Behöver alla en pappa?

Om några veckor besöker jag Malmö för att delta i Media Evolutions The Conference – ett evenemang jag ser fram emot med stor förväntan.

Mitt besök i Malmö ger mej också möjlighet att träffa min pappa för första gången på över åtta år – och kanske den sista någonsin. Min pappa är 88 år gammal och tiden är knapp. Ändå tvekar jag inför att kontakta honom. Vi har en lång och smärtsam historia bakom oss. På ett sätt känner jag mig redan färdig med honom. Här följer en text jag skrev förra sommaren på temat ”Förlåtelse”. Du som orkar får gärna läsa den och hjälpa mej att resonera kring frågan: Ska jag ta tillfället att träffa min pappa en sista gång, eller inte?

Min pappa kom från Guyana till Sverige via London, där han var flygmekaniker under Andra världskriget. Han hade hunnit gifta sig och skaffa barn i England, och reste vidare till Sverige ”på Guds befallning”. Herren hade utsett honom till apostel – och nu skulle han bygga Guds Rike i Sverige, ”som Abraham”.

Jag brukar säga att jag blev till under ”ett bönemöte som spårade ur”. Min mamma var nyskild och olycklig och drogs till en församling i Härnösand som min pappa hade startat. Han var 50 och hon var 43 när jag föddes. Han var fortfarande gift och hans sjuttonåriga dotter bröt kontakten med honom när det kom fram att han väntade barn med min mamma.

Mina föräldrar levde aldrig tillsammans. Min pappa ville att mamma skulle säga upp sin fasta anställning och följa med honom på predikoturné. Hon vägrade. Hon hade redan försörjt honom med vad som blev kvar av hennes blygsamma inkomst. Utan den skulle hon varken ha råd med mat eller kläder. Därför tackade hon vänligt men bestämt nej till ”erbjudandet”.

Det kan ha varit det viktigaste beslut min mamma någonsin fattat – att låta ”Guds smorde profet” följa ”Herrens ledning” på egen hand. Ibland tänker jag att jag inte hade levt idag om jag hade blivit tvingad att växa upp tillsammans med honom.

Min pappa är grandios. Gud talar i klartext till honom som till ingen annan människa, och hans omgivning finns till för att bekräfta hans ego och underkasta sig de ”visdomar” han delger dem.

Mitt tidigaste minne av pappa är när jag var sju och han kom och hälsade på mamma, förmodligen för att han hade slut på pengar. Kanske stannade han i en vecka, kanske längre. Det enda jag minns är att han inte ville umgås med mig överhuvudtaget. Han satt för det mesta inlåst på mitt rum (som han fick låna) och spelade gitarr.

Pappa ringde min mamma en eller två gånger om året. Ofta när han var ensam och pank, gissar jag. Han ville aldrig tala med mig, så jag fick tjuvlyssna i luren för att höra hans röst.

När jag var sexton ringde min pappa och för första gången frågade han efter mig. Det var hans nya fru som hade ”tvingat” honom att göra detta, skulle det visa sig. Hon tyckte att det var så tragiskt att han hade förlorat kontakten med båda sina barn.

Mina förväntningar var långt ifrån överdrivna när jag åkte och hälsade på dem i Uppsala. Jag hoppades inte att han skulle kunna bli en riktig pappa. Jag visste inte ens vad det är. Jag hoppades bara att han skulle se mig och erkänna att jag var hans barn. Min dröm var att han skulle hålla mig om axlarna och stolt säga inför sina vänner ”det här är min grabb”.

Tyvärr visade det sig att pappa var mer intresserad av att beklaga sig över hur otroligt synd det var om honom, och hur alla människor hade vänt honom ryggen när jag kom in i bilden. Hans liv hade varit fantastiskt och framgångsrikt ”ända tills du blev till”, sa han. ”Det var aldrig meningen att du skulle födas”… Jag gjorde mitt bästa för att lära känna honom. Hälsade på regelbundet och försökte förstå vem han var och hur jag skulle nå fram till honom. Han kunde skälla för de mest triviala saker – som när jag en gång tog koncentrerad saft ur kylen, hällde upp i ett glas och spädde med vatten.

– Titta på dig själv, vilken självupptagen människa du är!

– Förlåt, jag trodde att jag fick ta saft ur kylen.

– Ja, men det kanske finns fler som är törstiga!

– Okej, ska jag göra ett glas till dig?

– Nej, jag vill inte ha. Men om du hade brytt dig om andra, och inte bara dig själv, hade du ställt en tillbringare med färdig saft i kylen, så att vi andra kan ta när vi blir törstiga.

– Men blir inte saften förstörd, och börjar smaka konstigt, om man ställer färdigblandad saft i kylen?

– Där ser du, hur självisk du är. Din mamma har inte lärt dig någonting om hur man ser till andra människors behov.

När min pappa och hans fru hade gäster, fick jag gömma mig i gästrummet och vara knäpptyst. Han ville nämligen inte berätta för sina vänner att jag fanns. ”Du får inte berätta det för någon”. Det gjorde jag ändå. Då skakade de på huvudet och sa ”Varför säger du så? Han har ju inga barn.”

Pappa tog för vana att dra sin tragiska livshistoria varje gång jag hälsade på. En historia där han drabbats av illvilliga människor och allsköns olyckor, varav jag tycktes vara den största. Vid ett tillfälle avbröt hans fru honom med orden ”men man kan ju inte skylla allt på ett litet barn. Barn är oskyldiga”. Jag blev oerhört lättad av att hon orkade protestera. Pappa bara stirrade på henne, som att han inte förstod vad hon talade om.

Hur jag än ansträngde mig för att duga i min pappas ögon, lyckades jag aldrig leva upp till hans förväntningar. Han hittade ständigt nya anledningar att bli upprörd och besviken på mig.

Till slut gav jag upp och insåg att han aldrig kommer att se mig och att han aldrig kommer att förlåta mig för att jag tog mig friheten att födas.

Jag förstår idag att min pappa jagas av sin egen skuld. Varje gång han ser mig blir han påmind om hur han svikit sin familj, sin fru och dotter, min mamma… och mig. Det blir för mycket för honom att bära, och istället vänder han ilskan utåt. Det är inte mitt fel. Ändå blir det det när vi möts.

Jag har inte förlåtit min pappa. Jag har inte hittat något sätt jag kan göra det på utan att förlora respekten för mig själv. Jag finns, trots allt. Och jag behöver honom inte längre. Han är donatorn. Jag är min egen.

Uppdatering: Eftersom temat förlåtelse kom upp i några twitterdiskussioner, vill jag komplettera med den här intervjun i Dagens Nyheter med Teol. Dr. Ann Heberlein i samband med presentationen av hennes avhandling Kränkningar och förlåtelse. Hon resonerar kring när förlåtelse är möjlig och inte:

– Förlåtelse handlar om att söka ett svar på frågorna: Vill jag, kan jag och bör jag förlåta?

Även om svaren på dessa frågor är individuella så tror Ann Heberlein att det finns gemensamma drag i förlåtelsearbetet. Särskilt när de gäller de känslor som rörs upp. Och dessa känslor bör man ta hänsyn till när man bestämmer om man ska förlåta.

Först blir vi arga, frustrerade och sorgsna. Vi känner oss mindre värda och skamsna, och kanske tycker vi att vi har skuld i det som hänt. Sedan kommer insikten om att det inträffade faktiskt var fel. Den insikten är nödvändig för att vi ska kunna förlåta.

– Därför är det inte så dåligt att vara bitter som många hävdar. Bitterhet kan vara en sund reaktion på att någon har ifrågasatt min självrespekt och mitt människovärde, säger Ann Heberlein.

 

– Bitterheten måste också vara riktad mot handlingen, inte karaktärisera hela personligheten. Fastnar man i ältande och ofta tänker på hämnd så är man inte fri från förövaren.

Om bitterhet kan vara en sund reaktion, så bör man se upp med att förlåta om man känner skam och skuld. Många som misshandlas av sin partner eller blir våldtagna skäms och undrar om de inte var lite skyldiga trots allt. Förlåter man i det läget befäster man känslan av underlägsenhet och brist på värde. Det finns också en risk att man förlåter för att man inte har något annat val.

– Förlåtelse hör bara hemma i relationer där båda har samma makt att lämna den andre. Vart ska till exempel ett barn som misshandlas av sina föräldrar ta vägen?

 

Annonser