftast kvinnor) hälsa, frihet och välmående i processen har jag inte lyckats lista ut.

Jag är tacksam att jämställdhetsminister Nyamko Sabuni har en förvånansvärt klar syn på kopplingen mellan prostitution och trafficking. Problemet ligger hos köparna. Det är deras efterfrågan som skapar förutsättningar för sexhandeln och de övergrepp som begås i dess kölvatten. Därför bör det vara både moraliskt förkastligt och juridiskt brottsligt att efterfråga sex mot betalning.

Hur svårt kan det vara?

Uppdatering: Johanna påpekar en viktig liberal princip i sin kommentar nedan:

Riktig liberalism tar hänsyn till att min frihet inte får vara någon annans ofrihet

Jenny Maria Nilsson formulerar det hela så här:

Mitt moraliska system slår till obönhörligt så fort man kränker ngns gräns eller skadar.
Jag är ett stort fan av Mills skadeprincip. Samhället viktigaste uppgift är att förhindra folk att skada varandra.
Ingen har ngn rätt till sina preferenser om de innebär skada för en medmänniska.

Uppdatering 2: Jag hoppar över att bemöta de känsloargument och mer eller mindre påhittade statistiska uppgifter som förekommer i kommentarsfältet nedan. Istället försöker jag en sista gång förtydliga min ståndpunkt:

Jag förespråkar inte heterosexuell monogami inom ramen för äktenskapet (en samlevnadsform som verkligen har visat sig vara tämligen problematisk). Från mitt perspektiv handlar det om att jämlikt sex innebär respekt för sina sexpartners intressen och behov. Det är just denna respekt som förhandlas bort genom pengatransaktioner vid sexköp. Om man respekterar sin partner, varför betala? Att tro att sexköpare på en fri och öppen marknad ska ta ansvar för sina leverantörers väl och ve är i bästa fall naivt, i värsta fall cyniskt.

Uppdatering 3: Här besvarar Niklas Hellgren era kommentarer på ett alldeles förträffligt sätt.

Uppdatering 4: Gudrun gör det igen – bemöter Isabelle Ståhl med sakargument, belyser problematiken ytterligare och kräver att personer i prostitution betraktas som brottsoffer.

Annonser