Vad betyder det att Sveriges största tidningsredaktioner är kritvita?

Igår publicerade Expressens chefredaktör Thomas Mattsson en bild på alla nyanställda journalister på Expressen under 2011 och 2012. Så här ser de ut:

Expressens nyrekryteringar 2011-2012

Trots devisen ”Vi gillar olika”, visar den här bilden från januari 2011 att inte heller hos Aftonbladet blomstrar den etniska mångfalden:

Aftonbladets redaktion 2011-01-08

Det framgår med all önskvärd tydlighet att en förkrossande majoritet av medarbetarna utgörs av vita män. Uppenbarligen behöver både Aftonbladet och Expressen ta hjälp av Rättviseförmedlingen i sitt rekryteringsarbete.

Hur påverkas journalistiken av denna snedrekrytering?

Så här resonerade Ulrika Dahl, docent i genusvetenskap och Lawen Mohtadi, journalist och f.d. chefredaktör i samband med Tankeverkets panelsamtal om kulturens vita hegemoni, med utgångspunkt i årets debatter kring rasistiska stereotyper i populärkulturen, som t ex Stina Wirséns ”Lilla hjärtat”:

och med anledning av Dagens Nyheters artikelserie där bl. a. Björn Wiman, Sverker Lenas och Jonas Thente turats om att avfärda kritiken mot ”Lilla hjärtat”:

Diskussionen om kvällstidningarnas kritvita redaktioner pågår för fullt på Flashback:

Mattsson visar upp alla nyanställningar på Expressen under 2011-2012 och inte en enda av dem är invandrare. Inte en enda!! – De ser alla ut som typiska Södermalmare och väldrillade åsiktskloner. Det är även en stark övervikt på män. Mattsson vill inte lägga ut några bilder på alla som gått eller fått sparken på Expressen under 2011-2012. Mattsson måste vara hyckleriets mästare och låtsats som om det går bra för Expressen. Aftonbladet och Expressen tycks tävla om vem som har vitast arbetsplats.

Kolla in bilden själva. – Kan det bli mer ”järnrör” på en arbetsplats? Hur långt kan innerstads-hycklarna gå?

inlägg av signaturen ”Kulturmarxist” 2012-12-18

Uppdatering:

Intrycket att det främsta syftet med Aftonbladets ”Vi gillar olika”-kampanj är att lyfta fram vita människors förträfflighet, snarare än att ge utrymme för en mångfald av röster, förstärks av att samtliga som kommer till tals på kampanjsidan är – vita:

sa-tycker-nagra-som-gillar-olika

Annonser

När Dagens Nyheter och SVT överträffas av Daily Mail

Luo Baogens hus i Xiazhangyang

Vägarbetare blir tydligen ”bilister” när Dagens Nyheter återberättar artiklar från Daily Mail. Hur ska man annars förklara förekomsten av trafik på en motorväg som ”öppnas inom kort för trafik”?

"Bilisterna som kör förbi utanför på vägen"

Frånvaron av nämnda bilister framgår om möjligt ännu tydligare av bilden ovan. Ändå väljer DN att återge denna formulering i två separata artiklar. Den första artikeln tycks dessutom inledningsvis ha haft bilisterna i rubriken, vilket framgår av sidans webbadress (URL).

Kan artikelförfattaren ha missuppfattat trafiksituationen eller tyckte han bara, i god kvällstidningsanda, att det lät bra med bilister som tvingas väja för ett hus och ett äldre par vars besök i närbutiken utvecklats till ”ett mindre äventyr”?

Istället för dessa fantasier hade DN kunnat kosta på sig några rader om att ägaren Luo Baogen först vägrat sälja huset för 220 000 yuan (ca 220 000 kr), eftersom pengarna inte på långa vägar skulle räcka till att bygga ett nytt hus annorstädes. Till slut blev påtryckningarna för svåra och han accepterade en ersättning på 260 000 yuan. Det rivna huset hade kostat honom 600 000 yuan att uppföra.

Luo Baogen och hans familj är långtifrån ensamma om att tvingas lämna hus och hem till förmån för motorvägar, kontor och fabriker. Inte sällan utsätts motvilliga husägare för drastiska påtryckningar, som kan innebära att el, vatten och avlopp stängs av, eller till och med handgripliga försök att riva huset mot deras vilja, vilket är olagligt.

Allt detta redovisar Daily Mail på ett sakligt och uttömmande sätt. Är DN-redaktionen måhända ängsliga att deras läsekrets inte skulle mäkta med en dylik kontextualisering av berättelsen om Luo Baogen?

När SVT Nyheter ger sin version av historien i två artiklar med de putslustiga rubrikerna ”Vi flytt int” och ”Väg-rare gav upp” fantiseras det om ”buller” (från en ödslig motorväg?) och ”livsfara”, samt ”eventuella barnfamiljer”, trots att huset endast beboddes av Luo Baogen och hans fru, ett äldre par i 70-årsåldern. Artikelförfattaren tycker att historien är ”lite gullig”.

Skärmavbild 2012-12-01 kl. 20.20.59

Vad säger det om medieutvecklingen när två av Sveriges främsta nyhetsmedier väljer detta ytliga och osakliga manér? Kanske har det blivit dags att följa Horace Engdahls rekommendation att övergå till att läsa tyska dagstidningar istället?

Engdahl anser den intellektuella debatten undanstädad till små hörn och att underhållningen brett ut sig över hela medialandskapet. Han jämför svenska tidningar med tyska, som han anser skriver för ”vuxna utan featureartiklar eller larv”.

De tyska är enligt Engdahl dessutom skrivna av kunniga personer; ”Tyska tidningar är mer armerade med klassisk lärdom”.

Resume.se 2011-11-07

Skrämselpropaganda om inbrott kopplade till sociala medier

Lagom till inledningen av årets semestersäsong drar tradmedias skrämselpropaganda kring bostadsinbrotten igång. De senaste åren tycks de särskilt rikta strålkastarna mot sociala nätverk som Facebook och Twitter. En enkel googling på facebook+inbrott ger en rad länkar till mer eller mindre väl underbyggda artiklar.

I ett inslag i SVT Rapport den 10 juni varnas tittarna för att skryta om sina inköp och semesterplaner i sociala medier:

Samtidigt som bostadsinbrotten ökar, har det blivit vanligt att dela med sig av privat information på Twitter och Facebook. Nu varnas allmänheten för att skryta om statusprylar och för att lägga ut information om när man åker på semestern.
-Det ökar risken att drabbas av inbrott, säger säkerhetsexperten Kent Pira.

Säkerhetsexperten Kent Pira återkommer i en rad artiklar i ämnet, bl a i Dagens Nyheters ”Twitter och bloggar ger inbrottstjuven tillfälle” från förra sommaren. Han har en gedigen bakgrund som låssmed, väktare och polis och ”vet hur tjuven tänker”. Förra året startade han ett eget företag inom säkerhetsbranschen för att ta fram ”nya säkerhetsprodukter som ännu inte nått marknaden”. Frågan är om hans kompetens även omfattar hur sociala medier fungerar och vilka reella risker som finns med att använda dem?

Det är uppenbart att säkerhetsbranschen fått ett uppsving under senare år. Rädslan för att bli av med kapitalvaror, smycken och designmöbler som vi samlat på oss för dyra pengar späs på i takt med att välståndet ökar bland den hårt arbetande klassen och minskar i andra grupper. Skrämselpropaganda är också en effektiv marknadsföringsmetod för diverse säkerhetsföretag, vaktbolag och låssmeder. Om vi inte är rädda kommer vi helt enkelt inte att investera i deras tjänster.

Rent spontant föreställer man sig nog att sommaren utgör något av en högsäsong för bostadsinbrotten, med tanke på hur många privatbostäder som överges för lantställen, campingplatser och fjärran destinationer. I verkligheten sker de flesta anmälda bostadsinbrotten under vinterhalvåret, om man ser till den senaste mer omfattande studien från Brottsförebyggande rådet (BRÅ), ”Brottsutvecklingen i Sverige fram till år 2007”:

Antalet anmälda bostadsinbrott varierar något över årets månader, vilket framgår av figur 1 på sidan 212. Det är framför allt under vintermånaderna oktober–januari som flest bostadsinbrott anmäls.

Under semestermånaden juli sker också en ökning jämfört med de andra vår- och sommarmånaderna. Ökningarna i juli, december och januari beror på att dessa perioder präglas av ledigheter då många är bortresta från sina bostäder.

SVT:s uppgift att bostadsinbrotten ökar ter sig som ett laborerande med statistik, om man jämför med BRÅ:s rapport:

Antalet polisanmälda bostadsinbrott var som högst i mitten av 1980-talet med närmare 25 000 anmälda brott år 1984 (figur 3). Sedan mitten av 1980-talet fram till mitten av 1990-talet har antalet anmälda bostadsinbrott generellt sett sjunkit, trots ökningar under vissa år. Under de senaste tio åren har dock den neråtgående trenden stannat av.

Jag frågar mig på vilken statistisk grund medierna väljer att koppla risken för inbrott i bostaden till sociala medier som Facebook och Twitter? Om ett direkt samband mellan sociala medier och bostadsinbrott kan påvisas, borde vi rimligtvis se en dramatisk ökning i inbrottsstatistiken till följd av de senaste årens explosion vad gäller användning av sociala medier.

Hur ser då statistiken ut när det gäller anmälda bostadsinbrott under de senaste åren? Så här skriver BRÅ på sin webbplats:

Inbrott i bostaden står för en procent av alla anmälda brott och är med andra ord ett ganska ovanligt brott. Men det är ett brott som skapar mycket oro eftersom det upplevs som mer kränkande än andra stöldbrott.

Räknar man in alla sorters inbrott, dvs i bostäder, lokaler, vindsförråd och källare, butiker m.m. så har inbrottsstölderna haft en nedåtgående trend under ett par decennier. Efter att ha ökat under 2009 minskade bostadsinbrotten totalt sett under förra året. Det beror på att inbrotten i villor och radhus minskade med 9 procent. Ett undantag från den minskande trenden är de anmälda lägenhetsinbrotten, som ökade med 6 procent under 2010. Även anmälda inbrott i källare och vind ökade under året.

Under de senaste tio åren har det totala antalet anmälda bostadsinbrott varierat från år till år, även om trenden har varit uppåtgående. Att det ser så olika ut mellan åren beror på de kraftiga svängningarna när det gäller villainbrott. Lägenhetsinbrotten har däremot ökat kontinuerligt och mer än fördubblats under den senaste tioårsperioden.

  • 19 800 bostadsinbrott polisanmäldes (2010)
  • 11 620 av inbrotten skedde i villor (2010)
  • 8 100 av inbrotten skedde i lägenheter (2010)
  • 4 procent klarades upp, så att en person kunde bindas till brottet (2010)

I SVT-inslaget säger speakern Thomas Jonasson att

Stölder både inom och utanför bostaden har kunnat härledas till gärningsmän som fått tips just via sociala medier

Uppgiften bekräftas dock varken av någon undersökning eller vetenskaplig rapport i inslaget.

I en DN-intervju med Tony Roshage, ansvarig för bostadsinbrott på seriebrottsgruppen vid länskriminalens underrättelserotel, berättar han hur ligor specialiserat sig på att stjäla skolbarns hemnycklar och med hjälp av information i plånböcker och mobiltelefoner leta upp deras bostäder för att göra inbrott. I en bisats lägger han till en varning för sociala medier:

Eftersom de här brotten dykt upp igen vill jag gå ut och varna. Ha alltid  uppsikt över sakerna och var försiktig med att skriva var du befinner dig på sociala medier. Facebook är godis för tjuvar.

Aftonbladet gjorde senare en rewrite på DN-artikeln och länkade till densamma från sin Facebook-sida, där man särskilt lyfte fram varningen för att sociala medier kan leda till inbrott i bostaden:

I kommentarsfältet ifrågasatte jag vilka statistiska belägg som finns för uttalandet, och varför Aftonbladet väljer att publicera obekräftad skrämselpropaganda på sin Facebook-sida:

Självklart anser jag att man som användare av Twitter och Facebook bör vara medveten om de möjliga effekterna av sina uppdateringar i dessa helt eller delvis officiella sammanhang. Jag tog upp frågan senast med koppling till Svenska Dagbladets polisanmälan av några twittrares skämtande om Per Gudmundson och kända människors oförmåga att hantera kritiska och ifrågasättande kommentarer på Twitter.

Jag håller i stort sett med Trygg Hansas Håkan Frantzén när han säger i SVT-inslaget att

Man bör vara väldigt försiktig med var man lägger ut för information och man bör även vara mycket noga med att använda de personliga inställningarna på t ex Facebook, så att bara ens vänner kan se och läsa ens information.

Via Kalle Paulsson fick jag tips om tidningen Råd och Röns intervju med Stöldskyddsföreningens Jan-Peter Alm. Även han varnar för att skvallra för tjuven om sina semesterplaner på Twitter. Dock i något mer balanserade ordalag.

Internet erbjuder fantastiska möjligheter till socialt umgänge och interaktion och samtidigt är det en arena som man som användare måste lära sig behärska för att få ut mesta möjliga av sin användning och slippa onödiga negativa påföljder på grund av obetänksamhet eller ren okunskap om hur de nya medierna fungerar.

Nyhetsmediernas uppmaningar att man helt bör undvika att berätta via Twitter och Facebook att man åker på semester låter i mina öron som oerhört naiva påståenden baserade på en fundamental okunskap om hur sociala medier fungerar. Istället för att blint varna människor för att använda sociala medier, bör man uppmuntra dem att lära sig att använda dem på ett sätt som gynnar deras intressen.

Hur stora är de verkliga riskerna med att twittra om att man för tillfället befinner sig på konferens i en annan stad, att man väntar på planet till Mexiko eller att man har en lång arbetsdag framför sig? Finns det belägg för att inbrottstjuvar inleder arbetspasset med att scanna av det sociala medieflödet för att få tips om lämpliga tillslagsplatser?

Från mitt perspektiv skulle man lika gärna kunna uppmana semesterresenärer att tejpa för sina registreringsskyltar på campingen. Vem som helst kan ju enkelt hitta deras bostadsadress via bilregistret och rapportera till sina kumpaner i övriga landet att det just nu verkar vara ”fritt fram” att bryta sig in i villan? För att inte tala om riskerna med att ha sina adressuppgifter på sajter som Hitta.se och Eniro. Eftersom de flesta inbrott sker när familjen är bortrest, kanske en uppmaning att aldrig lämna hemmet skulle vara det mest effektiva sättet att förebygga bostadsinbrott?

Jag har googlat lite och hittat några amerikanska exempel där inbrott mer eller mindre löst kan kopplas till offrens uppdateringar i sociala medier:

Mashable rapporterar om twittraren Israel Hyman som blev utsatt för inbrott i bostaden under en utflykt med familjen, som han naturligtvis hade rapporterat om via Twitter. Kopplingen mellan inbrottet och hans twittrande är dock oklart.

I Nashua, New Hampshire, åkte några pyrotekniskt intresserade tjuvar fast när en polisman hörde dem fyra av delar av stöldgodset. Några av brottsoffren hade berättat i sociala medier om sina utflykter och semesterresor.

 

CBS rapporterar om paret Keri McMullen och Kurt Pendleton som blev utsatta för inbrott i bostaden medan de besökte en konsert. Misstankarna riktade sig mot en barndomskamrat som hon inte träffat på över 20 år och som förmodligen hade läst parets statusuppdatering om konserten.

 

Lyckligtvis hade de installerat övervakningskameror i hemmet och genom att publicera filmerna – på Facebook – lyckades de identifiera tjuvarna. Här har vi alltså ett fall där uppklarandet går att relatera direkt till Facebook. Huruvida tjuven valde att slå till som en direkt följd av statusuppdateringen är inte helt klarlagt. Keri berättar att hon helt slutat använda Facebook efter incidenten. En mer saklig uppmaning hade kanske varit: ”skaffa inte vänner som är kriminella”?

Jag är osäker på hur mycket dessa anekdoter berättar om de verkliga riskerna med att ange sin geografiska position på internet. I mina ögon ter det sig som sensationsjournalistik som hellre berättar en ”bra story” än pekar på de verkliga orsakerna till bostadsinbrott och hur man förebygger dem.

Brottsförebyggande rådet lyfter, förutom lås och larm, fram en fungerande narkotikavård och grannsamverkan som effektiva metoder för brottsbekämpning.

Att skydda sin bostad från inbrott kan exempelvis ske med hjälp av lås och larm (tekniskt skydd) men också med hjälp av samarbete inom mer eller mindre organiserade sociala nätverk, exempelvis så kallad grannsamverkan (där social kontroll kompletterar de tekniska skyddsåtgärderna).

För att grannsamverkan ska fungera bra i längden är det värdefullt att få igång en positiv social process i bostadsområdet. I en miljö där människor möts och har trevligt, samtalar och samarbetar kring det som känns angeläget, skapas ofta en gemenskapskänsla. I en sådan gemenskap blir det ofta naturligt att värna om sina grannar, deras hem och det gemensamma området. Ett sådant socialt klimat ger dessutom en bra förutsättning för att både se och stödja utsatta människor, inte minst ungdomar.

Det tycks alltså finnas en koppling mellan brottsfrekvensen i området och det sociala avståndet till våra medmänniskor. Kanske är det så att sociala medier till och med kan användas för att stärka gemenskapen grannar emellan, så att vi därigenom blir mer intresserade av att hjälpas åt att skydda varandra från stölder och inbrott? Redan nu ser jag exempel på en fördjupad gemenskap mellan grannar i Hornstull, som en följd av att vi har varandra på Twitter och kan samarbeta via Facebook för att öka samhörigheten i området.

Förutom de sociala aspekterna ser BRÅ en tydlig koppling mellan bostadsinbrott och häleri:

Forskning på området (Schneider 2005, Brå 2006b) betonar emellertid vikten av ökad kunskap om samt riktade insatser mot häleribranschen för att effektivt kunna förebygga bostadsinbrott. Detta på grund av att häleribranschens efterfrågan på stulna föremål och dess betydelse för avyttring av stöldgods från bostadsinbrott visat sig vara stor och därmed får anses utgöra en betydande del av marknaden för det som stjäls vid inbrotten.

Trots ihärdigt letande har jag inte lyckats hitta ett enda svenskt fall där ett bostadsinbrott kunnat kopplas direkt till en statusuppdatering på Facebook eller Twitter. Hjälp mig gärna att leta, den som känner sig manad!

Däremot är det tämligen lätt att hitta exempel på fall där säljare blivit bestulna på prylar (främst fordon) som de lagt ut till försäljning på Blocket. Inte minst eftersom deras telefonnummer direkt kunnat kopplas till bostadsadressen via exempelvis systersajten Hitta.se. Blocket utgör tydligen även en marknad för hälare som kränger stöldgods.

Man behöver inte vara säkerhetsexpert för att konstatera att Kent Pira förmodligen har en del prylar, som någon mindre nogräknad person skulle kunna försöka kränga iväg via Blocket. Man behöver inte ens ta med sig släpkärra eller takbox för att transportera dem, eftersom han driver en uthyrningsfirma och har flera kärror uppställda på gården.

Naturligtvis vill jag inte uppmuntra till inbrott hemma hos Kent. Jag använder bara honom som ett exempel på att det finns betydligt effektivare sätt att reka en tilltänkt brottsplats på nätet än just via sociala medier. Lösningen är knappast att utplåna sin medverkan på internet. Snarare bör man fråga sig ”hur tjyven tänker” – egentligen – och förhålla sig balanserat och sansat till de uppgifter som presenteras som fakta i traditionella medier.

 

Uppdatering: Häromdagen twittrade Peter Ågren som är chef för Södermalmspolisens ingripandesektion om bostadsinbrott. Jag passade på att fråga honom om de har något exempel på inbrott till följd av statusuppdateringar i sociala medier: