Känsliga kändisar skulle tjäna på lite självdistans

I min serie inlägg om hur mediesamhället utmanas av de nya digitala kanalerna har turen kommit till att titta på hur kända människor reagerar på kritik via Twitter. Jag inser samtidigt det paradoxala i att än en gång fokusera på denna utsatta grupp i min mission att peka på att Twitter handlar om allt annat än att stalka redan kända människor. 🙂

De sociala mediernas genomslag har på allvar förändrat våra relationer till kändisvärlden. Förr satt man i tv-soffan och grymtade över fåniga intervjufrågor, lustiga frisyrer och märkliga outfits. Idag kan vem som helst fälla kommentarer och ställa frågor direkt till berörda tv-personligheter – mitt i offentlighetens ljus.

Det vi ser är en omdaning av medielandskapet där avståndet mellan sändare och mottagare minskar i samma takt som nya möjligheter till närkontakt och tvåvägskommunikation skapas. Det här är naturligtvis en omställning som utmanar gamla hierarkier och strukturer. Kraven att vara saklig, korrekt och närvarande ökar på den som tar plats i offentligheten.

Jag har tidigare kritiserat Mårten Andersson och Alex Schulman för deras sätt att hantera oönskade kommentarer från twittrare genom att helt enkelt blockera dem. I morse sällade sig Nyhetsmorgon-profilen Steffo Törnquist till de lättkränktas skara, när han blockerade @enAnnanAnna som en direkt reaktion på hennes skämtsamma önskan att slippa följa honom:

Till skillnad från dessa känsliga herrar, uppvisar Steffos kollega Jenny Östergren en betydligt vänligare och mer tillmötesgående approach:

Häromveckan orsakade twittraren Blygsamt_skryt en del rabalder när denne person, med amerikanska Humblebrag som förebild, startade ett konto baserat på den enkla idén att retweeta twitterinlägg som på något sätt kan uppfattas som milt skrytsamma. Många av oss känner igen den här sortens småskrytigt twittrande personer som gärna framhäver sig själva genom att återkommande balansera på gränsen för det ”tillåtna” i vår jante-kultur. Samlade på ett och samma ställe bildar raden av små, illa förtäckta, skrytsamheter en i mitt tycke småputtrig och charmig blinkning åt hur vi alla söker bekräftelse och cred då och då.

En av de första mediepersonligheterna att reagera på att hon blivit retweetad av Blygsamt_Skryt var ledarskribenten, författaren och debattören Isobel Hadley Kamptz.

Hennes kompis Lisa Magnusson snappade i sedvanlig ordning upp hennes ilskna reaktion och förklarade i ett blogginlägg sin avsky för twittraren bakom Blygsamt_skryt, som hon anser hysa en ”olidligt snål och småskuren inställning till tillvaron”.

Jag kan förstå Isobels känsla att ha blivit missförstådd och vantolkad. Hennes avsikt var förmodligen inte att skryta varken över sin skrivkunnighet eller obegränsade tillgång till ledig tid. Frågan är hur allvarligt menat de skämtsamma retweeterna på Blygsamt_skryt bör tolkas? Isobel tycks ändå bli bestört över att någon tar sig rätten att tolka hennes ”skryt-tweet” just på detta sätt och citera henne i sammanhanget ”blygsamt skryt”.

Det verkar som att Isobels starka reaktion på citatet grundar sig i tidigare negativa erfarenheter. Vi har alla vårt bagage och när vi känner oss pressade och utsatta är risken stor att vi tolkar människors avsikter och syften snarare utifrån detta, än den faktiska situationen. Det är för övrigt inte första gången som Isobel går i taket över att någon citerar hennes offentliga twitterkonto.

Någon vecka senare upprörs Magnus Betnér över tilltaget att, i ordets mildaste bemärkelse, ”roasta” twittrare genom att kort och okommenterat återge utvalda tweets som, med ett visst sinne för humor, kan tolkas som milt skrytsamma:

Tydligen väcker Blygsamt_skryt Magnus Betnérs ilska. Om han har förstått poängen med kontot låter jag vara osagt. Däremot instämmer jag i hans slutsats att ”det är så många som förstår så lite”. I det här fallet förstår jag inte hans upprördhet över en tämligen oförarglig humorform, särskilt om man jämför med den råa humor han och många andra estradörer (på ett många gånger genialiskt sätt) företräder.

Kanske är Rocky-tecknaren Martin Kellerman svaret på spåren, när han indirekt besvarar Brittas fråga varför han inte följer en enda stackare på Twitter:

Kellermans jämförelse med ett envägs-medium som TV kan tyckas märkligt, men säger ändå något om de förändrade förutsättningar som de sociala medierna skapar, även för dem som är vana vid att kunna uppträda i offentligheten utan närmare kontakt med sin publik.

Med de nya möjligheterna till direkt interaktion, på någorlunda lika villkor, ökar förväntningarna att även traditionella mediepersonligheter skall vara tillgängliga för samtal, kritik och dialog. Man kan välja att helt ställa sig utanför det sociala mediebruset, eller  uteslutande interagera med ja-sägare och sin egen kamratkrets. Viktigt att påminna sig dock är att även dessa val påverkar hur man uppfattas av omgivningen och bör därför göras efter nogsamt övervägande.

De sociala medierna ställer inte bara kändispyramiderna på ända – i någon mån utmanar de hela vårt sätt att söka underhållning, gemenskap och meningsutbyte. De timmar som vi mediekonsumenter tidigare ägnade åt att följa intriger i dramaserier och dokusåpor tillbringas allt oftare i interaktion med andra, ”vanliga” människor via Internet. Desto viktigare för den som bygger sin karriär på att vara spännande och intressant för ”massorna”, att även sätta sig in i och förstå att hantera ”de nya massmedierna” på lämpligaste sätt.

Det faktum att vem som helst får säga (nästan) vad som helst på Twitter innebär såklart att vi inte kan ha kontroll över vilka reaktioner vi får på det som skrivs. Den fria diskussionens förutsättningar sammanfattas på ett utmärkt sätt av filosofiprofessorn Per Bauhn, i ett citat som jag lånat av Peter Dahlgren:

Man får inte vara rädd för att yttra sin åsikt. Går man ut med ett ställningstagande där man försvarar en position, som även om den försvarar värden som man tror är självklara, så i en politisk situation där vi befinner oss så kommer den att misstolkas och man kommer få kritik för det. Det hör till debatten.

Debatten är inte till för de som är rädda för att bli ifrågasatta. Den du ifrågasätter har i lika stor utsträckning rätt att ifrågasätta oss. Det är lite därför det finns en debatt. Om det inte finns en debatt hade det varit ett tecken på att vi hade slagit in öppna dörrar, och i så fall hade man kunnat ifrågasätta poängen med att skriva över huvud taget. Debatten är lite av den luft vi lever av – och lever i.

Slutligen vill jag säga något om det som kallas ”trollning” och ”näthat”. Trots att bägge begreppen ibland missbrukas och tillämpas även på saklig, om än något hetsig, kritik finns det naturligtvis människor som helt saknar poäng med sin digitala närvaro annat än att just provocera.

Även när det gäller ”äkta troll” bör man dock ställa sig frågan vilken strategi som är den mest effektiva och energibesparande. Ibland är det just artikelförfattarens brist på engagemang i kommentarsfältet som triggar de värsta galenskaperna.

Sofia ”Mymlan” Mirjamsdotter påpekar detta titt som ofta. Hon har lång erfarenhet av att hantera diverse märkliga reaktioner på nätet. Den som behöver hjälp att lära sig hur man bäst besvarar oönskad respons på sina digitala inlägg kan med fördel vända sig till henne för rådgivning. Läs till exempel det här inlägget där hon beskriver sin syn på hur man bäst hanterar nättroll.

 

Andra inlägg om Twitter och de nya spelreglerna:

Twitter for dummies

Twitter bortom topplistorna

Krocken mellan gammal logik och nya medier

Annonser

Krocken mellan gammal logik och nya medier

Sedan min granskning av TV4:s sätt att presentera Twitter för tittarna, har jag gått och grunnat på en lämplig fortsättning i detta intressanta ämne. Det finns så många spännande aspekter av den omdaning som kommunikationssamhället står inför till följd av de nya möjligheter till närvaro och interaktion som erbjuds via digitala kanaler.

En aspekt som framträder tydligt är oviljan hos de etablerade aktörerna att förhålla sig lyhört, nyfiket och ödmjukt inför de pågående förändringarna. Sällan har så många haft så förutfattade meningar om så mycket som när det gäller sociala mediers betydelse och påverkan på traditionell medieproduktion, PR, marknadsföring och kommunikation.

Markus Pettersson lyfte nyligen fram Vingresors marknadschef Claes Pellvik som ett lysande exempel på den lättvindighet med vilken många höjdare inom marknadsföringsområdet förhåller sig till ”nymodigheter” som t ex Twitter. Den här gången utvecklade det hela sig till en liten solskenshistoria, där Pellvik gick från raljant och okunnig till ödmjuk och förhoppningsvis mer nyfiken på kraften i att skapa kundrelationer via digitala kanaler.

Att skepsismen mot digitala kanaler är stor inom branscher som ägnat åratal av kompetensutveckling och investeringar åt att bygga maktpyramider enligt förra seklets spelregler är mer än begripligt. Precis som skivbransch och papperspress backar in i framtiden och krampaktigt försöker tvinga konsumenternas beteenden in i gamla förlegade mönster, ser vi liknande tendenser även inom modernare branscher som television – och digital kommunikation!

Vid ett mobilmingel för kunder och nyfikna, anordnat av kommunikationsbyrån Ottoboni, som presenterar sig som ”specialister inom digitala medier”, blandades diverse buzz om pekskärmar och appar med en tydlig bild av ”mobilanpassning” som något som i första hand handlar om att se till att företagets webbplats fungerar tillsammans med mobila enheter.

Stort fokus lades på app-utveckling och ”nya” (två-tre år gamla) tekniker för mobila gränssnitt (Fluid Grid, Responsive Web, Progressive Enhancement). De kommunikationsstrategiska utmaningar som den mobila revolutionen innebär, dvs en beteendeförändring minst lika dramatisk som övergången från print till webb, lämnades glatt därhän.

Nedan illustreras hur Ottoboni ser på sina kunders digitala närvaro. I mina ögon baseras denna illustration på den klassiska modellen med en avsändare som överför sitt budskap till många passiva mottagare.

Kundens målgrupper skall effektivt slussas till företagets webbplats, som måste anpassas genom byggandet av appar och mobila gränssnitt. Sociala medier buntas ihop med Google som en ”bortaplan”, främst avsedd för att ”driva trafik” till destinationswebben. Vill man vara välvillig, kan man betrakta detta som en högst selektiv läsning av Chris Andersons ”The web is dead” från förra sommaren. Som socialamedier-nörd blev jag naturligtvis tvungen att protestera mot ett sådant föråldrat synsätt, och Ottoboni lovade att revidera denna bild i kommande presentationer.

Jag kan ändå inte låta bli att oroas över hur den digitala utvecklingen påverkas av att de som fungerar som experter på området förklarar digital kommunikation på det här sättet 2011.

Så åter till TV4. Hur har de reagerat på den kritik som väckts mot deras fokus på kändismegafoner? Ingen aning, faktiskt. Den som reagerade starkast på mitt förra inlägg i ämnet var Mårten Andersson, som kände sig orättvist utpekad. Jag försökte förklara att min huvudsakliga kritik riktade sig mot Nyhetsmorgons sätt att presentera vad Twitter handlar om, med utgångspunkt i den imbecilla frågeställningen ”vem är den bästa twittraren?”. Tyvärr har Nyhetsmorgon inte varit särskilt villiga att ta debatten.

Under TV4:s nollrasismvecka nyligen blev Nyhetsmorgons ”twitterspanare” Parisa Amiri ombedd att lyfta fram goda exempel på människor som tar debatten mot rasism på nätet. Förutom att nämna Ali Esbatis blogg, nöjer hon sig sedan med att rabbla upp sina kritvita och inte särskilt ämnesspecifika mediekompisar. Av 16 personer som Parisa anser att man bör följa för att få ett intressant flöde är 14 stycken pr- och mediemänniskor ”i svängen”.
Annika Lantz finns naturligtvis med bland dessa spännande upptäckter! ”Mångkulturen” representeras möjligtvis av
Lena Sundström och Johanna Koljonen.

Nyhetsmorgons eget twitterkonto puttrar på i samma anda som tidigare nämnda kändismegafoner. Med några få undantag består flödet av rubriker från dagens sändning varvat med kommentarer och retweets av de kändisar som Nyhetsmorgons redaktion själva följer. Tilltal från övriga twittrare ignoreras konsekvent. Ännu är steget långt till interaktion.

Lite lustigt i sammanhanget är att TV4 har upphört att uppmana twittrare att mejla, och numera bestämt sig för att flytta dialogen från Twitter till den egna webbplatsen, Nyheterna.se:

Jag väntar fortfarande på att få svar. 🙂 Den enda respons jag fått från Nyhetsmorgons redaktion är följande korta twitterdialog, som jag hade med producenten Carina Nording på eftermiddagen samma dag som den kritiserade sändningen med Mårten Andersson, Alex Schulman och Yasmine el Rafie ägde rum:

Jag kände mig lite snopen över den kortfattade och, som jag uppfattade det, defenisva tonen och svarade därför på följande sätt:

Tyvärr slutade ”diskussionen” där. Jag antar att Carina menade allvar med formuleringen ”The End”. Ändå hoppas jag innerst inne att hon, och hela Nyhetsmorgon-redaktionen skall öppna upp för en lyhörd dialog, på samma sätt som Claes Pellvik gjorde efter sin fadäs. Hur i hela friden ska de annars lära sig vilka nya krav och möjligheter som det nya medielandskapet erbjuder?