Vilken etnicitet har svenskar egentligen?

Marika Carlsson - "En negers uppväxt"

Häromdagen inledde Emanuel Karlsten en intressant diskussion om begreppet ”etniska svenskar”; ni vet den där grodan som statsminister Reinfeldt kläckte ur sig förra sommaren och som väckte kritik från alla håll och kanter utom – naturligtvis – Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna?

Frågan gäller huruvida begreppet ”etniska svenskar” är problematiskt i sig, eller om det främst är sättet Reinfeldt använde det på som bör kritiseras.

Vad är etnicitet för något?

Etnicitetsbegreppet debatteras och utvecklas ständigt och har över tid tillskrivits nya och kompletterande innebörder. Avsikten har från början varit att röra sig bort från tidigare etnocentriska beskrivningar av ”stammar” och ”folkslag” med homogena, beständiga och av naturen givna egenskaper. Inte minst utgör övergången från ett essentialistiskt till ett konstruktivistiskt perspektiv på etnicitet en viktig milstolpe i denna utveckling.

”Medan begreppet essentialism framställer etnicitet som någonting bestående som man mer eller mindre föds med eller föds i (en slags färdig produkt) är det enligt konstruktivismen något som skapas och omskapas i socialt liv, någonting som byggs och konstrueras beroende på möten och omständigheter.”
Wikipedia: Socialkonstruktivism

Ur ett socialkonstruktivistiskt perspektiv beskriver kategorier som kön, ras och etnicitet snarare hur vi uppfattar och förhåller oss till varandra, än vilka grundläggande egenskaper vi har. Nutidens antropologer har lämnat synen på etnicitet som något medfött, statiskt och oföränderligt bakom sig och talar istället ofta om etnicitet som en aspekt av relationen mellan en minoritetsgrupp och samhällsmajoriteten. Med detta synsätt blir det särskilt vanskligt att tala om majoritetsbefolkningens etnicitet.

Så här skriver Nordiska muséet om etnicitet på sin webbplats om nationella minoriteter:

Etnicitet används idag för att beskriva tillhörighet till en grupp som definierar sig som skild från andra vad gäller ursprung och kultur. Ursprung kan syfta på släktskap, historia eller geografisk härkomst

Här görs också skillnad på etnicitet och etnisk identitet:

Etnisk identitet betyder att en person menar sig tillhöra en folkgrupp och i större eller mindre utsträckning sympatiserar med dess kulturella normer och uttryck. Men den etniska tillhörigheten är sällan en persons enda identitet, lika lite som en språklig eller religiös. Andra saker som kan påverka är till exempel kön, klass, sexualitet, ålder och bostadsort.

Hur en person själv uppfattar sin etniska tillhörighet är alltså centralt för den etniska identiteten. Det handlar inte om att klistra etiketter på varandra, utan att beskriva olika gruppers relationer sinsemellan.

Hur och om en person uttrycker sin etniska identitet kan variera. Beroende på sammanhanget kan etnisk identitet vara något ointressant, viktigt eller farligt.

Här blir det särskilt spännande! Alla har tydligen inte samma behov av att formulera en etnisk identitet och kontexten avgör vilka konsekvenser denna identitetsbildning medför.

Maktperspektivet

Som jag ser det är maktperspektivet avgörande för att förstå konsekvenserna av etnisk identitetsbildning. Odlandet av en etnisk gemenskap kan både stärka personer i utsatta minoritetsgrupper och bidra till att reproducera stereotypa och diskriminerande fördomar om gruppen och dess medlemmar.

Kritiker av etnicitetsbegreppet, som författarna Qaisar Mahmood och Lena Andersson brukar skjuta in sig på essentialistiskt präglade idéer om etniska gruppers inneboende egenskaper. De för båda ett resonemang som går ut på att i konsekvensens namn avskaffa etniciteten som identitetsbärare och därigenom komma till rätta med stereotypisering och diskriminering.

Jag tror att det kan vara att gå lite väl långt. Den etniska identiteten fyller olika funktioner för olika grupper, beroende på deras status i samhället. För en utsatt minoritet kan etnicitetsbegreppet användas som verktyg för att synliggöra och beskriva gruppens relation till majoriteten. Människor som dagligen diskrimineras och underordnas i samhället kan finna stöd och driva krav på lika möjligheter inom ramen för en etnisk grupptillhörighet.

Men om samer, kurder och romer får odla sin gemenskap måste väl också ”riktiga svenskar” få göra det, kanske någon tänker?

Här måste vi ställa oss frågan vem som gynnas av en ”etnisk svensk” identitet, en som exkluderar alla som inte har ”svenskt påbrå” sedan (hur många?) generationer tillbaka, och därtill inte anses dela ”svenska värderingar och traditioner” etc.

I en debatt med Jimmie Åkesson 2010 uttryckte statsministern följande kritik mot Sverigedemokraternas strävan att definiera vilka som är ”svenskar” och inte:

”Det blir så väldigt många som känner sig svenska som helt plötsligt får höra att de inte är det. Det blir märkligt om man försöker definiera det”

Vem har behov av en etnisk identitet med etiketten ”svensk”? Vad är det för gruppgemenskap som behöver stärkas genom införandet av begreppet ”etnisk svensk”? Vilken maktrelation är denna etnicitet tänkt att synliggöra? Vilka konsekvenser får den för de svenskar som inte platsar?

Alla etniska grupperingar verkar exkluderande. Om gruppen består av en privilegierad majoritet leder exkluderingen också till ojämlikhet, diskriminering och utanförskap. Onödiga barriärer skapas som utestänger många grupper från den svenska gemenskapen.

Idéer om blodsband och geografisk koncentration som avgränsningar för gemenskap leder ofrånkomligen till ökad segregation och spelar det kulturrasistiska projektet att ”Bevara Sverige svenskt” i händerna. Idén om ett ursprungsfolk som genom generationer varit bärare av hemlandets kultur och särart springer ur den nationalromantiska blod och jord-tanken som kom att bidra till den ideologiska basen för nazitysklands folkmord.

I de fall man önskar beskriva de privilegierade svenskarnas överordnade maktrelation till minoritetsgrupper kommer man hyfsat långt med kategorierna ”vit”, ”heterosexuell”, ”medelklass” och ”man”.

Flickr: venstredk
Vem är egentligen ”etnisk svensk”?

Vi får snabbt problem när vi ska försöka definiera ”svensk etnicitet”. Hur många generationer av inrikes födda förfäder måste en person ha bakom sig för att uppfattas som ”etnisk svensk”? Samerna utgör Sveriges urfolk – innebär det att de automatiskt räknas som ”etniska svenskar”? Vilka räknas som samer, förresten? Inte ens en relativt sammanhållen minoritet som just samerna låter sig enkelt avgränsas. Hur är det tänkt att gränsdragningen mellan ”etniska svenskar” och ”icke-etniska(?) svenskar” ska genomföras?

Som alternativ till den splittrande uppdelningen i olika etniska identiteter förespråkar Qaisar Mahmood en svensk nationell gemenskap, öppen för alla som önskar vara med och utforma den.

Det är därför hög tid att vi en gång för alla förpassar det essentialistiska tankesättet till den historiska soptippen, och i stället bejakar framväxten av en nationalism som förenar alla i samhället, oavsett om man hälsar på varandra genom att skaka hand eller genom att lägga handen på hjärtat. Det första steget är att ifrågasätta etniska gemenskaper, som alla bygger på idéer om arv, blod, gemensam historia och synen på kultur som något statiskt och homogent.

Ur ett antirasistiskt perspektiv ter det sig betydligt mer fruktbart att arbeta för en öppen, inkluderande och dynamisk nationell gemenskap av svenskar med olika etniciteter och hudfärger, än att söka definiera vem som är ”etnisk svensk” och inte.

Svaret på frågan vilken etnicitet svenskar egentligen har är ”alla möjliga” eller ”ingen särskild”. För somliga är den etniska grupptillhörigheten viktig i kampen för minoriteters likaberättigande. För andra finns det små eller inga vinster med att odla en etnisk identitet.

Uppdatering:

Via Twitter gjorde @EnokAnnan mig uppmärksam på att Reinfeldt faktiskt blivit en aning felciterad. Nyhetsguiden i P3 gjorde sitt bästa för att reda ut begreppen:

Det korrekta citatet lyder ”Om vi tittar på etniskt födda svenskar mitt i livet, har vi mycket låg arbetslöshet…”

Det är alltså inte självklart att Reinfeldt anammat SD:s vokabulär. Det kan också röra sig om en ren felsägning.

Språkrådet säger:

”Etnisk svensk har dykt upp på senare tid som motsatsord till person med invandrarbakgrund. I båda fallen kan man fråga sig hur långt tillbaka i tiden man ska gå. Det är alltid svårt och känsligt att kategorisera folk på det sättet.”

Så här uttalar sig Anders Neergaard (AN), docent i sociologi vid Linköpings universitet apropå begreppet ”etnisk svensk” när Sveriges radio (SR) intervjuar honom:

SR: Vad menar man när man säger ”etnisk svensk”?

AR: Det beror på vilket sätt man själv förstår etnicitet. Den klassiska förståelsen av etnicitet är etnicitet som en kärnegenskap, nån kvalitet inom en grupp människor…

SR: Och den andra definitionen…

AN: …handlar om att etnicitet är någonting som vi tillsammans tillskriver varandra…

SR: Tycker du att det går att definiera ordet ”etnisk svensk”?

AN: Nej, jag tror inte att vi kan definiera det på ett sådant sätt så att vi alla är överens om det, men jag tror att många av oss kan definiera ”etnisk svensk”, men det är vissa människor som har makt som kan få den betydelsen att gälla i olika sammanhang.”

Behöver alla en pappa?

Om några veckor besöker jag Malmö för att delta i Media Evolutions The Conference – ett evenemang jag ser fram emot med stor förväntan.

Mitt besök i Malmö ger mej också möjlighet att träffa min pappa för första gången på över åtta år – och kanske den sista någonsin. Min pappa är 88 år gammal och tiden är knapp. Ändå tvekar jag inför att kontakta honom. Vi har en lång och smärtsam historia bakom oss. På ett sätt känner jag mig redan färdig med honom. Här följer en text jag skrev förra sommaren på temat ”Förlåtelse”. Du som orkar får gärna läsa den och hjälpa mej att resonera kring frågan: Ska jag ta tillfället att träffa min pappa en sista gång, eller inte?

Min pappa kom från Guyana till Sverige via London, där han var flygmekaniker under Andra världskriget. Han hade hunnit gifta sig och skaffa barn i England, och reste vidare till Sverige ”på Guds befallning”. Herren hade utsett honom till apostel – och nu skulle han bygga Guds Rike i Sverige, ”som Abraham”.

Jag brukar säga att jag blev till under ”ett bönemöte som spårade ur”. Min mamma var nyskild och olycklig och drogs till en församling i Härnösand som min pappa hade startat. Han var 50 och hon var 43 när jag föddes. Han var fortfarande gift och hans sjuttonåriga dotter bröt kontakten med honom när det kom fram att han väntade barn med min mamma.

Mina föräldrar levde aldrig tillsammans. Min pappa ville att mamma skulle säga upp sin fasta anställning och följa med honom på predikoturné. Hon vägrade. Hon hade redan försörjt honom med vad som blev kvar av hennes blygsamma inkomst. Utan den skulle hon varken ha råd med mat eller kläder. Därför tackade hon vänligt men bestämt nej till ”erbjudandet”.

Det kan ha varit det viktigaste beslut min mamma någonsin fattat – att låta ”Guds smorde profet” följa ”Herrens ledning” på egen hand. Ibland tänker jag att jag inte hade levt idag om jag hade blivit tvingad att växa upp tillsammans med honom.

Min pappa är grandios. Gud talar i klartext till honom som till ingen annan människa, och hans omgivning finns till för att bekräfta hans ego och underkasta sig de ”visdomar” han delger dem.

Mitt tidigaste minne av pappa är när jag var sju och han kom och hälsade på mamma, förmodligen för att han hade slut på pengar. Kanske stannade han i en vecka, kanske längre. Det enda jag minns är att han inte ville umgås med mig överhuvudtaget. Han satt för det mesta inlåst på mitt rum (som han fick låna) och spelade gitarr.

Pappa ringde min mamma en eller två gånger om året. Ofta när han var ensam och pank, gissar jag. Han ville aldrig tala med mig, så jag fick tjuvlyssna i luren för att höra hans röst.

När jag var sexton ringde min pappa och för första gången frågade han efter mig. Det var hans nya fru som hade ”tvingat” honom att göra detta, skulle det visa sig. Hon tyckte att det var så tragiskt att han hade förlorat kontakten med båda sina barn.

Mina förväntningar var långt ifrån överdrivna när jag åkte och hälsade på dem i Uppsala. Jag hoppades inte att han skulle kunna bli en riktig pappa. Jag visste inte ens vad det är. Jag hoppades bara att han skulle se mig och erkänna att jag var hans barn. Min dröm var att han skulle hålla mig om axlarna och stolt säga inför sina vänner ”det här är min grabb”.

Tyvärr visade det sig att pappa var mer intresserad av att beklaga sig över hur otroligt synd det var om honom, och hur alla människor hade vänt honom ryggen när jag kom in i bilden. Hans liv hade varit fantastiskt och framgångsrikt ”ända tills du blev till”, sa han. ”Det var aldrig meningen att du skulle födas”… Jag gjorde mitt bästa för att lära känna honom. Hälsade på regelbundet och försökte förstå vem han var och hur jag skulle nå fram till honom. Han kunde skälla för de mest triviala saker – som när jag en gång tog koncentrerad saft ur kylen, hällde upp i ett glas och spädde med vatten.

– Titta på dig själv, vilken självupptagen människa du är!

– Förlåt, jag trodde att jag fick ta saft ur kylen.

– Ja, men det kanske finns fler som är törstiga!

– Okej, ska jag göra ett glas till dig?

– Nej, jag vill inte ha. Men om du hade brytt dig om andra, och inte bara dig själv, hade du ställt en tillbringare med färdig saft i kylen, så att vi andra kan ta när vi blir törstiga.

– Men blir inte saften förstörd, och börjar smaka konstigt, om man ställer färdigblandad saft i kylen?

– Där ser du, hur självisk du är. Din mamma har inte lärt dig någonting om hur man ser till andra människors behov.

När min pappa och hans fru hade gäster, fick jag gömma mig i gästrummet och vara knäpptyst. Han ville nämligen inte berätta för sina vänner att jag fanns. ”Du får inte berätta det för någon”. Det gjorde jag ändå. Då skakade de på huvudet och sa ”Varför säger du så? Han har ju inga barn.”

Pappa tog för vana att dra sin tragiska livshistoria varje gång jag hälsade på. En historia där han drabbats av illvilliga människor och allsköns olyckor, varav jag tycktes vara den största. Vid ett tillfälle avbröt hans fru honom med orden ”men man kan ju inte skylla allt på ett litet barn. Barn är oskyldiga”. Jag blev oerhört lättad av att hon orkade protestera. Pappa bara stirrade på henne, som att han inte förstod vad hon talade om.

Hur jag än ansträngde mig för att duga i min pappas ögon, lyckades jag aldrig leva upp till hans förväntningar. Han hittade ständigt nya anledningar att bli upprörd och besviken på mig.

Till slut gav jag upp och insåg att han aldrig kommer att se mig och att han aldrig kommer att förlåta mig för att jag tog mig friheten att födas.

Jag förstår idag att min pappa jagas av sin egen skuld. Varje gång han ser mig blir han påmind om hur han svikit sin familj, sin fru och dotter, min mamma… och mig. Det blir för mycket för honom att bära, och istället vänder han ilskan utåt. Det är inte mitt fel. Ändå blir det det när vi möts.

Jag har inte förlåtit min pappa. Jag har inte hittat något sätt jag kan göra det på utan att förlora respekten för mig själv. Jag finns, trots allt. Och jag behöver honom inte längre. Han är donatorn. Jag är min egen.

Uppdatering: Eftersom temat förlåtelse kom upp i några twitterdiskussioner, vill jag komplettera med den här intervjun i Dagens Nyheter med Teol. Dr. Ann Heberlein i samband med presentationen av hennes avhandling Kränkningar och förlåtelse. Hon resonerar kring när förlåtelse är möjlig och inte:

– Förlåtelse handlar om att söka ett svar på frågorna: Vill jag, kan jag och bör jag förlåta?

Även om svaren på dessa frågor är individuella så tror Ann Heberlein att det finns gemensamma drag i förlåtelsearbetet. Särskilt när de gäller de känslor som rörs upp. Och dessa känslor bör man ta hänsyn till när man bestämmer om man ska förlåta.

Först blir vi arga, frustrerade och sorgsna. Vi känner oss mindre värda och skamsna, och kanske tycker vi att vi har skuld i det som hänt. Sedan kommer insikten om att det inträffade faktiskt var fel. Den insikten är nödvändig för att vi ska kunna förlåta.

– Därför är det inte så dåligt att vara bitter som många hävdar. Bitterhet kan vara en sund reaktion på att någon har ifrågasatt min självrespekt och mitt människovärde, säger Ann Heberlein.

 

– Bitterheten måste också vara riktad mot handlingen, inte karaktärisera hela personligheten. Fastnar man i ältande och ofta tänker på hämnd så är man inte fri från förövaren.

Om bitterhet kan vara en sund reaktion, så bör man se upp med att förlåta om man känner skam och skuld. Många som misshandlas av sin partner eller blir våldtagna skäms och undrar om de inte var lite skyldiga trots allt. Förlåter man i det läget befäster man känslan av underlägsenhet och brist på värde. Det finns också en risk att man förlåter för att man inte har något annat val.

– Förlåtelse hör bara hemma i relationer där båda har samma makt att lämna den andre. Vart ska till exempel ett barn som misshandlas av sina föräldrar ta vägen?