Humor på utsatta gruppers bekostnad utgör en del av förtrycket

bizex

I samband med gårdagens etapp av Melodifestivalen i Sveriges Television visades en sketch med det påhittade dansbandet ”Bizex”. På drygt tre minuter lyckades humorgruppen med Grotesco-profilen Per Andersson i spetsen leverera en rad stereotypa och förminskande nidbilder av bisexuella och transpersoner.

Bisexuella tillhör en av de minst synliga grupperna inom HBTQ-världen. Ofta betraktas de, både av heterosexuella och homosexuella, som obeslutsamma smygisar som inte vågar ta steget fullt ut och komma ut som homosexuella. Att det kan finnas människor som faktiskt känner sexuell attraktion till både män och kvinnor är tydligen svårt att ta in för många. Inte sällan betraktas bisexuella (främst kvinnor), som promiskuösa och sexuellt överaktiva. De flesta bisexuella kvinnor jag känner har någon gång fått förfrågan från heterosexuella män om att delta i en trekant, t ex.

Transpersoner utgör en mycket utsatt och sårbar minoritet, som är starkt överrepresenterad vad gäller psykisk ohälsa och självmord. Omgivningens fördomar, diskriminering på arbetsmarknaden och inom vården, samt otillräcklig och diskriminerande lagstiftning är några av orsakerna till den ohälsa som drabbar transpersoner. Så sent som fram t o m 10 januari i år tvingades personer som hade behov av att byta juridiskt kön att sterilisera sig.

Inget av detta hindrar komikerna bakom sketchen att driva just med dessa utsatta grupper på ett sätt som förlöjligar och befäster fördomar. Sketchen inleds med att Per Andersson berättar att gruppen fick sin första guldskiva ”tack vare dunderhitten ‘Ditt bruna öga‘”. Därpå följer ett skämt om att alla sex medlemmar i gruppen har varit gifta med varandra. ”Det var så många det året”.

Sången som framförs i sketchen, ”Kvinna och man” är författad av skådespelaren och regissören Kenneth Bodin från Nyköping. Så här lyder texten:

Vi hade träffats några gånger på kafé
Och den kvällen bjöd hon hem mig på te (Earl Grey)
Jag berätta’ om min upphetsning för män
och hon sa att hon vart lesbisk sedan längesen
men då fick jag en idé som var rätt smart
och inom ett par veckor var det klart

Vi bytte kön med varann
Jag blev kvinna hon blev man
och tillsammans blev vi ett par
ja, homosexualitet (homo homo)
kan skötas rätt diskret (homo homo)
om man bara är kvinna och karl

Sedan vigdes vi i kyrkan inför Gud
Hon blev make och jag blev hennes brud
Sen på bröllopsresan hade något hänt
sexualiteten hos oss hade vänt

(Vad gjorde ni då?)

Vi bytte kön med varann
Hon blev kvinna jag blev man
och tillsammans blev vi åter ett par
ja heterosexualitet (hetero hetero)
kan skötas rätt diskret (hetero hetero)
om man bara är kvinna och karl

Ja ta en kväll med din skalpell
och du är klar

I verkligheten måste den som vill utföra könskorrigering genomgå en mycket lång och påfrestande process som innefattar en lång utredning för att fastställa diagnosen transsexualism. Därpå följer år av förberedande behandlingar. I sketchen förminskas allt detta till några lättvindiga kirurgiska ingrepp. Bisexualitet och transsexualism framställs som något avvikande, udda och löjeväckande.

Många minoriteter har att välja mellan osynliggörande och stereotypifiering i mainstreammedia. Antingen syns de inte överhuvudtaget, eller så får de medverka på majoritetens villkor och representera de mest förenklade och nedsättande stereotyperna. Paralleller kan dras till debatten om ”Lilla hjärtat”, där vissa tyckte att det faktum att en ickevit seriefigur förekommer överhuvudtaget är skäl nog att bortse från de rasistiska stereotyper den reproducerar.

En tidig version av sången ”Kvinna och man” uppfördes redan i somras av Kenneth Bodin vid den lokala festivalen Festival Decimal i Nyköping.

I klippets inledning skojar Kenneth Bodin om ett av världens mest HBTQ-fientliga länder, Uganda som är på väg att införa lagar som dömer homosexuella till fängelse eller dödsstraff:

Här kommer en sång som låg på Uganda-toppens lista i tre veckor… den heter ”Könsbyte” alias ”Vi bytte kön med varann”

I klippet förekommer en strof som av någon anledning inte fanns med i SVT-sketchen:

Vi bytte kön hit och dit
för att stilla vår aptit
och på så sätt kunna tända på varann
ja om man är bisexuell
och har tillgång till skalpell
kan det bli ett rent sjuhelvete minsann

Att en lokal revyartist klantar till det på det här viset är en sak. Att SVT väljer att sända ut detta budskap i samband med melodifestivalen är betydligt allvarligare. Hur kommer det sig att ingen i produktionens ledning reagerade och stoppade det hela på ett tidigt stadium? Ett skämt om Laila Bagges inställning till hemlösa stoppades efter påtryckningar från Laila själv, enligt Aftonbladet. Anledningen ska ha varit att skämtet riskerade att bidra till mobbing gentemot Bagge:

– Vi har pratat med Laila idag. Ett skämt ska vara roligt, inte bidra till näthat, vilket det här gjorde. Vi stod och föll inte med skämtet, säger Christer Björkman till Nöjesbladet.

Varför reagerar SVT så kraftigt mot ett skämt om en person som själv utmärkt sig genom nedsättande uttalanden, men har överseende med en sketch som mobbar transpersoner och bisexuella? Saknar ledningen för Melodifestivalen nödvändig mångfaldskompetens för att stoppa utsändningen av en sådan sketch i public service? Att minst två av programmets huvudansvariga, Christer Björkman och Edward af Sillén, själva tillhör HBTQ-världen tycks inte ha påverkat beslutet. Faktum är att Sillén fick svidande kritik redan i samband med Eurovisionsschlagerfestivalen 2011, för sitt transfobiska skämt om den israeliska artisten och transpersonen Dana International.

Kanske kan det utbredda ointresset för andra HBTQ-grupper än homosexuella cismän utgöra en delförklaring till att ledningen för Melodifestivalen släpper igenom en sketch som öppet uttrycker sig nedsättande och förlöjligande mot sexuella minoriteter?

Argumentet ”det är bara humor och underhållning” återkommer ständigt som ursäkt för skämt som slår nedåt mot redan utsatta grupper. Detta trots att humor och ”skämt” utgör effektiva metoder för mobbing och diskriminering. Det är på tiden att vi kräver ökad medvetenhet och ansvarstagande från dem som har makt att påverka innehållet i våra populäraste tv-program.

Relaterat:

Varför Bizex-numret är cissexistiskt

Uppdatering:

Aftonbladet skriver idag om de anmälningar mot Bizex-sketchen som lämnats in till Granskningsnämnden. ”Låttexten trivialiserar könskorrigeringar och driver med transpersoner på ett sätt som verkligen är kränkande.” skriver en anmälare.

Ingen av anmälarna ifrågasätter om inslaget innehåller humor, åtminstone av artikeln att döma. Ändå väljer Aftonbladet att ställa upp humor mot olämplighet i sin omröstning huruvida sketchen har ”gått för långt”:

bizex-enkat-aftonbladet

Resultatet speglar majoritetens bekvämliga omedvetenhet om minoritetsfrågor, på liknande sätt som tidigare omröstningar om rasistiska stereotyper i tv-program och godisförpackningar.

Kommentarsfältet till Aftonbladets artikel översvämmas i vanlig ordning av upprörda röster som tycker att anmälarna får chilla lite och att det inte finns något att uppröras över.

Uppdatering 2:

Kompositören Kenneth Bodin väljer föredömligt nog att delta i kommentarsfältsdiskussionen på Aftonbladet. Han menar att sången ”driver med det heteronorma samhället” och detta ”i ett kitchigt format”. Tyvärr följer hans svar ett välkänt mönster. Istället för att lyssna till kritikernas argument drar han några floskler om att sången är skapad med humor och helt utan intentioner att sprida homofoba och transfoba fördomar.

Jämför gärna min lista över vanligt förekommande försvarsmetoder när människor väljer att gå i försvar istället för att ta för sig av kritiken och byt ut ”rasism” mot ”homofobi”, ”bifobi” och ”transfobi”.

Till glädjeämnena hör många kloka och välformulerade röster som hjälper till att förtydliga varför det är en dålig idé att driva med heteronormativitet genom att förlöjliga homosexuella, bisexuella och transpersoner.

 

 

Annonser

Från enfald till mångfald

Jag räknar mig tveklöst till den politiska korrekthetens försvarare. Helt enkelt för att den gör min vardag mycket enklare. Utan den utbredda politiska korrektheten skulle jag behöva ägna dagarna åt att hantera och bemöta mer eller mindre illa dold smygrasism. Helst av allt skulle jag önska att alla människor på allvar satte sig in i stereotypiseringens och diskrimineringens mekanismer och med hjälp av dessa insikter valde att aktivt ta avstånd från allt vad etnocentrism, sexism och HBTQ-fientlighet heter. Där befinner vi oss dessvärre inte riktigt än.

Därför förenklas min tillvaro av att den som inte kan eller vill förstå varför det är fel att uttala sig rasistiskt eller sexistiskt åtminstone begriper att det är fel. Ju oftare inskränkta människor håller käften, desto mer sällan behöver jag öppna den för att värja mej mot (smyg)rasistiska tillmälen och kommentarer. Det faktum att de flesta svenskar med öppet rasistiska åsikter nästan undantagslöst inleder sina anföranden med
”Jag är inte rasist, men…” avslöjar hur oacceptabla vi anser dessa värderingar vara.

Den svenska modellens samförståndskultur har även präglat vår etnicitetsdiskurs under många år. Medan andra länder, som USA och Storbritannien, har ett väl utvecklat språk för att diskutera strukturellt förtryck baserat på hudfärg och ”ras” och de motsättningar som finns mellan olika etniska grupper till följd av århundraden av slaveri och förtryck, har vi i Sverige skapat en självbild som säger att ”här är vi minsann inga rasister”.

Debattören och jämställdhetsexperten Ingemar Gens ställde vid en föreläsning följande fråga till publiken

Om du ser en svart man på stan – reflekterar du först över att han är svart,
eller att han är man?

Publiken skruvade lite obekvämt på sig tills Ingemar besvarade frågan med att han inte vet själv om han är mest rasist eller sexist. Hans poäng är tydlig: Vi bär alla på olika former av rasistiska och sexistiska fördomar. Ändå är det mycket ovanligt att vi adresserar våra egna tillkortakommanden på dessa områden. Den rasism och sexism vi diskuterar återfinns nästan uteslutande hos någon annan. Ibland får jag känslan av att vi till och med använder någon annans öppna främlingsfientlighet som avledning för att undvika att strålkastaren vänds mot oss själva. Jag funderade lite kring fenomenet proxy-rasism i mitt inlägg om Björn Söder och Eurovision.

Den svenska förmenta nolltoleransen mot rasism har fått två oönskade sidoeffekter, som jag ser det

1) Vår bild av rasister har reducerats till kängprydda unga män med rakad skalle som heilar och skriker tillmälen av typen ”Svartskalle – åk hem!”. Det ibland överdrivna fokuset på dessa extrema uttryck för främlingsfientlighet gör att stora delar av vardagens smygrasism sopas under mattan. Inte sällan får den som påpekar att någon ger uttryck för rasistiska fördomar till svar att ”du förstår väl att jag inte är rasist?”. Ofta upplevs anklagelsen om (smyg)rasism som en större kränkning än de rasistiska uttalanden som föranledde densamma.

2) Eftersom ingen vill riskera att stämplas som rasist, tiger man kanske hellre än ställer frågor som kan uppfattas som okunniga eller provokativa. Den som undrar vad som egentligen kännetecknar etniska minoriteter som samer, romer eller somalier undviker många gånger att fråga rakt ut, eftersom man känner på sig att ”det här borde jag känna till”. Kanske blir man rädd att få anklagelser om att vara fördomsfull och okunnig kastade i ansiktet. Då är det lugnare att tiga och fortsätta smyga med sina fördomar.

I våra grannländer har främlingsfientliga partier haft ett uppsving under det senaste decenniet, med valresultat på runt 20% och i Danmark en framträdande roll som stödparti till den dåvarande regeringen. Hur kommer det sig att främlingsfientliga partier hittills inte har rönt samma framgångar i Sverige? Jag tror att en av förklaringarna stavas h y c k l e r i.

Isobel Hadley-Kamptz belyste nyligen på ett utmärkt sätt den uppenbara paradoxen mellan svenskens självbild som öppen och tolerant och den strukturella diskrimineringen av utlandsfödda på den svenska arbetsmarknaden.

Många invandrare säger att det är sällsamt svårt att ta sig in i det svenska samhället. Formellt och medvetet är svenskar öppna, tillåtande, men de informella reglerna berättar man inte ens om, dem får invandraren lista ut själv i jakt på dörren till svenskheten.

Normaliteten är så snäv att också mycket högkvalificerade personer med fel namn, fel hudfärg, drömmer om att flytta till England eller USA, för att alls ha en chans att bli bedömda på lika villkor.

Rekryteringsprocess enligt ”han passar så bra in i gruppen” bygger starkare murar än öppet rasistisk diskriminering. Det senare vet ju de flesta, åtminstone i Sverige, att är fel. Att chefen väljer en schysst kille som heter Peter som ser ut exakt som han är inte lika lätt att ha invändningar mot.

Det är uppenbarligen något skevt med svenskens självbild som öppen och tolerant. Under den välpolerade antirasistiska ytan döljer sig ett virrvarr av diskriminerande och segregerande strukturer. Hur ska vi komma åt dessa om vi fortsätter att hävda med en dåres envishet att ”i Sverige blir alla bemötta som jämlikar, oavsett bakgrund och hudfärg”?

Om den politiska korrektheten hittills mest har handlat om att hålla tyst om fördomar och stereotyper, tror jag att nästa steg måste innebära att vi börjar tala om dem, lyssna och lära.  Ett öppnare och mer tolerant samtalsklimat kräver att vita/heterosexuella/män blir mer medvetna om sin strukturella överordning och lär sig lyssna på andra gruppers erfarenheter. Hur ska annars den som aldrig själv har utsatts för tillmälen och diskriminering med rasistiska, sexistiska och/eller homofoba förtecken kunna förstå vad saken handlar om?

Kawa Zolfagary skriver alldeles förträffligt om saken i en gästkrönika i tidningen Folket.

Jag har tappat räkningen på alla gånger då jag påpekat för någon att personen sagt något som kan uppfattas kränkande bara för att höra att jag är för känslig. Det har rört sig om uppenbara fall av rasism, där någon sagt att personer med viss hudfärg är mer brottsbenägna, till situationer där det mer har varit en fråga om okunskap. Problemet har dock alltid varit densamma, personen som i detta fall har uttryckt sig klantigt har inte varit mottaglig för ny information. Det har dessutom nästan uteslutande rört sig om vita män. Det är något i den manliga könsrollen kombinerat med en privilegierad plats i samhället som gör att de vita männen sluter öronen ifall risken finns att de agerat fel.

Jag menar att den som åtnjuter privilegiet att uppfattas som tillhörande normen i ett samhälle har ett ansvar att visa ödmjuk lyhördhet inför andra gruppers erfarenheter. Det handlar både om att våga fråga om sådant man inte känner till och att visa respekt för den man ställer frågan till.

Skribenten Sonja Abrahamsson fick igår utstå mycket kritik när hon för Visit Swedens räkning twittrande om ”hungry gays with aids” och senare samma dag ställde frågan ”What’s the fuzz with jews?”.

Hennes slarviga formuleringar, präglade av fördomsfulla och okunniga påståenden, skapade internationell debatt. Ingen utom Sonja själv vet med säkerhet om hennes syfte var att provocera, skoja till det eller bara förkovra sig i antisemitismens historia. Om hon hade velat diskutera antisemitismens drivkrafter utan att såra och uppröra sin omgivning, hade hon kunnat välja en sakligare och mer ödmjuk formulering, t ex ”What are the sources of Anti-Semitism?”, som chefredaktören för The Business Insider tvingades omformulera sig efter en liknande storm häromveckan.

Kanske speglar Sonjas naiva förhållningssätt till känsliga ämnen som diskriminering mot homosexuella och judar den genomsnittlige svenskens inställning? Många har blivit bestörta över den bitvis hätska kritiken mot hennes sätt att twittra om dessa ämnen. Sofia Mirjamsdotter träder in till Sonjas försvar både i kommentarsfältet på Ajour och på sin egen blogg, där hon bl a skriver:

Det är nästan så att kritikerna kräver att alla människor i Sverige är skyldiga att läsa på om antisemitism, åtminstone innan de tar över det aktuella twitterkontot.

Men gilla läget: Många människor i Sverige är inte pålästa om antisemitism. Många människor i Sverige bryr sig inte ett dugg om genus, HBTQ, internationell solidaritet eller om bakgrunden till rasism. Ska bara intellektuella välutbildade stockholmare få visa sin del av Sverige? Eller är demokrati (även om just demokratidelen i twitterprojektet kan diskuteras) just att visa alla delar, även en ensamstående obildad mamma från Vilhelmina, och Sverige genom hennes ögon?

Jag blir så jävla förbannad på elitistiska intellektuella som aldrig varit i Vilhelmina som dömer ut Sonja för att hon är just okunnig.

Tänk om det är så att en majoritet av svenskarna är just så okunnig som hon om antisemitism till exempel, men att den delen av befolkningen sällan kommer till tals i offentliga sammanhang?

Poängen är att hon är en vanlig svensk som representerar Sverige genom att vara sig själv på ett sätt som jag inte skulle våga. Och det är fantastiskt befriande. Vi behöver fler som Sonja Abrahamsson i mediesverige, inte färre.

Försök förstå vad hon menade istället för att skjuta skarpt och kräva det orimliga.

Jag har full förståelse för att Sofia kan identifiera sig med Sonja i den här debatten. Hon vet varifrån Sonja kommer och kan se situationen ur hennes perspektiv. Hos mig väcks dock frågan om vems ansvar det egentligen är att ”gilla läget” och ”försöka förstå”?

Sonja beskriver sig själv som ”obildad”. Men innebär denna brist på bildning automatisk ansvarsfrihet?

https://twitter.com/hejsonja/status/207028932720082944

Som jag ser det bygger rasistiska och homofoba fördomar just på den sorts okunskap och inskränkthet som Sonja ger uttryck för med sitt twittrande. Ett samhälle som strävar efter ökad tolerans och jämlikhet kräver rimligtvis att vi avslöjar och bemöter denna inskränkthet, oavsett vem som yttrar den?

Sonja må vara naiv och obildad, men när hon väljer att blogga på en stor mediesajt och twittra för tiotusentals följare har hon givetvis ett ansvar för de åsikter och fördomar hon skänker en röst åt. Jag är inte säker på att tystnad är det effektivaste botemedlet mot inskränkthet och okunnighet. En fungerande mångfald kräver dock att den som uttrycker sig enfaldigt får stå till svars för detta och blir bemött med ifrågasättande och kritik. Den som är ödmjuk och lydhörd kanske till och med lär sig något av sina misstag.

Artisten Robyn kritiserade nyligen kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth för hennes aningslösa karvande i Makode Lindes tårta.

Vi är ett mångkulturellt land nu, det är dags att börja bete sig så också. Personligen tycker jag att Lena Adelsohn Liljeroth borde ha blivit förnärmad av den där tårtan. Hon borde ha ställt sig med händerna i midjan och sagt ”jag tänker inte skära den där tårtan. Om någon annan är så puckad att de vill göra det, varsågod.”

Jag tror inte att Lena Adelsohn Liljeroth är rasist. Jag tror bara att hon inte var medveten om vad hon gjorde. Det är som att inte fatta varför människor kan bli kränkta om man säger ”negerboll”. Men poängen är ju att hon är kulturminister, och det är oacceptabelt att som kulturminister vara så omedveten.

Kulturministern speglade på ett plågsamt sätt många svenskars omedvetenhet om sin egen vithet och oförmåga att förstå konsekvenserna av sin egen strukturella överordning.

Skillnaden mellan den svenska ”färgblindheten” och den amerikanska medvetenheten om en maktordning baserad på hudfärg och ”ras” blir särskilt tydlig när den amerikanske komikern Stephen Colbert kommenterar Sonjas twittrande så här:

Turns out an aryan looking woman asking how to identify jews – caused quite a fuzz!

Sonja Abrahamsson är långtifrån kulturminister, men har lyckats skapa sig en plattform i medievärlden. Det är ofrånkomligt att omvärlden recenserar hennes sätt att använda densamma.  Hellre en öppen och kritisk debatt där personer med liknande  funderingar som Sonjas får möjlighet att lyssna och lära sig något, än en förment antirasism där okunskap och fördomar frodas under den välpolerade ytan.

Någonstans hoppas jag att Sonjas aningslösa twittrande om bögar och judar bidrar till att ta samhällsdebatten till nästa nivå av politisk korrekthet – en som bygger på verkliga insikter och ställningstaganden.

Uppdatering:

Åsk Wäppling beskriver målande sina reaktioner inför Sonjas twittrande och hur hon till slut blir tvungen att plocka fram skämskudden.

Sonja just revealed a big slice of the ”blue eyedness” that lives in the Swedish psyche. Welcome to Sweden, where nine million people have been gazing at their navel-fuzz (see what I did there?) so long they failed to notice the Jewish population living alongside them since medieval times.

Marcus Nilsson skriver ödmjukt och nyanserat och tar hjälp av hjälp av Jesper Larsson i sin problematisering av ämnet.

Judar, Hitler och liknande är ämnen som komiker gärna närmar sig, just för att de är känsliga. Humor får alltid kraft i ett spänningsfält.

Men mer uppburna komiker än Sonja (som uppenbart är mer komiskt begåvad än de flesta) har misslyckats med att göra bra humor av detta stoff.

Att lyckas/misslyckas beror på hur lyhörd man är för den diskurs man ger sig in i och för den maktordning man ingår i.

Wlodek Richter listar några av de många nazireferenserna på Sonjas Youtubekanal:

”…jag tänker byta efternamn till Hitler. Och så tänker jag göra namnet rumsrent igen. Ni vet, bort med det gamla, bort med mustaschen, bort med gasning av judar, bort med experiment på sinnessjuka och bögar, o.s.v., bort med att stoppa kuddar och madrasser med människohår, bort med erövring av Belgien…..tatuerat ”hej, hej” på nacken som ser ut som ”SS”…Nya Hitler skall stå för Kärlek, Öppenhet, Omsorg, Jobb, kanske t.o.m. Miljö… jag skall göra namnet Hitler rumsrent igen ”

Mikael Zachrisson kopplar på ett träffsäkert sätt @sweden-haveriet till den aningslöshet som tycks prägla de nya digitala makthavarna:

Det ligger ett moraliskt ansvar i alla former av maktpositioner. Oavsett vilken sorts förebild man vill vara, eller vad man vill uppnå med sin makt, så har man ett ansvar för hur man brukar den. Det ansvaret kan ingen komma undan, eller låtsas som att det inte finns.

Var och en har sitt sätt att bli berömd, sa redan Gunnar på Hlidarende i Njáls saga. Den skrevs i slutet av 1200-talet, och var därmed tidigt ute med tankegods som senare skulle bli en av vår tids viktigaste deviser: All reklam är bra reklam.

Uppdatering 2:
Den som hade hoppats på en förklaring eller kanske till och med något slags ursäkt från Sonja får fortsätta hoppas. I söndags, den sista dagen hon twittrade för @sweden:s räkning, spelade hon in det här videoklippet där hon summerar sina intryck från veckans uppståndelse:

I’m not gonna tell you whether or not it’s true about my hating. I want people to make their own thinking. I want you to use your own brain to think. It’s got two halves. It’s called a brain. I don’t even hate Hollywood Chihuaua 2…

I have learned a lot from this experience. I have got email from news and non-news from all over the world. Not one was angry. Think about that. And I learned a new word… kuusher, cousher, cochiere… It has something to do with food; what you can eat and what you can not eat. I had heard that word before, but I thought it meant very expensive luxurious, classic furniture.

Jag får intrycket att Sonja är ganska nöjd med uppmärksamheten, att hon struntar i kritiken och att hon inte har några problem med att fortsätta skämta(?) om sin okunskap och ointresse för frågor som rör antisemitism och judisk tro. Precis som med de tidigare debatterna om ”negerbollar”, Nogger Black och kinapuffar, där många kritiker blev utskrattade, undrar jag: Om människor blir sårade och kränkta – varför är det så viktigt att fortsätta kränka?

Kristdemokraternas ledare Göran Hägglund undviker att svara på en enkel fråga

Uffe Wickberg ställer en enkel fråga till Göran Hägglund

Uffe Wickberg, som skapade den fantastiska fejkbloggen Sanningen måste fram inför förra höstens EU-val, har nu startat en ny webbplats – Minfråga.se – där han ställer en enkel fråga till Kristdemokraternas partiledare och hoppas på ett uppriktigt svar:

Göran Hägglund, anser du att homosexualitet är en synd, kan vi verkligen få ett mänskligare Sverige om vi uppfostrar våra barn så – och skall personer som propagerar för detta tillåtas vara kvar i ditt parti?

Hittills har Göran besvarat Uffes fråga med två svävande twitter-inlägg:

Göran Hägglunds första svar till Uffe Wickberg

Göran Hägglunds andra svar till Uffe Wickberg

Uffe – och många med honom – väntar fortfarande på de konkreta svaren.

Jag rekommenderar Göran Hägglund och Kristdemokraterna att blixtinkalla till en gemensam studie av filmen ”For the Bible tells me so”. Kanske kan det hjälpa dem att få fason på HBT-frågorna innan valet på söndag?

Älska din nästa?

Idag avslutas två, till synes diametralt motsatta, festivalveckor; Livets Ords Europakonferens och Stockholm Pride. Olikheterna till trots har de en del gemensamma drag, vilket Reb belyser i sin jämförelse mellan Nyhemsveckan och Pride.

Inför årets Pride efterlyste Emanuel Karlsten en försonande gest från frikyrkovärlden, i sin uppmaning till Livets Ord att be om förlåtelse för hur man behandlat HBT-världen. Ett lovvärt initiativ, som jag hyser de varmaste sympatier inför. Däremot tror jag inte att det enbart handlar om att be om förlåtelse, utan om att i grunden omvända sig från homofobin. Nu blev det istället EKHO (Riksförbundet Ekumeniska grupperna för kristna HBTQ-personer) som fick stå för psalmsången i Pride-paraden.

Studieförbundet Sensus visade i torsdags den den hoppingivande dokumentären ”For the Bible tells me so, som skildrar ett antal kristna familjer ur olika samfund, som tvingats ta ställning mot de homofientliga villoläror som präglat deras uppväxt. Filmen finns att beställa på DVD, och den mindre nogräknade hittar den på The Pirate Bay.

 

Through the experiences of five very normal, very Christian, very American families — including those of former House Majority Leader Richard Gephardt and Episcopal Bishop Gene Robinson — we discover how insightful people of faith handle the realization of having a gay child. Informed by such respected voices as Bishop Desmond Tutu, Harvard’s Peter Gomes, Orthodox Rabbi Steve Greenberg and Reverend Jimmy Creech, FOR THE BIBLE TELLS ME SO offers healing, clarity and understanding to anyone caught in the crosshairs of scripture and sexual identity.

Filmen lyfter på ett ödmjukt och pedagogiskt sätt fram viktiga aspekter av fundamentalistisk bokstavstro och dess oförsonlighet gentemot HBT-personer. Bibeltroende hävdar ofta att skriften skall tolkas och förstås utifrån sitt sammanhang. I sin iver att finna stöd i Bibeln för sina egna föreställningar, missar tyvärr många troende själva att göra just detta.

Fundamentalistisk bibelläsning präglas för det mesta av godtyckliga urval. Trots att man påstår sig ”läsa som det står” och ”tro på hela Bibeln”, lyfter man fram vissa favoritverser och ger dem oproportionelig betydelse, samtidigt som man helt tycks blunda för andra.

I filmen tas det klassiska bibelordet i 3:e Moseboken 20:13 som exempel;

Om en man ligger med en annan man som med en kvinna, har de båda gjort något avskyvärt. De skall straffas med döden, skulden för deras död är deras egen.

Här uttalas stränga förbud mot homosexuella praktiker mellan män. I samma kontext uttalas förbud mot att vidröra en kvinna under hennes menstruation, att äta hare, griskött och skaldjur, eller blodiga biffar. I 5:e Moseboken 22:11 uttalas förbud mot plagg som består av både ull och lin. Tack och lov är den sortens ”renlärighet” mycket ovanlig idag, och jag har inte stött på något av dessa förbud bland ”bibeltroende kristna”. Frågan är varför man har skaffat sig en sådan hangup på kärlek mellan personer av samma kön?

Ett annat talande exempel på att förment fundamentalistiska predikanter knappast bekänner sig till hela skriften, är deras förhållningssätt till Lukas 12:33;

Sälj vad ni äger och ge åt de fattiga. Skaffa er en penningpung som inte slits ut, en outtömlig skatt i himlen, dit ingen tjuv kan nå och där ingen mal förstör

En uppmaning från Jesus själv, som rimmar tämligen illa med Benny Hinns extravaganta livsstil, eller Ulf Ekmans sätt att jämföra livet i anden med att köra Corvette. Samtidigt som de uppmanar församlingen att skänka sparpengarna till deras ”ministries”, lever de själva i högönsklig välmåga, långt ifrån Jesu fattigdomsideal.

Bibeln har använts genom historien för att förtrycka judar, svarta, kvinnor – och nu HBT-personer. Det handlar i grund och botten om rädsla och okunskap. Istället för att förstå och se sig själv i sin nästa, målar man upp en nidbild av denne och utser ”den andre” till ”roten till det onda i världen”, på liknande sätt som Sverigedemokrater och andra rasistiska grupper svartmålar människor och kulturer som är dem främmande. Retoriken underblåser diskriminering, hatbrott och ibland även självmord.

Folk läser Bibeln utan att tänka, tolka och analysera. Vi kan inte tvinga dem att tänka och respektera tillvarons mångfald, men vi kan inskränka deras makt att förtrycka människor i sin omgivning.

Därför oroas jag över situationen för de HBT-personer som växer upp med Livets Ords undervisning och sondmatas med det homofientliga budskapet via dagis, söndagsskola och gymnasium. Borde det inte vara lika orimligt att bedriva HBT-fientliga skolor, som det är oacceptabelt att driva skolor med rasistiska förtecken?

Jag har vid ett flertal tillfällen försökt förmå Livets Ords presschef Magnus Dahlberg och Vd Jonathan Ekman att förklara hur Livets Ords syn på HBT-personer skiljer sig från exempelvis Irans president Ahmadinejads, eller hockeybloggaren Robert Petterssons. Hittills utan något tillfredsställande resultat.

Relaterat: Att förlåta förtryckare

Uppdatering: RFSL sätter fokus på intolerans mot HBT-personer bland religiösa ungdomsförbund genom att tilldela Kaliber i P1 och Brunchrapporten i P3 RFSL Stockholms Regnbågspris.