Orkar Livets ord möta oss som tagit skada av deras verksamhet?

ulf-ekman

Häromdagen skrev Marcus Birro i Expressen att många uttalar sig tvärsäkert och argsint om Livets ord, trots att de i själva verket vet relativt lite om rörelsen och dess förehavanden. Jag är beredd att hålla med honom. Kanske är det en allmänmänsklig försvarsmekanism att döma ut och distansera sig från fenomen som uppfattas som obegripliga och skrämmande? Räcker det med att vara kontroversiell och gå mot strömmen för att stämplas som sektledare och demagog? Från Livets ords sida förklarar man gärna kritiken just så – som en bekräftelse på att ett radikalt kristet budskap ständigt stöter på patrull. De tycks mena att den som tar sin kristna tro på allvar får räkna med förföljelse och avståndstagande från gudlösa hedningar och djävulens hantlangare.

I år fyller församlingen Livets ord i Uppsala 30 år. Den här veckan samlas tusentals människor från hela världen för den årliga Europakonferensen, dit kontroversiella predikanter från jordens alla hörn har inbjudits att tala. Vad är det som skapar denna dragningskraft och varför har Livets ord ständigt hamnat i blåsväder?

Ett problem för Livets ord är deras egen oförmåga att bemöta kritik på ett transparent och respektfullt sätt. Det förekommer en rad berättelser från före detta Livets ord-medlemmar om ”andlig våldtäkt” och maktmissbruk. Många hörde av sig till Upsala Nya Tidning i samband med en artikelserie om Livets ord tidigare i sommar. Den kristna dagstidningen Dagens krönikör Carl-Henric Jaktlund uppmanar Livets ord att göra upp med sitt förflutna. I en intervju med Radio Uppland säger Ulf Ekman att det aldrig varit hans intention att skada människor, men att någon offentlig ursäkt inte är aktuell.

Jag ska försöka undvika att teoretisera kring sektliknande rörelser och deras metoder i det här inlägget och istället fokusera på mina egna erfarenheter som aktiv och hängiven Livets ord-medlem. Förhoppningsvis kan min berättelse bidra till att förklara varför människor dras till Livets ord och peka på några problematiska aspekter av deras verksamhet.

Bakgrund

Min mamma växte upp i ett fattigt arbetarhem. Redan som liten tvingades jag lyssna till berättelser om hur hon sett sin pappa jaga hennes mamma runt köksbordet med förskäraren, hur han dunkade hennes huvud mot vattenkranen så att blodet sprutade, hur han lät mamma smaka brännvin på en tesked så att det brände i munnen. Min mamma blev traumatiserad av sin barndom, men hon sökte inte tröst i flaskan – hon sökte den hos Gud.

Min pappa försvann ur bilden redan när jag var ett år gammal. Det blev min livsuppgift att försöka hålla mamma under armarna och hindra henne från att göra allvar av de ständiga hoten om att avsluta sitt liv eller lämna bort mig på ”uppfostringsanstalt”. Vi hade många konflikter, men jag kände alltid ett stort ansvar att hjälpa min mamma att uthärda. Mamma brukade tala i tungor för att driva ut demoner ur mig när jag hade mina vredesutbrott. Hon sa att min pappa varit involverad i trolldom och att han hade kastat en förbannelse över oss båda. Hans sista ord till henne när de bröt kontakten var ”Du kommer aldrig att glömma mig”. Det hade hon inte heller gjort. Min pappa var i maskopi med djävulen, sa mamma.

Som tolvåring kom jag i kontakt med Metodistkyrkan i Sundsvall som hade nära relationer med Livets ord. Vi samlades hemma hos en av mina grannar, sjöng lovsånger, läste Bibeln och bad. Församlingen blev snabbt den familjegemenskap jag så desperat längtat efter. Här mötte jag varma och kärleksfulla människor som tog emot mig med öppna armar, lyssnade till mina bekymmer, lade händerna på mig och gav mig förbön. Jag dök in i gemenskapen med huvudet före, blev lovsångsledare och tonårsledare, delade ut bullar och varm choklad utanför stans uteställen, spelade och sjöng på gator och torg. Priset att vara en engagerad kristen var högt, men känslan av att ha en mening och en uppgift var värd varje uppoffring.

Första gången jag besökte Livets ord i Uppsala var jag 13 år gammal. Att mötas av tusentals ungdomar som hängivet sjöng, bad och utövade sin kristna tro var en fantastisk och omtumlande upplevelse. Jag förstod att jag var långtifrån ensam med min tro och min längtan. Här var det norm att tala i tungor, be för sjuka och studera Bibeln. Jag gick in med hull och hår och bestämde mig för att flytta till Uppsala och gå bibelskolan så snart det var möjligt.

I gymnasiet frågade mina klasskompisar hur ”du som är smart kan vara med i Livets ord”. Jag svarade, inte helt insiktslöst, att ”om jag inte hade varit kristen, hade jag knarkat”.

Bibelskolan

Efter gymnasiet flyttade jag till Uppsala för att gå Livets ords bibelskola. Här skulle jag ”utrustas med Guds trosord” och få de verktyg jag behövde för att leva ett liv som ”segerrik kristen”. Det kristna livet beskrevs som en kamp mot djävulen och världen. Bibelskolan var en krigshögskola som skulle rusta en ny generation av kristna för den kampen. Hälsa, framgång och ekonomiskt överflöd utlovades för den som var stark i tron. Jag brottades med ångest, tvivel och självförakt, men gjorde mitt bästa för att hålla skenet uppe och ställde höga förväntningar på att bibelskolan skulle ge mig de verktyg jag behövde för att hantera tillvaron.

För mig innebar åren på bibelskolan en mental nedbrytningsprocess. Kraven på andlig och materiell framgång var högt ställda och något utrymme för frågor eller ifrågasättande av lärarnas undervisning och metoder fanns inte. De flesta bibelskoleelever försörjde sig genom lågavlönade deltidsjobb inom diverse serviceyrken. Förutom hyra, mat och kläder skulle pengarna räcka till bibelskolans avgifter, litteratur, kassett- och videoband med undervisning och ett generöst givande till diverse missionsprojekt. Att betala tio procent av bruttolönen till församlingen, tiondet, var obligatoriskt. Den begränsade fritiden ägnades åt bönemöten, frivilligarbete i kyrkan och gatuevangelisation. Mat och sömn kom i sista hand. Den mesta energin gick åt till att uppvisa en perfekt yta med glada leenden och ett välvårdat yttre.

Målet med bibelskolans undervisning var att frigöra oss från mänskliga behov och bekymmer för att istället ”leva i anden”. En förutsättning för att kvalificera sig och ”bli använd av Gud” var att döda sina köttsliga begär. ”Anden ska regera och köttet abdikera”. Detta skapade en inre kamp mot svaghet, trötthet, sexualdrift, tvivel, oro och bekymmer. Allt sådant betraktades som fiender till Gud. I ett tidigare inlägg beskriver jag några av de övergrepp och stolligheter vi utsattes för under den här tiden.

Självutplåning utgjorde en central del i den ”helgelseprocess” som ansågs bana väg för ett fungerande kristet liv.

Rena mig med elden från din Ande
Rena mig, gör mig mer lik dig
Låt mig dö från allt som är mitt eget i mitt liv
Använd mig Gud, som du vill

Jag gjorde mitt yttersta för att tillhöra gemenskapen och leva upp till den hårda kravprofilen. För mig fanns inget alternativ. Den som ifrågasatte ledningen eller försökte agera självständigt straffades med social isolering och i värsta fall uteslutning. Den som ville vara en del av gemenskapen och aktivt delta i församlingens verksamhet måste visa total lojalitet mot ledarskapet, som ”fått sitt uppdrag från Gud”.

Uppbrottet

Hur mycket jag än kämpade lyckades jag inte tillämpa församlingens principer tillräckligt framgångsrikt. Istället för att stärka min självkänsla och hjälpa mig finna den harmoni jag så desperat letade efter, bidrog undervisningen till att göra mig alltmer beroende av församlingen och dess ledare. Mitt liv som kristen liknade ett amfetaminmissbruk – en ständig jakt på nya kickar för att orka hantera ett raserat känsloliv. Att tvivla på undervisningen skulle ha inneburit att släppa taget om min enda livlina, nu när min tillvaro helt och hållet kretsade kring församlingen. Istället tvivlade jag på mig själv och min förmåga att göra upp med mina brister och komma närmare Gud.

Vändpunkten kom när jag bröt ett av församlingens tabun och besökte en annan frikyrka, Stockholm vineyard. Där pågick något slags ”förnyelse”, som innebar att människor mötte Gud på ett nytt sätt genom bön och lovsång. Jag kände direkt att jag måste åka dit och se vad som försiggick. Det låter kanske odramatiskt, men för en medlem i ”världens bästa församling” som ”har allt” var detta ett radikalt – och illojalt – steg att ta.

När jag kom till Vineyard slogs jag av den otvungna och inkluderande atmosfären. Här härskade inte det ytliga amerikanska medelklassidealet med finklänning, dubbelknäppt kostym, skjorta och slips. Pastorn hade slitna jeans och en flanellskjorta, en bönegruppsledare hade en skinnjacka med nitar (vilket gjorde mig övertygad om att han var en ofrälst sökare som kommit till kyrkan för vägledning).

Hos Vineyard fick jag möta en Gud som älskade och accepterade mig rakt upp och ned, med alla mina fel och brister. En tillåtande och kärleksfull atmosfär där jag fick vara istället för att prestera.

I den varma och tillåtande miljön fick jag kontakt med sorgen över en förlorad barndom och upplevde något som kan liknas vid en pånyttfödelse, trots att jag varit kristen så länge jag kunde minnas. Jag behövde inte längre kämpa för att komma nära utan kunde bara säga ”Kom Helig Ande – var mig nära”. Det visade sig att det jag lärt mig om ”krigstungotal” och att ”röja i anden” inte var nödvändigt för att uppleva en nära kontakt med Guds Ande.

Denna betoning på kärlek och nåd, istället för ”andlig krigföring” mot köttet och Satan utgjorde ett tydligt tecken på att jag låtit mig smittas av ”laglöshetens ande”, enligt Livets ords pastorer. De ogillade min attitydförändring och såg kanske sin ställning hotas av medlemmar med en mer självständig inställning till sin andliga utveckling.

Jag blev inkallad på tre ”samtal” med Stefan Salmonsson, som var Livets ords ungdomspastor på den tiden. Han var inte det minsta intresserad av att lyssna utan dömde ut mina gudsupplevelser som ”djävulens verk”. Stefan förklarade att mitt sinne var förmörkat av djävulen, att mitt synfält begränsades av skygglappar och att han som ”herde” hade en andlig klarsyn som jag som ”får” saknade. Jag svarade att ”om det här inte är från Gud, så är jag inte kristen”. Den som lämnade församlingen lämnade också ”blodets beskydd”, menade man. Det skulle innebära fritt utrymme för djävulen och hans demoniska attacker, om jag valde den vägen. ”Vi ska jaga dig bort från den här staden, men du kommer aldrig att komma undan oss!” var Stefans avskedsord till mig.

Den som läser Lukasevangeliets femtonde kapitel ser att en god herde söker upp det skadade fåret och förbinder dess sår, medan den onde herden nöjer sig med de 99 rättrognas sällskap. När Livets ords ledning konfronteras med berättelser om människor som tagit skada av deras undervisning svarar de inte sällan att ”det finns många fler som har blivit välsignade av Livets ord än som har råkat illa ut”. Jag undrar om de som resonerar så har läst Lukas 15 ordentligt?

Så här i efterhand inser jag att det främst var pastorernas panik och rädsla för att förlora sitt inflytande, som fick mig att tappa förtroendet för dem. Om de inte själva litade på sitt budskap – varför skulle jag göra det? Ledare som jag tidigare sett upp till började baktala mig och mina vänner från plattformen. De varnade andra församlingsmedlemmar för att bli ”smittade” av det ”förmörkade sinne” vi hade ådragit oss. Jag blev uppmanad att förbjuda ungdomarna i min tonårsgrupp att besöka Vineyard, sjunga deras sånger, eller tillämpa den avslappnade liturgi som betonade stillhet och meditation framför högljudd lovprisning och tungotal.

Situationen blev snabbt ohållbar och jag bestämde mig för att lämna Uppsala för att fortsätta min resa som kristen i Stockholm. Föga anade jag vilken omfattande process mitt uppbrott skulle sätta igång. Från att krampaktigt försöka leva upp till den bibeltolkning som tillämpades på Livets ord, blev jag plötsligt tvungen att ta reda på vem jag var, hur världen var beskaffad och vad jag egentligen trodde på och inte. Jag förlorade de flesta av mina vänner när jag lämnade församlingen. Min religiösa kris utvecklades till en total identitetskris.

Steg för steg, eller snarare ”sten för sten” demonterade jag min tillvaro. Behovet av att vända på varje sten – ifrågasätta och pröva det som jag tidigare okritiskt hade tuggat i mig – växte allteftersom jag tillät mig att tänka självständigt. Jag insåg snabbt att jag inte trivdes särskilt bra i någon kyrka, eftersom de på olika sätt påminde mig om de övergrepp jag hade utsatts för i Uppsala. Kollekttal och snack om pengar gjorde mig särskilt illa berörd. Hade det funnits en kyrka utan förutsägbar liturgi, dyra lokaler, hierarkier, präster och pastorer hade jag kanske vågat mig dit.

Så småningom förstod jag att jag inte längre ville kalla mig kristen, eftersom jag inte kunde ställa upp på de många problematiska uttrycken för kristen tro.

Samma år som jag lämnade Livets ord, släpptes Alanis Morrissettes ”Jagged Little Pill” – en av de första icke-kristna skivorna i min samling. Hennes låt Forgiven speglar hur jag känner inför mitt eget religiösa engagemang:

You know how us Catholic girls can be
We make up for so much time a little too late
I never forgot it, confusing as it was
No fun with no guilt feelings
The sinners, the saviors, the loverless priests
I’ll see you next Sunday

We all had our reasons to be there
We all had a thing or two to learn
We all needed something to cling to
So we did

We all had delusions in our head
We all had our minds made up for us
We had to believe in something
So we did

Jag skämdes länge över mitt engagemang i Livets ord och det tog flera år innan jag vågade berätta för nya vänner om min bakgrund. Det kändes lite som att berätta att jag var nykter alkoholist eller före detta narkoman. I takt med att jag började vara öppen med min bakgrund växte också mitt förtroende för andra människor.

Det sista spåret av tro som övergav mig var min gudslängtan. Jag undrade länge varför Gud bara gjorde sig påmind de gånger jag själv tog initiativet att tillbe och åkalla honom. Till slut fick jag svårt att skilja Gud från vilket fantasifoster som helst. Efterhand har jag kommit att betrakta gudstron som en metod och en metafor för att komma i kontakt med mitt eget inre. Att gudslängtan och upplevelsen av gudsnärvaro är äkta innebär inte att de metafysiska tolkningar vi gör kring dessa upplevelser fördenskull är korrekta. Idag ser jag Gud främst som en projektionsyta för människors längtan efter anknytning, kärlek, omsorg och mening.

Med min bakgrund är det omöjligt att inte känna den djupaste respekt för människors längtan efter en högre makt. För många innebär den en förutsättning att orka med tillvaron överhuvudtaget. Jag är däremot mycket kritisk till organiserad religion och den bristande respekt för individens integritet och behov som förekommer inom många religiösa rörelser. Ibland ”försvarar” Livets ords representanter sig med att vi som mådde dåligt hos dem hade problem redan innan vi kom dit. Det får mig att undra om de menar att deras gemenskap endast är till för de glada och friska? Varför skulle någon som redan har koll på läget och en tillfredsställande tillvaro underkasta sig deras stränga undervisning?

Varför är det så svårt för Ulf Ekman att be dem han skadat om förlåtelse? Jag har ofta hört honom komma med överslätande ursäkter om att ”vi alla är bristfälliga människor”, men aldrig hört honom uppriktigt erkänna konkret hur han kört över människor och missbrukat sin maktposition. Kanske skulle han gå sönder om han tvingades konfrontera sina egna tillkortakommanden? Han har i alla fall lovat att vi ska ses och ta en fika, nu snart tjugo år senare. Jag ser fram emot det. Kanske kan vi samtala om den kritik jag riktar mot Livets ord i det här inlägget?

Annonser

Behöver alla en pappa?

Om några veckor besöker jag Malmö för att delta i Media Evolutions The Conference – ett evenemang jag ser fram emot med stor förväntan.

Mitt besök i Malmö ger mej också möjlighet att träffa min pappa för första gången på över åtta år – och kanske den sista någonsin. Min pappa är 88 år gammal och tiden är knapp. Ändå tvekar jag inför att kontakta honom. Vi har en lång och smärtsam historia bakom oss. På ett sätt känner jag mig redan färdig med honom. Här följer en text jag skrev förra sommaren på temat ”Förlåtelse”. Du som orkar får gärna läsa den och hjälpa mej att resonera kring frågan: Ska jag ta tillfället att träffa min pappa en sista gång, eller inte?

Min pappa kom från Guyana till Sverige via London, där han var flygmekaniker under Andra världskriget. Han hade hunnit gifta sig och skaffa barn i England, och reste vidare till Sverige ”på Guds befallning”. Herren hade utsett honom till apostel – och nu skulle han bygga Guds Rike i Sverige, ”som Abraham”.

Jag brukar säga att jag blev till under ”ett bönemöte som spårade ur”. Min mamma var nyskild och olycklig och drogs till en församling i Härnösand som min pappa hade startat. Han var 50 och hon var 43 när jag föddes. Han var fortfarande gift och hans sjuttonåriga dotter bröt kontakten med honom när det kom fram att han väntade barn med min mamma.

Mina föräldrar levde aldrig tillsammans. Min pappa ville att mamma skulle säga upp sin fasta anställning och följa med honom på predikoturné. Hon vägrade. Hon hade redan försörjt honom med vad som blev kvar av hennes blygsamma inkomst. Utan den skulle hon varken ha råd med mat eller kläder. Därför tackade hon vänligt men bestämt nej till ”erbjudandet”.

Det kan ha varit det viktigaste beslut min mamma någonsin fattat – att låta ”Guds smorde profet” följa ”Herrens ledning” på egen hand. Ibland tänker jag att jag inte hade levt idag om jag hade blivit tvingad att växa upp tillsammans med honom.

Min pappa är grandios. Gud talar i klartext till honom som till ingen annan människa, och hans omgivning finns till för att bekräfta hans ego och underkasta sig de ”visdomar” han delger dem.

Mitt tidigaste minne av pappa är när jag var sju och han kom och hälsade på mamma, förmodligen för att han hade slut på pengar. Kanske stannade han i en vecka, kanske längre. Det enda jag minns är att han inte ville umgås med mig överhuvudtaget. Han satt för det mesta inlåst på mitt rum (som han fick låna) och spelade gitarr.

Pappa ringde min mamma en eller två gånger om året. Ofta när han var ensam och pank, gissar jag. Han ville aldrig tala med mig, så jag fick tjuvlyssna i luren för att höra hans röst.

När jag var sexton ringde min pappa och för första gången frågade han efter mig. Det var hans nya fru som hade ”tvingat” honom att göra detta, skulle det visa sig. Hon tyckte att det var så tragiskt att han hade förlorat kontakten med båda sina barn.

Mina förväntningar var långt ifrån överdrivna när jag åkte och hälsade på dem i Uppsala. Jag hoppades inte att han skulle kunna bli en riktig pappa. Jag visste inte ens vad det är. Jag hoppades bara att han skulle se mig och erkänna att jag var hans barn. Min dröm var att han skulle hålla mig om axlarna och stolt säga inför sina vänner ”det här är min grabb”.

Tyvärr visade det sig att pappa var mer intresserad av att beklaga sig över hur otroligt synd det var om honom, och hur alla människor hade vänt honom ryggen när jag kom in i bilden. Hans liv hade varit fantastiskt och framgångsrikt ”ända tills du blev till”, sa han. ”Det var aldrig meningen att du skulle födas”… Jag gjorde mitt bästa för att lära känna honom. Hälsade på regelbundet och försökte förstå vem han var och hur jag skulle nå fram till honom. Han kunde skälla för de mest triviala saker – som när jag en gång tog koncentrerad saft ur kylen, hällde upp i ett glas och spädde med vatten.

– Titta på dig själv, vilken självupptagen människa du är!

– Förlåt, jag trodde att jag fick ta saft ur kylen.

– Ja, men det kanske finns fler som är törstiga!

– Okej, ska jag göra ett glas till dig?

– Nej, jag vill inte ha. Men om du hade brytt dig om andra, och inte bara dig själv, hade du ställt en tillbringare med färdig saft i kylen, så att vi andra kan ta när vi blir törstiga.

– Men blir inte saften förstörd, och börjar smaka konstigt, om man ställer färdigblandad saft i kylen?

– Där ser du, hur självisk du är. Din mamma har inte lärt dig någonting om hur man ser till andra människors behov.

När min pappa och hans fru hade gäster, fick jag gömma mig i gästrummet och vara knäpptyst. Han ville nämligen inte berätta för sina vänner att jag fanns. ”Du får inte berätta det för någon”. Det gjorde jag ändå. Då skakade de på huvudet och sa ”Varför säger du så? Han har ju inga barn.”

Pappa tog för vana att dra sin tragiska livshistoria varje gång jag hälsade på. En historia där han drabbats av illvilliga människor och allsköns olyckor, varav jag tycktes vara den största. Vid ett tillfälle avbröt hans fru honom med orden ”men man kan ju inte skylla allt på ett litet barn. Barn är oskyldiga”. Jag blev oerhört lättad av att hon orkade protestera. Pappa bara stirrade på henne, som att han inte förstod vad hon talade om.

Hur jag än ansträngde mig för att duga i min pappas ögon, lyckades jag aldrig leva upp till hans förväntningar. Han hittade ständigt nya anledningar att bli upprörd och besviken på mig.

Till slut gav jag upp och insåg att han aldrig kommer att se mig och att han aldrig kommer att förlåta mig för att jag tog mig friheten att födas.

Jag förstår idag att min pappa jagas av sin egen skuld. Varje gång han ser mig blir han påmind om hur han svikit sin familj, sin fru och dotter, min mamma… och mig. Det blir för mycket för honom att bära, och istället vänder han ilskan utåt. Det är inte mitt fel. Ändå blir det det när vi möts.

Jag har inte förlåtit min pappa. Jag har inte hittat något sätt jag kan göra det på utan att förlora respekten för mig själv. Jag finns, trots allt. Och jag behöver honom inte längre. Han är donatorn. Jag är min egen.

Uppdatering: Eftersom temat förlåtelse kom upp i några twitterdiskussioner, vill jag komplettera med den här intervjun i Dagens Nyheter med Teol. Dr. Ann Heberlein i samband med presentationen av hennes avhandling Kränkningar och förlåtelse. Hon resonerar kring när förlåtelse är möjlig och inte:

– Förlåtelse handlar om att söka ett svar på frågorna: Vill jag, kan jag och bör jag förlåta?

Även om svaren på dessa frågor är individuella så tror Ann Heberlein att det finns gemensamma drag i förlåtelsearbetet. Särskilt när de gäller de känslor som rörs upp. Och dessa känslor bör man ta hänsyn till när man bestämmer om man ska förlåta.

Först blir vi arga, frustrerade och sorgsna. Vi känner oss mindre värda och skamsna, och kanske tycker vi att vi har skuld i det som hänt. Sedan kommer insikten om att det inträffade faktiskt var fel. Den insikten är nödvändig för att vi ska kunna förlåta.

– Därför är det inte så dåligt att vara bitter som många hävdar. Bitterhet kan vara en sund reaktion på att någon har ifrågasatt min självrespekt och mitt människovärde, säger Ann Heberlein.

 

– Bitterheten måste också vara riktad mot handlingen, inte karaktärisera hela personligheten. Fastnar man i ältande och ofta tänker på hämnd så är man inte fri från förövaren.

Om bitterhet kan vara en sund reaktion, så bör man se upp med att förlåta om man känner skam och skuld. Många som misshandlas av sin partner eller blir våldtagna skäms och undrar om de inte var lite skyldiga trots allt. Förlåter man i det läget befäster man känslan av underlägsenhet och brist på värde. Det finns också en risk att man förlåter för att man inte har något annat val.

– Förlåtelse hör bara hemma i relationer där båda har samma makt att lämna den andre. Vart ska till exempel ett barn som misshandlas av sina föräldrar ta vägen?

 

Varför är världen full av idioter?

Varför är världen full av idioter?

 

Tidigare löd mitt grundaxiom ”Folk är dumma i huvudet!”. Den här serierutan av Gunnar Lundkvist får illustrera mitt nya grundaxiom, förädlat av @Sugarshrink:

Allt liv är lidande på grund av alla idioter som befolkar världen

Tipstack för bilden: @Mariageorgieva!

 

Uppdatering: Inget axiom är någonsin komplett. Här kommer dock mitt försök att komplettera ovanstående utsaga med en andra huvudsats av okänt ursprung (jag lyckas inte hitta vem som först yttrade det helt enkelt):

Att tillhöra den tänkande procenten
utgör förmodligen det yttersta utanförskapet

 

Uppdatering 2: Som av en händelse råkade jag slänga ur mig följande fråga så här på nationaldagens eftermiddag:

 

Min twittervän @olaberg fann snart på råd:

 

Ni hör ju själva! Här har mina grundaxiom plötsligt funnit sin tredje huvudsats!

Folk är människor. Därför beter de sig inte som folk.

Mitt hjärtas innersta rum

I natt drömde jag om badrum. Slitna, nedgångna, med sprickor i kaklet och hål i väggarna. Kopparrören var böjda och brutna. Dörren var gisten och gick inte att låsa. Fönstren var trasiga och skyddade dåligt mot insyn.

Det är sådana här drömmar som dröjer sig kvar, pockar på uppmärksamhet och eftertanke. Vid dessa tillfällen älskar jag att surfa på Dreammoods.com. Där finns alltid några ord på vägen för den som är nyfiken på vad det undermedvetna försöker förmedla;

Bathroom

To dream that you are in the bathroom, relates to your instinctual urges. You may be experiencing some burdens/feelings and need to ”relieve yourself”. Alternatively, a bathroom symbolizes purification and self-renewal. You need to cleanse yourself, both emotionally and psychologically.

To dream that you are in a public restroom with no stalls or that there are a lot of people around while you are trying to do your business, signifies your frustrations about getting enough privacy. You are always putting others ahead of your own needs. As a result, you are lacking a sense of personal space. Alternatively, the dream indicates that you are having difficulties letting go of old emotions. You are afraid that if you reveal these feelings, then others around you will judge and criticize you. If you dream that you are in a bathroom meant for the opposite sex, then it suggests that you are overstepping your boundaries.You have crossed the line in some situation.

To dream that you can not find the bathroom or that you have difficulties finding one, indicates that you have difficulties in releasing and expressing your emotions. You are holding back your true feelings about something.

*Please also see Urination. View Dream Bank: ”Restroom Maze”, ”Sitting On The Toilet”, ”Filthy Stalls” & ”Dogs In The Bathroom

Toilet

To see a toilet in your dream, symbolizes a release of emotions. You need to get rid of something in your life that is useless. Seeing a toilet in your dream may also be a physical manifestation brought about by a full bladder. The dream is attempting to get you up and to the bathroom. If you are cleaning the toilet, then it means that you are starting to shed your outer wall or lose your inhibitions.

To see a clogged toilet in your dream, suggests that you are holding and keeping your feelings to yourself. Your emotions have been pent up too long and you need to let go of the negative feelings.

To see an overflowing or flooded toilet in your dream, denotes your desires to fully express your emotions

Farväl, Mamma!

 

I natt tog vi farväl av min mamma, som gick bort på Karolinska sjukhuset efter att åter ha ramlat och slagit skallen. 81 års kamp är över och hon fick somna in lugnt och stilla.

Tack fina mamma för att jag fick födas.

Tack för att du kämpade för dej och för mej genom de svåra åren.

Nu slipper du kämpa mer. Vi kommer alltid att minnas dej!