När Kyrkan slutar svara på frågor blir den snabbt ointressant

Som härligt frälst tonåring gick jag en period omkring på stan iförd t-shirts med diverse klämkäcka ”kristna budskap”. Ett av dem löd ”Jesus är svaret!”. Förhoppningen var att någon stackars vilsen själ skulle beröras av budskapet och komma fram och vilja tala om tron på Jesus med mig.

Den bästa kommentaren på min ”Jesus är svaret”-tisha fick jag från en inte så frälsningsbenägen klasskompis: ”Jaha – men vad är frågan då?”

Berättelsen sammanfattar ett av frikyrkans största problem – dess förmåga att svara på frågor som ingen ställer sig. Ett annat stort problem är den generellt låga toleransen för en fri och öppen kritisk debatt i frireligiösa sammanhang.

Förra årets Europakonferens på Livets Ord väckte viss uppmärksamhet i sociala medier – inte minst till följd av att de valt att bjuda in en av världens främsta skojarpredikanter, Benny Hinn, som dragplåster.

Med facit i hand kan vi konstatera att Livets Ord visserligen lyckades väcka uppmärksamhet, men knappast vinna förtroende genom sitt sätt att bemöta de många kritiska frågor som väcktes i samband med konferensen. Därför var det inte utan en viss förvåning jag konstaterade att de inför årets konferens valt att fortsätta på samma tema genom att anlita en av Hinns vänner och kolleger – helandepredikanten Reinhard Bonnke som en av konferensens huvudtalare.

Bonnke påstås bland annat ha medverkat till att väcka upp en nigeriansk pastor från de dödainte oväntat under en rad tveksamma omständigheter. Se Benny Hinn och Reinhard Bonnke diskutera det påstådda miraklet i Youtube-klippet nedan:

 

Till min stora glädje visade det sig att den mycket ödmjuke och insiktsfulle mentalisten och bloggaren Samuel Varg Thunberg fått tidningen Dagens förtroende att bidra som en av flera bloggare med sina intryck från Europakonferensen. 

Tyvärr grusades detta ypperliga tillfälle att på ett kritiskt och balanserat sätt gå till botten med Bonnkes och Livets Ords förkärlek för ”under och mirakler”. Först meddelar Livets Ord att helandeevangelisten Bonnke tvingas ställa in sitt besök – på grund av sjukdom(!). När Samuel Varg skämtsamt undrar på Twitter vem han nu ska avslöja som bluffmakare tar det hus i helvete: Ulf Ekman skäller ut honom på Twitter och Dagen tar tillbaka löftet att låta honom blogga från Europakonferensen för deras räkning.

Att Ekman saknar humor och självdistans kommer knappast som en överraskning, men jag har fortfarande inte läst någon officiell förklaring till att Dagen tappade förtroende för Samuel Varg som bloggare. I Samuels blogginlägg resonerar Emanuel Karlsten kring att det kan ha att göra med något slags krav på ”opartiskhet” bland de bloggare Dagen anlitar och att Samuel genom sitt skämt skall ha rubbat förtroendet för hans förmåga att förhålla sig opartisk till konferensen och dess talare.

Kravet på opartiskhet ter sig ännu märkligare när jag läser Dagens Europakonferensblogg och konstaterar att den består av idel partiska lovprisningar – flera skrivna av medlemmar i församlingen Livets Ord.

Rapporteringen från själva mötena är sparsmakad. Det handlar om enstaka sammanfattningar av ämnet för predikan som

Ulf Ekman predikade om att vi alla går igenom prövningar och frestelser och att livet kan vara tufft men att Gud alltid är med oss. Slutpunkten var att förlåta. Ett mycket kraftigt och bra möte

Stefan talade även om att det är otroligt viktigt att vi förtröstar på Gud, inte på någon människa: ”sätt inte din förtröstan till människor, för människor kommer göra dig besviken.

Suzette Hattingh pratade i sin predikan om vikten av den helige andens smörjelse i våra liv och la vikt på att vi alla har den och att Gud säger att vi alla är kungar och präster på samma nivå i hans ögon.

Inga särskilt djuplodande analyser, med andra ord. Faktum är att jag inte ens lyckas hitta ett enda bibelcitat i rapporteringen. Fokus för bloggen ligger snarare på de många kringaktiviteterna: Coffeshakes, lustiga skyltar, modevisning – och naturligtvis – maten.

Här lyckas bloggaren Abraham Engelmark med konststycket att författa ett blogginlägg som når samma nivåer som Ulf Brunnbergs sommarprogram vad gäller oavsiktlig(?) humor på temat köttkonsumtion och könsstereotyper kryddat med några stänk helsvensk nationalism! 🙂

Av någon anledning gör Engelmark även kaffedrickandet till en fråga om nationalitet i sin hyllning till fikat – en ”viktig och betydande del i det svenska samhället”Också Samuel Varg tar upp konferenskaffet i sin blogg – dock ur ett lite annat perspektiv, då han ifrågasätter varför kaffet som serveras på konferensen varken är KRAV– eller Rättvisemärkt.

Det är nu det blir löjligt tydligt var Livets Ord har sina prioriteringar. När församlingsmedlemmen Johannes Fridenström tar upp frågan med Livets Ords presschef Magnus Dahlberg på Twitter faller denne in i det för Livets Ords representanter så klassiska tokförsvaret:

Hej @magnusdahlberg . Du fick en fråga för en tid sedan rörande kaffet på #ek11 ?
fridenstrom
July 31, 2011
@fridenstrom Nej, det stämmer. Kaffet är inte fairtrade.
magnusdahlberg
July 31, 2011
@magnusdahlberg varför inte? @samuelvarg (ang. Varför @LivetsOrd inte ännu infört #fairtrade )
fridenstrom
July 31, 2011
@fridenstrom det finns en rad faktorer att väga in när man ska köpa kaffe till 10000 personer…
magnusdahlberg
July 31, 2011
@fridenstrom …Vårt val av kaffe är resultatet av en sån avvägning.
magnusdahlberg
July 31, 2011
@magnusdahlberg vad behövs för att valet ska bli annorlunda nästa år?
fridenstrom
July 31, 2011
@fridenstrom går inte att ge rättvisa på 140 tkn för de tusentals avvägningar som görs i ett sånt här evenemang.
magnusdahlberg
July 31, 2011
@magnusdahlberg så du menar att lo som en av de sista kristna församlingarna i Sverige inte ”har tro” för att det går ? #ek11
fridenstrom
July 31, 2011
@magnusdahlberg folket på konferensen får ju betala för #kaffet ändå menar jag…
fridenstrom
July 31, 2011
@fridenstrom jag vet inte hur många gånger du har arrangerat ett event av den här omfattningen…
magnusdahlberg
July 31, 2011
@fridenstrom …tro mig, det finns skäl till våra avvägningar.
magnusdahlberg
July 31, 2011
@magnusdahlberg #fairtrade handlar inte om jag arrangerat event eller ej… Det är praktisk kristendom imho.
fridenstrom
July 31, 2011
@magnusdahlberg jag vet. Jag är medlem i församlingen. Partner . Nygen. Tidningar. You name it. Jag stöttar. Ekonomiskt .
fridenstrom
July 31, 2011
@fridenstrom Jag anser nog att det finns en del uttryck för praktisk kristendom på konferensen. I kaffefrågan har vi inte nått…
magnusdahlberg
July 31, 2011
@fridenstrom …ända fram än. Börjar det inte lukta lite egenrättfärdighet nu?
magnusdahlberg
July 31, 2011
@magnusdahlberg nej inte alls egenrättfärdigt att ställa frågor imho . Jag drar mitt strå till stacken och behöver inte skämmas för det
fridenstrom
July 31, 2011
@magnusdahlberg … Jag trodde faktiskt att vi hade #fairtrade kaffe redan. Undran var vad som behövdes för att vi skulle komma dit 🙂
fridenstrom
July 31, 2011

Den här sortens idiotresonemang ökar naturligtvis inte förtroendet för Livets Ords sociala ansvarstagande. Samuel Varg berömmer Livets Ords representanter för deras kärleksfulla och öppna attityd, men om densamma försvinner direkt någon börjar att kritiskt ifrågasätta, hur ska man som utomstående tolka det?

Jag har fortfarande inte fått några konkreta svar på mina öppna frågor till Livets Ord, som jag ställde till dem inför förra årets konferens.

Indirekt har jag däremot fått svar på huvudfrågan – ”Har Livets Ord ändrat sig?”. Ja, det verkar de ha gjort – i viss mån. Inte till den grad att de är beredda att föra en ödmjuk och försonande dialog om sina många övertramp och kränkningar under 80- och 90-talet, men de tycks ha lämnat mycket av radikalismen bakom sig och sällat sig till raden av småtrötta karismatiska frikyrkor. 

Så här snart 20 år senare har jag svårt att identifiera det som en gång i tiden lockade mig till församlingen. Den tycks ha tappat något av ”den första kärleken” längs vägen. När jag tittar på webbtv-sändningarna från konferensen slås jag snabbt av hur lam och tillrättalagd lovsången är

Både klädstilen och teologin var förmodligen en smula svajigare ”på min tid”, men entusiasmen var i alla fall på topp!

 

Annonser

Känsliga kändisar skulle tjäna på lite självdistans

I min serie inlägg om hur mediesamhället utmanas av de nya digitala kanalerna har turen kommit till att titta på hur kända människor reagerar på kritik via Twitter. Jag inser samtidigt det paradoxala i att än en gång fokusera på denna utsatta grupp i min mission att peka på att Twitter handlar om allt annat än att stalka redan kända människor. 🙂

De sociala mediernas genomslag har på allvar förändrat våra relationer till kändisvärlden. Förr satt man i tv-soffan och grymtade över fåniga intervjufrågor, lustiga frisyrer och märkliga outfits. Idag kan vem som helst fälla kommentarer och ställa frågor direkt till berörda tv-personligheter – mitt i offentlighetens ljus.

Det vi ser är en omdaning av medielandskapet där avståndet mellan sändare och mottagare minskar i samma takt som nya möjligheter till närkontakt och tvåvägskommunikation skapas. Det här är naturligtvis en omställning som utmanar gamla hierarkier och strukturer. Kraven att vara saklig, korrekt och närvarande ökar på den som tar plats i offentligheten.

Jag har tidigare kritiserat Mårten Andersson och Alex Schulman för deras sätt att hantera oönskade kommentarer från twittrare genom att helt enkelt blockera dem. I morse sällade sig Nyhetsmorgon-profilen Steffo Törnquist till de lättkränktas skara, när han blockerade @enAnnanAnna som en direkt reaktion på hennes skämtsamma önskan att slippa följa honom:

Till skillnad från dessa känsliga herrar, uppvisar Steffos kollega Jenny Östergren en betydligt vänligare och mer tillmötesgående approach:

Häromveckan orsakade twittraren Blygsamt_skryt en del rabalder när denne person, med amerikanska Humblebrag som förebild, startade ett konto baserat på den enkla idén att retweeta twitterinlägg som på något sätt kan uppfattas som milt skrytsamma. Många av oss känner igen den här sortens småskrytigt twittrande personer som gärna framhäver sig själva genom att återkommande balansera på gränsen för det ”tillåtna” i vår jante-kultur. Samlade på ett och samma ställe bildar raden av små, illa förtäckta, skrytsamheter en i mitt tycke småputtrig och charmig blinkning åt hur vi alla söker bekräftelse och cred då och då.

En av de första mediepersonligheterna att reagera på att hon blivit retweetad av Blygsamt_Skryt var ledarskribenten, författaren och debattören Isobel Hadley Kamptz.

Hennes kompis Lisa Magnusson snappade i sedvanlig ordning upp hennes ilskna reaktion och förklarade i ett blogginlägg sin avsky för twittraren bakom Blygsamt_skryt, som hon anser hysa en ”olidligt snål och småskuren inställning till tillvaron”.

Jag kan förstå Isobels känsla att ha blivit missförstådd och vantolkad. Hennes avsikt var förmodligen inte att skryta varken över sin skrivkunnighet eller obegränsade tillgång till ledig tid. Frågan är hur allvarligt menat de skämtsamma retweeterna på Blygsamt_skryt bör tolkas? Isobel tycks ändå bli bestört över att någon tar sig rätten att tolka hennes ”skryt-tweet” just på detta sätt och citera henne i sammanhanget ”blygsamt skryt”.

Det verkar som att Isobels starka reaktion på citatet grundar sig i tidigare negativa erfarenheter. Vi har alla vårt bagage och när vi känner oss pressade och utsatta är risken stor att vi tolkar människors avsikter och syften snarare utifrån detta, än den faktiska situationen. Det är för övrigt inte första gången som Isobel går i taket över att någon citerar hennes offentliga twitterkonto.

Någon vecka senare upprörs Magnus Betnér över tilltaget att, i ordets mildaste bemärkelse, ”roasta” twittrare genom att kort och okommenterat återge utvalda tweets som, med ett visst sinne för humor, kan tolkas som milt skrytsamma:

Tydligen väcker Blygsamt_skryt Magnus Betnérs ilska. Om han har förstått poängen med kontot låter jag vara osagt. Däremot instämmer jag i hans slutsats att ”det är så många som förstår så lite”. I det här fallet förstår jag inte hans upprördhet över en tämligen oförarglig humorform, särskilt om man jämför med den råa humor han och många andra estradörer (på ett många gånger genialiskt sätt) företräder.

Kanske är Rocky-tecknaren Martin Kellerman svaret på spåren, när han indirekt besvarar Brittas fråga varför han inte följer en enda stackare på Twitter:

Kellermans jämförelse med ett envägs-medium som TV kan tyckas märkligt, men säger ändå något om de förändrade förutsättningar som de sociala medierna skapar, även för dem som är vana vid att kunna uppträda i offentligheten utan närmare kontakt med sin publik.

Med de nya möjligheterna till direkt interaktion, på någorlunda lika villkor, ökar förväntningarna att även traditionella mediepersonligheter skall vara tillgängliga för samtal, kritik och dialog. Man kan välja att helt ställa sig utanför det sociala mediebruset, eller  uteslutande interagera med ja-sägare och sin egen kamratkrets. Viktigt att påminna sig dock är att även dessa val påverkar hur man uppfattas av omgivningen och bör därför göras efter nogsamt övervägande.

De sociala medierna ställer inte bara kändispyramiderna på ända – i någon mån utmanar de hela vårt sätt att söka underhållning, gemenskap och meningsutbyte. De timmar som vi mediekonsumenter tidigare ägnade åt att följa intriger i dramaserier och dokusåpor tillbringas allt oftare i interaktion med andra, ”vanliga” människor via Internet. Desto viktigare för den som bygger sin karriär på att vara spännande och intressant för ”massorna”, att även sätta sig in i och förstå att hantera ”de nya massmedierna” på lämpligaste sätt.

Det faktum att vem som helst får säga (nästan) vad som helst på Twitter innebär såklart att vi inte kan ha kontroll över vilka reaktioner vi får på det som skrivs. Den fria diskussionens förutsättningar sammanfattas på ett utmärkt sätt av filosofiprofessorn Per Bauhn, i ett citat som jag lånat av Peter Dahlgren:

Man får inte vara rädd för att yttra sin åsikt. Går man ut med ett ställningstagande där man försvarar en position, som även om den försvarar värden som man tror är självklara, så i en politisk situation där vi befinner oss så kommer den att misstolkas och man kommer få kritik för det. Det hör till debatten.

Debatten är inte till för de som är rädda för att bli ifrågasatta. Den du ifrågasätter har i lika stor utsträckning rätt att ifrågasätta oss. Det är lite därför det finns en debatt. Om det inte finns en debatt hade det varit ett tecken på att vi hade slagit in öppna dörrar, och i så fall hade man kunnat ifrågasätta poängen med att skriva över huvud taget. Debatten är lite av den luft vi lever av – och lever i.

Slutligen vill jag säga något om det som kallas ”trollning” och ”näthat”. Trots att bägge begreppen ibland missbrukas och tillämpas även på saklig, om än något hetsig, kritik finns det naturligtvis människor som helt saknar poäng med sin digitala närvaro annat än att just provocera.

Även när det gäller ”äkta troll” bör man dock ställa sig frågan vilken strategi som är den mest effektiva och energibesparande. Ibland är det just artikelförfattarens brist på engagemang i kommentarsfältet som triggar de värsta galenskaperna.

Sofia ”Mymlan” Mirjamsdotter påpekar detta titt som ofta. Hon har lång erfarenhet av att hantera diverse märkliga reaktioner på nätet. Den som behöver hjälp att lära sig hur man bäst besvarar oönskad respons på sina digitala inlägg kan med fördel vända sig till henne för rådgivning. Läs till exempel det här inlägget där hon beskriver sin syn på hur man bäst hanterar nättroll.

 

Andra inlägg om Twitter och de nya spelreglerna:

Twitter for dummies

Twitter bortom topplistorna

Krocken mellan gammal logik och nya medier