Låt barnen komma till mig

Jag upphör aldrig att förvånas över hur ofta frikyrkomänniskor uppvisar en naiv inskränkthet och oförmåga att relatera till omgivningens mångfald av perspektiv och åsikter. Saklig argumentation bemöts inte sällan med bibelcitat, domsord eller tystnad. Det faktum att många av dem har vuxit upp i en hårt styrd subkultur, präglad av en mycket snäv och perspektivlös världsbild känns som en rimlig förklaring till detta omogna beteende.

Därför blir jag illa berörd, när jag ser hur tidningen Dagens sommarbloggare Ellen Adolfsson, till synes helt okritiskt, lägger upp följande Youtube-klipp på sin blogg, från den anonyma organisationen Max7, vars främsta syfte tycks vara att driva på missionerandet bland minderåriga.

 

Det är ungefär halvvägs in i klippet som det börjar bli läskigt på riktigt:

An extraordinary fact about humans is that the older they get – the more set in their ways they become. This means that if one believes and follows Jesus as a young human they will likely do so until they die…

…on the other hand – if a human does not hear about Jesus as a child, they will most likely never follow him.

We will be more effective, as we explore why Jesus said: “The Kingdom belongs to such as these”.

Our first challenge in the great commission is to aim at a lower age. We. Must. Aim. Lower…

Leadership does not start at 30 years of age – it starts as a child and a teenager. Children may not know everything as[!] an adult does, but by using their knowledge of the Gospel and the enthusiasm of youth, they are able to pray, to share and to serve in their way…

För en utomstående känns det hela mycket cyniskt – vuxna människor är för upplysta och självständigt tänkande för att någonsin ta till sig budskapet – därför ska vi snärja dem innan de blivit mogna nog att göra ett övervägt ställningstagande. Vi får hoppas att dessa insatser inte leder till en ”barnväckelse” i samma stil som ”Jesus Camp”:

 

Kanske är det dags att införa 18-årsgräns även på religionsutövning – en aktivitet som ju tycks ha minst lika avgörande betydelse för individens utveckling som alkoholförtäring, familjebildning och bilkörning? Var drar vi t ex gränsen för engagemang inom politisk extremism? Bör vi även tillåta nationalistiska eller marxistiska daghem och förskolor?

Folk kom till honom med barn för att han skulle röra vid dem. Men lärjungarna visade bort dem. När Jesus såg det blev han förargad och sade: ”Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.” Och han tog dem i famnen, lade händerna på dem och välsignade dem.
Markusevangeliet 10:13-16

Hur god du var som ville
till jorden komma ner!
Nu ej i synd jag spille
min barndoms dagar mer!

Dig, Jesu, vi behöva,
du käre barnavän.
Jag vill ej mer bedröva
med synder dig igen.
När juldagsmorgon glimmar, Betty Ehrenbrog-Posse

You rope them in young
So small, so innocent, so young
So delicately done, grown up in your poison
Skunk Anansie – Little Baby Swastikkka

Uppdatering: Idag skriver Carl-Henrik Jaktlund i sin blogg, att de flesta som kommer till tro gör det innan de uppnått vuxen ålder:

Men att majoriteten av de som kommer till [sic] gör det innan vuxenlivet börjar, det är jag fortsatt ganska övertygad om.

Frågan är vilka slutsatser vi kan dra av detta – och är det verkligen önskvärt att ett så livsavgörande beslut som ett religiöst engagemang innebär bör fatttas innan man uppnått myndig ålder?

Annonser

Att förlåta förtryckare

Häromdagen kommenterade jag Emanuel Karlsten och Josefine Arenius uppmaningar till en mer försonlig och förlåtande hållning från frikyrkan gentemot HBT-personer. Jag välkomnade deras strävan efter en välbehövlig attitydföränding från kyrkans sida, men ifrågasatte samtidigt om förlåtelse är möjligt, utan att ”ta ställning i sakfrågan”, dvs den om HBT-männsiskors rätt att vara sig själva och älska vem de vill.

Med det här inlägget vill jag försöka utveckla min skeptiska hållning till en allmän ”förlåt mej”-kampanj från en kyrka som inte på allvar gör upp med sin HBT-fientlighet. Frågan jag ställer mig är vilket syfte man har med att be om förlåtelse. Är det en sann insikt om de övergrepp som begåtts mot personer med annan sexuell identitet än den heterosexuella, eller handlar det om att försöka plocka poäng i HBT-kretsar för att – om möjligt – omvända dessa syndare från deras ”orättfärdiga livsstil”?

Teol. Dr. Ann Heberlein intervjuades av Dagens Nyheter i samband med presentationen av hennes avhandling Kränkningar och förlåtelse. Hon lyfter fram några viktiga aspekter kring när förlåtelse är möjlig och inte:

Hon menar att valet att förlåta också har att göra med om förövaren ger offret anledning att tro att han eller hon inte skulle göra om samma sak. Om gärningsmannen visar total brist på insikt om att han har gjort en person illa så tar han inte på sig ansvaret för det som hänt, och då kan man inte förlåta.

Hon berättar om en man vars pappa utsatte honom för sexuella övergrepp när han var barn. Många år senare sökte pappan upp honom och ville ha en vanlig far-sonrelation. Men sonen ville inte ha med pappan att göra. Fadern visade nämligen ingen ånger och verkade inte inse att han hade gjort fel. Snarare tyckte han att det var hans ”rättighet” att träffa sitt barn, som alla andra föräldrar.

Jag gör gärna tankeexperimentet att det främlingsfientliga partiet Sverigedemokraterna skulle arrangera en ”I’m sorry”-kampanj i landets invandrartäta områden, för att mjuka upp sin profil och bredda väljarkåren. Skulle deras ”ursäkter” vara legitima, om de inte samtidigt ändrade hela sin politiska agenda? Skulle vi inte avkräva dem ett totalt avståndstagande från en politik som går ut på assimilering, eller att ”hjälpa utomeuropeiska invandrare att återvända till sina hemländer”?

En kyrka som inte på allvar gör upp med sin HBT-fientlighet varken kan eller bör be om förlåtelse.

Ska vi förlåta dem som inte omvänder sig?

Emanuel Karlsten uppmanar i bloggposten ”Kanske borde vi istället säga förlåt?” den HBT-fientliga delen av frikyrkligheten, med Livets Ord i spetsen, att ta tillfället i akt och be HBT-världen om förlåtelse för kyrkans fördömanden i samband med årets Pride-festival.

Min kommentar till inlägget blev så omfattande, att jag tycker att den förtjänar ett eget inlägg här i bloggen.

Låt mej börja med att understyrka att jag verkligen välkomnar denna försonande hållning, som bland många andra Emanuel Karlsten och Josefine Arenius efterfrågar. Den utgör ett viktigt steg i rätt riktning för kyrkans representanter. Att fortsätta stigmatiseria och demonisera människor utifrån deras sexuella identitet ter sig fullständigt orimligt för en kyrka som påstår sig företräda ett ”kärleksbudskap”.

Med detta sagt, vill jag ändå poängtera nödvändigheten av att vara tydlig med vad det är man ber om ursäkt för. Sann försoning bygger inte på ett framtvingat ”förlåt, då”, utan på verklig respekt och förståelse för den man har ansatt. Utan verklig omvändelse, faller förlåtelseakten platt till marken.

Paulus himself betonar i 2:a Korinthierbrevets 7:e kapitel och 9:e vers, att omvändelse måste följa på bedrövelsen, om förlåtelse skall vara möjlig:

Men nu gläder jag mig, inte över att ni blev bedrövade utan över att sorgen ledde till omvändelse. Ni blev ju bedrövade på det sätt som Gud vill… En sorg efter Guds vilja leder till en omvändelse som ger frälsning och som ingen behöver ångra, medan världens sätt att sörja leder till död.

Lustigt nog betonar bloggaren Hemant Mehta ”The Friendly Atheist” exakt detsamma när han skriver om ”I’m sorry”-aktionen på sin blogg:

It’s a nice start. I applaud their intentions. It’s better than what most Christians have done, which is to demonize homosexuality and treat it like some sort of disease.

But these signs have an implicit message: We’ve done a bad job of loving the sinner, but we still believe homosexuality is a sin.

If these Christians still believe that, do their apologies really hold much weight with the gay community?

I would take the Marin Foundation members much more seriously if they held signs that read like this:

I’m sorry that I ever believed homosexuality was immoral. I was wrong.

I’m sorry Christians are to blame for you not being allowed to legally marry. We were wrong.

I’m sorry I ever believed being gay was a choice. I was wrong.

They didn’t have that on their signs because they still believe that homosexuality is a sin, and that gays shouldn’t be allowed to marry, and that people choose their sexual orientation.

Philip Wildenstam, som tipsade mig om Hemant Mehtas inlägg ovan, gjorde häromveckan rent hus med de kränkande och medeltida värderingar som alltjämt präglar stora delar av frikyrkan. Kanske var hans tilltal för ”rakt på sak” och ”oanständigt” för att berörda parter skall orka ta debatten med honom?

Det verkar finnas en rädsla för att en alltför radikal konfrontation skall leda till ökat förtryck av HBT-personer från frikyrkligt håll. Till skillnad från anhängare av ”långsamma förändringar” och ”snällhet”, ser jag tydlighet i debatten som en nödvändighet om vi ska nå en sann uppgörelse med detta unkna och seglivade kapitel i den kristna lärans historia.

Uppdatering: Dagen rapporterar om aktionen, och Philip Wildenstam slänger in ytterligare ved på brasan. Nu hoppas jag att samtalet fortsätter.

Livets Ord saknar förmåga att hantera kritiken

Jag har ännu inte läst Per Kornhalls bok ”Livets Ord – Kontroll och manipulation i Jesu namn”, men av den här intervjun i Dagen, framgår att den utgör en saftig uppgörelse med författarens upplevelser under sina 17 år i församlingen.

Tyvärr hänger Kornhall upp sin kritik på det slitna begreppet ”sekt”, när han försöker belysa de problematiska sidorna av en odemokratisk och manipulativ organisation. Detta leder ovillkorligt till ett dikotomiskt synsätt, där man föreställer sig att religiösa grupper enkelt låter sig indelas i ”riktiga kyrkor” och ”farliga sekter”.

Den stigmatiserande sektstämpeln tenderar därför snarare att gömma undan än belysa de bakomliggande problemen, nämligen de destruktiva och manipulativa inslag, som även förekommer i en rad etablerade sammanhang.

Emanuel Karlsten väckte för en tid sedan den viktiga frågan om gränsdragningen mellan sekt och kyrka i ett blogginlägg på Dagen. Av kommentarerna framgår att detta är en fråga som väcker både igenkänning och engagemang bland troende från vitt skilda sammanhang.

I kommentarsfältet till Karlstens inlägg ger Livets Ords presschef Magnus Dahlberg ett skolexempel på Livets Ords obefintliga förmåga att på ett sakligt och respektfullt sätt bemöta de kritiska röster som väcks. Istället för att kommentera diskussionen om hur vi kan förstå de uppenbara likheter som finns mellan Knutby och Livets Ord, väljer han att snabbt kommentera en felaktig sakuppgift angående vilka av Knutbys pastorer som varit elever på Livets Ords bibelskola och inte.

Dahlberg väljer selektivt att dementera Helge Fossmos, Åsa Waldaus och Sara Svenssons påstådda koppling till Livets Ord, men undviker helt att bemöta det faktum att Kim Wincent gått Livets Ords bibelskola och att ledningen för Knutby till en början hämtade mycket inspiration från Livets Ord (se utvalda kommentarer från Karlstens blogg nedan).

När nu Kornhall öppet kritiserar sin tidigare hemvist, bemöts han med samma blånekanden. Ingenstans i Livets Ords genmäle finner jag ett bemötande av själva sakfrågorna. Istället går man till angrepp mot Kornhall som person. Det är uppenbart att Livets Ords ledning saknar både självkritik och förmåga att föra en saklig debatt.

They’re selling Jesus again

Love MeLivets Ord-predikanten Stefan Edefors lurar skjortan av folk med en affärsverksamhet som enligt DN och UNT närmast liknar ett pyramidspel. De som befinner sig i toppen berikar sig på dem som är i botten i gammal ”hederlig” kapitalistisk anda.

Man kan ju fråga sig om inte löftena om frälsning och handpåläggning som sägs bota allt från halsinfektioner och synfel till ischias och cancer är mer upprörande än den tveksamma affärsverksamheten?

Båda verksamheterna verkar bygga på en och samma princip: Snacka brallorna av så många du kan, värva nya medlemmar och skicka pengarna uppåt. Tydligen krävs inte särskilt avancerad retorik för att slå mynt av naiva, omdömeslösa eller desperata människors längtan efter snabb och effektiv lindring. Med framgången kommer fartblindheten och (själv)bedrägeriet eskalerar.

Det är förmodligen ingen slump att även finansskojarna i Acme Associates hade kopplingar till samma församling i Uppsala.

Enligt sociologen Max Weber har den västerländska kapitalismen mycket att tacka den protestantiska arbetsmoralen för sin framväxt. Tyvärr verkar de båda trossystemen ha mer gemensamt än så.

Vem kan i ärlighetens namn skilja på Runar Søgaard
och Johan Staël von Holstein?