Assange och längtan efter en stark ledare

I dokumentären ”Julian Assange – världens kärleksaffär”, som ligger uppe på SVT Play t o m lördag den 7 maj, avhandlas mytbildningen runt Assange och de konspirationsteorier som frodas kring våldtäktsanklagelserna mot honom.

Programmet är klart sevärt i sin helhet, men jag fastnade särskilt för de två sista minuterna, där Assanges tidigare Wikileaks-kollega Daniel Domscheit-Berg lyckas sätta fingret på mekanismerna bakom den sortens idolskap som Assange har kommit att representera. Det handlar om vår längtan efter starka och oklanderliga ledare, som kan visa vägen och ta ansvar i både med- och motgång:

En del av de problem vi har idag beror på att folk vill avsäga sig ansvaret. Folk vill lägga sina övertygelser och sin tankeförmåga i knät på nån guru, ledare, popstjärna eller nåt. Folk letar alltid efter någon de kan lita på, nån som de kan sätta sin tillit till och skylla på, när det går snett.

Men i framtiden behöver vi personer som tar ansvar. Personer med ett kritiskt tänkande, som ifrågasätter allt tills de har fått det svar de söker. Det är så nedslående att se hur utbrett det är idag. Det finns så många här i världen som hellre tror på en sammansvärjning, hur långsökt den än är, än ifrågasätter den guru eller den ledare de hittat.

Så var det med Obama. Under valkampanjen fick han inte kritiseras inför andra demokrater, för de hade satt sitt hopp till honom och skulle det gå i stöpet… Gud hjälpe! Så kritiken fick inte luftas. Det här märks i så många delar av samhället, och det är oroväckande, för det blir vår undergång. Vi kan inte avsäga oss ansvaret. Vi måste axla ansvaret själva.

På några få rader lyckas Domscheit-Berg sammanfatta några av de viktigaste förklaringarna till att mer eller mindre skruvade personer tilldelas omotiverat mycket makt och inflytande över företag, politiska partier och religiösa grupper. Ledarens personlighetsstörning utgör en förutsättning för att passa in i den av efterföljarna konstruerade hjälterollen.

Må vi lära av historien och växa ifrån detta destruktiva sociala mönster innan det är för sent!

Här kan du se en längre intervju med Daniel Domscheit-Berg som gjordes i samband med publiceringen av hans bok om Wikileaks tidigare i år.

Annonser

KD:s valkampanj har skördat sina första offer

Kristdemokraternas valaffischer på temat ”Ett mänskligare Sverige” har mötts av såväl förvirring som kritik den senaste veckan. Nu konstaterar reklambranschens partiorgan ”Resumé & hör” att kampanjen påminner till förvillelse om reklam för en något sydligare belägen djurpark än den på Helgeandsholmen.

Dessutom visar det sig att Kristdemokraternas anti-djuriska kampanj redan nått skrämmande resultat. Världsnaturfonden larmar att  90% av alla orangutanger har försvunnit från jordens yta. Dags att stoppa galenskaperna innan det är för sent med andra ord! 🙂

Pinsamt, Pam’s!

Vi älskar Hornstull och flera av våra favoritrestauranger ligger här i området. Idag bestämde vi oss för att testa ett av de senaste tillskotten – Simply Pam’s, som öppnade i våras på Verkstadsgatan. Lokalen har fått sig en välbehövlig ansiktslyftning, och den vackert formgivna menyn bidrog till förväntningarna.

Tyvärr blev vi riktigt besvikna. Servitören som tog emot beställningen kunde inte skilja mellan Coca-Cola och Coca-Cola Light, och glömde dessutom att fråga vilken typ av ris vi önskade. Efter att ha väntat i fyrtio minuter på maten gick jag in och frågade varför det dröjde. Svaret blev att de hade problem med kassan! Jaha?

När maten väl serverades, var min Motor Paneer så kryddstark att det var svårt att uppfatta smaken, något som inte framgick av menyn. Dessutom hade man lyckats vidbränna naan-brödet så att det närmast liknade kolbullar.

Någon egentlig ursäkt framfördes inte, bara ett antal bortförklaringar om kassaapparatens trasighet och personalens brist på erfarenhet. När jag väntat flera minuter i baren på att kassörskan skulle räkna samman notan för hand (kassaapparaten var ju som sagt trasig), fick jag upplysa om att de åtminstone borde bjuda oss på drickan som kompensation.

Vi borde såklart ha läst krogkommissionens sågning av denna sylta innan vi utsatte oss för detta misslyckade experiment. Behöver jag säga att vi kommer att hålla oss till utmärkta Indian Garden och Indian Inn i fortsättningen?

Sorry, Pam!

Legalize it?

Med anledning av justitiekansler Anna Skarheds nyligen publicerade utredning av sexköpslagen och f.d. arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorins påstådda sexköp, har diskussionen om sexköpslagens vara eller icke åter blossat upp – så även på Twitter.

Det märkliga är att legaliseringsförespråkarna tycks övertygade om att det är kriminaliseringen av sexköp i sig som stigmatiserar sexsäljarna. Fredrik Federley skriver t ex att

horstigmat har blivit värre sen lagen. No doubt. O vad är poängen med att förbjuda vuxna fria människors sexutövande?

Jag vet inte vad han grundar dessa påståenden på. Mig veterligen har horstigmat en mångtusenårig tradition, och trots att vi har långt kvar till ett jämlikt samhälle, har kvinnors situation förbättrats väsentligt bara under de senaste 30-40 åren. I vårt samhälle betraktas exempelvis inte en kvinna som väljer att lämna hemmet utan sin mans tillåtelse som lösaktig.

Det är mej främmande att fördöma jämlika människors sätt att umgås sexuellt, så länge det sker på ett frivilligt och ömsesidigt sätt. Det finns mycket som talar mot att sexköp kvalar in i den beskrivningen. Den sexuella ”preferensen” att utnyttja andra som är i beroendeställning, som t ex barn, anställda och sexsäljare bör varken respekteras eller främjas i ett rättssamhälle.

Visst finns det ibland moralistiska undertoner i argumentationen mot sexhandel. Man kan höra uttryck som ”ingen kvinna vill utöva sex på det här sättet” etc. Det är dock inte i slirandet mot moralism som det stora problemet finns.

Det jag inte begriper är vad sexköpsförespråkarna vill uppnå med sin kampanj. Det finns en liten minoritet drogliberaler som vill släppa knarket fritt – mestadels bestående av drogkonsumenter som vill kunna köpa knark på Konsum utan att behöva tänka på konsekvenserna. Om sexköpslobbyns företrädare främst bestod av kåta torskar som slogs för ”rätten” att köpa sexuella tjänster av män, kvinnor, barn och getter utan att behöva ta hänsyn till konsekvenserna, hade jag förstått det hela bättre.

Nu är det en talkör av förmenta ”liberaler”, som av någon anledning ställer sig på förövarnas sida och påstår att man bäst bekämpar övergrepp och trafficking, genom att göra det så enkelt och smidigt som möjligt att ge män (för de allra flesta sexköpare är män) tillgång till sexuella betaltjänster på en fri och öppen marknad.

Vem som tar ansvar för ”leverantörernas” (oftast kvinnor) hälsa, frihet och välmående i processen har jag inte lyckats lista ut.

Jag är tacksam att jämställdhetsminister Nyamko Sabuni har en förvånansvärt klar syn på kopplingen mellan prostitution och trafficking. Problemet ligger hos köparna. Det är deras efterfrågan som skapar förutsättningar för sexhandeln och de övergrepp som begås i dess kölvatten. Därför bör det vara både moraliskt förkastligt och juridiskt brottsligt att efterfråga sex mot betalning.

Hur svårt kan det vara?

Uppdatering: Johanna påpekar en viktig liberal princip i sin kommentar nedan:

Riktig liberalism tar hänsyn till att min frihet inte får vara någon annans ofrihet

Jenny Maria Nilsson formulerar det hela så här:

Mitt moraliska system slår till obönhörligt så fort man kränker ngns gräns eller skadar.
Jag är ett stort fan av Mills skadeprincip. Samhället viktigaste uppgift är att förhindra folk att skada varandra.
Ingen har ngn rätt till sina preferenser om de innebär skada för en medmänniska.

Uppdatering 2: Jag hoppar över att bemöta de känsloargument och mer eller mindre påhittade statistiska uppgifter som förekommer i kommentarsfältet nedan. Istället försöker jag en sista gång förtydliga min ståndpunkt:

Jag förespråkar inte heterosexuell monogami inom ramen för äktenskapet (en samlevnadsform som verkligen har visat sig vara tämligen problematisk). Från mitt perspektiv handlar det om att jämlikt sex innebär respekt för sina sexpartners intressen och behov. Det är just denna respekt som förhandlas bort genom pengatransaktioner vid sexköp. Om man respekterar sin partner, varför betala? Att tro att sexköpare på en fri och öppen marknad ska ta ansvar för sina leverantörers väl och ve är i bästa fall naivt, i värsta fall cyniskt.

Uppdatering 3: Här besvarar Niklas Hellgren era kommentarer på ett alldeles förträffligt sätt.

Uppdatering 4: Gudrun gör det igen – bemöter Isabelle Ståhl med sakargument, belyser problematiken ytterligare och kräver att personer i prostitution betraktas som brottsoffer.

Skärpning, SkyView!

Så här sista veckan inför semestern tänkte vi göra slag i saken och åka upp på Globen med SkyView. Efter att ha passerat de globala gondolerna varje dag på väg till och från jobbet kändes det skönt att en gång för alla ha denna achievement unlocked.

Igår på lunchrasten stack vi därför in våra huvuden och försökte köpa biljetter i kassan. ”Nej, ni måste ringa och boka i förväg”, blev beskedet. Något snopna bestämde vi oss för att skjuta upp det hela till idag. Glada i hågen ringde vi i morse till Globens bokningskontor på 0771-81 10 00 för att beställa en uppfärd för sex personer.

Döm om vår förvåning när bokningskontoret svarade att de inte tar emot bokningar samma dag som den planerade uppfärden. ”Ni kan åka ut till Globen och köpa biljetter direkt i kassan”, sa de.

Sagt och gjort – efter intagen lunch gick vi i samlad tropp till SkyViews biljettlucka. ”Nej, det är fullt. Ni borde ha bokat innan”.

Nu inser vi att det nog är enklare att boka en sista-minuten-charter till Grekland, än att ta sig upp på Globen. Frågan är: Skare vara på det viset? Va?

Å andra sidan kanske vi ska vara glada att vi inte kom upp – det tycks nämligen vara lättare att komma upp än ner.

Vart har Kjell-Henry tagit vägen?

Jag passerade nyss Judit & Bertil, där följande bostadsannons var anslagen på grinden:

Det verkar alltså som att Kjell-Henry slutligen förlorat kampen mot sina grannar.

För några år sedan stod han åtalad för olaga hot, efter att ha upplyst en dam i trapphuset att han ”skulle slå in skallen på henne”. Självklart hade han sitt eget perspektiv på det inträffade:

– Det är jag som har blivit utsatt för en komplott. Det handlar om att jag är kändis. De som anklagar mig har sett mig på tv och har bestämt sig för att trakassera mig.

Denne Hornstullsprofil har ju gjort sig (ö)känd som ett stundvis bullrigt inslag i vår pittoreska stadsdel. Häromåret sprang han enligt uppgift runt i kallingarna i trapphuset i samband med en lägenhetsvisning och ropade rasistiska okvädingsord åt mäklaren.

När nu hans egen lägenhet är ute till försäljning, törs man bara fantisera om vilka upptåg de hämndlystna grannarna planerar inför kommande visningar.

Själv minns jag Kjell-Henrys förtjusta utbrott i Ica-butiken en gång när jag lyckades välta en pall med flytande tvål över butiksgolvet. Han levde liksom upp när det uppstod kaos och tumult och var inte sen att påpeka att han minsann var särskilt lämpad att hantera situationen – han hade ju varit med i TV.

Jag kommer att sakna Kjell-Henrys gastande och vevande. Karln mår inte bra. Men han gjorde sitt för att hålla sin omgivning på alerten. Nu har han alltså flyttat ut. Frågan är vart? Förhoppningsvis har han hittat en bättre värd.

Anders S Nilsson – en typisk mansgris

Komikern Anders S Nilsson, främst känd som programledare för TV4:s Parlamentet, intervjuade häromdagen Lina Thomsgård – grundare av nätverket Rättviseförmedlingen, vars syfte är att motverka snedfördelning  baserat på kön, etnicitet etc. i samband med rekryteringar. (se intervju i Aftonbladet)

Lyssna till intervjun här:

(tack för länken Sanna och Margret)

Jag blev förbluffad över Nilssons hånfulla och nedlåtande ton, inte minst när han avslutar intervjun med ”kul att du har något att göra, Lina”.

Det krävs dock bara en enkel googling för att hitta fler pusselbitar som förtydligar bilden av Anders S Nilssons kvinnosyn:

Skall man bli förvånad att Annika Lantz kritik mot grabbigheten i Parlamentet inte togs emot med större förståelse?

Uppdatering: Anders S Nilsson gjorde en halv pudel på Newsmill, dagen efter att Twitter och bloggvärlden översvämmats av kritik mot honom. Frågan är såklart om denna till synes framtvingade ursäkt räcker för att återupprätta förtroendet för honom.

En rejäl timeout vore kanske passande? Rättviseförmedlingen kan säkert hjälpa till att rekrytera en betydligt lämpligare ersättare. 🙂

Apple-fundamentalisterna

Häromdagen skrev Per Olof Arnäs ett mycket bra inlägg om fundamentalism, med en blinkning till den alltmer utbredda hyllningskören för Steve Jobs och hans teknikprodukter:

All fundamentalism är av ondo. Utan undantag. Fundamentalister finns i alla länder, i alla kulturer, i alla samhällsskikt.
Detta är vad som händer när man slutar observera sin omvärld med kritiska glasögon och ignorerar den information som inte passar in i världsbilden. I vår vardag gör vi detta hela tiden. Jag har till exempel, som nybliven sektmedlem, en tendens att förlåta fel och brister i Appleprodukter. Våra barn och andras ungar. Vårt företag och konkurrenterna. Ni fattar. Inte fundamentalism, men en liten, liten distorsion av fakta för att jämka med vår – redan förutfattade – världsbild.

Även jag har humor, men blir lite illa berörd när jag hör iPappornas hetsiga kommentarer i följande ”barn testar iPad”-filmer, som Piratförlaget twittrade om nyligen:


Länk till filmen ”iPad vs. a 5-Year-Old”

Varför inte bara låta barnen leka loss och upptäcka teknikens under på egen hand?
Att Jocke Jardenberg blir glad som ett barn när han demar sin iPad och skyller dess brister på att det saknas ”snygga fallbacklösningar” och ”iPad-anpassning” av apparna är ju däremot rätt gulligt. 🙂

Tacka vetja iRis, som älskar ”sin” iPhone:

Vem ska man tro på?

I november anmäldes Thomas Di Leva för misshandel av sin flickvän av en polispatrull som kallats till parets hem. Utredningen lades ned, då hon inte ville medverka. Ett inte helt ovanligt scenario när det kommer till mäns våld mot närstående kvinnor. Huruvida han är skyldig eller inte har stötts och blötts i andra sammanhang.

Häromdagen publicerade Newsmill en debattartikel där Di Leva gör sitt bästa för att bli rentvådd. Av någon märklig anledning väljer Newsmill att radera de flesta kritiska kommentarerna till artikeln, vilket Mymlan påpekar med ett kritiskt blogginlägg – ”kära newsmill – det luktar lite illa”.

Idag skriver Aftonbladet på sin förstasida i pappersupplagan att Thomas Di Leva ”talar ut” om misshandeln. Detsamma säger artikelrubriken:

Om man tar sig tid att läsa artikeln i sin helhet, möts man dock i sista stycket av det något snöpliga beskedet att ”Aftonbladet har förgäves sökt Tomas(!) Di Leva för en kommentar”:

Vem ska man tro på?

Uppdatering: Hans G Andersson tipsade nyss om att Journalistens chefredaktör idag påstår en rad dumheter på ledarsidan, bl a att

En professionell journalist skriver inte vad som helst medan en blogg generellt sett inte har några krav på sig att vara sann eller opartisk

Man kan ju fråga sig när hon öppnade en kvällstidning senast.

Uppdatering 2: Fredrik Johansson påpekar att Thomas Di Leva finns citerad i artikeln, efter en intervju med TT Spektra, som finns publicerad i en rad tidningar, bl a Expressen. Rätt ska vara rätt.

Helsvensk hederskultur

Uppdrag Gransknings reportage från Bjästa, om hur en 15-årig kille våldtog två tjejer i sin skola och sedan hyllades som hjälte av byborna har väckt stor uppmärksamhet och förargelse i veckan.

Videon från Bjästaskolans avslutning, där gärningsmannen får ”visa vilken fin kille han är” finns fortfarande på Youtube:

Tyvärr är händelsen inte på något sätt unik. Möjligtvis i den bemärkelsen att gärningsmannen faktiskt blivit åtalad och dömd i bägge fallen.

Som alltid när nånting obehagligt uppdagas, har vi en förmåga att peka finger och skjuta problemet så långt som möjligt ifrån oss. Obehaget som väcks projiceras på de inblandades ”annorlundaskap”. Ofta hör man uttalanden som att det är ”de andra” som behandlar ”sina” kvinnor på det här sättet. Invandrarna, muslimerna, talibanerna… Och den här gången – Bjästaborna.

Men djävulen bor inte i Bjästa. Det grundläggande problemet, bortom en vuxenvärld som löpt amok och drivit på en hatkampanj mot offren, är de föreställningar om mäns och kvinnors sexualitet som från början gjorde det möjligt för denne kille att föreställa sig att han äger rätt att utöva sexuella handlingar mot en tjej utan hennes samtycke.

I reportaget hör vi röster som anser att hon borde kunna ”bita ifrån” om hon blir tvingad att suga av honom – att det är hennes ansvar att försvara sin (och familjens?) heder mot en killes sexualdrift.

Amanda Ögren – en av de få som tog den utsatta tjejen i försvar, förklarar att det känns som att ”tjejer är mindre värda än killar” och sätter därmed fokus på den grundläggande maktstruktur som tydligen fortfarande har stora delar av vårt samhälle i sitt grepp.

Några bra inlägg i ämnet kommer från Gudrun Schyman, Jenny Westerstrand, Bengt Malmgren, Trollhare och Smulgubbe.

Uppdatering: Anna Svensson tipsade nyss om Nisha Besaras ledare i Dagens Arena. Hon sätter ord på en del av de tankar jag försökte lyfta fram i det här korta inlägget.

Uppdatering 2: Idag skriver Ann-Charlotte Marteus det hittils bästa inlägget i debatten:

Det där att Sverige är ett modernt, jämställt land där våldtäkt ses som det vidrigaste av brott – det är en myt.