För vem är svenskheten tillgänglig?

Dokumentären ”Hej svensk” skildrar klass 2A i Kvarnbackaskolan och deras relationer till det svenska samhället. Hela filmen finns på SVT Play t o m lördag den 9 mars och ger en intressant inblick i hur skolans personal diskuterar begreppet svenskhet med eleverna.

Vilka kriterier gäller egentligen för att kalla sig ”svensk”?

Räcker det med att bo i Sverige för att höra hemma här?

Vad innebär det att leva i Sverige?

Vem har rätt att definiera svenskhetens innehåll och omfattning?

Känner barnen några svenskar?

Jag återkommer ofta till frågor om svenskhet och vithet och blev därför mycket tagen av filmens innehåll. Se den gärna med friska ögon innan du tar del av mina kommentarer till de delar av filmen som engagerade mig mest i klippet nedan:

Vardagsrasism och privilegiet att vara omedveten

samisk-flagga

Nästa vecka försvarar psykologen Lotta Omma sin avhandling Ung same i Sverige- Livsvillkor, självvärdering och hälsa vid Umeå universitet. Avhandlingen visar att hälften av de tillfrågade unga samerna i åldern 13-28 år bär på erfarenheter av etnisk diskriminering.

Ungdomarna upplever en i mycket hög grad utsatt situation på grund av etnisk diskriminering och för att de ofta måste försvara och förklara sin existens som samer. Ungdomarna beskriver att okunskapen är stor hos svenskar i allmänhet och trots goda intentioner i läroplanen får de inte lära sig att samerna är ett urfolk i Sverige.

Etnisk diskriminering vardag för unga samer (pressmeddelande från Umeå universitet)

Bland svaren finns berättelser om unga som fått sten kastat på sig, blivit spottade på och slagna för att de pratar samiska. 41 procent svarade att de blivit kallade lappjävel. Någon skriver att en lärare sagt att elevens lathet och problem med matte berodde på det samiska ursprunget. En annan skriver att vissa lärare beter som om samer inte finns.

Ungdomarna blir mer utsatta ju tydligare samisk identitet de har:
– Det innebär att renskötargruppen och de som talar samiska hade mest erfarenhet av etnisk diskriminering, säger Lotta Omma.

Unga samer hånas och kränks (P3 Nyheter)

I sin utredning Främlingsfienden inom oss pekar Bengt Westerberg på att vardagsrasism utgör det största hotet mot utsatta grupper:

Utredningens titel, ”Främlingsfienden inom oss”, motiveras av att det stora hotet mot utsatta grupper inte är de extrema grupperna utan de många människorna. Även i dag gör sig många skyldiga till olika former av vardagsrasism. Med fel signaler från ledande politiker kan den snabbt växa till svårare former av främlingsfientlighet. Historiska erfarenheter från såväl andra länder som Sverige är varnande exempel. Arbetet mot mer brutala former av främlingsfientlighet måste börja med den främlingsfientlighet som finns i vardagen. Vi måste börja med oss själva.

Ibland får jag en känsla av att många svenskar tror att Sverigedemokraterna och enstaka nazister utgör det enda rasistiska hotet i vårt land. I själva verket är rasismen närvarande överallt i vardagen; på skolor, arbetsplatser och i bostadsområden. Först när vi blir medvetna om vår egen position i samhället och hur vi själva bidrar till att upprätthålla rasistiska maktstrukturer, kan vi bidra till att på allvar bekämpa rasism och diskriminering.

Den som tillhör samhällsnormen (vit/heterosexuell/medelklass/man) har också förmånen att vara tämligen omedveten om sin egen privilegierade maktställning. Så länge samhället och dess värderingar är anpassade efter den grupp jag själv tillhör, måste jag anstränga mig desto mer för att söka förstå och sätta mig in i minoriteters erfarenheter och livssituation. Därför tillkommer ett särskilt stort ansvar att visa lyhördhet och ödmjukhet inför andra gruppers villkor Med stor makt tillkommer också stort ansvar, som ”Spider Man” uttrycker det.

I have the privilege of being totally unaware of my own privilege

Tyvärr reagerar många instinktivt defensivt när frågor om deras egen medverkan till rasistiska och diskriminerande strukturer dyker upp. Vi har alltid lättare att förlägga problemet hos någon annan än oss själva. Den som avslöjar och ifrågasätter vardagsrasism bemöts därför inte sällan av en störtflod av defensiva och upprörda motangrepp.

Nedanstående kommentarer till en nidbild som lades upp på Instagram häromdagen belyser flera av de metoder som återkommande används när människor väljer att gå i försvar istället för att ta till sig av kritiken.

”Jag hade inte för avsikt att uttrycka mig rasistiskt och därför finns det inget problem med att jag gjorde det!” Ofta bygger vardagsrasism på omedvetna fördomar. En ond avsikt är inte avgörande för att särbehandlingen ska få negativa konsekvenser för den drabbade.

”Det här är bara humor – man kan skämta om allt!” Humor och rasism är inte varandras motsatser. Tvärtom utgör den politiska satiren en viktig faktor i spridandet av åsikter och värderingar. Humor med rasistiska inslag sprider rasistiska värderingar, helt enkelt.

”Jag tycker inte att det här är rasistiskt!” Det är inte automatiskt upp till den privilegierade gruppen att avgöra vad som är rasistiskt och inte. Endast genom att lyssna till andras erfarenheter kan den som själv inte drabbas av vardagsrasismen skapa sig en förståelse för dess uttryck och konsekvenser.

white-privilege

”Snart får man inte säga någonting alls i det här landet!” Det handlar inte om rätten att yttra sig, utan om att ta ansvar för konsekvenserna av sina yttranden. Den som uttrycker sig rasisiskt bidrar till förtryck och diskriminering.

”Jag känner en same som inte tar illa upp av det här skämtet – alltså är det inte problematiskt!” Rasistiska stereotyper handlar om maktutövning. De uttrycker den ”normales” rätt att definiera ”den andre” som annorlunda, exotisk och ibland mindre värd. Att enstaka individer inte tar illa upp av en nidbild eliminerar inte problemet. Anekdotisk bevisföring är inte ett giltigt argument i någon debatt.

”När du utpekar mig som vit heterosexuell man gör du dig skyldig till en förminskande generalisering!” Att belysa att en person har privilegier baserade på sin vithet eller könstillhörighet är inte samma sak som att påstå att alla människor som tillhör en viss grupp har samma egenskaper. Även vita heterosexuella cismän kan lära sig att tänka normkritiskt och visa lyhördhet för andra gruppers erfarenheter.

”Jag känner mig kränkt av att bli utpekad som rasist!” Om en person råkar ge uttryck för en rasistisk fördom eller stereotyp baserat på omedvetenhet och okunskap, innebär detta inte automatiskt att hen är rasist. Om samma person framhärdar sin rätt att uttrycka sig rasistiskt efter att ha blivit upplyst om det rasistiska innehållet, blir situationen en annan. Den som inte vill stämplas som rasist bör vara beredd att ändra sitt beteende. Den som medvetet uttrycker sig rasistiskt uppfattas nämligen av omgivningen som – rasist.

grapoluponape instagram

I en kommentar till en annan bild refererar grapoluponape till ovanstående diskussion som ”hatet från unibrowmaffian”:

higge79-instagram

Istället för att ta bort nidbilden laddar grapoluponape upp en ny bild ett par dagar senare, och häcklandet fortsätter även i det kommentarsfältet:

grapoluponape-klyftor-instagram

Uppdatering:

Jag medverkar i ett kort inslag i det samiskspråkiga nyhetsprogrammet Ođđasat om samefientliga kommentarer på internet:

Relaterat:

Några tankar om #maktordning

Från enfald till mångfald

Vad är problemet med etniska stereotyper som ”romskt utseende”?

Är vi redo för en antirasism som kräver lika villkor för alla?

ica-ladan
I fredags meddelade en liten ICA-butik i Kaxås utanför Krokom på sin facebooksida att de ”träffa[t] på de första syrianerna i butiken” och ”fått förfrågningar på saker vi aldrig haft i sortimentet”. Inlägget snappades upp på Twitter igår kväll av bl a studentprästen Kent Wisti, som startade en kampanj för att uppmärksamma den glada tilldragelsen:

Bakgrund

Bakgrunden till inlägget är att Krokoms kommun beslutat att ta emot 89 flyktingar, de flesta från Syrien. ”Det är inga analfabeter, många har en ganska bra utbildning och en del är högskoleutbildade. Och barnen har gått i skola. Det är en enklare grupp att integrera”, säger Irma Flygt(!), tillförordnad operativ chef på Migrationsverket i en intervju med Länstidningen i november.

Till en början hänvisades de nyanlända flyktingarna till enkla campingstugor, men i början av december fick de flytta till vinterbonade stugor och lägenheter. I samband med detta intervjuade SVT:s regionala nyhetsprogram lokalbefolkningen:

Speaker: Tomma lägenheter finns det gott om här i centrala Änge, och det är främst här som Migrationsverket har fixat de nya lägenheterna till barnfamiljerna från Syrien. Och bemötandet verkar vara positivt från dem som bor här i Änge:

Äldre dam nr 1: Jaaaha, för mig får de så gärna komma så… Det har jag absolut inget emot… Nu bor ju jag inte i Änge, visserligen, men… nej, jag tycker nog att vi ska hjälpa till… om vi har möjlighet.

Speaker: Vad tycker du om att det kommer familjer från Syrien och bor här?

Äldre dam nr 2: Ja, he he… asså för mig är det alldeles självklart… Vi har både plats och vi har… bostäder… vi har alla möjligheter.

Alla är dock inte lika positiva till flyktingmottagningen. Sverigedemokraten Ronny Karlsson kräver att de politiker som vill ta emot flyktingar ska låta flyktingarna bo hemma hos dem. I sitt första inlägg för året konstaterar han att 2013 börjar inte bra!.

Tidigare i höst framkom uppgifter som pekade på att chefen för Krokoms boende för ensamkommande flyktingbarn förmedlade barnen som svart arbetskraft,I den utredning kommunen gjorde hittades inga bevis för att så skett, även om skarp kritik riktades mot bristande rutiner.

Allt detta utgör naturligtvis bakgrund till ICA-handlarens facebookinlägg. Det är uppenbart att han med de godaste av avsikter ville ta tydlig ställning för de nyanlända flyktingarna samma vecka som de anlände till Kaxås. Ändå menar jag att det finns anledning att fundera över hur denna kampanj bidrar till att cementera uppfattningar om flyktingarna som annorlunda och exotiska.

ica-ladan-facebook-1ica-ladan-facebook-2

Vad är problemet?

Genom att återkommande referera till de nyinflyttade kaxåsborna som ”syrianerna” och på ett onödigt exotifierande sätt presentera deras önskemål om sesampasta, sötpotatis och halal-kött bidrar den välvillige ICA-handlaren till att förstärka bilden av flyktingarna som främmande.

Att han sätter upp en lapp i affären (visserligen textad på svenska) för att välkomna dem är en sak. Att han sedan lägger ut den på Facebook med tillägget ”…igår fick vi träffa på de första syrianerna i butiken. Vi vet med säkerhet att det flyttat in familjer både i Änge och här i Kaxås…” är en annan.

Här är det uppenbarligen inte flyktingfamiljerna som tilltalas. Det verkar snarare vara den övriga kundkretsen som skall meddelas att ”nu har de minsann kommit och ICA-handlaren tänker anpassa sortimentet efter deras önskemål”.

Kanske hade handlaren kunnat tänka ett varv till och tona ner just de bitarna som utmålar syrierna som exotiska. Det hade ju varit möjligt att skriva något i stil med att ”som ett gensvar på våra kunders nya önskemål utökar vi vårt sortiment med följande produkter”. Nu blir facebookinläggen istället ett statement, där ICA-handlaren tar ställning för flyktingmottagandet på ett sätt som reproducerar föreställningar om syriernas främlingsskap. Det det jag tycker det blir problematiskt.

Är det här verkligen något att haka upp sig på?

Det är inte ICA-handlarens tafatta försök att ta emot de syriska familjerna med öppna armar som förvånar mej. Jag har själv otaliga gånger mötts av välmenande intresse för mitt ”ursprung” och min ”bakgrund” och fått frågor i stilen ”trivs du bra här i Sverige?”, trots att jag är född på Sundsvalls BB och aldrig har varit bosatt i något annat land. Desto större är min förvåning över det genomslag som denna historia fick på Facebook och Twitter.

Har vi i Sverige 2013 inte kommit längre än att taffligt försök från en ICA-handlare, som i sig reproducerar exotifierande stereotyper, ses som veckans antirasistiska statement? Vad vill alla dessa twittrare och facebook-kommentatorer uppnå med sina lovprisningar? Anser de att denna händelse har en rikstäckande betydelse för svenskars syn på immigranter, önskar de belöna ICA-handlarens modiga ställningstagande, eller är de ute efter att stärka sin egen position som antirasister?

Oavsett vilket, önskar jag mej mer än så av svensk antirasism.

Vi behöver inte dela upp oss i ‘vi och dom’. Ett första steg i det är att acceptera att ‘dom’ kommer hit. skriver den antirasistiska opinionsbildaren och nätaktivisten Anny Berglin, och självklart håller jag med henne. Men jag har svårt att nöja mig med det. Att folk flyttar till Sverige av olika skäl har vi haft åtskilliga decennier på oss att vänja oss vid. Dessutom blir svenska folket alltmer positivt inställda till invandringen, den rasistiska propagandan till trots, vilket är trevligt eftersom globaliseringen och människors rörlighet över nationsgränserna är ett fenomen på stark tillväxt.

Den stora utmaningen, som jag ser det, är att förstå och acceptera konsekvenserna av att vi som lever i Sverige ska göra det på så jämlika villkor som möjligt, oavsett rastillhörighet och oavsett när vi eller våra äldre släktingar satte sin fot på den här delen av klotet. Det kan till en början låta självklart, men visar sig snabbt innebära en del praktiska och tankemässiga utmaningar.

Antirasism handlar, precis som feminism, om att utmana och bryta ner makthierarkier. Det är inte något hemtrevligt myspysprojekt där vi slätar över ojämlikheter och fördomar och sjunger ”We shall overcome” tillsammans.

I en debattartikel om Stina Wirséns ”Lilla hjärtat” satte film- och medievetaren Ylva Habel fingret på saken:

När etniska stereotyper debatteras i Sverige är utgångspunkten alltid att vita, självutnämnda antirasister ska trivas.

Liten Skär själv är ett i raden av emblematiska exempel på en vit, självutnämnd antirasism, som istället för att med engagemang ta sig an uppgiften att göra något för de marginaliserade, placerar sig själv centrum.

Istället för att placera sig själva i centrum, bör antirasister vinnlägga sig om att synliggöra maktstrukturer och problematisera sin egen position i desamma. Min könstillhörighet ger mej många privilegier. Omgivningen lyssnar, bereder mig utrymme och tar mina åsikter på större allvar därför att de uppfattar mig som man. Det är en maktposition jag inte kan välja eller välja bort, men jag kan välja att bli medveten om den och dess konsekvenser.

Vithet utgör en osynlig norm som tillskriver vita människor privilegier framför icke-vita på ett liknande sätt som män tillskrivs privilegier till följd av vår könstillhörighet. Den som på allvar vill bidra till att bekämpa dessa maktordningar måste göra sig medveten om hierarkiernas existens och se sitt eget bidrag till att upprätthålla dem.

Så här pedagogiskt förklarar det antirasistiska projektet ”Ung och dum” vithetsnormen:

Vilken etnicitet har svenskar egentligen?

Marika Carlsson - "En negers uppväxt"

Häromdagen inledde Emanuel Karlsten en intressant diskussion om begreppet ”etniska svenskar”; ni vet den där grodan som statsminister Reinfeldt kläckte ur sig förra sommaren och som väckte kritik från alla håll och kanter utom – naturligtvis – Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna?

Frågan gäller huruvida begreppet ”etniska svenskar” är problematiskt i sig, eller om det främst är sättet Reinfeldt använde det på som bör kritiseras.

Vad är etnicitet för något?

Etnicitetsbegreppet debatteras och utvecklas ständigt och har över tid tillskrivits nya och kompletterande innebörder. Avsikten har från början varit att röra sig bort från tidigare etnocentriska beskrivningar av ”stammar” och ”folkslag” med homogena, beständiga och av naturen givna egenskaper. Inte minst utgör övergången från ett essentialistiskt till ett konstruktivistiskt perspektiv på etnicitet en viktig milstolpe i denna utveckling.

”Medan begreppet essentialism framställer etnicitet som någonting bestående som man mer eller mindre föds med eller föds i (en slags färdig produkt) är det enligt konstruktivismen något som skapas och omskapas i socialt liv, någonting som byggs och konstrueras beroende på möten och omständigheter.”
Wikipedia: Socialkonstruktivism

Ur ett socialkonstruktivistiskt perspektiv beskriver kategorier som kön, ras och etnicitet snarare hur vi uppfattar och förhåller oss till varandra, än vilka grundläggande egenskaper vi har. Nutidens antropologer har lämnat synen på etnicitet som något medfött, statiskt och oföränderligt bakom sig och talar istället ofta om etnicitet som en aspekt av relationen mellan en minoritetsgrupp och samhällsmajoriteten. Med detta synsätt blir det särskilt vanskligt att tala om majoritetsbefolkningens etnicitet.

Så här skriver Nordiska muséet om etnicitet på sin webbplats om nationella minoriteter:

Etnicitet används idag för att beskriva tillhörighet till en grupp som definierar sig som skild från andra vad gäller ursprung och kultur. Ursprung kan syfta på släktskap, historia eller geografisk härkomst

Här görs också skillnad på etnicitet och etnisk identitet:

Etnisk identitet betyder att en person menar sig tillhöra en folkgrupp och i större eller mindre utsträckning sympatiserar med dess kulturella normer och uttryck. Men den etniska tillhörigheten är sällan en persons enda identitet, lika lite som en språklig eller religiös. Andra saker som kan påverka är till exempel kön, klass, sexualitet, ålder och bostadsort.

Hur en person själv uppfattar sin etniska tillhörighet är alltså centralt för den etniska identiteten. Det handlar inte om att klistra etiketter på varandra, utan att beskriva olika gruppers relationer sinsemellan.

Hur och om en person uttrycker sin etniska identitet kan variera. Beroende på sammanhanget kan etnisk identitet vara något ointressant, viktigt eller farligt.

Här blir det särskilt spännande! Alla har tydligen inte samma behov av att formulera en etnisk identitet och kontexten avgör vilka konsekvenser denna identitetsbildning medför.

Maktperspektivet

Som jag ser det är maktperspektivet avgörande för att förstå konsekvenserna av etnisk identitetsbildning. Odlandet av en etnisk gemenskap kan både stärka personer i utsatta minoritetsgrupper och bidra till att reproducera stereotypa och diskriminerande fördomar om gruppen och dess medlemmar.

Kritiker av etnicitetsbegreppet, som författarna Qaisar Mahmood och Lena Andersson brukar skjuta in sig på essentialistiskt präglade idéer om etniska gruppers inneboende egenskaper. De för båda ett resonemang som går ut på att i konsekvensens namn avskaffa etniciteten som identitetsbärare och därigenom komma till rätta med stereotypisering och diskriminering.

Jag tror att det kan vara att gå lite väl långt. Den etniska identiteten fyller olika funktioner för olika grupper, beroende på deras status i samhället. För en utsatt minoritet kan etnicitetsbegreppet användas som verktyg för att synliggöra och beskriva gruppens relation till majoriteten. Människor som dagligen diskrimineras och underordnas i samhället kan finna stöd och driva krav på lika möjligheter inom ramen för en etnisk grupptillhörighet.

Men om samer, kurder och romer får odla sin gemenskap måste väl också ”riktiga svenskar” få göra det, kanske någon tänker?

Här måste vi ställa oss frågan vem som gynnas av en ”etnisk svensk” identitet, en som exkluderar alla som inte har ”svenskt påbrå” sedan (hur många?) generationer tillbaka, och därtill inte anses dela ”svenska värderingar och traditioner” etc.

I en debatt med Jimmie Åkesson 2010 uttryckte statsministern följande kritik mot Sverigedemokraternas strävan att definiera vilka som är ”svenskar” och inte:

”Det blir så väldigt många som känner sig svenska som helt plötsligt får höra att de inte är det. Det blir märkligt om man försöker definiera det”

Vem har behov av en etnisk identitet med etiketten ”svensk”? Vad är det för gruppgemenskap som behöver stärkas genom införandet av begreppet ”etnisk svensk”? Vilken maktrelation är denna etnicitet tänkt att synliggöra? Vilka konsekvenser får den för de svenskar som inte platsar?

Alla etniska grupperingar verkar exkluderande. Om gruppen består av en privilegierad majoritet leder exkluderingen också till ojämlikhet, diskriminering och utanförskap. Onödiga barriärer skapas som utestänger många grupper från den svenska gemenskapen.

Idéer om blodsband och geografisk koncentration som avgränsningar för gemenskap leder ofrånkomligen till ökad segregation och spelar det kulturrasistiska projektet att ”Bevara Sverige svenskt” i händerna. Idén om ett ursprungsfolk som genom generationer varit bärare av hemlandets kultur och särart springer ur den nationalromantiska blod och jord-tanken som kom att bidra till den ideologiska basen för nazitysklands folkmord.

I de fall man önskar beskriva de privilegierade svenskarnas överordnade maktrelation till minoritetsgrupper kommer man hyfsat långt med kategorierna ”vit”, ”heterosexuell”, ”medelklass” och ”man”.

Flickr: venstredk
Vem är egentligen ”etnisk svensk”?

Vi får snabbt problem när vi ska försöka definiera ”svensk etnicitet”. Hur många generationer av inrikes födda förfäder måste en person ha bakom sig för att uppfattas som ”etnisk svensk”? Samerna utgör Sveriges urfolk – innebär det att de automatiskt räknas som ”etniska svenskar”? Vilka räknas som samer, förresten? Inte ens en relativt sammanhållen minoritet som just samerna låter sig enkelt avgränsas. Hur är det tänkt att gränsdragningen mellan ”etniska svenskar” och ”icke-etniska(?) svenskar” ska genomföras?

Som alternativ till den splittrande uppdelningen i olika etniska identiteter förespråkar Qaisar Mahmood en svensk nationell gemenskap, öppen för alla som önskar vara med och utforma den.

Det är därför hög tid att vi en gång för alla förpassar det essentialistiska tankesättet till den historiska soptippen, och i stället bejakar framväxten av en nationalism som förenar alla i samhället, oavsett om man hälsar på varandra genom att skaka hand eller genom att lägga handen på hjärtat. Det första steget är att ifrågasätta etniska gemenskaper, som alla bygger på idéer om arv, blod, gemensam historia och synen på kultur som något statiskt och homogent.

Ur ett antirasistiskt perspektiv ter det sig betydligt mer fruktbart att arbeta för en öppen, inkluderande och dynamisk nationell gemenskap av svenskar med olika etniciteter och hudfärger, än att söka definiera vem som är ”etnisk svensk” och inte.

Svaret på frågan vilken etnicitet svenskar egentligen har är ”alla möjliga” eller ”ingen särskild”. För somliga är den etniska grupptillhörigheten viktig i kampen för minoriteters likaberättigande. För andra finns det små eller inga vinster med att odla en etnisk identitet.

Uppdatering:

Via Twitter gjorde @EnokAnnan mig uppmärksam på att Reinfeldt faktiskt blivit en aning felciterad. Nyhetsguiden i P3 gjorde sitt bästa för att reda ut begreppen:

Det korrekta citatet lyder ”Om vi tittar på etniskt födda svenskar mitt i livet, har vi mycket låg arbetslöshet…”

Det är alltså inte självklart att Reinfeldt anammat SD:s vokabulär. Det kan också röra sig om en ren felsägning.

Språkrådet säger:

”Etnisk svensk har dykt upp på senare tid som motsatsord till person med invandrarbakgrund. I båda fallen kan man fråga sig hur långt tillbaka i tiden man ska gå. Det är alltid svårt och känsligt att kategorisera folk på det sättet.”

Så här uttalar sig Anders Neergaard (AN), docent i sociologi vid Linköpings universitet apropå begreppet ”etnisk svensk” när Sveriges radio (SR) intervjuar honom:

SR: Vad menar man när man säger ”etnisk svensk”?

AR: Det beror på vilket sätt man själv förstår etnicitet. Den klassiska förståelsen av etnicitet är etnicitet som en kärnegenskap, nån kvalitet inom en grupp människor…

SR: Och den andra definitionen…

AN: …handlar om att etnicitet är någonting som vi tillsammans tillskriver varandra…

SR: Tycker du att det går att definiera ordet ”etnisk svensk”?

AN: Nej, jag tror inte att vi kan definiera det på ett sådant sätt så att vi alla är överens om det, men jag tror att många av oss kan definiera ”etnisk svensk”, men det är vissa människor som har makt som kan få den betydelsen att gälla i olika sammanhang.”

Vad är problemet med etniska stereotyper som ”romskt utseende”?

 

Häromdagen gick den twittrande Södermalmspolisen Viktor Adolphson ut med ett signalement på en gärningsman med ”romskt utseende”, baserat på ett brottsoffers uppgifter. Det möttes direkt av ifrågasättande och kritiska twittrare, som undrade varför polisen valde att vidarebefordra smygrasistiska stereotyper.

 

En av de första att reagera var juridikstudenten Alexander Malmgren.

 

Att det skulle ”ta hus i helvete”, tycks konstapel Adolphson vara medveten om, när han besvarar Malmgrens fahågor så här:

 

Sverigedemokraten Thomas Persson skyndar till polisens försvar:

 

Även Alexander Malmgren tycker att brottsbekämpningen kräver företräde framför ett politiskt korrekt återgivande av vittnesuppgifter:

Södermalmspolisen tar fasta på Malmgrens formulering och återanvänder den som svar på en handfull av de kritiska inlägg som snabbt dyker upp i flödet.

Det är alltså vittnet som beskriver väskryckaren som ”rom, som en zigenare”. Polisen väljer att omformulera detta till ”romskt utseende” och hävdar att brottsbekämpningsintresset måste gå före allt annat. Som twittraren @mattlo påpekar är det dock oklart vad som kännetecknar ”romskt utseende”. Signalementet är dåligt, inte bara för att det späder på fördomar om romer, utan för att det ger olika associationer hos mottagarna. Varför inte fokusera på fakta kring gärningsmannens utseende, istället för att återge vittnets användning av etniska stereotyper?

Föreställningen att en människas etniska tillhörighet går att bestämma utifrån hennes utseende bygger på fördomar med rötter i rasbiologin. Dess mörka historia nådde sin kulmen i samband med grundandet av Statens institut för rasbiologi 1922. Institutets förste chef Herman Lundborg skriver i sin artikel ”Degenerationsfaran” i Svensk Tidskrift 1921:

En aldrig så god miljö förmår ej i sitt inre höja ett dåligt eller rasodugligt folk, t. ex. zigenare eller negrer, lika litet går det för sig att på denna väg förbättra de djupast sjunkna bottenlagren inom kultursamhällena, t. ex. vaneförbrytare, vagabonder, imbecila (svagt begåvade individer). Dessa lida mycket ofta av ärftligt betingade skavanker, på vilka miljöförbättringar ej eller endast i ringa mån äro verksamma.

I skriften ”Svenska folktyper” samlar Lundborg ett ”bildgalleri ordnat efter rasbiologiska principer”, med illustrationer av personer som benämns med epitet som ”zigenare”, ”lappar”, ”tattare” och ”rasblandade”. Inte sällan med tillägget ”kriminell”.

Så här uttrycker sig Bertil Lundman, även han verksam på institutet, i Föreningen Heimdals årsbok 1939:

”Det torde helt enkelt ligga så till, att de nordiska stammar, som bildade indoeuropéerna, varit skarpt medvetna om sin psykiska och fysiska överlägsenhet och ej tolererat någon uppblandning. (…) Ett inslag av zigenarblod även i stark utblandning verkar ofta rent förstörande på individens moraliska (mindre dess intellektuella) halt. (..) Pro primo kan tyvärr rashygienen knappast komma mycket längre än att den håller de värsta graderna av urartning någorlunda tillbaka.”
Wikipedia

Tongångarna känns igen från främlingsfientliga gruppers nutida retorik och de allra flesta värjer sig såklart mot öppet rasistiska resonemang av den här sorten. Trots det är vi alla i någon mån påverkade av rastänkandet, hur goda humanister och antirasister vi än eftersträvar att vara. I ett tidigare blogginlägg citerade jag föreläsaren och jämställdhetsexperten Ingemar Gens, när han vid en föreläsning yttrade att han inte själv vet om han är mest rasist eller sexist. Våra nog så goda ambitioner till trots, tycks vi ha svårt att värja oss mot benägenheten att indela människor i kategorier baserade på utseendemässiga faktorer som hudfärg, hårfärg, ögonfärg, ansiktsform etc.

Romer har genom århundradena varit särskilt utsatta för marginalisering och diskriminering. Trots att de första romerna anlände till Sverige så tidigt som 1512, betraktas de av många än idag som ”socialt missanpassade utlänningar”. Artikeln ”De undflyende romerna” (Forskning & framsteg 3/2011) sammanfattar viktiga delar av romernas historia på flykt undan etnisk rensning och förföljelse. I den här artikeln sätter fil. dr. Pia Laskar in Arthur Thesleffs fotografier av romer i ett rasbiologiskt sammanhang.

Ur ett vetenskapligt biologiskt perspektiv tillhör människosläktet samma ras och någon genetisk uppdelning av människor i mindre grupper låter sig inte göras. Därför har också rasbegreppet fasats ut ur den svenska terminologin under de senaste decennierna och ersatts av termer som ”etnisk tillhörighet”, ”ursprung” och ”bakgrund”. Ändå finns rastänkandet kvar i människors medvetanden, trots att språket förändrats. Medvetna och omedvetna uppfattningar om rastillhörighet ligger till grund för särbehandling och diskriminering av personer som på olika sätt avviker från normbilden av en ”etnisk svensk”, trots att denna bild i sig visar sig vila på mycket lösa grunder.

Häromdagen länkade den antirasistiske debattören och skribenten Kawa Zolfagary till ett videoklipp som beskriver hur polisen i Göteborg ingriper mot en grupp icke-vita antirasistiska aktivister på ett minst sagt tvivelaktigt sätt. Det fick honom att berätta om några av sina egna mindre trevliga konfrontationer med ordningsmakten:

Vi är många med liknande erfarenheter av negativ särbehandling, där den enda uppenbara faktorn i sammanhanget varit att vår hudfärg och hårfärg skiljer sig från ”det ariska idealet”. Jag ser det som särskilt viktigt att just polismyndigheten med sitt våldsprivilegium uppvisar en medvetenhet och ödmjukhet inför problemet.

Södermalmspolisens motargument, som de anser förklarar varför de återgav vittnets uppgift om ”romskt utseende” är att det underlättar i eftersökandet av gärningsmannen.

Av konversationen kan man lätt dra slutsatsen att de berörda poliserna tycker att benämningen ”romskt utseende” tillför signalementet viktig information. Någon precisering vad denna information innebär framkommer dock inte.

För några veckor sedan gjorde Uppsalapolisen en liknande fadäs när de på Twitter konstaterade att ”5 utländska män greps misstänkta för stöld”, en formulering som möttes av kritik från bl a kriminologiprofessor Jerzy Sarnecki.

I två långa blogginlägg förklarar polisen Martin Marmgren varför signalement av typen ”etnisk svensk” och ”svenskt utseende” är viktiga för polisens spaningsarbete. Innan jag bemöter sakfrågorna i hans inlägg vill jag förtydliga några grundläggande saker som ofta leder till missuppfattningar.

Avsikten med en stereotypiserande generalisering är inte avgörande för huruvida den får negativa konsekvenser och därmed kan anses vara olämplig. Som jag berörde ovan, bär vi alla på fördomar som hindrar oss från att bemöta människor i vår omgivning med samma öppenhet, beroende på vilka undermedvetna slutsatser vi drar utifrån deras utseende och klädstil. Det är naturligtvis olyckligt, men ytterst svårt att helt och hållet undvika. Däremot kan vi hjälpas åt att belysa och synliggöra dessa fördomar och på så sätt minska deras inflytande över hur vi bemöter varandra i vardagen.

En stereotypiserande generalisering (medveten eller omedveten) behöver inte kopplas till nedvärderande epitet för att vara problematisk. Det räcker med att kategorisera människor utifrån fördomsfulla antaganden för att problem med skeva förväntningar och attityder skall uppstå. Det går alltså inte att komma undan med argument som ”Jag älskar latinamerikaner! De lagar så god mat och har rytmen i blodet!”. Påståendet är, i all sin välmening, fortfarande behäftat med exotifierande fördomar och till hinder för den som vill umgås på jämlika villkor med personer från Latinamerika.

I sitt första inlägg om ”etniska svenskar och svenskt utseende” blandar Marmgren ihop korten genom att inte skilja mellan en persons egen uppfattning om sin etniska tillhörighet och epitet baserade på stereotypa fördomar som omgivningen tilldelar densamme. Att underkänna en vit mans rätt att dela in icke-vita personer i etniska kategorier utifrån deras utseende och klädstil är inte samma sak som att förbjuda människor att ha en etniskt tillhörighet.

Marmgren slår vakt om termen ”etnisk svensk”, eftersom han menar att den behövs för en fungerande kommunikation. Han lyckas dock inte riktigt definiera vad termen syftar på – är det en genetisk, utseendemässig eller kulturell grupp han menar?

Däremot skulle ett borttagande av termen ”etnisk svensk” för resten av oss bara innebära att vissa saker blir ännu svårare att kommunicera.

…det handlar bara om information om ett sammanhang. Och det blir väldigt konstigt om den informationen anses vara så känslig att den inte får ha någon benämning.

Då jag skulle beskriva vad jag ansåg vara en ”etnisk svensk” så förtydligade jag med att även en person som är adopterad (ifrån t.ex. Indien) för mig är ”etnisk svensk”, eftersom det främst handlar om ett kulturellt sammanhang. Jag skrev dock även att det inte var ett statiskt begrepp, utan att det kunde betyda olika saker i olika kontext.

Marmgren snubblar alltså från att påstå att termen ”etnisk svensk” underlättar kommunikationen till ett resonemang om sin egen subjektiva, och minst sagt luddiga, uppfattning om begreppets innebörd och avgränsning. Han övergår därefter till att diskutera användningen av etnicitet i signalement och hävdar att de luddiga beskrivningarna av personers förmodade etnicitet utgör en omistlig del av detta arbete.

Det hävdades då jag nämnde ”svensk”/”etnisk svensk” som en signalementsuppgift med emfas att det inte finns något ”svenskt utseende” eftersom svenskar ju kan se ut hur som helst. Det är naturligtvis sant, men inte särskilt relevant i det här sammanhanget eftersom signalementet inte är ett uttalande i en diskussion om synen på ”svenskhet” utan ett försök att verbalisera ett utseende så att en person förhoppningsvis kan kännas igen och lagföras för brott. Det hävdades även att informationen ”svenskt utseende” inte tillför något till ett signalementet. Det är helt enkelt totalt fel, vilket alla som har jobbar med polisiär eller liknande verksamhet direkt kan gå i god för. Det är bara att byta ut orden ”svenskt utseende” mot t.ex. ”Mellanösternursprung”, ”Latinamerikan”, ”Nordafrikan”, ”Östasiat” m.fl. i signalementet ovan och du får, trots en ambition till detaljerade uppgifter om utseendet, ändå en helt annan bild av hur personen du söker ser ut.

Jag kan för mitt liv inte förstå hur vaga och stereotypiserande begrepp som ”mellanösternursprung”, ”latinamerikan” eller ”svensk” har företräde framför uppgifter som ”blont hår”, ”stor näsa”, ”muskulös kroppsbyggnad” etc. Marmgren tycks mena att de etnifierade begreppen skapar en och samma bild i mottagarens huvud. Jag hävdar motsatsen. En bild som bygger på faktauppgifter om gärningsmannens utseende blir alltid tydligare än en som vädjar till mottagarens subjektiva fördomar om personer från Mellanöstern, Latinamerika etc.

Men nej, det är inte för att hela poliskåren i Sverige är varken korkade, inskränkta eller rasister som vi använder dylika ord för att fysiskt beskriva människor vi vill ha tag på, det är för att det ger information som kan vara mycket användbar och som ofta är väldigt svår att beskriva på något annat sätt. Och nej, att vi kan beskriva någon som att denne har ”svenskt utseende” betyder inte att vi anser att en person som inte ser ut så är mindre svensk.

De flesta poliser har förmodligen inga som helst illvilliga avsikter med sina stereotypa kategoriseringar. Det är helt enkelt praktiskt att använda sig av dessa epitet som sammanfattning av ”folktyper” istället för att göra sig omaket att begära in faktauppgifter om personens utseende. Jag tror att det i de flesta fall handlar mer om lättja och bekvämlighet än om illvilja och medveten rasism.

Avslutningsvis understryker Marmgren att han minsann är ”invandringsvän” och har massor av vänner med utomeuropeisk bakgrund, vilket naturligtvis är trevligt men föga relevant för diskussionen om stereotypiserande begrepp.

Utan att förklara varför etniska stereotyper fungerar bättre som signalement än detaljuppgifter om personens utseende, ber Marmgren att få slippa en diskussion som han menar har gått överstyr och gör kommunikationen väldigt mycket svårare eftersom man verkar behöva använda omskrivningar i flera led för att beskriva något för vilka det annars hade räckt med ett par ord. Som t.ex. ”etnisk svensk”…

I sitt andra inlägg ”om signalement, etnicitet, rasism och politiskt korrekthet” utvecklar Marmgren sitt resonemang om etnicitetsbestämning som en viktig faktor vid fastställandet av signalement på efterlysta personer.

Att ge ett bra signalement, en bra beskrivning av en person som förenklar att känna igen denne, är svårt, även om man bortser ifrån stressen hos t.ex. ett rånoffer. Vissa saker kan de flesta uppskatta, t.ex. längd, ålder, kroppsbyggnad, frisyr/hårfärg och kön. Dit hör även personens ”ursprung”, d.v.s. om denne ser ut att vara t.ex. nordeuropé, östasiat, ifrån Mellanöstern, o.s.v.

Marmgren tycks mena att ”de flesta” kan uppskatta en persons ”ursprung” (som han här väljer framför termen ”etnicitet”) utan att förklara närmare hur en persons geografiska födelseort kan bestämmas genom okulär besiktning av densamme. Marmgren fortsätter:

Dessutom kräver en aldrig så exakt beskrivning av en persons ansiktsdrag med dylika termer en tolkningsprocess av mottagaren som är väldigt mycket långsammare än den intuitiva och automatiska som gör att de flesta av oss kan se skillnad på en ”latinamerikan” och en ”nordafrikan” även om de har exakt samma frisyr och hudfärg

Här talar Marmgren alltså om en ”intuitiv” och ”automatisk” tolkningsprocess som antas föreligga när vittnesuppgifter innehåller rena gissningar om den efterlysta personens etnicitet. Jag antar att ”subjektiv” och ”fördomsfull” är likvärdiga synonymer till denna tolkningsprocess? Den kategorisering Marmgren pläderar för bär på en svaghet i det att den förutsätter att avsändarens fördomar om hur en typisk ”latinamerikan” ser ut överensstämmer med mottagarens. Så var kanske fallet i högre grad för några generationer sedan, när Sveriges befolkning var mer homogen och människor mer överens i sina stereotypa föreställningar.

Ett mer öppet och inkluderande samhälle kräver att invanda mönster och bruk ifrågasätts och anpassas till de nya förutsättningarna. Den inskränkthet som polisen uppvisar i Stig Claessons novell ”En dansk neger” från 1966 är naturligtvis inte längre gångbar (tipstack Studentprästerna i Malmö). Med ökat inflytande från minoritetsgrupper kommer också krav på anpassning och nya förhållningssätt från majoritetssamhället. Den diskussion som uppstått kring polisens aningslösa signalement med etniska förtecken, ser jag som en del av denna ständigt pågående process.

Martin Marmgren anser däremot att vi som ifrågasätter slarvigt användande av etnicitet i beskrivningar av personers utseende ger uttryck för en ”överkänslighet” som ”skrämmer bort den stora majoriteten av medborgare ifrån diskussionen och… hindrar ett konstruktivt samtal”. Han ställer upp den ”akademiska” debatten om ord och begrepp mot ”verkligheten” och ”de problem och behov som faktiskt finns” utan att vidare problematisera hur ord och ”verklighet” eventuellt hänger ihop med varandra.

Det finns med största sannolikhet både bättre och sämre pedagogiska modeller för att förklara begrepp som stereotypisering, etnicitet och maktordning. I det här inlägget redogör jag för min ståndpunkt att med större makt kommer större ansvar även i dessa viktiga frågor. Det innebär att överordnade grupper (vita/heterosexuella/män) i allmänhet och myndigheter som Polisen i synnerhet, har ett särskilt stort ansvar att vara öppna, lyhörda och självkritiska i sin maktutövning.

Relaterade länkar:

Min dialog med Södermalmspolisen om ”romskt utseende” – Storify

Twitterpoliserna måste akta tungan – Dagens Nyheter

Fördomsfull polistweet får kritik – Sveriges Radio

Twitterpoliser i blåsväder igen – Tidningen Mitti

Malmöpolisen blev DO-anmälda för att ha upprättat en fotobank innehållande pojkar med ”romskt utseende”.

Diskriminering mot romer tar sig tydliga uttryck, artikel hos Diskrimineringsombudsmannen

Romernas historia, enligt romska ungdomsförbundet

Hur tänkte Ikea kring det här med antisemitiska stereotyper?

 

För en tid sedan väckte twittraren @hejsonja stort rabalder med sina aningslösa frågor om judar. ”Where I come from there is no jews” skrev hon, och syftade förmodligen på sin uppväxtort Latikberg i Lappland. Somliga undrade hur en vanlig svensk kan ha missat den judiska befolkningen, som funnits här i flera hundra år. Jag menade i mitt förra blogginlägg att hennes naiva inställning kanske snarare är symptomatisk för den genomsnittlige svensken.

Ungefär samtidigt lanserade Ikea en reklamfilm där en man hittar en femkrona, varpå en festlig klezmer-orgie utbryter i kvarteret. Filmens budskap är: ”Just nu räcker pengarna ännu längre”. Jag undrar hur Ikea och deras reklambyrå Forsman & Bodenfors tänkte kring det här med antisemitiska stereotyper om snåla judar? Hade det varit möjligt att lansera en film med samma tema i t ex USA, där den judiska befolkningen har en betydligt starkare ställning i debatten?

Från enfald till mångfald

Jag räknar mig tveklöst till den politiska korrekthetens försvarare. Helt enkelt för att den gör min vardag mycket enklare. Utan den utbredda politiska korrektheten skulle jag behöva ägna dagarna åt att hantera och bemöta mer eller mindre illa dold smygrasism. Helst av allt skulle jag önska att alla människor på allvar satte sig in i stereotypiseringens och diskrimineringens mekanismer och med hjälp av dessa insikter valde att aktivt ta avstånd från allt vad etnocentrism, sexism och HBTQ-fientlighet heter. Där befinner vi oss dessvärre inte riktigt än.

Därför förenklas min tillvaro av att den som inte kan eller vill förstå varför det är fel att uttala sig rasistiskt eller sexistiskt åtminstone begriper att det är fel. Ju oftare inskränkta människor håller käften, desto mer sällan behöver jag öppna den för att värja mej mot (smyg)rasistiska tillmälen och kommentarer. Det faktum att de flesta svenskar med öppet rasistiska åsikter nästan undantagslöst inleder sina anföranden med
”Jag är inte rasist, men…” avslöjar hur oacceptabla vi anser dessa värderingar vara.

Den svenska modellens samförståndskultur har även präglat vår etnicitetsdiskurs under många år. Medan andra länder, som USA och Storbritannien, har ett väl utvecklat språk för att diskutera strukturellt förtryck baserat på hudfärg och ”ras” och de motsättningar som finns mellan olika etniska grupper till följd av århundraden av slaveri och förtryck, har vi i Sverige skapat en självbild som säger att ”här är vi minsann inga rasister”.

Debattören och jämställdhetsexperten Ingemar Gens ställde vid en föreläsning följande fråga till publiken

Om du ser en svart man på stan – reflekterar du först över att han är svart,
eller att han är man?

Publiken skruvade lite obekvämt på sig tills Ingemar besvarade frågan med att han inte vet själv om han är mest rasist eller sexist. Hans poäng är tydlig: Vi bär alla på olika former av rasistiska och sexistiska fördomar. Ändå är det mycket ovanligt att vi adresserar våra egna tillkortakommanden på dessa områden. Den rasism och sexism vi diskuterar återfinns nästan uteslutande hos någon annan. Ibland får jag känslan av att vi till och med använder någon annans öppna främlingsfientlighet som avledning för att undvika att strålkastaren vänds mot oss själva. Jag funderade lite kring fenomenet proxy-rasism i mitt inlägg om Björn Söder och Eurovision.

Den svenska förmenta nolltoleransen mot rasism har fått två oönskade sidoeffekter, som jag ser det

1) Vår bild av rasister har reducerats till kängprydda unga män med rakad skalle som heilar och skriker tillmälen av typen ”Svartskalle – åk hem!”. Det ibland överdrivna fokuset på dessa extrema uttryck för främlingsfientlighet gör att stora delar av vardagens smygrasism sopas under mattan. Inte sällan får den som påpekar att någon ger uttryck för rasistiska fördomar till svar att ”du förstår väl att jag inte är rasist?”. Ofta upplevs anklagelsen om (smyg)rasism som en större kränkning än de rasistiska uttalanden som föranledde densamma.

2) Eftersom ingen vill riskera att stämplas som rasist, tiger man kanske hellre än ställer frågor som kan uppfattas som okunniga eller provokativa. Den som undrar vad som egentligen kännetecknar etniska minoriteter som samer, romer eller somalier undviker många gånger att fråga rakt ut, eftersom man känner på sig att ”det här borde jag känna till”. Kanske blir man rädd att få anklagelser om att vara fördomsfull och okunnig kastade i ansiktet. Då är det lugnare att tiga och fortsätta smyga med sina fördomar.

I våra grannländer har främlingsfientliga partier haft ett uppsving under det senaste decenniet, med valresultat på runt 20% och i Danmark en framträdande roll som stödparti till den dåvarande regeringen. Hur kommer det sig att främlingsfientliga partier hittills inte har rönt samma framgångar i Sverige? Jag tror att en av förklaringarna stavas h y c k l e r i.

Isobel Hadley-Kamptz belyste nyligen på ett utmärkt sätt den uppenbara paradoxen mellan svenskens självbild som öppen och tolerant och den strukturella diskrimineringen av utlandsfödda på den svenska arbetsmarknaden.

Många invandrare säger att det är sällsamt svårt att ta sig in i det svenska samhället. Formellt och medvetet är svenskar öppna, tillåtande, men de informella reglerna berättar man inte ens om, dem får invandraren lista ut själv i jakt på dörren till svenskheten.

Normaliteten är så snäv att också mycket högkvalificerade personer med fel namn, fel hudfärg, drömmer om att flytta till England eller USA, för att alls ha en chans att bli bedömda på lika villkor.

Rekryteringsprocess enligt ”han passar så bra in i gruppen” bygger starkare murar än öppet rasistisk diskriminering. Det senare vet ju de flesta, åtminstone i Sverige, att är fel. Att chefen väljer en schysst kille som heter Peter som ser ut exakt som han är inte lika lätt att ha invändningar mot.

Det är uppenbarligen något skevt med svenskens självbild som öppen och tolerant. Under den välpolerade antirasistiska ytan döljer sig ett virrvarr av diskriminerande och segregerande strukturer. Hur ska vi komma åt dessa om vi fortsätter att hävda med en dåres envishet att ”i Sverige blir alla bemötta som jämlikar, oavsett bakgrund och hudfärg”?

Om den politiska korrektheten hittills mest har handlat om att hålla tyst om fördomar och stereotyper, tror jag att nästa steg måste innebära att vi börjar tala om dem, lyssna och lära.  Ett öppnare och mer tolerant samtalsklimat kräver att vita/heterosexuella/män blir mer medvetna om sin strukturella överordning och lär sig lyssna på andra gruppers erfarenheter. Hur ska annars den som aldrig själv har utsatts för tillmälen och diskriminering med rasistiska, sexistiska och/eller homofoba förtecken kunna förstå vad saken handlar om?

Kawa Zolfagary skriver alldeles förträffligt om saken i en gästkrönika i tidningen Folket.

Jag har tappat räkningen på alla gånger då jag påpekat för någon att personen sagt något som kan uppfattas kränkande bara för att höra att jag är för känslig. Det har rört sig om uppenbara fall av rasism, där någon sagt att personer med viss hudfärg är mer brottsbenägna, till situationer där det mer har varit en fråga om okunskap. Problemet har dock alltid varit densamma, personen som i detta fall har uttryckt sig klantigt har inte varit mottaglig för ny information. Det har dessutom nästan uteslutande rört sig om vita män. Det är något i den manliga könsrollen kombinerat med en privilegierad plats i samhället som gör att de vita männen sluter öronen ifall risken finns att de agerat fel.

Jag menar att den som åtnjuter privilegiet att uppfattas som tillhörande normen i ett samhälle har ett ansvar att visa ödmjuk lyhördhet inför andra gruppers erfarenheter. Det handlar både om att våga fråga om sådant man inte känner till och att visa respekt för den man ställer frågan till.

Skribenten Sonja Abrahamsson fick igår utstå mycket kritik när hon för Visit Swedens räkning twittrande om ”hungry gays with aids” och senare samma dag ställde frågan ”What’s the fuzz with jews?”.

Hennes slarviga formuleringar, präglade av fördomsfulla och okunniga påståenden, skapade internationell debatt. Ingen utom Sonja själv vet med säkerhet om hennes syfte var att provocera, skoja till det eller bara förkovra sig i antisemitismens historia. Om hon hade velat diskutera antisemitismens drivkrafter utan att såra och uppröra sin omgivning, hade hon kunnat välja en sakligare och mer ödmjuk formulering, t ex ”What are the sources of Anti-Semitism?”, som chefredaktören för The Business Insider tvingades omformulera sig efter en liknande storm häromveckan.

Kanske speglar Sonjas naiva förhållningssätt till känsliga ämnen som diskriminering mot homosexuella och judar den genomsnittlige svenskens inställning? Många har blivit bestörta över den bitvis hätska kritiken mot hennes sätt att twittra om dessa ämnen. Sofia Mirjamsdotter träder in till Sonjas försvar både i kommentarsfältet på Ajour och på sin egen blogg, där hon bl a skriver:

Det är nästan så att kritikerna kräver att alla människor i Sverige är skyldiga att läsa på om antisemitism, åtminstone innan de tar över det aktuella twitterkontot.

Men gilla läget: Många människor i Sverige är inte pålästa om antisemitism. Många människor i Sverige bryr sig inte ett dugg om genus, HBTQ, internationell solidaritet eller om bakgrunden till rasism. Ska bara intellektuella välutbildade stockholmare få visa sin del av Sverige? Eller är demokrati (även om just demokratidelen i twitterprojektet kan diskuteras) just att visa alla delar, även en ensamstående obildad mamma från Vilhelmina, och Sverige genom hennes ögon?

Jag blir så jävla förbannad på elitistiska intellektuella som aldrig varit i Vilhelmina som dömer ut Sonja för att hon är just okunnig.

Tänk om det är så att en majoritet av svenskarna är just så okunnig som hon om antisemitism till exempel, men att den delen av befolkningen sällan kommer till tals i offentliga sammanhang?

Poängen är att hon är en vanlig svensk som representerar Sverige genom att vara sig själv på ett sätt som jag inte skulle våga. Och det är fantastiskt befriande. Vi behöver fler som Sonja Abrahamsson i mediesverige, inte färre.

Försök förstå vad hon menade istället för att skjuta skarpt och kräva det orimliga.

Jag har full förståelse för att Sofia kan identifiera sig med Sonja i den här debatten. Hon vet varifrån Sonja kommer och kan se situationen ur hennes perspektiv. Hos mig väcks dock frågan om vems ansvar det egentligen är att ”gilla läget” och ”försöka förstå”?

Sonja beskriver sig själv som ”obildad”. Men innebär denna brist på bildning automatisk ansvarsfrihet?

https://twitter.com/hejsonja/status/207028932720082944

Som jag ser det bygger rasistiska och homofoba fördomar just på den sorts okunskap och inskränkthet som Sonja ger uttryck för med sitt twittrande. Ett samhälle som strävar efter ökad tolerans och jämlikhet kräver rimligtvis att vi avslöjar och bemöter denna inskränkthet, oavsett vem som yttrar den?

Sonja må vara naiv och obildad, men när hon väljer att blogga på en stor mediesajt och twittra för tiotusentals följare har hon givetvis ett ansvar för de åsikter och fördomar hon skänker en röst åt. Jag är inte säker på att tystnad är det effektivaste botemedlet mot inskränkthet och okunnighet. En fungerande mångfald kräver dock att den som uttrycker sig enfaldigt får stå till svars för detta och blir bemött med ifrågasättande och kritik. Den som är ödmjuk och lydhörd kanske till och med lär sig något av sina misstag.

Artisten Robyn kritiserade nyligen kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth för hennes aningslösa karvande i Makode Lindes tårta.

Vi är ett mångkulturellt land nu, det är dags att börja bete sig så också. Personligen tycker jag att Lena Adelsohn Liljeroth borde ha blivit förnärmad av den där tårtan. Hon borde ha ställt sig med händerna i midjan och sagt ”jag tänker inte skära den där tårtan. Om någon annan är så puckad att de vill göra det, varsågod.”

Jag tror inte att Lena Adelsohn Liljeroth är rasist. Jag tror bara att hon inte var medveten om vad hon gjorde. Det är som att inte fatta varför människor kan bli kränkta om man säger ”negerboll”. Men poängen är ju att hon är kulturminister, och det är oacceptabelt att som kulturminister vara så omedveten.

Kulturministern speglade på ett plågsamt sätt många svenskars omedvetenhet om sin egen vithet och oförmåga att förstå konsekvenserna av sin egen strukturella överordning.

Skillnaden mellan den svenska ”färgblindheten” och den amerikanska medvetenheten om en maktordning baserad på hudfärg och ”ras” blir särskilt tydlig när den amerikanske komikern Stephen Colbert kommenterar Sonjas twittrande så här:

Turns out an aryan looking woman asking how to identify jews – caused quite a fuzz!

Sonja Abrahamsson är långtifrån kulturminister, men har lyckats skapa sig en plattform i medievärlden. Det är ofrånkomligt att omvärlden recenserar hennes sätt att använda densamma.  Hellre en öppen och kritisk debatt där personer med liknande  funderingar som Sonjas får möjlighet att lyssna och lära sig något, än en förment antirasism där okunskap och fördomar frodas under den välpolerade ytan.

Någonstans hoppas jag att Sonjas aningslösa twittrande om bögar och judar bidrar till att ta samhällsdebatten till nästa nivå av politisk korrekthet – en som bygger på verkliga insikter och ställningstaganden.

Uppdatering:

Åsk Wäppling beskriver målande sina reaktioner inför Sonjas twittrande och hur hon till slut blir tvungen att plocka fram skämskudden.

Sonja just revealed a big slice of the ”blue eyedness” that lives in the Swedish psyche. Welcome to Sweden, where nine million people have been gazing at their navel-fuzz (see what I did there?) so long they failed to notice the Jewish population living alongside them since medieval times.

Marcus Nilsson skriver ödmjukt och nyanserat och tar hjälp av hjälp av Jesper Larsson i sin problematisering av ämnet.

Judar, Hitler och liknande är ämnen som komiker gärna närmar sig, just för att de är känsliga. Humor får alltid kraft i ett spänningsfält.

Men mer uppburna komiker än Sonja (som uppenbart är mer komiskt begåvad än de flesta) har misslyckats med att göra bra humor av detta stoff.

Att lyckas/misslyckas beror på hur lyhörd man är för den diskurs man ger sig in i och för den maktordning man ingår i.

Wlodek Richter listar några av de många nazireferenserna på Sonjas Youtubekanal:

”…jag tänker byta efternamn till Hitler. Och så tänker jag göra namnet rumsrent igen. Ni vet, bort med det gamla, bort med mustaschen, bort med gasning av judar, bort med experiment på sinnessjuka och bögar, o.s.v., bort med att stoppa kuddar och madrasser med människohår, bort med erövring av Belgien…..tatuerat ”hej, hej” på nacken som ser ut som ”SS”…Nya Hitler skall stå för Kärlek, Öppenhet, Omsorg, Jobb, kanske t.o.m. Miljö… jag skall göra namnet Hitler rumsrent igen ”

Mikael Zachrisson kopplar på ett träffsäkert sätt @sweden-haveriet till den aningslöshet som tycks prägla de nya digitala makthavarna:

Det ligger ett moraliskt ansvar i alla former av maktpositioner. Oavsett vilken sorts förebild man vill vara, eller vad man vill uppnå med sin makt, så har man ett ansvar för hur man brukar den. Det ansvaret kan ingen komma undan, eller låtsas som att det inte finns.

Var och en har sitt sätt att bli berömd, sa redan Gunnar på Hlidarende i Njáls saga. Den skrevs i slutet av 1200-talet, och var därmed tidigt ute med tankegods som senare skulle bli en av vår tids viktigaste deviser: All reklam är bra reklam.

Uppdatering 2:
Den som hade hoppats på en förklaring eller kanske till och med något slags ursäkt från Sonja får fortsätta hoppas. I söndags, den sista dagen hon twittrade för @sweden:s räkning, spelade hon in det här videoklippet där hon summerar sina intryck från veckans uppståndelse:

I’m not gonna tell you whether or not it’s true about my hating. I want people to make their own thinking. I want you to use your own brain to think. It’s got two halves. It’s called a brain. I don’t even hate Hollywood Chihuaua 2…

I have learned a lot from this experience. I have got email from news and non-news from all over the world. Not one was angry. Think about that. And I learned a new word… kuusher, cousher, cochiere… It has something to do with food; what you can eat and what you can not eat. I had heard that word before, but I thought it meant very expensive luxurious, classic furniture.

Jag får intrycket att Sonja är ganska nöjd med uppmärksamheten, att hon struntar i kritiken och att hon inte har några problem med att fortsätta skämta(?) om sin okunskap och ointresse för frågor som rör antisemitism och judisk tro. Precis som med de tidigare debatterna om ”negerbollar”, Nogger Black och kinapuffar, där många kritiker blev utskrattade, undrar jag: Om människor blir sårade och kränkta – varför är det så viktigt att fortsätta kränka?

Menar polisen i Göteborg att ”det behövs lite fascism för att samhället ska fungera”?

 

Ovanstående klipp är filmat 31 maj och 1 juni i samband med den pågående HBTQ-festivalen i Göteborg. Jag kan inte låta bli att associera till polisens katastrofalt usla insatser i samband med kravallerna 2001 när jag bevittnar denna uppvisning i totalt bristande förmåga till konstruktiv konflikthantering.

Inledningsvis ställer besökarna kritiska frågor till två poliser som inbjudits att föreläsa om hatbrott vid ett av festivalens många seminarier:

(31 maj 2012) 17:00 – 18:00

Uppdrag : Hatbrott

Regnbågskvarteret, Sensus sal 13, Södra Hamngatan 29

Under 2012 uppmärksammar Polisområde Storgöteborg brott med hatmotiv. Poliser specialutbildas, seminarier hålls och även ett kulturellt perspektiv beaktas. Vad är det Polisen gör? Vad skall det leda fram till? Hör Polisen prata om frågor som berör alla.

ARRANGÖR: Polismyndigheten i Västra Götaland

Fri entré

Att deltagarna vid föreläsningen är ”berörda” av ämnet i fråga framgår med all önskvärd tydlighet. De besökande poliserna uppvisar däremot ingen som helst förmåga till lyhördhet eller intresse för att föra en dialog med hatbrottsutsatta HBTQ-personer. Istället blir de snabbt defensiva och råder de som inte vill lyssna till föreläsningen att lämna lokalen.

Endast en av åhörarna uppvisar ett intresse för att låta poliserna genomföra sin föreläsning ostört. Denne medelålders herre yttrar till slut orden ”Förbannade flator!” i ett försök att tysta kritikerna, varpå de församlade deltagarna uttrycker önskan om att anmäla densamme för hatbrott. De föreläsande poliserna är länge motvilliga att uppta denna anmälan, men gör det slutligen, högst ovilligt.

Detta praktfiasko från två, förmodat straighta, vita polismän hade kunnat få sin ände här.

Istället väljer en av dem att söka upp några av de protesterande deltagarna på festivalområdet dagen därpå. En av dem skall anhållas och identifieras för att, som det heter ha ”stört allmän sammankomst” vid föreläsningen dagen innan. Det pekas med hela handen och tas till handgripligheter för att markera ”vem som bestämmer”. Det är svårt att ta del av det filmade materialet utan att förfasas över detta uppenbara fall av maktmissbruk som de närvarande poliserna ägnar sig åt.

Som grädde på moset avrundar en av dem med att yttra det skrämmande citatet i rubriken: ”Det kanske behövs lite fascim för att samhället ska fungera?”. Ridå!

Nu hoppas jag att dessa väldokumenterade händelser skapar en debatt inom Polismyndigheten i Göteborg och resten av landet. Hur sjutton har de tänkt sig vinna allmänhetens förtroende med den här sortens metoder? Jag inbillade mig att poliser hade särskild utbildning i mångfaldskompetens och att sakligt och lugnt bemöta en uppretad grupp människor och därmed bidra till lugn och ordning – inte motsatsen!

Det som upprör mig mest är två saker:

  • Att de närvarande poliserna snarare bidrar till att trissa upp än att lugna den upprörda stämningen
  • Att en polis använder sin ställning i en personlig uppgörelse med en av aktivisterna som framfört protester i samband med föreläsningen

 

Kravet på att polisen inte skall delta i söndagens regnbågsparad, efter dessa incidenter, upplever jag som högst rimligt!

 

Uppdatering: Nu rapporterar Göteborgsposten om händelserna, och av artikeln framgår att HBTQ-festivalens general Tasso Stafilidis tycks ta polisens parti i sammanhanget. Undrar om han har tagit del av ovanstående dokumentation?

Polisen säger sig jobba aktivt med sociala medier. Det är min förhoppning att detta även omfattar några klargörande kommentarer kring den här sortens händelser.

 

Uppdatering 2: Precis som inför Makode Lindes tårta, Fredrik Reinfelds uttalanden om ”etniska svenskar” och
Björn Söders groda efter Loreens seger i Eurovision, förekommer en uppsjö av spontana reaktioner på denna fimsekvens. De flesta blir upprörda, men av olika anledning. Några reagerar med förvåning inför uppståndelsen och menar att de är vana vid att bli bemötta med betydligt hårdare tag i sina kontakter med polisen.

En icke oansenlig mängd twittrare, främst vita, liberala män, tar polisens parti och talar om ”tokaktivister” som behöver lära sig ”hyfs”. Några av dessa är själva HBT-personer och jag gissar att deras argument förs mot liknande bakgrund som den kritik som framfördes när Stockholm Pride hade tema ”hetero” för några år sedan. Man vill, kortfattat, undvika att kampen för HBTQ-personers lika rättigheter besudlas av konfrontativ och provokativ aktivism.

Våra olika sätt att reagera säger något om det segregerade Sverige 2012. Jag tycker att dessa händelsers förmåga att synliggöra våra olikheter är oerhört intressant.

 

Uppdatering 3: Nu har HBTQ-festivalens verksamhetschef Tasso Stafilidis gjort ett officiellt uttalande där han tar avstånd från såväl aktivisternas störande av polisens föreläsning, som polisens behandling av samma aktivister på festivalområdet dagen därpå. Några tankar om hur han ser på sitt eget ansvar för situationen, hur dialogen med polisen skötts innan föreläsningen bokades in t ex, hade varit intressant att ta del av.

Med anledning av de senaste dagarnas händelser under HBTQ-Festivalen så vill HBTQ-Festivalens ledning och styrelse framhålla att det är av stor vikt att festivalens medverkande får genomföra sina programpunkter utan avbrott. Därför är det inte försvarligt att polisens seminarie om hatbrott i torsdags avbröts. Detta tar festivalen avstånd ifrån, men har inget emot att grupper på ett öppet och fredligt sätt använder sig av sin yttrandefrihet genom exempelvis protestyttringar. Däremot är det att gå för långt att bryta någon annans seminarie.
Under fredagen uppstod ytterligare en incident där en grupp poliser på ett aggressivt och provocerande sätt konfronterade ett antal personer i Regnbågsparken med hänvisning till händelserna på polisens seminarie om hatbrott. Vi anser att polisens agerande var oacceptabelt utifrån vår värdegrund och även polisens dialogverksamhet. Därför är vi ytterst kritiska till polisens agerande.

//Tasso Stafilidis, verksamhetschef HBTQ-Festivalen & Marcus Gustavsson, ordförande HBTQ-Festivalen

Internet – den miljö som skapar dagens terrorister?

;

I kvällens nyhetssändning från SVT Rapport, fick vi ta del av ovanstående något hårdsmälta analys kring rättegången mot Anders Behring Breivik. Först handlar inslaget om hur Breiviks försvar kämpar för att få honom förklarad tillräknelig. Debattören och islamforskaren Lars Gule beskriver Breivik som ”en av många med högersextrema åsikter om islam, invandring och hoten mot vårt samhälle”, som han har mött och debatterat med på Internet. Anledningen till att Breivik bett honom vittna är att han inte vill hamna på dårhus.

Hur ska vi då förstå Breiviks fruktansvärda bombdåd och Utøya-massaker? SVT:s reporter Lars Moberg förklarar det så här:

Vad vi har fått höra här inne i Oslo tingsrätt idag, det har handlat om den miljö som kanske framför andra skapar dagens terrorister… och då har det handlat om Internet.

De attentat som tidigare drabbat bl a New York 2001, Madrid 2004 och London 2005 har på olika sätt förknippats med islamistiska grupper, med många slarviga generaliseringar kring islam som religion.

Nu får plötsligt alla internet-geeks ett utmärkt tillfälle att ta reda på hur det kan kännas att vara muslim: I jakten på en snabb och enkel förklaring till det så komplexa fenomen som terrorism utgör, tillåter sig här nyhetsförmedlarna att skylla ansvaret för Breiviks terrorism på den mötesplats många av oss lärt oss att älska och uppskatta över det mesta i tillvaron.

Harald Stanghelle, politisk redaktör på Aftenposten tillägger följande:

Det ensamma pojkrummet kan fungera på det sättet. Man kommer in i en internetvärld där man kan känna tillhörighet med en grupp, vilket gör att vissa individer kanske kan begå liknande handlingar i framtiden.

Självklart bidrar Internet till att föra alla sorters människor närmare varandra – så även terrorister, konspirationsteoretiker, pedofiler och fundamentalister. Att skylla Internet för uppkomsten av deras idéer är däremot varken sakligt eller särskilt analytiskt trovärdigt.

;

Uppdatering: Att en del av Breiviks förkärlek till Internet uttryckts i en vurm för onlinespel, särskilt World of Warcraft och Call of Duty, har uppmärksammats av flera medier i ett liknande försök att hitta en enkel förklaring till hans outhärdligt grymma gärning. Det är omöjligt att låta bli att dra kopplingar till 80-talets videovåldsdebatt.

Apple-konnässören Mikael Winterkvist ställer den retoriska frågan:

För övrigt – varför har inte samma debatt brutit ut riktad mot Apples iPod och den musik som massmördaren och terroristen lyssnade på?

Kanske är ett totalförbud mot bärbara musikapparater och Sagan om ringens soundtrack den rätta vägen att gå i kampen mot terrorismen?

Uppdatering 2:

Ha ha ha…

Björn Söder uttryckte sig klantigt – men blir bemött med osaklig kritik

I helgen gjorde Sverigedemokraternas partisekreterare Björn Söder några klantiga uttalanden på Facebook om Sveriges vinst i Eurovision Song Contest, som direkt väckte upprördhet och ilska med antirasitiska förtecken. Vad Söder egentligen ville ha sagt är fortfarande höljt i ett visst dunkel och hans ”förklaringar” har inte direkt bidragit till att skingra dimmorna.

Flera journalister, ledarskribenter och kolumnister är eniga om att Söder hade för avsikt att uttrycka sig nedsättande om Loreen på grund av hennes namn, härkomst eller möjligtvis hudfärg. Läser man Söders uttalanden, verkar kritiken snarare handla om kostnaderna för att arrangera nästa års Eurovision, samt det faktum att de flesta bidrag numera framförs på engelska.

I en intervju med Dagens Industri ger SVT:s programdirektör Annie Wegelius Björn Söder rätt i att nästa års arrangemang av Eurovision Song Contest med största sannolikhet blir en förlustaffär.

”Vi gillar olika”-tidningen Aftonbladets kolumnist Anders Westgårdh skriver att

Minuter efter finalen var SD:s parti­sekreterare Björn Söder snabbt ute på Twitter och hävdade att det inte var Sverige som vann (underförstått för att Loreens föräldrar kommer från Marocko).

Jag har fortfarande inte hittat några belägg för att Björn Söder, eller någon annan SD:are för den delen, har kommenterat Loreens hudfärg eller hennes föräldrars härkomst. Däremot tycks många debattörer göra stor sak av Söders utspel, i något slags euforisk upprymdhet över att än en gång få tillfälle att markera att ”vi som inte röstar på SD är minsann inga rasister”. Ändå är det just dessa debattörer – inte Sverigedemokraterna – som tjatar om Loreens ”annorlundaskap”.
Det är svårt att slita sig från uppfattningen att i princip hela debatten kring Björn Söders utspel kretsar kring det argumentationsfel som kallas ”halmdocka”:
Halmdockan består i att debattören först bygger en nidbild av motståndarens åsikter och argument och sedan argumenterar mot denna nidbild. De förvrängda argumenten framstår på så sätt som absurda och blir lätta att bemöta. De verkliga argumenten låtsas debattören inte ha hört. Motståndaren tvingas då lägga sin energi på att förklara vad den egentligen menar, och hamnar därmed i ett defensivt läge. Halmdockor kan leda till att en debatts fokus fjärmar sig från kärnfrågan.

Tydligt är att många upplever ett behov av att tala om det faktum att Sverige för första gången kammat hem segern i Eurovision Song Contest med en icke-vit artist. Ingen vill dock råka nämna artistens hudfärg, eller – gud förbjude – anklagas för att uttrycka sig stereotypiserande eller slarvigt om hennes ”etnicitet”. Kanske är det därför man så glatt kastar skit på den något klantige Björn Söder, för att på så sätt få chans att indirekt diskutera frågan utan att riskera att själv hamna i skottlinjen? Fenomenet ligger oerhört nära det som kallas proxy-rasism.

Jag skulle föredra att diskutera den faktiska och utbredda strukturella diskrimineringen av icke-vita svenskar framför att lyssna till dessa tämligen ytliga lovprisningar av ”våra fina, duktiga invandrare” och tvivelaktiga påståenden om att ”jag gör inte skillnad på människor utifrån hudfärg”.

Vi vill så gärna att han ska ha kritiserat Loreens etniska bakgrund.

Vi vill kunna peka på det lilla aset och skrika: Aha! Tagen på bar gärning!

Björn Söder vet om det här. Han skrattar oss i ansiktet. Hans twittrande är inte oskyldigt. Han är van att röra sig i tvetydigheterna och smutskastningens värld. Så han provocerar, lockar oss in den.

Och han lyckas. För journalisterna nöjer sig inte med att rapportera om incidenten. Tolkningen är klar och entydig: Björn Söder syftade på Loreens etnicitet. Nu måste därför också Loreen uttala sig om något som egentligen aldrig sades.

Aftonbladet 30/5 2012