Vardagsrasism och privilegiet att vara omedveten

samisk-flagga

Nästa vecka försvarar psykologen Lotta Omma sin avhandling Ung same i Sverige- Livsvillkor, självvärdering och hälsa vid Umeå universitet. Avhandlingen visar att hälften av de tillfrågade unga samerna i åldern 13-28 år bär på erfarenheter av etnisk diskriminering.

Ungdomarna upplever en i mycket hög grad utsatt situation på grund av etnisk diskriminering och för att de ofta måste försvara och förklara sin existens som samer. Ungdomarna beskriver att okunskapen är stor hos svenskar i allmänhet och trots goda intentioner i läroplanen får de inte lära sig att samerna är ett urfolk i Sverige.

Etnisk diskriminering vardag för unga samer (pressmeddelande från Umeå universitet)

Bland svaren finns berättelser om unga som fått sten kastat på sig, blivit spottade på och slagna för att de pratar samiska. 41 procent svarade att de blivit kallade lappjävel. Någon skriver att en lärare sagt att elevens lathet och problem med matte berodde på det samiska ursprunget. En annan skriver att vissa lärare beter som om samer inte finns.

Ungdomarna blir mer utsatta ju tydligare samisk identitet de har:
– Det innebär att renskötargruppen och de som talar samiska hade mest erfarenhet av etnisk diskriminering, säger Lotta Omma.

Unga samer hånas och kränks (P3 Nyheter)

I sin utredning Främlingsfienden inom oss pekar Bengt Westerberg på att vardagsrasism utgör det största hotet mot utsatta grupper:

Utredningens titel, ”Främlingsfienden inom oss”, motiveras av att det stora hotet mot utsatta grupper inte är de extrema grupperna utan de många människorna. Även i dag gör sig många skyldiga till olika former av vardagsrasism. Med fel signaler från ledande politiker kan den snabbt växa till svårare former av främlingsfientlighet. Historiska erfarenheter från såväl andra länder som Sverige är varnande exempel. Arbetet mot mer brutala former av främlingsfientlighet måste börja med den främlingsfientlighet som finns i vardagen. Vi måste börja med oss själva.

Ibland får jag en känsla av att många svenskar tror att Sverigedemokraterna och enstaka nazister utgör det enda rasistiska hotet i vårt land. I själva verket är rasismen närvarande överallt i vardagen; på skolor, arbetsplatser och i bostadsområden. Först när vi blir medvetna om vår egen position i samhället och hur vi själva bidrar till att upprätthålla rasistiska maktstrukturer, kan vi bidra till att på allvar bekämpa rasism och diskriminering.

Den som tillhör samhällsnormen (vit/heterosexuell/medelklass/man) har också förmånen att vara tämligen omedveten om sin egen privilegierade maktställning. Så länge samhället och dess värderingar är anpassade efter den grupp jag själv tillhör, måste jag anstränga mig desto mer för att söka förstå och sätta mig in i minoriteters erfarenheter och livssituation. Därför tillkommer ett särskilt stort ansvar att visa lyhördhet och ödmjukhet inför andra gruppers villkor Med stor makt tillkommer också stort ansvar, som ”Spider Man” uttrycker det.

I have the privilege of being totally unaware of my own privilege

Tyvärr reagerar många instinktivt defensivt när frågor om deras egen medverkan till rasistiska och diskriminerande strukturer dyker upp. Vi har alltid lättare att förlägga problemet hos någon annan än oss själva. Den som avslöjar och ifrågasätter vardagsrasism bemöts därför inte sällan av en störtflod av defensiva och upprörda motangrepp.

Nedanstående kommentarer till en nidbild som lades upp på Instagram häromdagen belyser flera av de metoder som återkommande används när människor väljer att gå i försvar istället för att ta till sig av kritiken.

”Jag hade inte för avsikt att uttrycka mig rasistiskt och därför finns det inget problem med att jag gjorde det!” Ofta bygger vardagsrasism på omedvetna fördomar. En ond avsikt är inte avgörande för att särbehandlingen ska få negativa konsekvenser för den drabbade.

”Det här är bara humor – man kan skämta om allt!” Humor och rasism är inte varandras motsatser. Tvärtom utgör den politiska satiren en viktig faktor i spridandet av åsikter och värderingar. Humor med rasistiska inslag sprider rasistiska värderingar, helt enkelt.

”Jag tycker inte att det här är rasistiskt!” Det är inte automatiskt upp till den privilegierade gruppen att avgöra vad som är rasistiskt och inte. Endast genom att lyssna till andras erfarenheter kan den som själv inte drabbas av vardagsrasismen skapa sig en förståelse för dess uttryck och konsekvenser.

white-privilege

”Snart får man inte säga någonting alls i det här landet!” Det handlar inte om rätten att yttra sig, utan om att ta ansvar för konsekvenserna av sina yttranden. Den som uttrycker sig rasisiskt bidrar till förtryck och diskriminering.

”Jag känner en same som inte tar illa upp av det här skämtet – alltså är det inte problematiskt!” Rasistiska stereotyper handlar om maktutövning. De uttrycker den ”normales” rätt att definiera ”den andre” som annorlunda, exotisk och ibland mindre värd. Att enstaka individer inte tar illa upp av en nidbild eliminerar inte problemet. Anekdotisk bevisföring är inte ett giltigt argument i någon debatt.

”När du utpekar mig som vit heterosexuell man gör du dig skyldig till en förminskande generalisering!” Att belysa att en person har privilegier baserade på sin vithet eller könstillhörighet är inte samma sak som att påstå att alla människor som tillhör en viss grupp har samma egenskaper. Även vita heterosexuella cismän kan lära sig att tänka normkritiskt och visa lyhördhet för andra gruppers erfarenheter.

”Jag känner mig kränkt av att bli utpekad som rasist!” Om en person råkar ge uttryck för en rasistisk fördom eller stereotyp baserat på omedvetenhet och okunskap, innebär detta inte automatiskt att hen är rasist. Om samma person framhärdar sin rätt att uttrycka sig rasistiskt efter att ha blivit upplyst om det rasistiska innehållet, blir situationen en annan. Den som inte vill stämplas som rasist bör vara beredd att ändra sitt beteende. Den som medvetet uttrycker sig rasistiskt uppfattas nämligen av omgivningen som – rasist.

grapoluponape instagram

I en kommentar till en annan bild refererar grapoluponape till ovanstående diskussion som ”hatet från unibrowmaffian”:

higge79-instagram

Istället för att ta bort nidbilden laddar grapoluponape upp en ny bild ett par dagar senare, och häcklandet fortsätter även i det kommentarsfältet:

grapoluponape-klyftor-instagram

Uppdatering:

Jag medverkar i ett kort inslag i det samiskspråkiga nyhetsprogrammet Ođđasat om samefientliga kommentarer på internet:

Relaterat:

Några tankar om #maktordning

Från enfald till mångfald

Vad är problemet med etniska stereotyper som ”romskt utseende”?

Annonser

Vilken etnicitet har svenskar egentligen?

Marika Carlsson - "En negers uppväxt"

Häromdagen inledde Emanuel Karlsten en intressant diskussion om begreppet ”etniska svenskar”; ni vet den där grodan som statsminister Reinfeldt kläckte ur sig förra sommaren och som väckte kritik från alla håll och kanter utom – naturligtvis – Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna?

Frågan gäller huruvida begreppet ”etniska svenskar” är problematiskt i sig, eller om det främst är sättet Reinfeldt använde det på som bör kritiseras.

Vad är etnicitet för något?

Etnicitetsbegreppet debatteras och utvecklas ständigt och har över tid tillskrivits nya och kompletterande innebörder. Avsikten har från början varit att röra sig bort från tidigare etnocentriska beskrivningar av ”stammar” och ”folkslag” med homogena, beständiga och av naturen givna egenskaper. Inte minst utgör övergången från ett essentialistiskt till ett konstruktivistiskt perspektiv på etnicitet en viktig milstolpe i denna utveckling.

”Medan begreppet essentialism framställer etnicitet som någonting bestående som man mer eller mindre föds med eller föds i (en slags färdig produkt) är det enligt konstruktivismen något som skapas och omskapas i socialt liv, någonting som byggs och konstrueras beroende på möten och omständigheter.”
Wikipedia: Socialkonstruktivism

Ur ett socialkonstruktivistiskt perspektiv beskriver kategorier som kön, ras och etnicitet snarare hur vi uppfattar och förhåller oss till varandra, än vilka grundläggande egenskaper vi har. Nutidens antropologer har lämnat synen på etnicitet som något medfött, statiskt och oföränderligt bakom sig och talar istället ofta om etnicitet som en aspekt av relationen mellan en minoritetsgrupp och samhällsmajoriteten. Med detta synsätt blir det särskilt vanskligt att tala om majoritetsbefolkningens etnicitet.

Så här skriver Nordiska muséet om etnicitet på sin webbplats om nationella minoriteter:

Etnicitet används idag för att beskriva tillhörighet till en grupp som definierar sig som skild från andra vad gäller ursprung och kultur. Ursprung kan syfta på släktskap, historia eller geografisk härkomst

Här görs också skillnad på etnicitet och etnisk identitet:

Etnisk identitet betyder att en person menar sig tillhöra en folkgrupp och i större eller mindre utsträckning sympatiserar med dess kulturella normer och uttryck. Men den etniska tillhörigheten är sällan en persons enda identitet, lika lite som en språklig eller religiös. Andra saker som kan påverka är till exempel kön, klass, sexualitet, ålder och bostadsort.

Hur en person själv uppfattar sin etniska tillhörighet är alltså centralt för den etniska identiteten. Det handlar inte om att klistra etiketter på varandra, utan att beskriva olika gruppers relationer sinsemellan.

Hur och om en person uttrycker sin etniska identitet kan variera. Beroende på sammanhanget kan etnisk identitet vara något ointressant, viktigt eller farligt.

Här blir det särskilt spännande! Alla har tydligen inte samma behov av att formulera en etnisk identitet och kontexten avgör vilka konsekvenser denna identitetsbildning medför.

Maktperspektivet

Som jag ser det är maktperspektivet avgörande för att förstå konsekvenserna av etnisk identitetsbildning. Odlandet av en etnisk gemenskap kan både stärka personer i utsatta minoritetsgrupper och bidra till att reproducera stereotypa och diskriminerande fördomar om gruppen och dess medlemmar.

Kritiker av etnicitetsbegreppet, som författarna Qaisar Mahmood och Lena Andersson brukar skjuta in sig på essentialistiskt präglade idéer om etniska gruppers inneboende egenskaper. De för båda ett resonemang som går ut på att i konsekvensens namn avskaffa etniciteten som identitetsbärare och därigenom komma till rätta med stereotypisering och diskriminering.

Jag tror att det kan vara att gå lite väl långt. Den etniska identiteten fyller olika funktioner för olika grupper, beroende på deras status i samhället. För en utsatt minoritet kan etnicitetsbegreppet användas som verktyg för att synliggöra och beskriva gruppens relation till majoriteten. Människor som dagligen diskrimineras och underordnas i samhället kan finna stöd och driva krav på lika möjligheter inom ramen för en etnisk grupptillhörighet.

Men om samer, kurder och romer får odla sin gemenskap måste väl också ”riktiga svenskar” få göra det, kanske någon tänker?

Här måste vi ställa oss frågan vem som gynnas av en ”etnisk svensk” identitet, en som exkluderar alla som inte har ”svenskt påbrå” sedan (hur många?) generationer tillbaka, och därtill inte anses dela ”svenska värderingar och traditioner” etc.

I en debatt med Jimmie Åkesson 2010 uttryckte statsministern följande kritik mot Sverigedemokraternas strävan att definiera vilka som är ”svenskar” och inte:

”Det blir så väldigt många som känner sig svenska som helt plötsligt får höra att de inte är det. Det blir märkligt om man försöker definiera det”

Vem har behov av en etnisk identitet med etiketten ”svensk”? Vad är det för gruppgemenskap som behöver stärkas genom införandet av begreppet ”etnisk svensk”? Vilken maktrelation är denna etnicitet tänkt att synliggöra? Vilka konsekvenser får den för de svenskar som inte platsar?

Alla etniska grupperingar verkar exkluderande. Om gruppen består av en privilegierad majoritet leder exkluderingen också till ojämlikhet, diskriminering och utanförskap. Onödiga barriärer skapas som utestänger många grupper från den svenska gemenskapen.

Idéer om blodsband och geografisk koncentration som avgränsningar för gemenskap leder ofrånkomligen till ökad segregation och spelar det kulturrasistiska projektet att ”Bevara Sverige svenskt” i händerna. Idén om ett ursprungsfolk som genom generationer varit bärare av hemlandets kultur och särart springer ur den nationalromantiska blod och jord-tanken som kom att bidra till den ideologiska basen för nazitysklands folkmord.

I de fall man önskar beskriva de privilegierade svenskarnas överordnade maktrelation till minoritetsgrupper kommer man hyfsat långt med kategorierna ”vit”, ”heterosexuell”, ”medelklass” och ”man”.

Flickr: venstredk
Vem är egentligen ”etnisk svensk”?

Vi får snabbt problem när vi ska försöka definiera ”svensk etnicitet”. Hur många generationer av inrikes födda förfäder måste en person ha bakom sig för att uppfattas som ”etnisk svensk”? Samerna utgör Sveriges urfolk – innebär det att de automatiskt räknas som ”etniska svenskar”? Vilka räknas som samer, förresten? Inte ens en relativt sammanhållen minoritet som just samerna låter sig enkelt avgränsas. Hur är det tänkt att gränsdragningen mellan ”etniska svenskar” och ”icke-etniska(?) svenskar” ska genomföras?

Som alternativ till den splittrande uppdelningen i olika etniska identiteter förespråkar Qaisar Mahmood en svensk nationell gemenskap, öppen för alla som önskar vara med och utforma den.

Det är därför hög tid att vi en gång för alla förpassar det essentialistiska tankesättet till den historiska soptippen, och i stället bejakar framväxten av en nationalism som förenar alla i samhället, oavsett om man hälsar på varandra genom att skaka hand eller genom att lägga handen på hjärtat. Det första steget är att ifrågasätta etniska gemenskaper, som alla bygger på idéer om arv, blod, gemensam historia och synen på kultur som något statiskt och homogent.

Ur ett antirasistiskt perspektiv ter det sig betydligt mer fruktbart att arbeta för en öppen, inkluderande och dynamisk nationell gemenskap av svenskar med olika etniciteter och hudfärger, än att söka definiera vem som är ”etnisk svensk” och inte.

Svaret på frågan vilken etnicitet svenskar egentligen har är ”alla möjliga” eller ”ingen särskild”. För somliga är den etniska grupptillhörigheten viktig i kampen för minoriteters likaberättigande. För andra finns det små eller inga vinster med att odla en etnisk identitet.

Uppdatering:

Via Twitter gjorde @EnokAnnan mig uppmärksam på att Reinfeldt faktiskt blivit en aning felciterad. Nyhetsguiden i P3 gjorde sitt bästa för att reda ut begreppen:

Det korrekta citatet lyder ”Om vi tittar på etniskt födda svenskar mitt i livet, har vi mycket låg arbetslöshet…”

Det är alltså inte självklart att Reinfeldt anammat SD:s vokabulär. Det kan också röra sig om en ren felsägning.

Språkrådet säger:

”Etnisk svensk har dykt upp på senare tid som motsatsord till person med invandrarbakgrund. I båda fallen kan man fråga sig hur långt tillbaka i tiden man ska gå. Det är alltid svårt och känsligt att kategorisera folk på det sättet.”

Så här uttalar sig Anders Neergaard (AN), docent i sociologi vid Linköpings universitet apropå begreppet ”etnisk svensk” när Sveriges radio (SR) intervjuar honom:

SR: Vad menar man när man säger ”etnisk svensk”?

AR: Det beror på vilket sätt man själv förstår etnicitet. Den klassiska förståelsen av etnicitet är etnicitet som en kärnegenskap, nån kvalitet inom en grupp människor…

SR: Och den andra definitionen…

AN: …handlar om att etnicitet är någonting som vi tillsammans tillskriver varandra…

SR: Tycker du att det går att definiera ordet ”etnisk svensk”?

AN: Nej, jag tror inte att vi kan definiera det på ett sådant sätt så att vi alla är överens om det, men jag tror att många av oss kan definiera ”etnisk svensk”, men det är vissa människor som har makt som kan få den betydelsen att gälla i olika sammanhang.”

Vad är problemet med etniska stereotyper som ”romskt utseende”?

 

Häromdagen gick den twittrande Södermalmspolisen Viktor Adolphson ut med ett signalement på en gärningsman med ”romskt utseende”, baserat på ett brottsoffers uppgifter. Det möttes direkt av ifrågasättande och kritiska twittrare, som undrade varför polisen valde att vidarebefordra smygrasistiska stereotyper.

 

En av de första att reagera var juridikstudenten Alexander Malmgren.

 

Att det skulle ”ta hus i helvete”, tycks konstapel Adolphson vara medveten om, när han besvarar Malmgrens fahågor så här:

 

Sverigedemokraten Thomas Persson skyndar till polisens försvar:

 

Även Alexander Malmgren tycker att brottsbekämpningen kräver företräde framför ett politiskt korrekt återgivande av vittnesuppgifter:

Södermalmspolisen tar fasta på Malmgrens formulering och återanvänder den som svar på en handfull av de kritiska inlägg som snabbt dyker upp i flödet.

Det är alltså vittnet som beskriver väskryckaren som ”rom, som en zigenare”. Polisen väljer att omformulera detta till ”romskt utseende” och hävdar att brottsbekämpningsintresset måste gå före allt annat. Som twittraren @mattlo påpekar är det dock oklart vad som kännetecknar ”romskt utseende”. Signalementet är dåligt, inte bara för att det späder på fördomar om romer, utan för att det ger olika associationer hos mottagarna. Varför inte fokusera på fakta kring gärningsmannens utseende, istället för att återge vittnets användning av etniska stereotyper?

Föreställningen att en människas etniska tillhörighet går att bestämma utifrån hennes utseende bygger på fördomar med rötter i rasbiologin. Dess mörka historia nådde sin kulmen i samband med grundandet av Statens institut för rasbiologi 1922. Institutets förste chef Herman Lundborg skriver i sin artikel ”Degenerationsfaran” i Svensk Tidskrift 1921:

En aldrig så god miljö förmår ej i sitt inre höja ett dåligt eller rasodugligt folk, t. ex. zigenare eller negrer, lika litet går det för sig att på denna väg förbättra de djupast sjunkna bottenlagren inom kultursamhällena, t. ex. vaneförbrytare, vagabonder, imbecila (svagt begåvade individer). Dessa lida mycket ofta av ärftligt betingade skavanker, på vilka miljöförbättringar ej eller endast i ringa mån äro verksamma.

I skriften ”Svenska folktyper” samlar Lundborg ett ”bildgalleri ordnat efter rasbiologiska principer”, med illustrationer av personer som benämns med epitet som ”zigenare”, ”lappar”, ”tattare” och ”rasblandade”. Inte sällan med tillägget ”kriminell”.

Så här uttrycker sig Bertil Lundman, även han verksam på institutet, i Föreningen Heimdals årsbok 1939:

”Det torde helt enkelt ligga så till, att de nordiska stammar, som bildade indoeuropéerna, varit skarpt medvetna om sin psykiska och fysiska överlägsenhet och ej tolererat någon uppblandning. (…) Ett inslag av zigenarblod även i stark utblandning verkar ofta rent förstörande på individens moraliska (mindre dess intellektuella) halt. (..) Pro primo kan tyvärr rashygienen knappast komma mycket längre än att den håller de värsta graderna av urartning någorlunda tillbaka.”
Wikipedia

Tongångarna känns igen från främlingsfientliga gruppers nutida retorik och de allra flesta värjer sig såklart mot öppet rasistiska resonemang av den här sorten. Trots det är vi alla i någon mån påverkade av rastänkandet, hur goda humanister och antirasister vi än eftersträvar att vara. I ett tidigare blogginlägg citerade jag föreläsaren och jämställdhetsexperten Ingemar Gens, när han vid en föreläsning yttrade att han inte själv vet om han är mest rasist eller sexist. Våra nog så goda ambitioner till trots, tycks vi ha svårt att värja oss mot benägenheten att indela människor i kategorier baserade på utseendemässiga faktorer som hudfärg, hårfärg, ögonfärg, ansiktsform etc.

Romer har genom århundradena varit särskilt utsatta för marginalisering och diskriminering. Trots att de första romerna anlände till Sverige så tidigt som 1512, betraktas de av många än idag som ”socialt missanpassade utlänningar”. Artikeln ”De undflyende romerna” (Forskning & framsteg 3/2011) sammanfattar viktiga delar av romernas historia på flykt undan etnisk rensning och förföljelse. I den här artikeln sätter fil. dr. Pia Laskar in Arthur Thesleffs fotografier av romer i ett rasbiologiskt sammanhang.

Ur ett vetenskapligt biologiskt perspektiv tillhör människosläktet samma ras och någon genetisk uppdelning av människor i mindre grupper låter sig inte göras. Därför har också rasbegreppet fasats ut ur den svenska terminologin under de senaste decennierna och ersatts av termer som ”etnisk tillhörighet”, ”ursprung” och ”bakgrund”. Ändå finns rastänkandet kvar i människors medvetanden, trots att språket förändrats. Medvetna och omedvetna uppfattningar om rastillhörighet ligger till grund för särbehandling och diskriminering av personer som på olika sätt avviker från normbilden av en ”etnisk svensk”, trots att denna bild i sig visar sig vila på mycket lösa grunder.

Häromdagen länkade den antirasistiske debattören och skribenten Kawa Zolfagary till ett videoklipp som beskriver hur polisen i Göteborg ingriper mot en grupp icke-vita antirasistiska aktivister på ett minst sagt tvivelaktigt sätt. Det fick honom att berätta om några av sina egna mindre trevliga konfrontationer med ordningsmakten:

Vi är många med liknande erfarenheter av negativ särbehandling, där den enda uppenbara faktorn i sammanhanget varit att vår hudfärg och hårfärg skiljer sig från ”det ariska idealet”. Jag ser det som särskilt viktigt att just polismyndigheten med sitt våldsprivilegium uppvisar en medvetenhet och ödmjukhet inför problemet.

Södermalmspolisens motargument, som de anser förklarar varför de återgav vittnets uppgift om ”romskt utseende” är att det underlättar i eftersökandet av gärningsmannen.

Av konversationen kan man lätt dra slutsatsen att de berörda poliserna tycker att benämningen ”romskt utseende” tillför signalementet viktig information. Någon precisering vad denna information innebär framkommer dock inte.

För några veckor sedan gjorde Uppsalapolisen en liknande fadäs när de på Twitter konstaterade att ”5 utländska män greps misstänkta för stöld”, en formulering som möttes av kritik från bl a kriminologiprofessor Jerzy Sarnecki.

I två långa blogginlägg förklarar polisen Martin Marmgren varför signalement av typen ”etnisk svensk” och ”svenskt utseende” är viktiga för polisens spaningsarbete. Innan jag bemöter sakfrågorna i hans inlägg vill jag förtydliga några grundläggande saker som ofta leder till missuppfattningar.

Avsikten med en stereotypiserande generalisering är inte avgörande för huruvida den får negativa konsekvenser och därmed kan anses vara olämplig. Som jag berörde ovan, bär vi alla på fördomar som hindrar oss från att bemöta människor i vår omgivning med samma öppenhet, beroende på vilka undermedvetna slutsatser vi drar utifrån deras utseende och klädstil. Det är naturligtvis olyckligt, men ytterst svårt att helt och hållet undvika. Däremot kan vi hjälpas åt att belysa och synliggöra dessa fördomar och på så sätt minska deras inflytande över hur vi bemöter varandra i vardagen.

En stereotypiserande generalisering (medveten eller omedveten) behöver inte kopplas till nedvärderande epitet för att vara problematisk. Det räcker med att kategorisera människor utifrån fördomsfulla antaganden för att problem med skeva förväntningar och attityder skall uppstå. Det går alltså inte att komma undan med argument som ”Jag älskar latinamerikaner! De lagar så god mat och har rytmen i blodet!”. Påståendet är, i all sin välmening, fortfarande behäftat med exotifierande fördomar och till hinder för den som vill umgås på jämlika villkor med personer från Latinamerika.

I sitt första inlägg om ”etniska svenskar och svenskt utseende” blandar Marmgren ihop korten genom att inte skilja mellan en persons egen uppfattning om sin etniska tillhörighet och epitet baserade på stereotypa fördomar som omgivningen tilldelar densamme. Att underkänna en vit mans rätt att dela in icke-vita personer i etniska kategorier utifrån deras utseende och klädstil är inte samma sak som att förbjuda människor att ha en etniskt tillhörighet.

Marmgren slår vakt om termen ”etnisk svensk”, eftersom han menar att den behövs för en fungerande kommunikation. Han lyckas dock inte riktigt definiera vad termen syftar på – är det en genetisk, utseendemässig eller kulturell grupp han menar?

Däremot skulle ett borttagande av termen ”etnisk svensk” för resten av oss bara innebära att vissa saker blir ännu svårare att kommunicera.

…det handlar bara om information om ett sammanhang. Och det blir väldigt konstigt om den informationen anses vara så känslig att den inte får ha någon benämning.

Då jag skulle beskriva vad jag ansåg vara en ”etnisk svensk” så förtydligade jag med att även en person som är adopterad (ifrån t.ex. Indien) för mig är ”etnisk svensk”, eftersom det främst handlar om ett kulturellt sammanhang. Jag skrev dock även att det inte var ett statiskt begrepp, utan att det kunde betyda olika saker i olika kontext.

Marmgren snubblar alltså från att påstå att termen ”etnisk svensk” underlättar kommunikationen till ett resonemang om sin egen subjektiva, och minst sagt luddiga, uppfattning om begreppets innebörd och avgränsning. Han övergår därefter till att diskutera användningen av etnicitet i signalement och hävdar att de luddiga beskrivningarna av personers förmodade etnicitet utgör en omistlig del av detta arbete.

Det hävdades då jag nämnde ”svensk”/”etnisk svensk” som en signalementsuppgift med emfas att det inte finns något ”svenskt utseende” eftersom svenskar ju kan se ut hur som helst. Det är naturligtvis sant, men inte särskilt relevant i det här sammanhanget eftersom signalementet inte är ett uttalande i en diskussion om synen på ”svenskhet” utan ett försök att verbalisera ett utseende så att en person förhoppningsvis kan kännas igen och lagföras för brott. Det hävdades även att informationen ”svenskt utseende” inte tillför något till ett signalementet. Det är helt enkelt totalt fel, vilket alla som har jobbar med polisiär eller liknande verksamhet direkt kan gå i god för. Det är bara att byta ut orden ”svenskt utseende” mot t.ex. ”Mellanösternursprung”, ”Latinamerikan”, ”Nordafrikan”, ”Östasiat” m.fl. i signalementet ovan och du får, trots en ambition till detaljerade uppgifter om utseendet, ändå en helt annan bild av hur personen du söker ser ut.

Jag kan för mitt liv inte förstå hur vaga och stereotypiserande begrepp som ”mellanösternursprung”, ”latinamerikan” eller ”svensk” har företräde framför uppgifter som ”blont hår”, ”stor näsa”, ”muskulös kroppsbyggnad” etc. Marmgren tycks mena att de etnifierade begreppen skapar en och samma bild i mottagarens huvud. Jag hävdar motsatsen. En bild som bygger på faktauppgifter om gärningsmannens utseende blir alltid tydligare än en som vädjar till mottagarens subjektiva fördomar om personer från Mellanöstern, Latinamerika etc.

Men nej, det är inte för att hela poliskåren i Sverige är varken korkade, inskränkta eller rasister som vi använder dylika ord för att fysiskt beskriva människor vi vill ha tag på, det är för att det ger information som kan vara mycket användbar och som ofta är väldigt svår att beskriva på något annat sätt. Och nej, att vi kan beskriva någon som att denne har ”svenskt utseende” betyder inte att vi anser att en person som inte ser ut så är mindre svensk.

De flesta poliser har förmodligen inga som helst illvilliga avsikter med sina stereotypa kategoriseringar. Det är helt enkelt praktiskt att använda sig av dessa epitet som sammanfattning av ”folktyper” istället för att göra sig omaket att begära in faktauppgifter om personens utseende. Jag tror att det i de flesta fall handlar mer om lättja och bekvämlighet än om illvilja och medveten rasism.

Avslutningsvis understryker Marmgren att han minsann är ”invandringsvän” och har massor av vänner med utomeuropeisk bakgrund, vilket naturligtvis är trevligt men föga relevant för diskussionen om stereotypiserande begrepp.

Utan att förklara varför etniska stereotyper fungerar bättre som signalement än detaljuppgifter om personens utseende, ber Marmgren att få slippa en diskussion som han menar har gått överstyr och gör kommunikationen väldigt mycket svårare eftersom man verkar behöva använda omskrivningar i flera led för att beskriva något för vilka det annars hade räckt med ett par ord. Som t.ex. ”etnisk svensk”…

I sitt andra inlägg ”om signalement, etnicitet, rasism och politiskt korrekthet” utvecklar Marmgren sitt resonemang om etnicitetsbestämning som en viktig faktor vid fastställandet av signalement på efterlysta personer.

Att ge ett bra signalement, en bra beskrivning av en person som förenklar att känna igen denne, är svårt, även om man bortser ifrån stressen hos t.ex. ett rånoffer. Vissa saker kan de flesta uppskatta, t.ex. längd, ålder, kroppsbyggnad, frisyr/hårfärg och kön. Dit hör även personens ”ursprung”, d.v.s. om denne ser ut att vara t.ex. nordeuropé, östasiat, ifrån Mellanöstern, o.s.v.

Marmgren tycks mena att ”de flesta” kan uppskatta en persons ”ursprung” (som han här väljer framför termen ”etnicitet”) utan att förklara närmare hur en persons geografiska födelseort kan bestämmas genom okulär besiktning av densamme. Marmgren fortsätter:

Dessutom kräver en aldrig så exakt beskrivning av en persons ansiktsdrag med dylika termer en tolkningsprocess av mottagaren som är väldigt mycket långsammare än den intuitiva och automatiska som gör att de flesta av oss kan se skillnad på en ”latinamerikan” och en ”nordafrikan” även om de har exakt samma frisyr och hudfärg

Här talar Marmgren alltså om en ”intuitiv” och ”automatisk” tolkningsprocess som antas föreligga när vittnesuppgifter innehåller rena gissningar om den efterlysta personens etnicitet. Jag antar att ”subjektiv” och ”fördomsfull” är likvärdiga synonymer till denna tolkningsprocess? Den kategorisering Marmgren pläderar för bär på en svaghet i det att den förutsätter att avsändarens fördomar om hur en typisk ”latinamerikan” ser ut överensstämmer med mottagarens. Så var kanske fallet i högre grad för några generationer sedan, när Sveriges befolkning var mer homogen och människor mer överens i sina stereotypa föreställningar.

Ett mer öppet och inkluderande samhälle kräver att invanda mönster och bruk ifrågasätts och anpassas till de nya förutsättningarna. Den inskränkthet som polisen uppvisar i Stig Claessons novell ”En dansk neger” från 1966 är naturligtvis inte längre gångbar (tipstack Studentprästerna i Malmö). Med ökat inflytande från minoritetsgrupper kommer också krav på anpassning och nya förhållningssätt från majoritetssamhället. Den diskussion som uppstått kring polisens aningslösa signalement med etniska förtecken, ser jag som en del av denna ständigt pågående process.

Martin Marmgren anser däremot att vi som ifrågasätter slarvigt användande av etnicitet i beskrivningar av personers utseende ger uttryck för en ”överkänslighet” som ”skrämmer bort den stora majoriteten av medborgare ifrån diskussionen och… hindrar ett konstruktivt samtal”. Han ställer upp den ”akademiska” debatten om ord och begrepp mot ”verkligheten” och ”de problem och behov som faktiskt finns” utan att vidare problematisera hur ord och ”verklighet” eventuellt hänger ihop med varandra.

Det finns med största sannolikhet både bättre och sämre pedagogiska modeller för att förklara begrepp som stereotypisering, etnicitet och maktordning. I det här inlägget redogör jag för min ståndpunkt att med större makt kommer större ansvar även i dessa viktiga frågor. Det innebär att överordnade grupper (vita/heterosexuella/män) i allmänhet och myndigheter som Polisen i synnerhet, har ett särskilt stort ansvar att vara öppna, lyhörda och självkritiska i sin maktutövning.

Relaterade länkar:

Min dialog med Södermalmspolisen om ”romskt utseende” – Storify

Twitterpoliserna måste akta tungan – Dagens Nyheter

Fördomsfull polistweet får kritik – Sveriges Radio

Twitterpoliser i blåsväder igen – Tidningen Mitti

Malmöpolisen blev DO-anmälda för att ha upprättat en fotobank innehållande pojkar med ”romskt utseende”.

Diskriminering mot romer tar sig tydliga uttryck, artikel hos Diskrimineringsombudsmannen

Romernas historia, enligt romska ungdomsförbundet

Från enfald till mångfald

Jag räknar mig tveklöst till den politiska korrekthetens försvarare. Helt enkelt för att den gör min vardag mycket enklare. Utan den utbredda politiska korrektheten skulle jag behöva ägna dagarna åt att hantera och bemöta mer eller mindre illa dold smygrasism. Helst av allt skulle jag önska att alla människor på allvar satte sig in i stereotypiseringens och diskrimineringens mekanismer och med hjälp av dessa insikter valde att aktivt ta avstånd från allt vad etnocentrism, sexism och HBTQ-fientlighet heter. Där befinner vi oss dessvärre inte riktigt än.

Därför förenklas min tillvaro av att den som inte kan eller vill förstå varför det är fel att uttala sig rasistiskt eller sexistiskt åtminstone begriper att det är fel. Ju oftare inskränkta människor håller käften, desto mer sällan behöver jag öppna den för att värja mej mot (smyg)rasistiska tillmälen och kommentarer. Det faktum att de flesta svenskar med öppet rasistiska åsikter nästan undantagslöst inleder sina anföranden med
”Jag är inte rasist, men…” avslöjar hur oacceptabla vi anser dessa värderingar vara.

Den svenska modellens samförståndskultur har även präglat vår etnicitetsdiskurs under många år. Medan andra länder, som USA och Storbritannien, har ett väl utvecklat språk för att diskutera strukturellt förtryck baserat på hudfärg och ”ras” och de motsättningar som finns mellan olika etniska grupper till följd av århundraden av slaveri och förtryck, har vi i Sverige skapat en självbild som säger att ”här är vi minsann inga rasister”.

Debattören och jämställdhetsexperten Ingemar Gens ställde vid en föreläsning följande fråga till publiken

Om du ser en svart man på stan – reflekterar du först över att han är svart,
eller att han är man?

Publiken skruvade lite obekvämt på sig tills Ingemar besvarade frågan med att han inte vet själv om han är mest rasist eller sexist. Hans poäng är tydlig: Vi bär alla på olika former av rasistiska och sexistiska fördomar. Ändå är det mycket ovanligt att vi adresserar våra egna tillkortakommanden på dessa områden. Den rasism och sexism vi diskuterar återfinns nästan uteslutande hos någon annan. Ibland får jag känslan av att vi till och med använder någon annans öppna främlingsfientlighet som avledning för att undvika att strålkastaren vänds mot oss själva. Jag funderade lite kring fenomenet proxy-rasism i mitt inlägg om Björn Söder och Eurovision.

Den svenska förmenta nolltoleransen mot rasism har fått två oönskade sidoeffekter, som jag ser det

1) Vår bild av rasister har reducerats till kängprydda unga män med rakad skalle som heilar och skriker tillmälen av typen ”Svartskalle – åk hem!”. Det ibland överdrivna fokuset på dessa extrema uttryck för främlingsfientlighet gör att stora delar av vardagens smygrasism sopas under mattan. Inte sällan får den som påpekar att någon ger uttryck för rasistiska fördomar till svar att ”du förstår väl att jag inte är rasist?”. Ofta upplevs anklagelsen om (smyg)rasism som en större kränkning än de rasistiska uttalanden som föranledde densamma.

2) Eftersom ingen vill riskera att stämplas som rasist, tiger man kanske hellre än ställer frågor som kan uppfattas som okunniga eller provokativa. Den som undrar vad som egentligen kännetecknar etniska minoriteter som samer, romer eller somalier undviker många gånger att fråga rakt ut, eftersom man känner på sig att ”det här borde jag känna till”. Kanske blir man rädd att få anklagelser om att vara fördomsfull och okunnig kastade i ansiktet. Då är det lugnare att tiga och fortsätta smyga med sina fördomar.

I våra grannländer har främlingsfientliga partier haft ett uppsving under det senaste decenniet, med valresultat på runt 20% och i Danmark en framträdande roll som stödparti till den dåvarande regeringen. Hur kommer det sig att främlingsfientliga partier hittills inte har rönt samma framgångar i Sverige? Jag tror att en av förklaringarna stavas h y c k l e r i.

Isobel Hadley-Kamptz belyste nyligen på ett utmärkt sätt den uppenbara paradoxen mellan svenskens självbild som öppen och tolerant och den strukturella diskrimineringen av utlandsfödda på den svenska arbetsmarknaden.

Många invandrare säger att det är sällsamt svårt att ta sig in i det svenska samhället. Formellt och medvetet är svenskar öppna, tillåtande, men de informella reglerna berättar man inte ens om, dem får invandraren lista ut själv i jakt på dörren till svenskheten.

Normaliteten är så snäv att också mycket högkvalificerade personer med fel namn, fel hudfärg, drömmer om att flytta till England eller USA, för att alls ha en chans att bli bedömda på lika villkor.

Rekryteringsprocess enligt ”han passar så bra in i gruppen” bygger starkare murar än öppet rasistisk diskriminering. Det senare vet ju de flesta, åtminstone i Sverige, att är fel. Att chefen väljer en schysst kille som heter Peter som ser ut exakt som han är inte lika lätt att ha invändningar mot.

Det är uppenbarligen något skevt med svenskens självbild som öppen och tolerant. Under den välpolerade antirasistiska ytan döljer sig ett virrvarr av diskriminerande och segregerande strukturer. Hur ska vi komma åt dessa om vi fortsätter att hävda med en dåres envishet att ”i Sverige blir alla bemötta som jämlikar, oavsett bakgrund och hudfärg”?

Om den politiska korrektheten hittills mest har handlat om att hålla tyst om fördomar och stereotyper, tror jag att nästa steg måste innebära att vi börjar tala om dem, lyssna och lära.  Ett öppnare och mer tolerant samtalsklimat kräver att vita/heterosexuella/män blir mer medvetna om sin strukturella överordning och lär sig lyssna på andra gruppers erfarenheter. Hur ska annars den som aldrig själv har utsatts för tillmälen och diskriminering med rasistiska, sexistiska och/eller homofoba förtecken kunna förstå vad saken handlar om?

Kawa Zolfagary skriver alldeles förträffligt om saken i en gästkrönika i tidningen Folket.

Jag har tappat räkningen på alla gånger då jag påpekat för någon att personen sagt något som kan uppfattas kränkande bara för att höra att jag är för känslig. Det har rört sig om uppenbara fall av rasism, där någon sagt att personer med viss hudfärg är mer brottsbenägna, till situationer där det mer har varit en fråga om okunskap. Problemet har dock alltid varit densamma, personen som i detta fall har uttryckt sig klantigt har inte varit mottaglig för ny information. Det har dessutom nästan uteslutande rört sig om vita män. Det är något i den manliga könsrollen kombinerat med en privilegierad plats i samhället som gör att de vita männen sluter öronen ifall risken finns att de agerat fel.

Jag menar att den som åtnjuter privilegiet att uppfattas som tillhörande normen i ett samhälle har ett ansvar att visa ödmjuk lyhördhet inför andra gruppers erfarenheter. Det handlar både om att våga fråga om sådant man inte känner till och att visa respekt för den man ställer frågan till.

Skribenten Sonja Abrahamsson fick igår utstå mycket kritik när hon för Visit Swedens räkning twittrande om ”hungry gays with aids” och senare samma dag ställde frågan ”What’s the fuzz with jews?”.

Hennes slarviga formuleringar, präglade av fördomsfulla och okunniga påståenden, skapade internationell debatt. Ingen utom Sonja själv vet med säkerhet om hennes syfte var att provocera, skoja till det eller bara förkovra sig i antisemitismens historia. Om hon hade velat diskutera antisemitismens drivkrafter utan att såra och uppröra sin omgivning, hade hon kunnat välja en sakligare och mer ödmjuk formulering, t ex ”What are the sources of Anti-Semitism?”, som chefredaktören för The Business Insider tvingades omformulera sig efter en liknande storm häromveckan.

Kanske speglar Sonjas naiva förhållningssätt till känsliga ämnen som diskriminering mot homosexuella och judar den genomsnittlige svenskens inställning? Många har blivit bestörta över den bitvis hätska kritiken mot hennes sätt att twittra om dessa ämnen. Sofia Mirjamsdotter träder in till Sonjas försvar både i kommentarsfältet på Ajour och på sin egen blogg, där hon bl a skriver:

Det är nästan så att kritikerna kräver att alla människor i Sverige är skyldiga att läsa på om antisemitism, åtminstone innan de tar över det aktuella twitterkontot.

Men gilla läget: Många människor i Sverige är inte pålästa om antisemitism. Många människor i Sverige bryr sig inte ett dugg om genus, HBTQ, internationell solidaritet eller om bakgrunden till rasism. Ska bara intellektuella välutbildade stockholmare få visa sin del av Sverige? Eller är demokrati (även om just demokratidelen i twitterprojektet kan diskuteras) just att visa alla delar, även en ensamstående obildad mamma från Vilhelmina, och Sverige genom hennes ögon?

Jag blir så jävla förbannad på elitistiska intellektuella som aldrig varit i Vilhelmina som dömer ut Sonja för att hon är just okunnig.

Tänk om det är så att en majoritet av svenskarna är just så okunnig som hon om antisemitism till exempel, men att den delen av befolkningen sällan kommer till tals i offentliga sammanhang?

Poängen är att hon är en vanlig svensk som representerar Sverige genom att vara sig själv på ett sätt som jag inte skulle våga. Och det är fantastiskt befriande. Vi behöver fler som Sonja Abrahamsson i mediesverige, inte färre.

Försök förstå vad hon menade istället för att skjuta skarpt och kräva det orimliga.

Jag har full förståelse för att Sofia kan identifiera sig med Sonja i den här debatten. Hon vet varifrån Sonja kommer och kan se situationen ur hennes perspektiv. Hos mig väcks dock frågan om vems ansvar det egentligen är att ”gilla läget” och ”försöka förstå”?

Sonja beskriver sig själv som ”obildad”. Men innebär denna brist på bildning automatisk ansvarsfrihet?

https://twitter.com/hejsonja/status/207028932720082944

Som jag ser det bygger rasistiska och homofoba fördomar just på den sorts okunskap och inskränkthet som Sonja ger uttryck för med sitt twittrande. Ett samhälle som strävar efter ökad tolerans och jämlikhet kräver rimligtvis att vi avslöjar och bemöter denna inskränkthet, oavsett vem som yttrar den?

Sonja må vara naiv och obildad, men när hon väljer att blogga på en stor mediesajt och twittra för tiotusentals följare har hon givetvis ett ansvar för de åsikter och fördomar hon skänker en röst åt. Jag är inte säker på att tystnad är det effektivaste botemedlet mot inskränkthet och okunnighet. En fungerande mångfald kräver dock att den som uttrycker sig enfaldigt får stå till svars för detta och blir bemött med ifrågasättande och kritik. Den som är ödmjuk och lydhörd kanske till och med lär sig något av sina misstag.

Artisten Robyn kritiserade nyligen kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth för hennes aningslösa karvande i Makode Lindes tårta.

Vi är ett mångkulturellt land nu, det är dags att börja bete sig så också. Personligen tycker jag att Lena Adelsohn Liljeroth borde ha blivit förnärmad av den där tårtan. Hon borde ha ställt sig med händerna i midjan och sagt ”jag tänker inte skära den där tårtan. Om någon annan är så puckad att de vill göra det, varsågod.”

Jag tror inte att Lena Adelsohn Liljeroth är rasist. Jag tror bara att hon inte var medveten om vad hon gjorde. Det är som att inte fatta varför människor kan bli kränkta om man säger ”negerboll”. Men poängen är ju att hon är kulturminister, och det är oacceptabelt att som kulturminister vara så omedveten.

Kulturministern speglade på ett plågsamt sätt många svenskars omedvetenhet om sin egen vithet och oförmåga att förstå konsekvenserna av sin egen strukturella överordning.

Skillnaden mellan den svenska ”färgblindheten” och den amerikanska medvetenheten om en maktordning baserad på hudfärg och ”ras” blir särskilt tydlig när den amerikanske komikern Stephen Colbert kommenterar Sonjas twittrande så här:

Turns out an aryan looking woman asking how to identify jews – caused quite a fuzz!

Sonja Abrahamsson är långtifrån kulturminister, men har lyckats skapa sig en plattform i medievärlden. Det är ofrånkomligt att omvärlden recenserar hennes sätt att använda densamma.  Hellre en öppen och kritisk debatt där personer med liknande  funderingar som Sonjas får möjlighet att lyssna och lära sig något, än en förment antirasism där okunskap och fördomar frodas under den välpolerade ytan.

Någonstans hoppas jag att Sonjas aningslösa twittrande om bögar och judar bidrar till att ta samhällsdebatten till nästa nivå av politisk korrekthet – en som bygger på verkliga insikter och ställningstaganden.

Uppdatering:

Åsk Wäppling beskriver målande sina reaktioner inför Sonjas twittrande och hur hon till slut blir tvungen att plocka fram skämskudden.

Sonja just revealed a big slice of the ”blue eyedness” that lives in the Swedish psyche. Welcome to Sweden, where nine million people have been gazing at their navel-fuzz (see what I did there?) so long they failed to notice the Jewish population living alongside them since medieval times.

Marcus Nilsson skriver ödmjukt och nyanserat och tar hjälp av hjälp av Jesper Larsson i sin problematisering av ämnet.

Judar, Hitler och liknande är ämnen som komiker gärna närmar sig, just för att de är känsliga. Humor får alltid kraft i ett spänningsfält.

Men mer uppburna komiker än Sonja (som uppenbart är mer komiskt begåvad än de flesta) har misslyckats med att göra bra humor av detta stoff.

Att lyckas/misslyckas beror på hur lyhörd man är för den diskurs man ger sig in i och för den maktordning man ingår i.

Wlodek Richter listar några av de många nazireferenserna på Sonjas Youtubekanal:

”…jag tänker byta efternamn till Hitler. Och så tänker jag göra namnet rumsrent igen. Ni vet, bort med det gamla, bort med mustaschen, bort med gasning av judar, bort med experiment på sinnessjuka och bögar, o.s.v., bort med att stoppa kuddar och madrasser med människohår, bort med erövring av Belgien…..tatuerat ”hej, hej” på nacken som ser ut som ”SS”…Nya Hitler skall stå för Kärlek, Öppenhet, Omsorg, Jobb, kanske t.o.m. Miljö… jag skall göra namnet Hitler rumsrent igen ”

Mikael Zachrisson kopplar på ett träffsäkert sätt @sweden-haveriet till den aningslöshet som tycks prägla de nya digitala makthavarna:

Det ligger ett moraliskt ansvar i alla former av maktpositioner. Oavsett vilken sorts förebild man vill vara, eller vad man vill uppnå med sin makt, så har man ett ansvar för hur man brukar den. Det ansvaret kan ingen komma undan, eller låtsas som att det inte finns.

Var och en har sitt sätt att bli berömd, sa redan Gunnar på Hlidarende i Njáls saga. Den skrevs i slutet av 1200-talet, och var därmed tidigt ute med tankegods som senare skulle bli en av vår tids viktigaste deviser: All reklam är bra reklam.

Uppdatering 2:
Den som hade hoppats på en förklaring eller kanske till och med något slags ursäkt från Sonja får fortsätta hoppas. I söndags, den sista dagen hon twittrade för @sweden:s räkning, spelade hon in det här videoklippet där hon summerar sina intryck från veckans uppståndelse:

I’m not gonna tell you whether or not it’s true about my hating. I want people to make their own thinking. I want you to use your own brain to think. It’s got two halves. It’s called a brain. I don’t even hate Hollywood Chihuaua 2…

I have learned a lot from this experience. I have got email from news and non-news from all over the world. Not one was angry. Think about that. And I learned a new word… kuusher, cousher, cochiere… It has something to do with food; what you can eat and what you can not eat. I had heard that word before, but I thought it meant very expensive luxurious, classic furniture.

Jag får intrycket att Sonja är ganska nöjd med uppmärksamheten, att hon struntar i kritiken och att hon inte har några problem med att fortsätta skämta(?) om sin okunskap och ointresse för frågor som rör antisemitism och judisk tro. Precis som med de tidigare debatterna om ”negerbollar”, Nogger Black och kinapuffar, där många kritiker blev utskrattade, undrar jag: Om människor blir sårade och kränkta – varför är det så viktigt att fortsätta kränka?

Några tankar om #maktordning

Jag formulerade några statements tidigare idag på temat #maktordning och hur vi talar om underordnade grupper i samhället.

Tilläggas bör att trots att jag som överordnad vinnlägger mig om att inte uppfattas som kränkande eller nedsättande, finns det risk för att jag ändå uppfattas som det, befogat eller ej.

Det ankommer inte på mig att avgöra huruvida mitt sätt att uttrycka mig kränker min omgivning. Som överordnad bör jag vara ödmjuk, lyhörd och anstränga mig för att sätta mig in i den andres perspektiv.

Det är inte alltid möjligt – eller ens önskvärt – att nå konsensus. Ibland får man nöja sig med att konstatera att man ser olika på saken. Men om vi ska lära oss något, måste vi bli bättre på att lyssna på varandra.
Särskilt behöver medlemmar av privilegierade grupper bli bättre på att lyssna på dem som ofta saknar tolkningsföreträde.

 

Uppdatering:

Torbjörn Jerlerup hade några invändningar mot det här inlägget, som jag tycker förtydligar saken ytterligare:

Konsten att #varablatte

Via @damonrasti och @yasmineelrafie fick jag den här länken till en artikel i Sundsvalls lokaltidning Dagbladet. Där berättas hur en flyktingpojke från ett afrikanskt land utsågs av de övriga eleverna att spela slav i ett ”rollspel om slaveriet” som skolan anordnade.

Först skrev klasskamraterna ”neger är lika med slav” på tavlan.
Sedan tvingades den afrikanske flyktingen att spela slav i ett fullständigt havererat rollspel.
Flyktingen kände sig provocerad och hamnade i slagsmål med den elev som utsett honom till slav.
Nu döms den afrikanske flyktingpojken – för misshandel.

Berättelsen berör mig extra mycket eftersom den utspelar sig i min födelsestad Sundsvall. Någonstans hade jag hoppats att utvecklingen kommit längre sedan jag flyttade därifrån för tjugo år sedan. Jag är ingen våldsförespråkare, men har full förståelse för att det brast hos den utsatta pojken. Skolan orsakade situationen genom sin erbarmligt klantiga hantering. Att den misshandlade killens mamma valde att polisanmäla förvärrade saken ytterligare, som jag ser det. När jag läser rektorns uttalanden att ”Pojkarna har rett ut det här och de är överens i dag” och att ”båda pojkarna är ångerfulla” finner jag ingen tillstymmelse till upprättelse för den utsatte flyktingen. Även Aftonbladet och Dagens Nyheter berättar om händelsen.

Förmodligen vill de här grabbarna glömma hela skiten och gå vidare, men jag kan inte låta bli att leka med tanken på vad som skulle hända om man belönade den utsatta pojken med ett pris för att han vågat stå upp för sig själv och slå tillbaka, på liknande sätt som den mobbade Casey Heynes gjorde med sina antagonister. Nima Dervish tycker att Casey gjorde rätt. Linus Fremin att han gjorde fel.

Själv växte jag upp i ett kritvitt medelklassområde som den ena av två elever på hela skolan med ”afrikanska gener”, vilket var allt annat än enkelt. Jag och ”Neger-Karin”, som hon kallades, undvek varandra så effektivt det bara gick. Blotta anblicken av någon annan med mörk hy och krulligt hår skar i kroppen som en påminnelse om att ”jag är annorlunda”. Att skapa en gemensam #blattetweetup för att diskutera utanförskap och mångfald fanns inte ens på kartan.

Jag hamnade sällan i några fysiska handgemäng, eftersom jag tidigt utvecklade en förmåga att slänga käft och hitta dräpande comebacks på de tillmälen som haglade (laktritstomte, dieseltrasa, Kunta Kinte, negerboll, mikrofonskalle, kommit-ut-ur-fel-hål etc. etc). Mitt annorlundaskap var så tydligt och självklart att det inte gick att diskutera. Det bara fanns där. Och skulle hanteras – av mig.

Idag när jag läste Dagbladets artikel kom jag att tänka på en episod från mellanstadiet när jag faktiskt blev fysiskt utsatt på grund av min hudfärg. Jojje var en ökänd bråkstake från Nacksta som hade ryktet om sig att spöa upp den som råkade komma för nära. Han var några år äldre än vi, hade träskor och jeansjacka och hängde ofta i rökrutan på skolgården.

Under en lunchrast såg vi Jojje och hans gäng passera på gatan nedanför skolfönstret på fjärde våningen. Jag och en handfull klasskompisar blev kaxiga, kände oss skyddade av skolbyggnaden och passade på att banka på fönstret och göra gester och grimaser. När Jojje fick syn på mig i fönstret med uppsträckt långfinger gick det en säkring för honom.

– Negern gjorde fingret åt mej!

Gänget fimpade sina cigarretter och sprang mot skolans entré. Nu blev det fart på oss. Alla hade uppfattat vem som var målet för den kommande attacken. Jag fick gömma mig längst in i korridoren, medan mina klasskamrater låste dörren ut till trapphuset. Jag kände mej ganska trygg, eftersom mina klasskompisar fanns där för mig.

Tyvärr var inte alla på min sida. Några grabbar i klassen låste upp dörren på Jojjes order och i nästa sekund hade han hittat mig där jag satt i fönsternischen. Han var ursinnig och skallade mig så att mitt huvud studsade bakåt och krossade fönsterrutan. Det var min smala lycka. Jojje blev skrämd av kraschen och glasskärvorna som yrde och försvann lika snabbt som han hade dykt upp.

Den fråga som dröjde sig kvar hos mig efter den här händelsen var: Varför just jag? Vi var ju flera elever som hade spelat kaxiga inför de äldre grabbarna. Ändå var det min medverkan som fick dem att tända till och bara jag som blev skallad.

Många tyckte säkert att jag fick skylla mig själv som muckade med en av de mest notoriska bråkstakarna, men det som dröjde sig kvar hos mig var sveket från dem som släppte in Jojje i korridoren så att han kunde skalla mej. Nånstans kände jag att de innerst inne tyckte att jag hade förtjänat en uppsträckning. Negrer måste ju trots allt veta sin plats.