Vad är problemet med etniska stereotyper som ”romskt utseende”?

 

Häromdagen gick den twittrande Södermalmspolisen Viktor Adolphson ut med ett signalement på en gärningsman med ”romskt utseende”, baserat på ett brottsoffers uppgifter. Det möttes direkt av ifrågasättande och kritiska twittrare, som undrade varför polisen valde att vidarebefordra smygrasistiska stereotyper.

 

En av de första att reagera var juridikstudenten Alexander Malmgren.

 

Att det skulle ”ta hus i helvete”, tycks konstapel Adolphson vara medveten om, när han besvarar Malmgrens fahågor så här:

 

Sverigedemokraten Thomas Persson skyndar till polisens försvar:

 

Även Alexander Malmgren tycker att brottsbekämpningen kräver företräde framför ett politiskt korrekt återgivande av vittnesuppgifter:

Södermalmspolisen tar fasta på Malmgrens formulering och återanvänder den som svar på en handfull av de kritiska inlägg som snabbt dyker upp i flödet.

Det är alltså vittnet som beskriver väskryckaren som ”rom, som en zigenare”. Polisen väljer att omformulera detta till ”romskt utseende” och hävdar att brottsbekämpningsintresset måste gå före allt annat. Som twittraren @mattlo påpekar är det dock oklart vad som kännetecknar ”romskt utseende”. Signalementet är dåligt, inte bara för att det späder på fördomar om romer, utan för att det ger olika associationer hos mottagarna. Varför inte fokusera på fakta kring gärningsmannens utseende, istället för att återge vittnets användning av etniska stereotyper?

Föreställningen att en människas etniska tillhörighet går att bestämma utifrån hennes utseende bygger på fördomar med rötter i rasbiologin. Dess mörka historia nådde sin kulmen i samband med grundandet av Statens institut för rasbiologi 1922. Institutets förste chef Herman Lundborg skriver i sin artikel ”Degenerationsfaran” i Svensk Tidskrift 1921:

En aldrig så god miljö förmår ej i sitt inre höja ett dåligt eller rasodugligt folk, t. ex. zigenare eller negrer, lika litet går det för sig att på denna väg förbättra de djupast sjunkna bottenlagren inom kultursamhällena, t. ex. vaneförbrytare, vagabonder, imbecila (svagt begåvade individer). Dessa lida mycket ofta av ärftligt betingade skavanker, på vilka miljöförbättringar ej eller endast i ringa mån äro verksamma.

I skriften ”Svenska folktyper” samlar Lundborg ett ”bildgalleri ordnat efter rasbiologiska principer”, med illustrationer av personer som benämns med epitet som ”zigenare”, ”lappar”, ”tattare” och ”rasblandade”. Inte sällan med tillägget ”kriminell”.

Så här uttrycker sig Bertil Lundman, även han verksam på institutet, i Föreningen Heimdals årsbok 1939:

”Det torde helt enkelt ligga så till, att de nordiska stammar, som bildade indoeuropéerna, varit skarpt medvetna om sin psykiska och fysiska överlägsenhet och ej tolererat någon uppblandning. (…) Ett inslag av zigenarblod även i stark utblandning verkar ofta rent förstörande på individens moraliska (mindre dess intellektuella) halt. (..) Pro primo kan tyvärr rashygienen knappast komma mycket längre än att den håller de värsta graderna av urartning någorlunda tillbaka.”
Wikipedia

Tongångarna känns igen från främlingsfientliga gruppers nutida retorik och de allra flesta värjer sig såklart mot öppet rasistiska resonemang av den här sorten. Trots det är vi alla i någon mån påverkade av rastänkandet, hur goda humanister och antirasister vi än eftersträvar att vara. I ett tidigare blogginlägg citerade jag föreläsaren och jämställdhetsexperten Ingemar Gens, när han vid en föreläsning yttrade att han inte själv vet om han är mest rasist eller sexist. Våra nog så goda ambitioner till trots, tycks vi ha svårt att värja oss mot benägenheten att indela människor i kategorier baserade på utseendemässiga faktorer som hudfärg, hårfärg, ögonfärg, ansiktsform etc.

Romer har genom århundradena varit särskilt utsatta för marginalisering och diskriminering. Trots att de första romerna anlände till Sverige så tidigt som 1512, betraktas de av många än idag som ”socialt missanpassade utlänningar”. Artikeln ”De undflyende romerna” (Forskning & framsteg 3/2011) sammanfattar viktiga delar av romernas historia på flykt undan etnisk rensning och förföljelse. I den här artikeln sätter fil. dr. Pia Laskar in Arthur Thesleffs fotografier av romer i ett rasbiologiskt sammanhang.

Ur ett vetenskapligt biologiskt perspektiv tillhör människosläktet samma ras och någon genetisk uppdelning av människor i mindre grupper låter sig inte göras. Därför har också rasbegreppet fasats ut ur den svenska terminologin under de senaste decennierna och ersatts av termer som ”etnisk tillhörighet”, ”ursprung” och ”bakgrund”. Ändå finns rastänkandet kvar i människors medvetanden, trots att språket förändrats. Medvetna och omedvetna uppfattningar om rastillhörighet ligger till grund för särbehandling och diskriminering av personer som på olika sätt avviker från normbilden av en ”etnisk svensk”, trots att denna bild i sig visar sig vila på mycket lösa grunder.

Häromdagen länkade den antirasistiske debattören och skribenten Kawa Zolfagary till ett videoklipp som beskriver hur polisen i Göteborg ingriper mot en grupp icke-vita antirasistiska aktivister på ett minst sagt tvivelaktigt sätt. Det fick honom att berätta om några av sina egna mindre trevliga konfrontationer med ordningsmakten:

Vi är många med liknande erfarenheter av negativ särbehandling, där den enda uppenbara faktorn i sammanhanget varit att vår hudfärg och hårfärg skiljer sig från ”det ariska idealet”. Jag ser det som särskilt viktigt att just polismyndigheten med sitt våldsprivilegium uppvisar en medvetenhet och ödmjukhet inför problemet.

Södermalmspolisens motargument, som de anser förklarar varför de återgav vittnets uppgift om ”romskt utseende” är att det underlättar i eftersökandet av gärningsmannen.

Av konversationen kan man lätt dra slutsatsen att de berörda poliserna tycker att benämningen ”romskt utseende” tillför signalementet viktig information. Någon precisering vad denna information innebär framkommer dock inte.

För några veckor sedan gjorde Uppsalapolisen en liknande fadäs när de på Twitter konstaterade att ”5 utländska män greps misstänkta för stöld”, en formulering som möttes av kritik från bl a kriminologiprofessor Jerzy Sarnecki.

I två långa blogginlägg förklarar polisen Martin Marmgren varför signalement av typen ”etnisk svensk” och ”svenskt utseende” är viktiga för polisens spaningsarbete. Innan jag bemöter sakfrågorna i hans inlägg vill jag förtydliga några grundläggande saker som ofta leder till missuppfattningar.

Avsikten med en stereotypiserande generalisering är inte avgörande för huruvida den får negativa konsekvenser och därmed kan anses vara olämplig. Som jag berörde ovan, bär vi alla på fördomar som hindrar oss från att bemöta människor i vår omgivning med samma öppenhet, beroende på vilka undermedvetna slutsatser vi drar utifrån deras utseende och klädstil. Det är naturligtvis olyckligt, men ytterst svårt att helt och hållet undvika. Däremot kan vi hjälpas åt att belysa och synliggöra dessa fördomar och på så sätt minska deras inflytande över hur vi bemöter varandra i vardagen.

En stereotypiserande generalisering (medveten eller omedveten) behöver inte kopplas till nedvärderande epitet för att vara problematisk. Det räcker med att kategorisera människor utifrån fördomsfulla antaganden för att problem med skeva förväntningar och attityder skall uppstå. Det går alltså inte att komma undan med argument som ”Jag älskar latinamerikaner! De lagar så god mat och har rytmen i blodet!”. Påståendet är, i all sin välmening, fortfarande behäftat med exotifierande fördomar och till hinder för den som vill umgås på jämlika villkor med personer från Latinamerika.

I sitt första inlägg om ”etniska svenskar och svenskt utseende” blandar Marmgren ihop korten genom att inte skilja mellan en persons egen uppfattning om sin etniska tillhörighet och epitet baserade på stereotypa fördomar som omgivningen tilldelar densamme. Att underkänna en vit mans rätt att dela in icke-vita personer i etniska kategorier utifrån deras utseende och klädstil är inte samma sak som att förbjuda människor att ha en etniskt tillhörighet.

Marmgren slår vakt om termen ”etnisk svensk”, eftersom han menar att den behövs för en fungerande kommunikation. Han lyckas dock inte riktigt definiera vad termen syftar på – är det en genetisk, utseendemässig eller kulturell grupp han menar?

Däremot skulle ett borttagande av termen ”etnisk svensk” för resten av oss bara innebära att vissa saker blir ännu svårare att kommunicera.

…det handlar bara om information om ett sammanhang. Och det blir väldigt konstigt om den informationen anses vara så känslig att den inte får ha någon benämning.

Då jag skulle beskriva vad jag ansåg vara en ”etnisk svensk” så förtydligade jag med att även en person som är adopterad (ifrån t.ex. Indien) för mig är ”etnisk svensk”, eftersom det främst handlar om ett kulturellt sammanhang. Jag skrev dock även att det inte var ett statiskt begrepp, utan att det kunde betyda olika saker i olika kontext.

Marmgren snubblar alltså från att påstå att termen ”etnisk svensk” underlättar kommunikationen till ett resonemang om sin egen subjektiva, och minst sagt luddiga, uppfattning om begreppets innebörd och avgränsning. Han övergår därefter till att diskutera användningen av etnicitet i signalement och hävdar att de luddiga beskrivningarna av personers förmodade etnicitet utgör en omistlig del av detta arbete.

Det hävdades då jag nämnde ”svensk”/”etnisk svensk” som en signalementsuppgift med emfas att det inte finns något ”svenskt utseende” eftersom svenskar ju kan se ut hur som helst. Det är naturligtvis sant, men inte särskilt relevant i det här sammanhanget eftersom signalementet inte är ett uttalande i en diskussion om synen på ”svenskhet” utan ett försök att verbalisera ett utseende så att en person förhoppningsvis kan kännas igen och lagföras för brott. Det hävdades även att informationen ”svenskt utseende” inte tillför något till ett signalementet. Det är helt enkelt totalt fel, vilket alla som har jobbar med polisiär eller liknande verksamhet direkt kan gå i god för. Det är bara att byta ut orden ”svenskt utseende” mot t.ex. ”Mellanösternursprung”, ”Latinamerikan”, ”Nordafrikan”, ”Östasiat” m.fl. i signalementet ovan och du får, trots en ambition till detaljerade uppgifter om utseendet, ändå en helt annan bild av hur personen du söker ser ut.

Jag kan för mitt liv inte förstå hur vaga och stereotypiserande begrepp som ”mellanösternursprung”, ”latinamerikan” eller ”svensk” har företräde framför uppgifter som ”blont hår”, ”stor näsa”, ”muskulös kroppsbyggnad” etc. Marmgren tycks mena att de etnifierade begreppen skapar en och samma bild i mottagarens huvud. Jag hävdar motsatsen. En bild som bygger på faktauppgifter om gärningsmannens utseende blir alltid tydligare än en som vädjar till mottagarens subjektiva fördomar om personer från Mellanöstern, Latinamerika etc.

Men nej, det är inte för att hela poliskåren i Sverige är varken korkade, inskränkta eller rasister som vi använder dylika ord för att fysiskt beskriva människor vi vill ha tag på, det är för att det ger information som kan vara mycket användbar och som ofta är väldigt svår att beskriva på något annat sätt. Och nej, att vi kan beskriva någon som att denne har ”svenskt utseende” betyder inte att vi anser att en person som inte ser ut så är mindre svensk.

De flesta poliser har förmodligen inga som helst illvilliga avsikter med sina stereotypa kategoriseringar. Det är helt enkelt praktiskt att använda sig av dessa epitet som sammanfattning av ”folktyper” istället för att göra sig omaket att begära in faktauppgifter om personens utseende. Jag tror att det i de flesta fall handlar mer om lättja och bekvämlighet än om illvilja och medveten rasism.

Avslutningsvis understryker Marmgren att han minsann är ”invandringsvän” och har massor av vänner med utomeuropeisk bakgrund, vilket naturligtvis är trevligt men föga relevant för diskussionen om stereotypiserande begrepp.

Utan att förklara varför etniska stereotyper fungerar bättre som signalement än detaljuppgifter om personens utseende, ber Marmgren att få slippa en diskussion som han menar har gått överstyr och gör kommunikationen väldigt mycket svårare eftersom man verkar behöva använda omskrivningar i flera led för att beskriva något för vilka det annars hade räckt med ett par ord. Som t.ex. ”etnisk svensk”…

I sitt andra inlägg ”om signalement, etnicitet, rasism och politiskt korrekthet” utvecklar Marmgren sitt resonemang om etnicitetsbestämning som en viktig faktor vid fastställandet av signalement på efterlysta personer.

Att ge ett bra signalement, en bra beskrivning av en person som förenklar att känna igen denne, är svårt, även om man bortser ifrån stressen hos t.ex. ett rånoffer. Vissa saker kan de flesta uppskatta, t.ex. längd, ålder, kroppsbyggnad, frisyr/hårfärg och kön. Dit hör även personens ”ursprung”, d.v.s. om denne ser ut att vara t.ex. nordeuropé, östasiat, ifrån Mellanöstern, o.s.v.

Marmgren tycks mena att ”de flesta” kan uppskatta en persons ”ursprung” (som han här väljer framför termen ”etnicitet”) utan att förklara närmare hur en persons geografiska födelseort kan bestämmas genom okulär besiktning av densamme. Marmgren fortsätter:

Dessutom kräver en aldrig så exakt beskrivning av en persons ansiktsdrag med dylika termer en tolkningsprocess av mottagaren som är väldigt mycket långsammare än den intuitiva och automatiska som gör att de flesta av oss kan se skillnad på en ”latinamerikan” och en ”nordafrikan” även om de har exakt samma frisyr och hudfärg

Här talar Marmgren alltså om en ”intuitiv” och ”automatisk” tolkningsprocess som antas föreligga när vittnesuppgifter innehåller rena gissningar om den efterlysta personens etnicitet. Jag antar att ”subjektiv” och ”fördomsfull” är likvärdiga synonymer till denna tolkningsprocess? Den kategorisering Marmgren pläderar för bär på en svaghet i det att den förutsätter att avsändarens fördomar om hur en typisk ”latinamerikan” ser ut överensstämmer med mottagarens. Så var kanske fallet i högre grad för några generationer sedan, när Sveriges befolkning var mer homogen och människor mer överens i sina stereotypa föreställningar.

Ett mer öppet och inkluderande samhälle kräver att invanda mönster och bruk ifrågasätts och anpassas till de nya förutsättningarna. Den inskränkthet som polisen uppvisar i Stig Claessons novell ”En dansk neger” från 1966 är naturligtvis inte längre gångbar (tipstack Studentprästerna i Malmö). Med ökat inflytande från minoritetsgrupper kommer också krav på anpassning och nya förhållningssätt från majoritetssamhället. Den diskussion som uppstått kring polisens aningslösa signalement med etniska förtecken, ser jag som en del av denna ständigt pågående process.

Martin Marmgren anser däremot att vi som ifrågasätter slarvigt användande av etnicitet i beskrivningar av personers utseende ger uttryck för en ”överkänslighet” som ”skrämmer bort den stora majoriteten av medborgare ifrån diskussionen och… hindrar ett konstruktivt samtal”. Han ställer upp den ”akademiska” debatten om ord och begrepp mot ”verkligheten” och ”de problem och behov som faktiskt finns” utan att vidare problematisera hur ord och ”verklighet” eventuellt hänger ihop med varandra.

Det finns med största sannolikhet både bättre och sämre pedagogiska modeller för att förklara begrepp som stereotypisering, etnicitet och maktordning. I det här inlägget redogör jag för min ståndpunkt att med större makt kommer större ansvar även i dessa viktiga frågor. Det innebär att överordnade grupper (vita/heterosexuella/män) i allmänhet och myndigheter som Polisen i synnerhet, har ett särskilt stort ansvar att vara öppna, lyhörda och självkritiska i sin maktutövning.

Relaterade länkar:

Min dialog med Södermalmspolisen om ”romskt utseende” – Storify

Twitterpoliserna måste akta tungan – Dagens Nyheter

Fördomsfull polistweet får kritik – Sveriges Radio

Twitterpoliser i blåsväder igen – Tidningen Mitti

Malmöpolisen blev DO-anmälda för att ha upprättat en fotobank innehållande pojkar med ”romskt utseende”.

Diskriminering mot romer tar sig tydliga uttryck, artikel hos Diskrimineringsombudsmannen

Romernas historia, enligt romska ungdomsförbundet

Annonser

Hur tänkte Ikea kring det här med antisemitiska stereotyper?

 

För en tid sedan väckte twittraren @hejsonja stort rabalder med sina aningslösa frågor om judar. ”Where I come from there is no jews” skrev hon, och syftade förmodligen på sin uppväxtort Latikberg i Lappland. Somliga undrade hur en vanlig svensk kan ha missat den judiska befolkningen, som funnits här i flera hundra år. Jag menade i mitt förra blogginlägg att hennes naiva inställning kanske snarare är symptomatisk för den genomsnittlige svensken.

Ungefär samtidigt lanserade Ikea en reklamfilm där en man hittar en femkrona, varpå en festlig klezmer-orgie utbryter i kvarteret. Filmens budskap är: ”Just nu räcker pengarna ännu längre”. Jag undrar hur Ikea och deras reklambyrå Forsman & Bodenfors tänkte kring det här med antisemitiska stereotyper om snåla judar? Hade det varit möjligt att lansera en film med samma tema i t ex USA, där den judiska befolkningen har en betydligt starkare ställning i debatten?

Från enfald till mångfald

Jag räknar mig tveklöst till den politiska korrekthetens försvarare. Helt enkelt för att den gör min vardag mycket enklare. Utan den utbredda politiska korrektheten skulle jag behöva ägna dagarna åt att hantera och bemöta mer eller mindre illa dold smygrasism. Helst av allt skulle jag önska att alla människor på allvar satte sig in i stereotypiseringens och diskrimineringens mekanismer och med hjälp av dessa insikter valde att aktivt ta avstånd från allt vad etnocentrism, sexism och HBTQ-fientlighet heter. Där befinner vi oss dessvärre inte riktigt än.

Därför förenklas min tillvaro av att den som inte kan eller vill förstå varför det är fel att uttala sig rasistiskt eller sexistiskt åtminstone begriper att det är fel. Ju oftare inskränkta människor håller käften, desto mer sällan behöver jag öppna den för att värja mej mot (smyg)rasistiska tillmälen och kommentarer. Det faktum att de flesta svenskar med öppet rasistiska åsikter nästan undantagslöst inleder sina anföranden med
”Jag är inte rasist, men…” avslöjar hur oacceptabla vi anser dessa värderingar vara.

Den svenska modellens samförståndskultur har även präglat vår etnicitetsdiskurs under många år. Medan andra länder, som USA och Storbritannien, har ett väl utvecklat språk för att diskutera strukturellt förtryck baserat på hudfärg och ”ras” och de motsättningar som finns mellan olika etniska grupper till följd av århundraden av slaveri och förtryck, har vi i Sverige skapat en självbild som säger att ”här är vi minsann inga rasister”.

Debattören och jämställdhetsexperten Ingemar Gens ställde vid en föreläsning följande fråga till publiken

Om du ser en svart man på stan – reflekterar du först över att han är svart,
eller att han är man?

Publiken skruvade lite obekvämt på sig tills Ingemar besvarade frågan med att han inte vet själv om han är mest rasist eller sexist. Hans poäng är tydlig: Vi bär alla på olika former av rasistiska och sexistiska fördomar. Ändå är det mycket ovanligt att vi adresserar våra egna tillkortakommanden på dessa områden. Den rasism och sexism vi diskuterar återfinns nästan uteslutande hos någon annan. Ibland får jag känslan av att vi till och med använder någon annans öppna främlingsfientlighet som avledning för att undvika att strålkastaren vänds mot oss själva. Jag funderade lite kring fenomenet proxy-rasism i mitt inlägg om Björn Söder och Eurovision.

Den svenska förmenta nolltoleransen mot rasism har fått två oönskade sidoeffekter, som jag ser det

1) Vår bild av rasister har reducerats till kängprydda unga män med rakad skalle som heilar och skriker tillmälen av typen ”Svartskalle – åk hem!”. Det ibland överdrivna fokuset på dessa extrema uttryck för främlingsfientlighet gör att stora delar av vardagens smygrasism sopas under mattan. Inte sällan får den som påpekar att någon ger uttryck för rasistiska fördomar till svar att ”du förstår väl att jag inte är rasist?”. Ofta upplevs anklagelsen om (smyg)rasism som en större kränkning än de rasistiska uttalanden som föranledde densamma.

2) Eftersom ingen vill riskera att stämplas som rasist, tiger man kanske hellre än ställer frågor som kan uppfattas som okunniga eller provokativa. Den som undrar vad som egentligen kännetecknar etniska minoriteter som samer, romer eller somalier undviker många gånger att fråga rakt ut, eftersom man känner på sig att ”det här borde jag känna till”. Kanske blir man rädd att få anklagelser om att vara fördomsfull och okunnig kastade i ansiktet. Då är det lugnare att tiga och fortsätta smyga med sina fördomar.

I våra grannländer har främlingsfientliga partier haft ett uppsving under det senaste decenniet, med valresultat på runt 20% och i Danmark en framträdande roll som stödparti till den dåvarande regeringen. Hur kommer det sig att främlingsfientliga partier hittills inte har rönt samma framgångar i Sverige? Jag tror att en av förklaringarna stavas h y c k l e r i.

Isobel Hadley-Kamptz belyste nyligen på ett utmärkt sätt den uppenbara paradoxen mellan svenskens självbild som öppen och tolerant och den strukturella diskrimineringen av utlandsfödda på den svenska arbetsmarknaden.

Många invandrare säger att det är sällsamt svårt att ta sig in i det svenska samhället. Formellt och medvetet är svenskar öppna, tillåtande, men de informella reglerna berättar man inte ens om, dem får invandraren lista ut själv i jakt på dörren till svenskheten.

Normaliteten är så snäv att också mycket högkvalificerade personer med fel namn, fel hudfärg, drömmer om att flytta till England eller USA, för att alls ha en chans att bli bedömda på lika villkor.

Rekryteringsprocess enligt ”han passar så bra in i gruppen” bygger starkare murar än öppet rasistisk diskriminering. Det senare vet ju de flesta, åtminstone i Sverige, att är fel. Att chefen väljer en schysst kille som heter Peter som ser ut exakt som han är inte lika lätt att ha invändningar mot.

Det är uppenbarligen något skevt med svenskens självbild som öppen och tolerant. Under den välpolerade antirasistiska ytan döljer sig ett virrvarr av diskriminerande och segregerande strukturer. Hur ska vi komma åt dessa om vi fortsätter att hävda med en dåres envishet att ”i Sverige blir alla bemötta som jämlikar, oavsett bakgrund och hudfärg”?

Om den politiska korrektheten hittills mest har handlat om att hålla tyst om fördomar och stereotyper, tror jag att nästa steg måste innebära att vi börjar tala om dem, lyssna och lära.  Ett öppnare och mer tolerant samtalsklimat kräver att vita/heterosexuella/män blir mer medvetna om sin strukturella överordning och lär sig lyssna på andra gruppers erfarenheter. Hur ska annars den som aldrig själv har utsatts för tillmälen och diskriminering med rasistiska, sexistiska och/eller homofoba förtecken kunna förstå vad saken handlar om?

Kawa Zolfagary skriver alldeles förträffligt om saken i en gästkrönika i tidningen Folket.

Jag har tappat räkningen på alla gånger då jag påpekat för någon att personen sagt något som kan uppfattas kränkande bara för att höra att jag är för känslig. Det har rört sig om uppenbara fall av rasism, där någon sagt att personer med viss hudfärg är mer brottsbenägna, till situationer där det mer har varit en fråga om okunskap. Problemet har dock alltid varit densamma, personen som i detta fall har uttryckt sig klantigt har inte varit mottaglig för ny information. Det har dessutom nästan uteslutande rört sig om vita män. Det är något i den manliga könsrollen kombinerat med en privilegierad plats i samhället som gör att de vita männen sluter öronen ifall risken finns att de agerat fel.

Jag menar att den som åtnjuter privilegiet att uppfattas som tillhörande normen i ett samhälle har ett ansvar att visa ödmjuk lyhördhet inför andra gruppers erfarenheter. Det handlar både om att våga fråga om sådant man inte känner till och att visa respekt för den man ställer frågan till.

Skribenten Sonja Abrahamsson fick igår utstå mycket kritik när hon för Visit Swedens räkning twittrande om ”hungry gays with aids” och senare samma dag ställde frågan ”What’s the fuzz with jews?”.

Hennes slarviga formuleringar, präglade av fördomsfulla och okunniga påståenden, skapade internationell debatt. Ingen utom Sonja själv vet med säkerhet om hennes syfte var att provocera, skoja till det eller bara förkovra sig i antisemitismens historia. Om hon hade velat diskutera antisemitismens drivkrafter utan att såra och uppröra sin omgivning, hade hon kunnat välja en sakligare och mer ödmjuk formulering, t ex ”What are the sources of Anti-Semitism?”, som chefredaktören för The Business Insider tvingades omformulera sig efter en liknande storm häromveckan.

Kanske speglar Sonjas naiva förhållningssätt till känsliga ämnen som diskriminering mot homosexuella och judar den genomsnittlige svenskens inställning? Många har blivit bestörta över den bitvis hätska kritiken mot hennes sätt att twittra om dessa ämnen. Sofia Mirjamsdotter träder in till Sonjas försvar både i kommentarsfältet på Ajour och på sin egen blogg, där hon bl a skriver:

Det är nästan så att kritikerna kräver att alla människor i Sverige är skyldiga att läsa på om antisemitism, åtminstone innan de tar över det aktuella twitterkontot.

Men gilla läget: Många människor i Sverige är inte pålästa om antisemitism. Många människor i Sverige bryr sig inte ett dugg om genus, HBTQ, internationell solidaritet eller om bakgrunden till rasism. Ska bara intellektuella välutbildade stockholmare få visa sin del av Sverige? Eller är demokrati (även om just demokratidelen i twitterprojektet kan diskuteras) just att visa alla delar, även en ensamstående obildad mamma från Vilhelmina, och Sverige genom hennes ögon?

Jag blir så jävla förbannad på elitistiska intellektuella som aldrig varit i Vilhelmina som dömer ut Sonja för att hon är just okunnig.

Tänk om det är så att en majoritet av svenskarna är just så okunnig som hon om antisemitism till exempel, men att den delen av befolkningen sällan kommer till tals i offentliga sammanhang?

Poängen är att hon är en vanlig svensk som representerar Sverige genom att vara sig själv på ett sätt som jag inte skulle våga. Och det är fantastiskt befriande. Vi behöver fler som Sonja Abrahamsson i mediesverige, inte färre.

Försök förstå vad hon menade istället för att skjuta skarpt och kräva det orimliga.

Jag har full förståelse för att Sofia kan identifiera sig med Sonja i den här debatten. Hon vet varifrån Sonja kommer och kan se situationen ur hennes perspektiv. Hos mig väcks dock frågan om vems ansvar det egentligen är att ”gilla läget” och ”försöka förstå”?

Sonja beskriver sig själv som ”obildad”. Men innebär denna brist på bildning automatisk ansvarsfrihet?

https://twitter.com/hejsonja/status/207028932720082944

Som jag ser det bygger rasistiska och homofoba fördomar just på den sorts okunskap och inskränkthet som Sonja ger uttryck för med sitt twittrande. Ett samhälle som strävar efter ökad tolerans och jämlikhet kräver rimligtvis att vi avslöjar och bemöter denna inskränkthet, oavsett vem som yttrar den?

Sonja må vara naiv och obildad, men när hon väljer att blogga på en stor mediesajt och twittra för tiotusentals följare har hon givetvis ett ansvar för de åsikter och fördomar hon skänker en röst åt. Jag är inte säker på att tystnad är det effektivaste botemedlet mot inskränkthet och okunnighet. En fungerande mångfald kräver dock att den som uttrycker sig enfaldigt får stå till svars för detta och blir bemött med ifrågasättande och kritik. Den som är ödmjuk och lydhörd kanske till och med lär sig något av sina misstag.

Artisten Robyn kritiserade nyligen kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth för hennes aningslösa karvande i Makode Lindes tårta.

Vi är ett mångkulturellt land nu, det är dags att börja bete sig så också. Personligen tycker jag att Lena Adelsohn Liljeroth borde ha blivit förnärmad av den där tårtan. Hon borde ha ställt sig med händerna i midjan och sagt ”jag tänker inte skära den där tårtan. Om någon annan är så puckad att de vill göra det, varsågod.”

Jag tror inte att Lena Adelsohn Liljeroth är rasist. Jag tror bara att hon inte var medveten om vad hon gjorde. Det är som att inte fatta varför människor kan bli kränkta om man säger ”negerboll”. Men poängen är ju att hon är kulturminister, och det är oacceptabelt att som kulturminister vara så omedveten.

Kulturministern speglade på ett plågsamt sätt många svenskars omedvetenhet om sin egen vithet och oförmåga att förstå konsekvenserna av sin egen strukturella överordning.

Skillnaden mellan den svenska ”färgblindheten” och den amerikanska medvetenheten om en maktordning baserad på hudfärg och ”ras” blir särskilt tydlig när den amerikanske komikern Stephen Colbert kommenterar Sonjas twittrande så här:

Turns out an aryan looking woman asking how to identify jews – caused quite a fuzz!

Sonja Abrahamsson är långtifrån kulturminister, men har lyckats skapa sig en plattform i medievärlden. Det är ofrånkomligt att omvärlden recenserar hennes sätt att använda densamma.  Hellre en öppen och kritisk debatt där personer med liknande  funderingar som Sonjas får möjlighet att lyssna och lära sig något, än en förment antirasism där okunskap och fördomar frodas under den välpolerade ytan.

Någonstans hoppas jag att Sonjas aningslösa twittrande om bögar och judar bidrar till att ta samhällsdebatten till nästa nivå av politisk korrekthet – en som bygger på verkliga insikter och ställningstaganden.

Uppdatering:

Åsk Wäppling beskriver målande sina reaktioner inför Sonjas twittrande och hur hon till slut blir tvungen att plocka fram skämskudden.

Sonja just revealed a big slice of the ”blue eyedness” that lives in the Swedish psyche. Welcome to Sweden, where nine million people have been gazing at their navel-fuzz (see what I did there?) so long they failed to notice the Jewish population living alongside them since medieval times.

Marcus Nilsson skriver ödmjukt och nyanserat och tar hjälp av hjälp av Jesper Larsson i sin problematisering av ämnet.

Judar, Hitler och liknande är ämnen som komiker gärna närmar sig, just för att de är känsliga. Humor får alltid kraft i ett spänningsfält.

Men mer uppburna komiker än Sonja (som uppenbart är mer komiskt begåvad än de flesta) har misslyckats med att göra bra humor av detta stoff.

Att lyckas/misslyckas beror på hur lyhörd man är för den diskurs man ger sig in i och för den maktordning man ingår i.

Wlodek Richter listar några av de många nazireferenserna på Sonjas Youtubekanal:

”…jag tänker byta efternamn till Hitler. Och så tänker jag göra namnet rumsrent igen. Ni vet, bort med det gamla, bort med mustaschen, bort med gasning av judar, bort med experiment på sinnessjuka och bögar, o.s.v., bort med att stoppa kuddar och madrasser med människohår, bort med erövring av Belgien…..tatuerat ”hej, hej” på nacken som ser ut som ”SS”…Nya Hitler skall stå för Kärlek, Öppenhet, Omsorg, Jobb, kanske t.o.m. Miljö… jag skall göra namnet Hitler rumsrent igen ”

Mikael Zachrisson kopplar på ett träffsäkert sätt @sweden-haveriet till den aningslöshet som tycks prägla de nya digitala makthavarna:

Det ligger ett moraliskt ansvar i alla former av maktpositioner. Oavsett vilken sorts förebild man vill vara, eller vad man vill uppnå med sin makt, så har man ett ansvar för hur man brukar den. Det ansvaret kan ingen komma undan, eller låtsas som att det inte finns.

Var och en har sitt sätt att bli berömd, sa redan Gunnar på Hlidarende i Njáls saga. Den skrevs i slutet av 1200-talet, och var därmed tidigt ute med tankegods som senare skulle bli en av vår tids viktigaste deviser: All reklam är bra reklam.

Uppdatering 2:
Den som hade hoppats på en förklaring eller kanske till och med något slags ursäkt från Sonja får fortsätta hoppas. I söndags, den sista dagen hon twittrade för @sweden:s räkning, spelade hon in det här videoklippet där hon summerar sina intryck från veckans uppståndelse:

I’m not gonna tell you whether or not it’s true about my hating. I want people to make their own thinking. I want you to use your own brain to think. It’s got two halves. It’s called a brain. I don’t even hate Hollywood Chihuaua 2…

I have learned a lot from this experience. I have got email from news and non-news from all over the world. Not one was angry. Think about that. And I learned a new word… kuusher, cousher, cochiere… It has something to do with food; what you can eat and what you can not eat. I had heard that word before, but I thought it meant very expensive luxurious, classic furniture.

Jag får intrycket att Sonja är ganska nöjd med uppmärksamheten, att hon struntar i kritiken och att hon inte har några problem med att fortsätta skämta(?) om sin okunskap och ointresse för frågor som rör antisemitism och judisk tro. Precis som med de tidigare debatterna om ”negerbollar”, Nogger Black och kinapuffar, där många kritiker blev utskrattade, undrar jag: Om människor blir sårade och kränkta – varför är det så viktigt att fortsätta kränka?

Hur svårt ska det behöva vara att hitta en restaurang med hjälp av Eniro.se?

 

Jag är en inbiten Hornstullsbo som ogärna lämnar den västra delen av Södermalm om det inte är alldeles nödvändigt. De få gånger jag går på bio gör jag det helst på Bio Rio, med krypavstånd hem till soffan efter föreställningens slut. Emedan de har stängt för säsongen gjorde jag häromdagen ett undantag och besökte SF:s paradbiograf Rigoletto tillsammans med några vänner.

Tidigare på dagen bestämde jag mig för att kolla upp ett lämpligt matställe i närheten av biografen. Det var länge sen jag gick ut och käkade runt Stureplan, så för att få en uppdaterad bild av utbudet vände jag mig till Eniro.se – en sajt som av någon anledning fortfarande finns långt framme i mitt medvetande när det kommer till sökning på lokala företag och tjänster.

Eniro, eller ”Gula Sidorna” som det hette på den tiden, var en av de första sajter som erbjöd ett fungerande kartsök där man smidigt kunde hitta restauranger och butiker inom ett visst geografiskt område. Döm om min förvåning när jag på intet sätt lyckades klura ut hur jag skulle få svar på den tämligen elementära frågan Vilka restauranger ligger i närheten av biografen Rigoletto?

Efter ett tag gav jag upp och överlät till min kompis att bestämma matställe. Jag hade dock svårt att släppa fiaskot med Eniro-sajten och twittrade därför ut följande fråga:

Det visade sig att min twittervän @qpaqex haft samma bekymmer häromveckan:

Efter avklarat nationaldagsfirande vaknade Eniros kundservice på Twitter och ville hjälpa till:

Av någon anledning vill Eniro att jag ska använda deras ”app” istället. Jag gissar att de syftar på sin mobilapp för smarta telefoner.

Min vän @qpaqex hjälpte till att förtydliga frågeställningen:

Så småningom kände jag mig tvungen att förtydliga att jag fortfarande inte fått svar på den urpsrungliga frågan: Hur hittar jag restauranger belägna runt en viss plats där jag ämnar befinna mig vid ett senare tillfälle, t ex biografen Rigoletto?

Här tipsar alltså Jon på Eniros kundservice mej om den lilla knappen uppe till vänster om sökrutan som består av en cirkel med ett hårkors i. Den kan användas för att göra geografiska sökningar. Dessvärre utgår denna sökning från min nuvarande geografiska position – alltså Hornstull – och inte den jag nyss letat upp, nämligen biografen Rigoletto. Trots Jons vänliga hjälpsamhet har jag svårt att känna att Eniro är den rätta söktjänsten för ändamålet.

Av filmklippet ovan framgår hur onödigt bökigt det är att försöka hitta restauranger i närheten av biografen. Med Google går det betydligt snabbare att hitta samma information. Hade det inte varit enklare för alla inblandade om Eniro bestämt sig för att behålla den gamla funktionen ”visa restauranger i närheten”?

 

Uppdatering: Jon på Eniros kundservice ska ha en stor eloge för sitt tålamod. Idag twittrade han ut en sista vägledning, som jag faktiskt begrep. 🙂

Resultatet ser ni här nedan. Karttjänsten ”hitta restauranger i närheten av…” finns alltså kvar, bara man ser till att använda den på rätt sätt. Kanske är jag ovanligt trög, eller så skulle det kunna göras tydligare på Eniros sajt?

Menar polisen i Göteborg att ”det behövs lite fascism för att samhället ska fungera”?

 

Ovanstående klipp är filmat 31 maj och 1 juni i samband med den pågående HBTQ-festivalen i Göteborg. Jag kan inte låta bli att associera till polisens katastrofalt usla insatser i samband med kravallerna 2001 när jag bevittnar denna uppvisning i totalt bristande förmåga till konstruktiv konflikthantering.

Inledningsvis ställer besökarna kritiska frågor till två poliser som inbjudits att föreläsa om hatbrott vid ett av festivalens många seminarier:

(31 maj 2012) 17:00 – 18:00

Uppdrag : Hatbrott

Regnbågskvarteret, Sensus sal 13, Södra Hamngatan 29

Under 2012 uppmärksammar Polisområde Storgöteborg brott med hatmotiv. Poliser specialutbildas, seminarier hålls och även ett kulturellt perspektiv beaktas. Vad är det Polisen gör? Vad skall det leda fram till? Hör Polisen prata om frågor som berör alla.

ARRANGÖR: Polismyndigheten i Västra Götaland

Fri entré

Att deltagarna vid föreläsningen är ”berörda” av ämnet i fråga framgår med all önskvärd tydlighet. De besökande poliserna uppvisar däremot ingen som helst förmåga till lyhördhet eller intresse för att föra en dialog med hatbrottsutsatta HBTQ-personer. Istället blir de snabbt defensiva och råder de som inte vill lyssna till föreläsningen att lämna lokalen.

Endast en av åhörarna uppvisar ett intresse för att låta poliserna genomföra sin föreläsning ostört. Denne medelålders herre yttrar till slut orden ”Förbannade flator!” i ett försök att tysta kritikerna, varpå de församlade deltagarna uttrycker önskan om att anmäla densamme för hatbrott. De föreläsande poliserna är länge motvilliga att uppta denna anmälan, men gör det slutligen, högst ovilligt.

Detta praktfiasko från två, förmodat straighta, vita polismän hade kunnat få sin ände här.

Istället väljer en av dem att söka upp några av de protesterande deltagarna på festivalområdet dagen därpå. En av dem skall anhållas och identifieras för att, som det heter ha ”stört allmän sammankomst” vid föreläsningen dagen innan. Det pekas med hela handen och tas till handgripligheter för att markera ”vem som bestämmer”. Det är svårt att ta del av det filmade materialet utan att förfasas över detta uppenbara fall av maktmissbruk som de närvarande poliserna ägnar sig åt.

Som grädde på moset avrundar en av dem med att yttra det skrämmande citatet i rubriken: ”Det kanske behövs lite fascim för att samhället ska fungera?”. Ridå!

Nu hoppas jag att dessa väldokumenterade händelser skapar en debatt inom Polismyndigheten i Göteborg och resten av landet. Hur sjutton har de tänkt sig vinna allmänhetens förtroende med den här sortens metoder? Jag inbillade mig att poliser hade särskild utbildning i mångfaldskompetens och att sakligt och lugnt bemöta en uppretad grupp människor och därmed bidra till lugn och ordning – inte motsatsen!

Det som upprör mig mest är två saker:

  • Att de närvarande poliserna snarare bidrar till att trissa upp än att lugna den upprörda stämningen
  • Att en polis använder sin ställning i en personlig uppgörelse med en av aktivisterna som framfört protester i samband med föreläsningen

 

Kravet på att polisen inte skall delta i söndagens regnbågsparad, efter dessa incidenter, upplever jag som högst rimligt!

 

Uppdatering: Nu rapporterar Göteborgsposten om händelserna, och av artikeln framgår att HBTQ-festivalens general Tasso Stafilidis tycks ta polisens parti i sammanhanget. Undrar om han har tagit del av ovanstående dokumentation?

Polisen säger sig jobba aktivt med sociala medier. Det är min förhoppning att detta även omfattar några klargörande kommentarer kring den här sortens händelser.

 

Uppdatering 2: Precis som inför Makode Lindes tårta, Fredrik Reinfelds uttalanden om ”etniska svenskar” och
Björn Söders groda efter Loreens seger i Eurovision, förekommer en uppsjö av spontana reaktioner på denna fimsekvens. De flesta blir upprörda, men av olika anledning. Några reagerar med förvåning inför uppståndelsen och menar att de är vana vid att bli bemötta med betydligt hårdare tag i sina kontakter med polisen.

En icke oansenlig mängd twittrare, främst vita, liberala män, tar polisens parti och talar om ”tokaktivister” som behöver lära sig ”hyfs”. Några av dessa är själva HBT-personer och jag gissar att deras argument förs mot liknande bakgrund som den kritik som framfördes när Stockholm Pride hade tema ”hetero” för några år sedan. Man vill, kortfattat, undvika att kampen för HBTQ-personers lika rättigheter besudlas av konfrontativ och provokativ aktivism.

Våra olika sätt att reagera säger något om det segregerade Sverige 2012. Jag tycker att dessa händelsers förmåga att synliggöra våra olikheter är oerhört intressant.

 

Uppdatering 3: Nu har HBTQ-festivalens verksamhetschef Tasso Stafilidis gjort ett officiellt uttalande där han tar avstånd från såväl aktivisternas störande av polisens föreläsning, som polisens behandling av samma aktivister på festivalområdet dagen därpå. Några tankar om hur han ser på sitt eget ansvar för situationen, hur dialogen med polisen skötts innan föreläsningen bokades in t ex, hade varit intressant att ta del av.

Med anledning av de senaste dagarnas händelser under HBTQ-Festivalen så vill HBTQ-Festivalens ledning och styrelse framhålla att det är av stor vikt att festivalens medverkande får genomföra sina programpunkter utan avbrott. Därför är det inte försvarligt att polisens seminarie om hatbrott i torsdags avbröts. Detta tar festivalen avstånd ifrån, men har inget emot att grupper på ett öppet och fredligt sätt använder sig av sin yttrandefrihet genom exempelvis protestyttringar. Däremot är det att gå för långt att bryta någon annans seminarie.
Under fredagen uppstod ytterligare en incident där en grupp poliser på ett aggressivt och provocerande sätt konfronterade ett antal personer i Regnbågsparken med hänvisning till händelserna på polisens seminarie om hatbrott. Vi anser att polisens agerande var oacceptabelt utifrån vår värdegrund och även polisens dialogverksamhet. Därför är vi ytterst kritiska till polisens agerande.

//Tasso Stafilidis, verksamhetschef HBTQ-Festivalen & Marcus Gustavsson, ordförande HBTQ-Festivalen

Internet – den miljö som skapar dagens terrorister?

;

I kvällens nyhetssändning från SVT Rapport, fick vi ta del av ovanstående något hårdsmälta analys kring rättegången mot Anders Behring Breivik. Först handlar inslaget om hur Breiviks försvar kämpar för att få honom förklarad tillräknelig. Debattören och islamforskaren Lars Gule beskriver Breivik som ”en av många med högersextrema åsikter om islam, invandring och hoten mot vårt samhälle”, som han har mött och debatterat med på Internet. Anledningen till att Breivik bett honom vittna är att han inte vill hamna på dårhus.

Hur ska vi då förstå Breiviks fruktansvärda bombdåd och Utøya-massaker? SVT:s reporter Lars Moberg förklarar det så här:

Vad vi har fått höra här inne i Oslo tingsrätt idag, det har handlat om den miljö som kanske framför andra skapar dagens terrorister… och då har det handlat om Internet.

De attentat som tidigare drabbat bl a New York 2001, Madrid 2004 och London 2005 har på olika sätt förknippats med islamistiska grupper, med många slarviga generaliseringar kring islam som religion.

Nu får plötsligt alla internet-geeks ett utmärkt tillfälle att ta reda på hur det kan kännas att vara muslim: I jakten på en snabb och enkel förklaring till det så komplexa fenomen som terrorism utgör, tillåter sig här nyhetsförmedlarna att skylla ansvaret för Breiviks terrorism på den mötesplats många av oss lärt oss att älska och uppskatta över det mesta i tillvaron.

Harald Stanghelle, politisk redaktör på Aftenposten tillägger följande:

Det ensamma pojkrummet kan fungera på det sättet. Man kommer in i en internetvärld där man kan känna tillhörighet med en grupp, vilket gör att vissa individer kanske kan begå liknande handlingar i framtiden.

Självklart bidrar Internet till att föra alla sorters människor närmare varandra – så även terrorister, konspirationsteoretiker, pedofiler och fundamentalister. Att skylla Internet för uppkomsten av deras idéer är däremot varken sakligt eller särskilt analytiskt trovärdigt.

;

Uppdatering: Att en del av Breiviks förkärlek till Internet uttryckts i en vurm för onlinespel, särskilt World of Warcraft och Call of Duty, har uppmärksammats av flera medier i ett liknande försök att hitta en enkel förklaring till hans outhärdligt grymma gärning. Det är omöjligt att låta bli att dra kopplingar till 80-talets videovåldsdebatt.

Apple-konnässören Mikael Winterkvist ställer den retoriska frågan:

För övrigt – varför har inte samma debatt brutit ut riktad mot Apples iPod och den musik som massmördaren och terroristen lyssnade på?

Kanske är ett totalförbud mot bärbara musikapparater och Sagan om ringens soundtrack den rätta vägen att gå i kampen mot terrorismen?

Uppdatering 2:

Ha ha ha…

Björn Söder uttryckte sig klantigt – men blir bemött med osaklig kritik

I helgen gjorde Sverigedemokraternas partisekreterare Björn Söder några klantiga uttalanden på Facebook om Sveriges vinst i Eurovision Song Contest, som direkt väckte upprördhet och ilska med antirasitiska förtecken. Vad Söder egentligen ville ha sagt är fortfarande höljt i ett visst dunkel och hans ”förklaringar” har inte direkt bidragit till att skingra dimmorna.

Flera journalister, ledarskribenter och kolumnister är eniga om att Söder hade för avsikt att uttrycka sig nedsättande om Loreen på grund av hennes namn, härkomst eller möjligtvis hudfärg. Läser man Söders uttalanden, verkar kritiken snarare handla om kostnaderna för att arrangera nästa års Eurovision, samt det faktum att de flesta bidrag numera framförs på engelska.

I en intervju med Dagens Industri ger SVT:s programdirektör Annie Wegelius Björn Söder rätt i att nästa års arrangemang av Eurovision Song Contest med största sannolikhet blir en förlustaffär.

”Vi gillar olika”-tidningen Aftonbladets kolumnist Anders Westgårdh skriver att

Minuter efter finalen var SD:s parti­sekreterare Björn Söder snabbt ute på Twitter och hävdade att det inte var Sverige som vann (underförstått för att Loreens föräldrar kommer från Marocko).

Jag har fortfarande inte hittat några belägg för att Björn Söder, eller någon annan SD:are för den delen, har kommenterat Loreens hudfärg eller hennes föräldrars härkomst. Däremot tycks många debattörer göra stor sak av Söders utspel, i något slags euforisk upprymdhet över att än en gång få tillfälle att markera att ”vi som inte röstar på SD är minsann inga rasister”. Ändå är det just dessa debattörer – inte Sverigedemokraterna – som tjatar om Loreens ”annorlundaskap”.
Det är svårt att slita sig från uppfattningen att i princip hela debatten kring Björn Söders utspel kretsar kring det argumentationsfel som kallas ”halmdocka”:
Halmdockan består i att debattören först bygger en nidbild av motståndarens åsikter och argument och sedan argumenterar mot denna nidbild. De förvrängda argumenten framstår på så sätt som absurda och blir lätta att bemöta. De verkliga argumenten låtsas debattören inte ha hört. Motståndaren tvingas då lägga sin energi på att förklara vad den egentligen menar, och hamnar därmed i ett defensivt läge. Halmdockor kan leda till att en debatts fokus fjärmar sig från kärnfrågan.

Tydligt är att många upplever ett behov av att tala om det faktum att Sverige för första gången kammat hem segern i Eurovision Song Contest med en icke-vit artist. Ingen vill dock råka nämna artistens hudfärg, eller – gud förbjude – anklagas för att uttrycka sig stereotypiserande eller slarvigt om hennes ”etnicitet”. Kanske är det därför man så glatt kastar skit på den något klantige Björn Söder, för att på så sätt få chans att indirekt diskutera frågan utan att riskera att själv hamna i skottlinjen? Fenomenet ligger oerhört nära det som kallas proxy-rasism.

Jag skulle föredra att diskutera den faktiska och utbredda strukturella diskrimineringen av icke-vita svenskar framför att lyssna till dessa tämligen ytliga lovprisningar av ”våra fina, duktiga invandrare” och tvivelaktiga påståenden om att ”jag gör inte skillnad på människor utifrån hudfärg”.

Vi vill så gärna att han ska ha kritiserat Loreens etniska bakgrund.

Vi vill kunna peka på det lilla aset och skrika: Aha! Tagen på bar gärning!

Björn Söder vet om det här. Han skrattar oss i ansiktet. Hans twittrande är inte oskyldigt. Han är van att röra sig i tvetydigheterna och smutskastningens värld. Så han provocerar, lockar oss in den.

Och han lyckas. För journalisterna nöjer sig inte med att rapportera om incidenten. Tolkningen är klar och entydig: Björn Söder syftade på Loreens etnicitet. Nu måste därför också Loreen uttala sig om något som egentligen aldrig sades.

Aftonbladet 30/5 2012

Sverigedemokraternas Björn Söder hissar och dissar mångkulturalismen

Knappt hade Loreen hunnit kamma hem Sveriges seger i Eurovision Song Contest, förrän Sverigedemokraternas partisekreterare trumpet konstaterade att detta kommer att innebära att Sverige måste anordna nästa års final. Dock spretade hans kritik något, och många ställde sig frågan vad det var han egentligen upplevde som negativt med Sveriges seger, däribland journalisten Niklas Svensson:

Aftonbladets ledarskribent Daniel Swedin tolkar dialogen i kommentarsfältet på Söders Facebook-sida som att Björn Söder menar att vinsten knappast kan tillskrivas Sverige:

Några timmar senare raderar Söder inlägget och kommer med följande ”förtydligande”

I vanlig ordning lägger denne vite, kränkte herre hela ansvaret på åhörarna när det gäller uttolkning av hans kritik mot Sveriges ESC-vinst. Han har blivit medvetet feltolkad, hävdar han. Sedan brister han ut i något som skulle kunna förstås som en hyllning till ”den kulturella och språkliga mångfald som Europa besitter”. Här gäller det att gå varsamt fram, för att inte råka ”medvetet feltolka” vad han menar med det han skriver.

Tydligt är att han längtar tillbaka till tiden före 1999, då festivalen ännu inte kapitulerat för den anglosaxiska språkliga överheten, utan fortfarande blommade i all sin rika mångfaldsprakt. Den välvillige kan här se ett oväntat positivt förhållningssätt till ett lysande exempel på samexistens med kulturell och språklig variation.

I kommentarerna till det nya inlägget förklarar Söder att hans fråga ”Sverige?” skall uttolkas så här:

Eftersom diskussionen spårade ur fullständigt, med personpåhopp och annat valde jag att ta bort den. Det innebär inte att jag inte står för vad jag skrev. Till de som anmärkte på att jag skrev ”Sverige?” så betydde det att Sveriges bidrag lika gärna kunde varit Storbritanniens eller Ukrainas eller Estlands eller vilket annat lands som helst eftersom bidraget sjöngs på engelska…

Säg dock den glädje som varar. En timme senare har Björne bestämt sig för att bli ännu tydligare med vad han menar:

Här uppstår den totala förvirringen. Jag som trodde att Björns kritik handlade om hans kärlek till kulturell och språklig mångfald får ytterligare en svårknäckt nöt att grunna på. Här verkar det ju snarare som att han är kränkt över att mångkulturalismen inte får kritiseras… Hur ska han ha det egentligen?

 

Relaterat: Spelar det någon roll vilken hudfärg Loreen har?

 

Uppdatering: I en kommande intervju med Magasinet Novell, som Dagens Nyheter citerar, talar Loreen öppet om hur hon under sin uppväxt blev retad som den ”enda mörka tjejen i klassen” och om vikten av att ”blanda raser”.

Symptomatiskt nog nämner DN:s journalist inte hudfärg eller ”ras”, utan väljer istället att tala om kultur, ”utländska rötter” och ”andra generationens invandrare”.


Uppmärksamhet framför allt?

I morse valsade ovanstående bild runt på Twitter. En särdeles osmaklig efterlysning av en flickvän som påstås ha försvunnit efter ett bråk där annonsören ”blev lite våldsam”. Bilden skapade snabbt en mindre massmediepsykos bland upprörda twittrare. Några av oss föreslog att det hela rörde sig om något slags sjuk form av humor.

Till sist ringde jag upp numret på lappen för att höra mig för vad det hela handlade om och fick då följande besked:

2011 var det över 28.000 anmälningar av misshandel av kvinnor över 18 år. Men det är svårt att se eftersom att det ofta sker bakom stänga dörrar. Genom att du ringde det här numret har du tagit första steget, du har öppnat dina ögon. För mer information om det här projektet besök hemsidan Oppnaogon.se

När jag besökte adressen i morse var emellertid domänen parkerad hos Loopia, så det gick inte att få fram mer information.

Trots lättnaden över att historien var uppdiktad, upprördes jag av kampanjmakarnas tillvägagångssätt. Hur sjutton har man tänkt sig nå fram med budskapet om mäns våld mot kvinnor med den här kampanjen, egentligen? Bara den som ringer numret får ju reda på att kampanjen ens existerar. Att webbplatsen dessutom kom upp först efter det att lapparna valsat runt i sociala medier gav inte direkt pluspoäng.

Ett par timmar senare tipsade Kalle Paulsson att det hela rörde sig om ett slututställningsprojekt av en Berghs-elev och att Ajour.se skrivit om lapparna och deras bakgrund. Nu blev jag arg på riktigt och postade en kommentar som växte till ett helt blogginlägg:

Den här Berghs-eleven har alltså använt sig av metoden ”fejk-kampanj” på temat ”mäns våld mot kvinnor” för att väcka uppmärksamhet kring sitt tämligen blygsamma slutarbete i ämnet grafisk design på Berghs? Jag säger blygsamma, eftersom jag utgår från att det är webbplatsen oppnaogon.se som utgör själva slutarbetet. Affischernas grafiska utformning är ju av tämligen trivial natur.

Som den snart 40-årige gubbe jag är har jag svårt att tyda detta som något annat än ännu ett exempel på tidsandans devis ”uppmärksamhet framför innehåll”. Och det retar mig oerhört. Kul för Frida att hennes webbplats uppmärksammas, men hur tänkte hon när hon valde marknadsföringsmetod, egentligen?

Affischerna är förvisso både tankeväckande och upprörande – men samtidigt reproducerar de den kvinnosyn som Frida vill göra oss uppmärksamma på och kritisera. Vems ögon är det egentligen hon vill öppna? Den som redan är medveten och engagerad i kampen mot mäns våld mot kvinnor blir kanske tillräckligt förbannad för att lyfta luren och slå numret. På telefonsvararen meddelar Frida förnumstigt att jag därigenom har öppnat mina ögon. Oh really?

De unga killar med machoideal som förmodligen skulle må bra av att behöva diskutera sin kvinnosyn berörs med största sannolikhet inte alls av den här kampanjen. Om de överhuvudtaget läser lappen, torde de flesta reagera med ett fniss eller en suck. Möjligtvis kan någon sjuk jävel få för sig att ringa upp lappens författare och erbjuda sig att leta reda på ”hans” flickvän, men det känns aningen långsökt.

Till råga på allt var domänen oppnaogon.se parkerad hos Loopia så sent som vid tiotiden i morse, när bilden på affischen snurrade runt som värst på Twitter.

Jag blir förbannad på all marknadsföring som går ut på att lura den tilltänkta målgruppen. Särskilt upprörd blir jag när man använder ett så allvarligt samhällsproblem för att väcka uppmärksamhet kring något trivialt. Jag utgår från att Fridas intentioner varit de allra bästa, men undrar varför inte hennes handledare kommit med invändningar innan projektet tog sin slutgiltiga form.

Dagens medielandskap präglas av ett abnormt fokus på snabbhet och uppmärksamhet, ofta på bekostnad av källkritisk saklighet. Nyligen valsade tveksamma historier om fattiga Frida och stackars Jimmy, som inte fick några pengar från Socialtjänsten respektive Försäkringskassan runt i traditionella och sociala medier.

Häromdagen påstod Roland Poirer Martinsson i en kolumn i SvD att han mottagit hot från en av Sverigedemokraternas anställda i riksdagskansliet, något som väckte stor bestörtning bland många debattörer på Twitter:

Senare visade sig ”hotet” bestå av en länk till en nyhetsartikel där det förekom tveksamma påhopp i kommentarsfältet. Ganska långt från ett direkt hot, med andra ord.

https://twitter.com/RolandPMSweden/status/204548751308759040

https://twitter.com/RolandPMSweden/status/204549070365270016

https://twitter.com/RolandPMSweden/status/204549338834288640

https://twitter.com/RolandPMSweden/status/204549525413691392

Jag hoppas att vi så småningom tröttnar på att debattera för debatterandets skull och att uppröras för upprördhetens skull och istället börjar att visa större intresse och respekt för sakfrågorna. Självklart kommer det att kräva både tålamod, vidsyndhet och eftertanke – saker som det omogna sinnet instinktivt värjer sig mot på liknande sätt som ens slöa lekamen motsätter sig frisk luft, motion och näringsriktig kost. Denna slöhet är till för att övervinnas, om vi vill bevara hälsan. På liknande sätt behöver vi lägga tid och energi på att öva oss i kritiskt tänkande och saklig debatt om vi inte vill att den offentliga diskussionen skall förflackas och utarmas till att bestå av rent nonsens.

Apropå det där med kampanjer som syftar till att lura målgruppen, påminde Britta mej om den här performance-gruppens uppträdande i Amsterdams Red Light District. Här kan vi snacka om att nå fram med sitt budskap rakt in i den tilltänkta målgruppen! 

 

Uppdatering: Den som vill jobba med attitydfrågor och mäns inställning till kvinnor kan med fördel vända sig till Machofabriken, som har mycket bra övningar och utbildningsmaterial i ämnet.

 

Uppdatering 2: Nu har Frida hittat hela vägen till SVT:s morgonsoffa, tack vare sin kampanj. Den nyhetsvärdering och medielogik som ligger bakom att hon blir inbjuden för att tala om mäns våld mot kvinnor förtjänar en egen serie blogginlägg. Tydligt är att Frida lyckats med det som uppenbarligen var hennes främsta (och enda?) syfte med kampanjen – mediegenomslag.

Till skillnad från Ajour.se, ställer Marianne Rundström ett antal följdfrågor kring kampanjen. Så här svarar Frida på några av dem:

Vilka ögon är det du vill öppna?
– Allas, tror jag. Jag kände väl att det fanns ett behov av att vi skulle prata om det.

Vilkas ögon tror du att du har öppnat?
– Dels tror jag, tack vare spridningen på nätet, så har jag nog lyckats öppna ganska många… dels är det väl folk från min egen bransch, när det kom ut att jag var student på Berghs, men jag hoppas ju, och det är ju därför jag gjort det, att det är allmänheten främst. Och det verkar som att jag har lyckats.

Vad säger folk som ringer det här numret?
– De flesta har ringt och lagt på.
– Det känns som att folk har förstått vad de ska göra – de har blivit vidarebefordrade till hemsidan. Och som att de då också förstod att det inte var på allvar, utan för en bättre sak.

Vad är det för reaktioner du vill att det här ska väcka?
– Ja, ambitionen har väl legat nånstans ganska högt, men också att vi ska få politikerna ska se det. Jag ville hålla det på en ganska gräsrotsnivå, för att tänka att man kan påverka nedifrån och  jag vill använda inverkan som sociala medier har och som vi faktiskt kan åstadkomma själva.

– Det jag vill med det är att folk ska börja prata om det tillsammans… att man själva ska börja kanske… uppfostra sina barn på ett specifikt, eller att man liksom ger nån typ av nyanserad bild och att vi börjar tillsammans nu från början…

Nu kallar du detta för en ögonöppnare. Vilka dörrar vill du öppna?
– Ja, jag vill väl öppna så många som möjligt, ehm… tanken är väl, eller ambitionen är som sagt att vi ska få politikerna med oss på det här. Jag vill dock inte att det ska bli en politiskt laddad kampanj. Jag vill att den ska vara öppen oavsett om man är blå, röd eller grön. För här är ett samhällsproblem som sträcker sig långt över politiken, men det är också ett ställningstagande.

Hur går du vidare med den här kampanjen?
– Jag har inte riktigt hunnit landa i det här än, för jag visste inte hur stor spridning det här skulle få. Förhoppningen var ju självklart att det skulle få ett jättesving. Nu har jag kommit i kontakt med några kvinnoorganisationer som är intresserade av ett eventuellt samarbete. Och jag skulle väl vilja samarbeta med en mer etablerad organisation som kan… som man kan ha i ryggen… bakom sig.

Av tv-intervjun framgår att Frida knappast kan ha ägnat många timmar åt att studera ämnet för kampanjen – mäns våld mot kvinnor. Hon har inte ens bemödat sig att ta reda på hur politiker och frivilligorganisationer jobbar med problemet. I mina ögon framstår Frida som en ny Anton Abele. En ung, oerfaren människa som tror sig vara först ut med att upptäcka ett av samhällets många missförhållanden och nu vill agera general för att ”uppmärksamma politikerna på detta”. Det hade varit gulligt om det rörde sig om mellanstadie-elever, men nu sker en nyhetsvärdering där vuxna 20-åringar med hybris prioriteras framför skildringar av verkligheten och dess utmaningar.

Emoquitting – det storslagna sättet att ta en kisspaus

Twitter erbjuder som bekant nästan obegränsade möjligheter till mellanmänsklig interaktion. Tydligt är att en inte oansenlig andel av de mest aktiva twittrarna dessutom har upptäckt Twitters potential som projektionsyta för de neuroser man av olika anledningar vill bespara sin fysiska omgivning.

Kanske ska man inte överdriva olikheterna mellan de ordströmmar som forsar fram på Twitter och vanligt vardagssnack i offlinevärden. Vissa beteenden framträder dock tydligare i textbaserad form. Den som hyser ett särdeles stort intresse för mellanmänsklig kontakt riskerar att utveckla något som kan liknas vid ett missbruksbeteende.

Den bakomliggande drivkraften är med största sannolikhet densamma som i det klassiska
Hjalmar Söderberg-citatet ur Doktor Glas
:

Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.

Att ständigt få sina behov av bekräftelse, beundran och irritation tillfredsställda skapar märkliga reaktioner i somliga människors dopamin-system. Vi har kunnat följa dem genom åren. Lågmält trevande, försiktiga och ödmjuka nybörjartwittrare blommar plötsligt ut i orgier av självupptagna reflektioner kring de mest banala, snäva och ibland fullständigt obegripliga ämnen. I bästa fall hittar de en grupp likasinnade och så är den kollektiva lovebombingen igång.

Har man en gång varit med om detta vill man snabbt ha mer, mer, MER av samma vara (jämför valfri opiat).

Snart hamnar man i ett digitalsocialt ekorrhjul av pingar, retweeter, mentions och follow-friday-rekommendationer som ska utföras, tackas för och besvaras. Det som först upplevdes som en kul lek accelererar plötsligt till ohanterliga nivåer. En vacker dag slår inte dopaminkicken in på samma sätt inför twitterflödet. Istället börjar prestationsångesten, de ständiga förväntningarna att återuppfinna sig själv som underhållande digital lekkamrat och kraven att fortsätta varmhålla även de ytligaste av kontakter, bara för sakens skull, att ta överhanden.

Twitter-doktorn rekommenderar den som upplever en förhöjd stress och prestationsångest att tillfälligt lägga twittrandet åt sidan.

  • Ladda telefonen i en annan del av rummet än sängen.
  • Ändra vanan att alltid ha en webbläsarflik med Twitter öppen till att medvetet undvika att ha det
  • Umgås mer med dina twitter-fria offlinevänner
  • Drick vatten
  • Gå långa skogspromenader

Det är när inget av ovanstående ter sig som en fungerande lösning som folk har en tendens att ta till den metod som är ämnet för dagenEmoquitting (av engelskans emotional quitting –  ung. känslomässig sorti). Emoquittaren har helt enkelt nått till Tolvstegsprogrammets första punkt: Maktlösheten inför det egna twittrandet.

Steg 1: Vi erkände att vi var maktlösa inför alkoholen Twitter, att vi förlorat kontrollen över våra liv.

Istället för att erkänna att här finns ett problem och systematiskt, lugnt och sansat vidta nödvändiga åtgärder för att komma tillrätta med detsamma, börjar emoquittaren dra in sina följare i ångestmaskineriet medelst ett utdraget och förmodligen till större delen helt omedvetet rop på ännu mer bekräftelse:

En emoquit-rant spänner för det mesta över en eller ett par timmars iscensatt separationsångest. Emoquittaren upplever verkligen att detta är vägs ände. Ingenting fungerar längre; inget är på riktigt och ingenting känns viktigt utom… ingenting, typ.

Emoquittarens omgivning är i de flesta fall oerhört benägen att kliva rakt ner i medberoende-träsket och börja tjura, grina, skicka hjärtan och styrkekramar, yppa kärleksbetygelser som om de befann sig ombord på ett störtande flygplan och snart skulle slukas i ett brinnande flygbränsle-inferno. Allt detta tilltalar emoquittarens ofta bottenlösa bekräftelsebehov på ett särdeles angenämt och för stunden obetalbart njutningsfullt sätt.

Magnus Ugglas tredje album ställde i sin titel den existentiella frågan Va ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt? Med emoquitting erbjuds plötsligt denna möjlighet. Och det är här frestelsen blir för stor. Vågen av ömhetsbetygelser och bekräftelse från det tårdrypande avskedet skapar ett sug som svårligen kan bemästras.

De flesta emoquittare återvänder därför till Twitter, tämligen glatt och frejdigt, efter ett par timmar, dagar eller – i bästa fall – veckor. Av det mollstämda avskedet finns inget kvar i den återuppståndnes håg. Istället är det glada återseenden och nya friska tag som gäller. Följarskaran applåderar naturligtvis återkomsten, likt etanolkonnässörer på parkbänken som omsluter den återfallande kamraten med varma kramar.

I efterhand kan dock emoquittandet kännas en smula onödigt. Så många stråkar, pukor och trumpeter för att logga ut, slå en drill eller käka en glass och sen komma tillbaka? Kanske skulle det räcka med att helt enkelt ta den där välbehövliga pausen och öva några veckor på att relatera till världen utan att befinna sig på ständig jakt efter tweetbara upplevelser och instagrambara motiv?

Relaterat: Liten ordlista över Twitter-neuroser