Några tankar om #maktordning

Jag formulerade några statements tidigare idag på temat #maktordning och hur vi talar om underordnade grupper i samhället.

Tilläggas bör att trots att jag som överordnad vinnlägger mig om att inte uppfattas som kränkande eller nedsättande, finns det risk för att jag ändå uppfattas som det, befogat eller ej.

Det ankommer inte på mig att avgöra huruvida mitt sätt att uttrycka mig kränker min omgivning. Som överordnad bör jag vara ödmjuk, lyhörd och anstränga mig för att sätta mig in i den andres perspektiv.

Det är inte alltid möjligt – eller ens önskvärt – att nå konsensus. Ibland får man nöja sig med att konstatera att man ser olika på saken. Men om vi ska lära oss något, måste vi bli bättre på att lyssna på varandra.
Särskilt behöver medlemmar av privilegierade grupper bli bättre på att lyssna på dem som ofta saknar tolkningsföreträde.

 

Uppdatering:

Torbjörn Jerlerup hade några invändningar mot det här inlägget, som jag tycker förtydligar saken ytterligare:
Annonser

Twitter for dummies

Sedan jag registrerade mitt Twitter-konto för snart två år sen, har jag hunnit göra nästan 13 000 inlägg – de allra flesta under det senaste halvåret. I början hade jag svårt att klura ut vad jag skulle med mikrobloggen till och använde den mest för att publicera bilder via Brightkite och Posterous. Mymlan påpekade nyligen att just ordet ”mikroblogg” är tämligen missvisande. Twitter är i första hand en mötesplats – inte ett ställe man ”publicerar sig” på.

Efter ett tag upptäckte jag att på Twitter finns en rad smarta och intressanta människor med tips och idéer om allt mellan himmel och jord som kan intressera en socialamedier-nörd. Länge bestod den svenska twitterbubblan av folk inom PR-, IT-, medie- och kommunikationsbranschen, som gjorde sitt bästa för att stärka sina personliga och affärsmässiga varumärken.

Nu har vi sett en ny våg av twittrare ta plats i flödet. ”Helt vanliga människor” som svamlar hejvilt om ditten och datten, kommenterar aktuella debatter och händelser och är allmänt roliga och inspirerande. Twitter handlar mer än någonting annat om relationer mellan människor.

Fördomarna mot Twitter är många. Den vanligaste invändingen jag hör är jag har inte tid att twittra följt av jag är inte intresserad av att läsa vad folk har ätit till lunch. Båda bygger såklart på missförstånd. Visst stämmer det att dygnet bara har 24 timmar och att varje ny aktivitet innebär en omprioritering. För några år sen övergav jag papperstidningen för webbversionen. Nu inleder jag dagen med att kolla mitt twitterflöde istället. Där finns ofta länkar och kommentarer till de senaste händelserna – och därtill ett gäng roliga människor att diskutera dem med.

Twitter kan liknas vid ett avslappnat mingel eller ett fikarum, där samtalet ständigt pågår. Fördelarna med att ha sina fikakompisar i fickan eller i datorn är många;

  • Jag kan följa en rad konversationer samtidigt
  • Jag kan välja vilka jag vill lyssna till och inte
  • Jag kan när som helst inflika en kommentar i ett pågående samtal utan att störa eller avbryta det
  • Jag kan hoppa på och av ett samtal precis när det passar mig, utan att behöva hitta på en ursäkt för att lämna rummet
  • Jag kan utnyttja den dödtid som uppstår när jag väntar på bussen, åker tunnelbana, sitter på toan eller väntar på en kompis på fiket till att umgås med mina digitala vänner

Twitter fungerar som ett digitalt relationslaboratorium, där jag kan pröva olika strategier för interaktion och få direkt respons. Det dessa tunna relationer saknar i form av djup, ömsesidighet och varaktighet kompenseras av deras lättillgänglighet och möjligheten att reglera närvaro och frånvaro med några enkla klick. På Twitter vågar jag ta ut svängarna och testa nya sätt att diskutera och interagera, just därför att jag inte sätter mina närmaste och viktigaste relationer på spel. Lärdomarna kan jag sedan ta med mig till andra sociala sammanhang. Genom möten med en rad olika människor, som jag annars inte skulle träffa, växer och utvecklas jag som individ.

Twitter fungerar också som ett socialt klister, som håller relationer vid liv över tiden. Nya bekantskaper kräver ofta en viss investering i form av tid och engagemang om de ska fördjupas och nå varaktighet. Genom att följa varandra på Twitter ser vi till att hålla kontakten levande, även om det går flera månader innan vi träffas igen ansikte mot ansikte.

Den sociologiska aspekten av Twitter kan beskrivas med hjälp av Fredrik Lindströms teori, som han uttrycker i filmen
Känd från TV från 2001;
Vi vantrivs i den isolerade kärnfamiljen och tar därför till de fiktiva relationer som erbjuds via kändisar och såpakaraktärer.

Idén att människan trivs bäst i större sammanhang än dem som normalt utgör vår vardag, påminner lite om Charles Fouriers utopi om hur samhället skulle inordnas i falangstärer om 1 620 personer vardera, där envar bidrar med sitt kunnande och sin passion och där varje individ får sina behov tillgodosedda, oavsett klass, kön och sexualitet.

Twitter utgör kanske inte det nya Utopia, men tillför verkligen en livfull och fräsch social dimension till vardagslivet. Här hinner jag prata med massor av människor som det skulle ta mej åratal av ständigt fikande för att hinna beta av via möten ansikte mot ansikte.

En av de fina aspekterna är att det inte finns några regler för hur och till vad Twitter ska användas. Var och en deltar på det sätt man själv väljer – testar nya grepp och strategier. Det finns inget ”rätt” sätt att twittra på helt enkelt. Det värsta som kan hända är att de du inte kommer överens med avföljder dej (vilket vid närmare eftertanke snarare är något positivt).

Claes Magnusson uttrycker det hela mycket enkelt:

Twitterregler:
1. Jag följer de jag tycker är intressanta.
2. De av er som tycker jag är intressant följer mig.
3. That’s it.

För den som vill komma igång med sitt twittrande ska jag ändå försöka mej på att ge några ”goda råd” på vägen, som har funkat bra för mej:

  • Registrera ett konto och hitta på ett alias som stämmer med hur du vill bli uppfattad. Det ska vara lätt att identifiera, gärna sticka ut från mängden och passa din personliga profil. Många ”proffstwittrare” använder sitt riktiga namn som alias, men det är absolut inget krav.
  • Ladda upp en miniatyrbild – en avatar – som antingen föreställer dig eller något du gillar. Många twittrare är visuellt orienterade, så även här lönar det sig att sticka ut från mängden.
  • Följ alla du snubblar över, som inte uttryckligen är spam-robotar eller bara ute efter att sälja saker. Du hittar dem i andras listor över personer de följer, personer som följer dem eller deras egenhändigt komponerade listor med favoriter.
  • Försök inte läsa allt som skrivs. Twitter är ett ständigt pågående samtal. Om du försöker hänga med i allt som sägs, kommer du att bli lika stressad som någon som försöker följa alla konversationer på Stockholms Central en vardagsmorgon.
  • Om någon irriterar dej med sina tweets – testa att interagera med dem genom att skicka ett svar på något av deras inlägg, en s.k. @-reply. Kanske är personen roligare att föra dialog med än vad som framgår av flödet. Om de inte svarar (vilket händer alltför ofta) – avfölj dem och tänk inte mer på saken. Kanske dyker de upp i ditt flöde en annan gång.
  • Ha en öppen profil. Att låsa sitt twitterkonto är nästan lika korkat som att använda mobilen utan SIM-kort. Anpassa det du skriver efter medvetenheten att allt är publikt. Det är det enda som håller i längden.

Kom ihåg att du väljer själv vad du vill använda Twitter till. En del följer intressanta bloggar, andra utbyter recept och väldigt många bara ”pratar av sej” om ditt och datt.

Vi ses på Twitter!

Uppdatering: Emanuel Karlsten har en viktig poäng i sitt senaste inlägg på bloggen Tabloism 2.0: ”Suggestions” gör både dig och Twitter en otjänst.

Den transparenta trosrörelsen

Häromveckan talade jag med Mymlan om hur fascinerande det varit att följa Livets Ords Europakonferens via twittertaggen #ek10. Aldrig tidigare har en, för de flesta av oss, sluten frikyrkomiljö öppnats upp för samtal och diskussioner på det här sättet.

Bland twittrarna på #ek10 fanns en salig blandning av härligt frälsta troende, nyfikna sökare, skeptiska agnostiker och kritiska ateister. Under konferensveckan var #ek10 länge det mest diskuterade ämnet i den svenska Twitter-sfären, en status som mig veterligen ingen frikyrklig tillställning tidigare uppnått.

Det märktes att Livets Ord satsat på sin onlinenärvaro inför årets konferens. Samtliga möten sändes live på livetsordplay.se och varje dag publicerades ett Youtube-klipp med Ulf Ekman på hans blogg, med länkar via Twitter och Livets Ords Facebook-sida. På Facebook-sidan öppnades även ett diskussionsforum, där besökarna fick möjlighet att ställa frågor som sedan skulle besvaras i Livets Ords webbsändningar.

Livets Ord ska ha en eloge för sina satsningar. De vet hur man skapar uppmärksamhet för sin sak och använder effektivt digitala kanaler för att förmedla sitt budskap. Dessvärre lyckas de inte lika bra när det kommer till interaktion och tvåvägskommunikation, något jag belyst i tidigare inlägg.

I twitterflödet ställdes en rad kritiska frågor, inte minst om skojarpredikanten Benny Hinn, som bjudits in som huvudtalare till konferensen. Livets Ords egna twittrare, med presschefen Magnus Dahlberg och Vd:n Jonathan Ekman i spetsen, hade stundtals svårt att bemöta kritikerna på ett sakligt sätt och blev ibland onödigt defensiva i sina formuleringar.
Världen idags chefredaktör Felicia Svaeren beskyllde oss som framförde kritiken för att söka ”förstöra Ulf Ekmans möjligheter att vara en respekterad andlig ledare”.

Jag har ännu inte sett röken av något svar på de frågor jag ställde i Livets ords diskussionsforum på Facebook, och nu när konferensen är över har man helt sonika plockat bort det.

Kritiken mot Benny Hinn fick stort genomslag och efter lördagens predikan kände sig Ulf Ekman nödd att göra några tillrättalägganden i sin blogg. Där tar han bl a avstånd från Hinns gnosticistiska förkunnelse att människan ”är en ande som har en själ och bor i en kropp”, vilket naturligtvis är glädjande. Dessvärre nämner han inte med ett ord att just denna förkunnelse utgör en av grundpelarna i den s.k. ”framgångsteologin” som var förhärskande på Livets Ord åtminstone under 80- och 90-talet, med inspiration från amerikanska förkunnare som Lester Sumrall, Kenneth Hagin, Kenneth Copeland och John Osteen. Förhoppningsvis innebär Ulf Ekmans förändrade människosyn att han nu är beredd att ge läkaren och bibelläraren Sven Reichmann rätt i sin kritik mot Livets Ords undervisning i den mycket läsvärda boken ”Allt är inte Gud som glimmar” (se särskilt kapitel 2-3).

Transparens, öppenhet och dialog är ledord som ofta lyfts fram inom sociala medier. De digitala kanalerna ger företag och organisationer möjlighet att inte bara kommunicera sitt budskap, utan även ta del av – och inte minst delta i – de diskussioner som förs kring deras produkter och tjänster.

”Tyvärr” innebär öppenheten att inte bara hyllningar och lovord förs fram i ljuset. SJ och Com Hem är exempel på företag som fått utstå svidande kritik i sociala medier. Det är i sådana lägen som en organisations kommunikationsstrategi ställs inför sina svåraste utmaningar. Hur behåller man en öppen och trovärdig dialog med kundkretsen, utan att fastna i onödiga konflikter och flamewars som snarare skadar än stärker varumärket?

PR-experter som Paul Ronge brukar hävda att när man blir ifrågasatt och kritiserad, är den enda fungerande krishanteringen att göra offentlig avbön, pudla, be om ursäkt och dra lärdom av sina misstag. Ändå verkar detta sitta mycket långt inne hos många aktörer, även väletablerade sådana. Apples hantering av kritiken mot deras antennproblem utgör ett färskt exempel.

Den öppenhet som bloggar, Twitter och Facebook erbjuder ritar i grunden om spelplanen för marknadsföring och kommunikation. Idag kan man inte längre föra fram ett förenklat eller grundlöst budskap, och sedan räkna med att få stå oemotsagd. Allt som sägs och utlovas granskas och kommenteras av mottagarna och lika enkelt som det är att predika budskapet, är det att bemöta och kritisera detsamma.

En modern kommunikationsstrategi kan inte bara uppehålla sig kring konsten att föra ut ett budskap till massorna – den måste också innehålla strategier för hur man bemöter kritik och upprättar trovärdighet och långvariga relationer med målgruppen.