Orkar Livets ord möta oss som tagit skada av deras verksamhet?

ulf-ekman

Häromdagen skrev Marcus Birro i Expressen att många uttalar sig tvärsäkert och argsint om Livets ord, trots att de i själva verket vet relativt lite om rörelsen och dess förehavanden. Jag är beredd att hålla med honom. Kanske är det en allmänmänsklig försvarsmekanism att döma ut och distansera sig från fenomen som uppfattas som obegripliga och skrämmande? Räcker det med att vara kontroversiell och gå mot strömmen för att stämplas som sektledare och demagog? Från Livets ords sida förklarar man gärna kritiken just så – som en bekräftelse på att ett radikalt kristet budskap ständigt stöter på patrull. De tycks mena att den som tar sin kristna tro på allvar får räkna med förföljelse och avståndstagande från gudlösa hedningar och djävulens hantlangare.

I år fyller församlingen Livets ord i Uppsala 30 år. Den här veckan samlas tusentals människor från hela världen för den årliga Europakonferensen, dit kontroversiella predikanter från jordens alla hörn har inbjudits att tala. Vad är det som skapar denna dragningskraft och varför har Livets ord ständigt hamnat i blåsväder?

Ett problem för Livets ord är deras egen oförmåga att bemöta kritik på ett transparent och respektfullt sätt. Det förekommer en rad berättelser från före detta Livets ord-medlemmar om ”andlig våldtäkt” och maktmissbruk. Många hörde av sig till Upsala Nya Tidning i samband med en artikelserie om Livets ord tidigare i sommar. Den kristna dagstidningen Dagens krönikör Carl-Henric Jaktlund uppmanar Livets ord att göra upp med sitt förflutna. I en intervju med Radio Uppland säger Ulf Ekman att det aldrig varit hans intention att skada människor, men att någon offentlig ursäkt inte är aktuell.

Jag ska försöka undvika att teoretisera kring sektliknande rörelser och deras metoder i det här inlägget och istället fokusera på mina egna erfarenheter som aktiv och hängiven Livets ord-medlem. Förhoppningsvis kan min berättelse bidra till att förklara varför människor dras till Livets ord och peka på några problematiska aspekter av deras verksamhet.

Bakgrund

Min mamma växte upp i ett fattigt arbetarhem. Redan som liten tvingades jag lyssna till berättelser om hur hon sett sin pappa jaga hennes mamma runt köksbordet med förskäraren, hur han dunkade hennes huvud mot vattenkranen så att blodet sprutade, hur han lät mamma smaka brännvin på en tesked så att det brände i munnen. Min mamma blev traumatiserad av sin barndom, men hon sökte inte tröst i flaskan – hon sökte den hos Gud.

Min pappa försvann ur bilden redan när jag var ett år gammal. Det blev min livsuppgift att försöka hålla mamma under armarna och hindra henne från att göra allvar av de ständiga hoten om att avsluta sitt liv eller lämna bort mig på ”uppfostringsanstalt”. Vi hade många konflikter, men jag kände alltid ett stort ansvar att hjälpa min mamma att uthärda. Mamma brukade tala i tungor för att driva ut demoner ur mig när jag hade mina vredesutbrott. Hon sa att min pappa varit involverad i trolldom och att han hade kastat en förbannelse över oss båda. Hans sista ord till henne när de bröt kontakten var ”Du kommer aldrig att glömma mig”. Det hade hon inte heller gjort. Min pappa var i maskopi med djävulen, sa mamma.

Som tolvåring kom jag i kontakt med Metodistkyrkan i Sundsvall som hade nära relationer med Livets ord. Vi samlades hemma hos en av mina grannar, sjöng lovsånger, läste Bibeln och bad. Församlingen blev snabbt den familjegemenskap jag så desperat längtat efter. Här mötte jag varma och kärleksfulla människor som tog emot mig med öppna armar, lyssnade till mina bekymmer, lade händerna på mig och gav mig förbön. Jag dök in i gemenskapen med huvudet före, blev lovsångsledare och tonårsledare, delade ut bullar och varm choklad utanför stans uteställen, spelade och sjöng på gator och torg. Priset att vara en engagerad kristen var högt, men känslan av att ha en mening och en uppgift var värd varje uppoffring.

Första gången jag besökte Livets ord i Uppsala var jag 13 år gammal. Att mötas av tusentals ungdomar som hängivet sjöng, bad och utövade sin kristna tro var en fantastisk och omtumlande upplevelse. Jag förstod att jag var långtifrån ensam med min tro och min längtan. Här var det norm att tala i tungor, be för sjuka och studera Bibeln. Jag gick in med hull och hår och bestämde mig för att flytta till Uppsala och gå bibelskolan så snart det var möjligt.

I gymnasiet frågade mina klasskompisar hur ”du som är smart kan vara med i Livets ord”. Jag svarade, inte helt insiktslöst, att ”om jag inte hade varit kristen, hade jag knarkat”.

Bibelskolan

Efter gymnasiet flyttade jag till Uppsala för att gå Livets ords bibelskola. Här skulle jag ”utrustas med Guds trosord” och få de verktyg jag behövde för att leva ett liv som ”segerrik kristen”. Det kristna livet beskrevs som en kamp mot djävulen och världen. Bibelskolan var en krigshögskola som skulle rusta en ny generation av kristna för den kampen. Hälsa, framgång och ekonomiskt överflöd utlovades för den som var stark i tron. Jag brottades med ångest, tvivel och självförakt, men gjorde mitt bästa för att hålla skenet uppe och ställde höga förväntningar på att bibelskolan skulle ge mig de verktyg jag behövde för att hantera tillvaron.

För mig innebar åren på bibelskolan en mental nedbrytningsprocess. Kraven på andlig och materiell framgång var högt ställda och något utrymme för frågor eller ifrågasättande av lärarnas undervisning och metoder fanns inte. De flesta bibelskoleelever försörjde sig genom lågavlönade deltidsjobb inom diverse serviceyrken. Förutom hyra, mat och kläder skulle pengarna räcka till bibelskolans avgifter, litteratur, kassett- och videoband med undervisning och ett generöst givande till diverse missionsprojekt. Att betala tio procent av bruttolönen till församlingen, tiondet, var obligatoriskt. Den begränsade fritiden ägnades åt bönemöten, frivilligarbete i kyrkan och gatuevangelisation. Mat och sömn kom i sista hand. Den mesta energin gick åt till att uppvisa en perfekt yta med glada leenden och ett välvårdat yttre.

Målet med bibelskolans undervisning var att frigöra oss från mänskliga behov och bekymmer för att istället ”leva i anden”. En förutsättning för att kvalificera sig och ”bli använd av Gud” var att döda sina köttsliga begär. ”Anden ska regera och köttet abdikera”. Detta skapade en inre kamp mot svaghet, trötthet, sexualdrift, tvivel, oro och bekymmer. Allt sådant betraktades som fiender till Gud. I ett tidigare inlägg beskriver jag några av de övergrepp och stolligheter vi utsattes för under den här tiden.

Självutplåning utgjorde en central del i den ”helgelseprocess” som ansågs bana väg för ett fungerande kristet liv.

Rena mig med elden från din Ande
Rena mig, gör mig mer lik dig
Låt mig dö från allt som är mitt eget i mitt liv
Använd mig Gud, som du vill

Jag gjorde mitt yttersta för att tillhöra gemenskapen och leva upp till den hårda kravprofilen. För mig fanns inget alternativ. Den som ifrågasatte ledningen eller försökte agera självständigt straffades med social isolering och i värsta fall uteslutning. Den som ville vara en del av gemenskapen och aktivt delta i församlingens verksamhet måste visa total lojalitet mot ledarskapet, som ”fått sitt uppdrag från Gud”.

Uppbrottet

Hur mycket jag än kämpade lyckades jag inte tillämpa församlingens principer tillräckligt framgångsrikt. Istället för att stärka min självkänsla och hjälpa mig finna den harmoni jag så desperat letade efter, bidrog undervisningen till att göra mig alltmer beroende av församlingen och dess ledare. Mitt liv som kristen liknade ett amfetaminmissbruk – en ständig jakt på nya kickar för att orka hantera ett raserat känsloliv. Att tvivla på undervisningen skulle ha inneburit att släppa taget om min enda livlina, nu när min tillvaro helt och hållet kretsade kring församlingen. Istället tvivlade jag på mig själv och min förmåga att göra upp med mina brister och komma närmare Gud.

Vändpunkten kom när jag bröt ett av församlingens tabun och besökte en annan frikyrka, Stockholm vineyard. Där pågick något slags ”förnyelse”, som innebar att människor mötte Gud på ett nytt sätt genom bön och lovsång. Jag kände direkt att jag måste åka dit och se vad som försiggick. Det låter kanske odramatiskt, men för en medlem i ”världens bästa församling” som ”har allt” var detta ett radikalt – och illojalt – steg att ta.

När jag kom till Vineyard slogs jag av den otvungna och inkluderande atmosfären. Här härskade inte det ytliga amerikanska medelklassidealet med finklänning, dubbelknäppt kostym, skjorta och slips. Pastorn hade slitna jeans och en flanellskjorta, en bönegruppsledare hade en skinnjacka med nitar (vilket gjorde mig övertygad om att han var en ofrälst sökare som kommit till kyrkan för vägledning).

Hos Vineyard fick jag möta en Gud som älskade och accepterade mig rakt upp och ned, med alla mina fel och brister. En tillåtande och kärleksfull atmosfär där jag fick vara istället för att prestera.

I den varma och tillåtande miljön fick jag kontakt med sorgen över en förlorad barndom och upplevde något som kan liknas vid en pånyttfödelse, trots att jag varit kristen så länge jag kunde minnas. Jag behövde inte längre kämpa för att komma nära utan kunde bara säga ”Kom Helig Ande – var mig nära”. Det visade sig att det jag lärt mig om ”krigstungotal” och att ”röja i anden” inte var nödvändigt för att uppleva en nära kontakt med Guds Ande.

Denna betoning på kärlek och nåd, istället för ”andlig krigföring” mot köttet och Satan utgjorde ett tydligt tecken på att jag låtit mig smittas av ”laglöshetens ande”, enligt Livets ords pastorer. De ogillade min attitydförändring och såg kanske sin ställning hotas av medlemmar med en mer självständig inställning till sin andliga utveckling.

Jag blev inkallad på tre ”samtal” med Stefan Salmonsson, som var Livets ords ungdomspastor på den tiden. Han var inte det minsta intresserad av att lyssna utan dömde ut mina gudsupplevelser som ”djävulens verk”. Stefan förklarade att mitt sinne var förmörkat av djävulen, att mitt synfält begränsades av skygglappar och att han som ”herde” hade en andlig klarsyn som jag som ”får” saknade. Jag svarade att ”om det här inte är från Gud, så är jag inte kristen”. Den som lämnade församlingen lämnade också ”blodets beskydd”, menade man. Det skulle innebära fritt utrymme för djävulen och hans demoniska attacker, om jag valde den vägen. ”Vi ska jaga dig bort från den här staden, men du kommer aldrig att komma undan oss!” var Stefans avskedsord till mig.

Den som läser Lukasevangeliets femtonde kapitel ser att en god herde söker upp det skadade fåret och förbinder dess sår, medan den onde herden nöjer sig med de 99 rättrognas sällskap. När Livets ords ledning konfronteras med berättelser om människor som tagit skada av deras undervisning svarar de inte sällan att ”det finns många fler som har blivit välsignade av Livets ord än som har råkat illa ut”. Jag undrar om de som resonerar så har läst Lukas 15 ordentligt?

Så här i efterhand inser jag att det främst var pastorernas panik och rädsla för att förlora sitt inflytande, som fick mig att tappa förtroendet för dem. Om de inte själva litade på sitt budskap – varför skulle jag göra det? Ledare som jag tidigare sett upp till började baktala mig och mina vänner från plattformen. De varnade andra församlingsmedlemmar för att bli ”smittade” av det ”förmörkade sinne” vi hade ådragit oss. Jag blev uppmanad att förbjuda ungdomarna i min tonårsgrupp att besöka Vineyard, sjunga deras sånger, eller tillämpa den avslappnade liturgi som betonade stillhet och meditation framför högljudd lovprisning och tungotal.

Situationen blev snabbt ohållbar och jag bestämde mig för att lämna Uppsala för att fortsätta min resa som kristen i Stockholm. Föga anade jag vilken omfattande process mitt uppbrott skulle sätta igång. Från att krampaktigt försöka leva upp till den bibeltolkning som tillämpades på Livets ord, blev jag plötsligt tvungen att ta reda på vem jag var, hur världen var beskaffad och vad jag egentligen trodde på och inte. Jag förlorade de flesta av mina vänner när jag lämnade församlingen. Min religiösa kris utvecklades till en total identitetskris.

Steg för steg, eller snarare ”sten för sten” demonterade jag min tillvaro. Behovet av att vända på varje sten – ifrågasätta och pröva det som jag tidigare okritiskt hade tuggat i mig – växte allteftersom jag tillät mig att tänka självständigt. Jag insåg snabbt att jag inte trivdes särskilt bra i någon kyrka, eftersom de på olika sätt påminde mig om de övergrepp jag hade utsatts för i Uppsala. Kollekttal och snack om pengar gjorde mig särskilt illa berörd. Hade det funnits en kyrka utan förutsägbar liturgi, dyra lokaler, hierarkier, präster och pastorer hade jag kanske vågat mig dit.

Så småningom förstod jag att jag inte längre ville kalla mig kristen, eftersom jag inte kunde ställa upp på de många problematiska uttrycken för kristen tro.

Samma år som jag lämnade Livets ord, släpptes Alanis Morrissettes ”Jagged Little Pill” – en av de första icke-kristna skivorna i min samling. Hennes låt Forgiven speglar hur jag känner inför mitt eget religiösa engagemang:

You know how us Catholic girls can be
We make up for so much time a little too late
I never forgot it, confusing as it was
No fun with no guilt feelings
The sinners, the saviors, the loverless priests
I’ll see you next Sunday

We all had our reasons to be there
We all had a thing or two to learn
We all needed something to cling to
So we did

We all had delusions in our head
We all had our minds made up for us
We had to believe in something
So we did

Jag skämdes länge över mitt engagemang i Livets ord och det tog flera år innan jag vågade berätta för nya vänner om min bakgrund. Det kändes lite som att berätta att jag var nykter alkoholist eller före detta narkoman. I takt med att jag började vara öppen med min bakgrund växte också mitt förtroende för andra människor.

Det sista spåret av tro som övergav mig var min gudslängtan. Jag undrade länge varför Gud bara gjorde sig påmind de gånger jag själv tog initiativet att tillbe och åkalla honom. Till slut fick jag svårt att skilja Gud från vilket fantasifoster som helst. Efterhand har jag kommit att betrakta gudstron som en metod och en metafor för att komma i kontakt med mitt eget inre. Att gudslängtan och upplevelsen av gudsnärvaro är äkta innebär inte att de metafysiska tolkningar vi gör kring dessa upplevelser fördenskull är korrekta. Idag ser jag Gud främst som en projektionsyta för människors längtan efter anknytning, kärlek, omsorg och mening.

Med min bakgrund är det omöjligt att inte känna den djupaste respekt för människors längtan efter en högre makt. För många innebär den en förutsättning att orka med tillvaron överhuvudtaget. Jag är däremot mycket kritisk till organiserad religion och den bristande respekt för individens integritet och behov som förekommer inom många religiösa rörelser. Ibland ”försvarar” Livets ords representanter sig med att vi som mådde dåligt hos dem hade problem redan innan vi kom dit. Det får mig att undra om de menar att deras gemenskap endast är till för de glada och friska? Varför skulle någon som redan har koll på läget och en tillfredsställande tillvaro underkasta sig deras stränga undervisning?

Varför är det så svårt för Ulf Ekman att be dem han skadat om förlåtelse? Jag har ofta hört honom komma med överslätande ursäkter om att ”vi alla är bristfälliga människor”, men aldrig hört honom uppriktigt erkänna konkret hur han kört över människor och missbrukat sin maktposition. Kanske skulle han gå sönder om han tvingades konfrontera sina egna tillkortakommanden? Han har i alla fall lovat att vi ska ses och ta en fika, nu snart tjugo år senare. Jag ser fram emot det. Kanske kan vi samtala om den kritik jag riktar mot Livets ord i det här inlägget?

Annonser

När Kyrkan slutar svara på frågor blir den snabbt ointressant

Som härligt frälst tonåring gick jag en period omkring på stan iförd t-shirts med diverse klämkäcka ”kristna budskap”. Ett av dem löd ”Jesus är svaret!”. Förhoppningen var att någon stackars vilsen själ skulle beröras av budskapet och komma fram och vilja tala om tron på Jesus med mig.

Den bästa kommentaren på min ”Jesus är svaret”-tisha fick jag från en inte så frälsningsbenägen klasskompis: ”Jaha – men vad är frågan då?”

Berättelsen sammanfattar ett av frikyrkans största problem – dess förmåga att svara på frågor som ingen ställer sig. Ett annat stort problem är den generellt låga toleransen för en fri och öppen kritisk debatt i frireligiösa sammanhang.

Förra årets Europakonferens på Livets Ord väckte viss uppmärksamhet i sociala medier – inte minst till följd av att de valt att bjuda in en av världens främsta skojarpredikanter, Benny Hinn, som dragplåster.

Med facit i hand kan vi konstatera att Livets Ord visserligen lyckades väcka uppmärksamhet, men knappast vinna förtroende genom sitt sätt att bemöta de många kritiska frågor som väcktes i samband med konferensen. Därför var det inte utan en viss förvåning jag konstaterade att de inför årets konferens valt att fortsätta på samma tema genom att anlita en av Hinns vänner och kolleger – helandepredikanten Reinhard Bonnke som en av konferensens huvudtalare.

Bonnke påstås bland annat ha medverkat till att väcka upp en nigeriansk pastor från de dödainte oväntat under en rad tveksamma omständigheter. Se Benny Hinn och Reinhard Bonnke diskutera det påstådda miraklet i Youtube-klippet nedan:

 

Till min stora glädje visade det sig att den mycket ödmjuke och insiktsfulle mentalisten och bloggaren Samuel Varg Thunberg fått tidningen Dagens förtroende att bidra som en av flera bloggare med sina intryck från Europakonferensen. 

Tyvärr grusades detta ypperliga tillfälle att på ett kritiskt och balanserat sätt gå till botten med Bonnkes och Livets Ords förkärlek för ”under och mirakler”. Först meddelar Livets Ord att helandeevangelisten Bonnke tvingas ställa in sitt besök – på grund av sjukdom(!). När Samuel Varg skämtsamt undrar på Twitter vem han nu ska avslöja som bluffmakare tar det hus i helvete: Ulf Ekman skäller ut honom på Twitter och Dagen tar tillbaka löftet att låta honom blogga från Europakonferensen för deras räkning.

Att Ekman saknar humor och självdistans kommer knappast som en överraskning, men jag har fortfarande inte läst någon officiell förklaring till att Dagen tappade förtroende för Samuel Varg som bloggare. I Samuels blogginlägg resonerar Emanuel Karlsten kring att det kan ha att göra med något slags krav på ”opartiskhet” bland de bloggare Dagen anlitar och att Samuel genom sitt skämt skall ha rubbat förtroendet för hans förmåga att förhålla sig opartisk till konferensen och dess talare.

Kravet på opartiskhet ter sig ännu märkligare när jag läser Dagens Europakonferensblogg och konstaterar att den består av idel partiska lovprisningar – flera skrivna av medlemmar i församlingen Livets Ord.

Rapporteringen från själva mötena är sparsmakad. Det handlar om enstaka sammanfattningar av ämnet för predikan som

Ulf Ekman predikade om att vi alla går igenom prövningar och frestelser och att livet kan vara tufft men att Gud alltid är med oss. Slutpunkten var att förlåta. Ett mycket kraftigt och bra möte

Stefan talade även om att det är otroligt viktigt att vi förtröstar på Gud, inte på någon människa: ”sätt inte din förtröstan till människor, för människor kommer göra dig besviken.

Suzette Hattingh pratade i sin predikan om vikten av den helige andens smörjelse i våra liv och la vikt på att vi alla har den och att Gud säger att vi alla är kungar och präster på samma nivå i hans ögon.

Inga särskilt djuplodande analyser, med andra ord. Faktum är att jag inte ens lyckas hitta ett enda bibelcitat i rapporteringen. Fokus för bloggen ligger snarare på de många kringaktiviteterna: Coffeshakes, lustiga skyltar, modevisning – och naturligtvis – maten.

Här lyckas bloggaren Abraham Engelmark med konststycket att författa ett blogginlägg som når samma nivåer som Ulf Brunnbergs sommarprogram vad gäller oavsiktlig(?) humor på temat köttkonsumtion och könsstereotyper kryddat med några stänk helsvensk nationalism! 🙂

Av någon anledning gör Engelmark även kaffedrickandet till en fråga om nationalitet i sin hyllning till fikat – en ”viktig och betydande del i det svenska samhället”Också Samuel Varg tar upp konferenskaffet i sin blogg – dock ur ett lite annat perspektiv, då han ifrågasätter varför kaffet som serveras på konferensen varken är KRAV– eller Rättvisemärkt.

Det är nu det blir löjligt tydligt var Livets Ord har sina prioriteringar. När församlingsmedlemmen Johannes Fridenström tar upp frågan med Livets Ords presschef Magnus Dahlberg på Twitter faller denne in i det för Livets Ords representanter så klassiska tokförsvaret:

Hej @magnusdahlberg . Du fick en fråga för en tid sedan rörande kaffet på #ek11 ?
fridenstrom
July 31, 2011
@fridenstrom Nej, det stämmer. Kaffet är inte fairtrade.
magnusdahlberg
July 31, 2011
@magnusdahlberg varför inte? @samuelvarg (ang. Varför @LivetsOrd inte ännu infört #fairtrade )
fridenstrom
July 31, 2011
@fridenstrom det finns en rad faktorer att väga in när man ska köpa kaffe till 10000 personer…
magnusdahlberg
July 31, 2011
@fridenstrom …Vårt val av kaffe är resultatet av en sån avvägning.
magnusdahlberg
July 31, 2011
@magnusdahlberg vad behövs för att valet ska bli annorlunda nästa år?
fridenstrom
July 31, 2011
@fridenstrom går inte att ge rättvisa på 140 tkn för de tusentals avvägningar som görs i ett sånt här evenemang.
magnusdahlberg
July 31, 2011
@magnusdahlberg så du menar att lo som en av de sista kristna församlingarna i Sverige inte ”har tro” för att det går ? #ek11
fridenstrom
July 31, 2011
@magnusdahlberg folket på konferensen får ju betala för #kaffet ändå menar jag…
fridenstrom
July 31, 2011
@fridenstrom jag vet inte hur många gånger du har arrangerat ett event av den här omfattningen…
magnusdahlberg
July 31, 2011
@fridenstrom …tro mig, det finns skäl till våra avvägningar.
magnusdahlberg
July 31, 2011
@magnusdahlberg #fairtrade handlar inte om jag arrangerat event eller ej… Det är praktisk kristendom imho.
fridenstrom
July 31, 2011
@magnusdahlberg jag vet. Jag är medlem i församlingen. Partner . Nygen. Tidningar. You name it. Jag stöttar. Ekonomiskt .
fridenstrom
July 31, 2011
@fridenstrom Jag anser nog att det finns en del uttryck för praktisk kristendom på konferensen. I kaffefrågan har vi inte nått…
magnusdahlberg
July 31, 2011
@fridenstrom …ända fram än. Börjar det inte lukta lite egenrättfärdighet nu?
magnusdahlberg
July 31, 2011
@magnusdahlberg nej inte alls egenrättfärdigt att ställa frågor imho . Jag drar mitt strå till stacken och behöver inte skämmas för det
fridenstrom
July 31, 2011
@magnusdahlberg … Jag trodde faktiskt att vi hade #fairtrade kaffe redan. Undran var vad som behövdes för att vi skulle komma dit 🙂
fridenstrom
July 31, 2011

Den här sortens idiotresonemang ökar naturligtvis inte förtroendet för Livets Ords sociala ansvarstagande. Samuel Varg berömmer Livets Ords representanter för deras kärleksfulla och öppna attityd, men om densamma försvinner direkt någon börjar att kritiskt ifrågasätta, hur ska man som utomstående tolka det?

Jag har fortfarande inte fått några konkreta svar på mina öppna frågor till Livets Ord, som jag ställde till dem inför förra årets konferens.

Indirekt har jag däremot fått svar på huvudfrågan – ”Har Livets Ord ändrat sig?”. Ja, det verkar de ha gjort – i viss mån. Inte till den grad att de är beredda att föra en ödmjuk och försonande dialog om sina många övertramp och kränkningar under 80- och 90-talet, men de tycks ha lämnat mycket av radikalismen bakom sig och sällat sig till raden av småtrötta karismatiska frikyrkor. 

Så här snart 20 år senare har jag svårt att identifiera det som en gång i tiden lockade mig till församlingen. Den tycks ha tappat något av ”den första kärleken” längs vägen. När jag tittar på webbtv-sändningarna från konferensen slås jag snabbt av hur lam och tillrättalagd lovsången är

Både klädstilen och teologin var förmodligen en smula svajigare ”på min tid”, men entusiasmen var i alla fall på topp!

 

Sprit & religion #nästansammasak

Båda konsumeras av sociala och existentiella skäl.

Båda gör somliga människor öppnare och trevligare, andra till tunnelseende idioter.

Båda utgör en förutsättning för vissa människor att komma i kontakt med sig själva, medan andra brukar dem för att slippa sig själva.

Båda är orsaken till förhöjd livskvalitet hos några, död och undergång hos andra.

Båda bör användas med ansvar, måtta och förstånd.

Båda bör erbjudas tillsammans med berusningsfria alternativ.

Båda bör undvikas av minderåriga.

Båda påverkar omgivningen på ett sådant sätt att samhället bör intressera sig för såväl utskänkning som avvänjning.

Relaterat:

Låt barnen komma till mig

Den stående trosfrågan

Kristdemokraternas ledare Göran Hägglund undviker att svara på en enkel fråga

Uffe Wickberg ställer en enkel fråga till Göran Hägglund

Uffe Wickberg, som skapade den fantastiska fejkbloggen Sanningen måste fram inför förra höstens EU-val, har nu startat en ny webbplats – Minfråga.se – där han ställer en enkel fråga till Kristdemokraternas partiledare och hoppas på ett uppriktigt svar:

Göran Hägglund, anser du att homosexualitet är en synd, kan vi verkligen få ett mänskligare Sverige om vi uppfostrar våra barn så – och skall personer som propagerar för detta tillåtas vara kvar i ditt parti?

Hittills har Göran besvarat Uffes fråga med två svävande twitter-inlägg:

Göran Hägglunds första svar till Uffe Wickberg

Göran Hägglunds andra svar till Uffe Wickberg

Uffe – och många med honom – väntar fortfarande på de konkreta svaren.

Jag rekommenderar Göran Hägglund och Kristdemokraterna att blixtinkalla till en gemensam studie av filmen ”For the Bible tells me so”. Kanske kan det hjälpa dem att få fason på HBT-frågorna innan valet på söndag?

Den transparenta trosrörelsen

Häromveckan talade jag med Mymlan om hur fascinerande det varit att följa Livets Ords Europakonferens via twittertaggen #ek10. Aldrig tidigare har en, för de flesta av oss, sluten frikyrkomiljö öppnats upp för samtal och diskussioner på det här sättet.

Bland twittrarna på #ek10 fanns en salig blandning av härligt frälsta troende, nyfikna sökare, skeptiska agnostiker och kritiska ateister. Under konferensveckan var #ek10 länge det mest diskuterade ämnet i den svenska Twitter-sfären, en status som mig veterligen ingen frikyrklig tillställning tidigare uppnått.

Det märktes att Livets Ord satsat på sin onlinenärvaro inför årets konferens. Samtliga möten sändes live på livetsordplay.se och varje dag publicerades ett Youtube-klipp med Ulf Ekman på hans blogg, med länkar via Twitter och Livets Ords Facebook-sida. På Facebook-sidan öppnades även ett diskussionsforum, där besökarna fick möjlighet att ställa frågor som sedan skulle besvaras i Livets Ords webbsändningar.

Livets Ord ska ha en eloge för sina satsningar. De vet hur man skapar uppmärksamhet för sin sak och använder effektivt digitala kanaler för att förmedla sitt budskap. Dessvärre lyckas de inte lika bra när det kommer till interaktion och tvåvägskommunikation, något jag belyst i tidigare inlägg.

I twitterflödet ställdes en rad kritiska frågor, inte minst om skojarpredikanten Benny Hinn, som bjudits in som huvudtalare till konferensen. Livets Ords egna twittrare, med presschefen Magnus Dahlberg och Vd:n Jonathan Ekman i spetsen, hade stundtals svårt att bemöta kritikerna på ett sakligt sätt och blev ibland onödigt defensiva i sina formuleringar.
Världen idags chefredaktör Felicia Svaeren beskyllde oss som framförde kritiken för att söka ”förstöra Ulf Ekmans möjligheter att vara en respekterad andlig ledare”.

Jag har ännu inte sett röken av något svar på de frågor jag ställde i Livets ords diskussionsforum på Facebook, och nu när konferensen är över har man helt sonika plockat bort det.

Kritiken mot Benny Hinn fick stort genomslag och efter lördagens predikan kände sig Ulf Ekman nödd att göra några tillrättalägganden i sin blogg. Där tar han bl a avstånd från Hinns gnosticistiska förkunnelse att människan ”är en ande som har en själ och bor i en kropp”, vilket naturligtvis är glädjande. Dessvärre nämner han inte med ett ord att just denna förkunnelse utgör en av grundpelarna i den s.k. ”framgångsteologin” som var förhärskande på Livets Ord åtminstone under 80- och 90-talet, med inspiration från amerikanska förkunnare som Lester Sumrall, Kenneth Hagin, Kenneth Copeland och John Osteen. Förhoppningsvis innebär Ulf Ekmans förändrade människosyn att han nu är beredd att ge läkaren och bibelläraren Sven Reichmann rätt i sin kritik mot Livets Ords undervisning i den mycket läsvärda boken ”Allt är inte Gud som glimmar” (se särskilt kapitel 2-3).

Transparens, öppenhet och dialog är ledord som ofta lyfts fram inom sociala medier. De digitala kanalerna ger företag och organisationer möjlighet att inte bara kommunicera sitt budskap, utan även ta del av – och inte minst delta i – de diskussioner som förs kring deras produkter och tjänster.

”Tyvärr” innebär öppenheten att inte bara hyllningar och lovord förs fram i ljuset. SJ och Com Hem är exempel på företag som fått utstå svidande kritik i sociala medier. Det är i sådana lägen som en organisations kommunikationsstrategi ställs inför sina svåraste utmaningar. Hur behåller man en öppen och trovärdig dialog med kundkretsen, utan att fastna i onödiga konflikter och flamewars som snarare skadar än stärker varumärket?

PR-experter som Paul Ronge brukar hävda att när man blir ifrågasatt och kritiserad, är den enda fungerande krishanteringen att göra offentlig avbön, pudla, be om ursäkt och dra lärdom av sina misstag. Ändå verkar detta sitta mycket långt inne hos många aktörer, även väletablerade sådana. Apples hantering av kritiken mot deras antennproblem utgör ett färskt exempel.

Den öppenhet som bloggar, Twitter och Facebook erbjuder ritar i grunden om spelplanen för marknadsföring och kommunikation. Idag kan man inte längre föra fram ett förenklat eller grundlöst budskap, och sedan räkna med att få stå oemotsagd. Allt som sägs och utlovas granskas och kommenteras av mottagarna och lika enkelt som det är att predika budskapet, är det att bemöta och kritisera detsamma.

En modern kommunikationsstrategi kan inte bara uppehålla sig kring konsten att föra ut ett budskap till massorna – den måste också innehålla strategier för hur man bemöter kritik och upprättar trovärdighet och långvariga relationer med målgruppen.

Älska din nästa?

Idag avslutas två, till synes diametralt motsatta, festivalveckor; Livets Ords Europakonferens och Stockholm Pride. Olikheterna till trots har de en del gemensamma drag, vilket Reb belyser i sin jämförelse mellan Nyhemsveckan och Pride.

Inför årets Pride efterlyste Emanuel Karlsten en försonande gest från frikyrkovärlden, i sin uppmaning till Livets Ord att be om förlåtelse för hur man behandlat HBT-världen. Ett lovvärt initiativ, som jag hyser de varmaste sympatier inför. Däremot tror jag inte att det enbart handlar om att be om förlåtelse, utan om att i grunden omvända sig från homofobin. Nu blev det istället EKHO (Riksförbundet Ekumeniska grupperna för kristna HBTQ-personer) som fick stå för psalmsången i Pride-paraden.

Studieförbundet Sensus visade i torsdags den den hoppingivande dokumentären ”For the Bible tells me so, som skildrar ett antal kristna familjer ur olika samfund, som tvingats ta ställning mot de homofientliga villoläror som präglat deras uppväxt. Filmen finns att beställa på DVD, och den mindre nogräknade hittar den på The Pirate Bay.

 

Through the experiences of five very normal, very Christian, very American families — including those of former House Majority Leader Richard Gephardt and Episcopal Bishop Gene Robinson — we discover how insightful people of faith handle the realization of having a gay child. Informed by such respected voices as Bishop Desmond Tutu, Harvard’s Peter Gomes, Orthodox Rabbi Steve Greenberg and Reverend Jimmy Creech, FOR THE BIBLE TELLS ME SO offers healing, clarity and understanding to anyone caught in the crosshairs of scripture and sexual identity.

Filmen lyfter på ett ödmjukt och pedagogiskt sätt fram viktiga aspekter av fundamentalistisk bokstavstro och dess oförsonlighet gentemot HBT-personer. Bibeltroende hävdar ofta att skriften skall tolkas och förstås utifrån sitt sammanhang. I sin iver att finna stöd i Bibeln för sina egna föreställningar, missar tyvärr många troende själva att göra just detta.

Fundamentalistisk bibelläsning präglas för det mesta av godtyckliga urval. Trots att man påstår sig ”läsa som det står” och ”tro på hela Bibeln”, lyfter man fram vissa favoritverser och ger dem oproportionelig betydelse, samtidigt som man helt tycks blunda för andra.

I filmen tas det klassiska bibelordet i 3:e Moseboken 20:13 som exempel;

Om en man ligger med en annan man som med en kvinna, har de båda gjort något avskyvärt. De skall straffas med döden, skulden för deras död är deras egen.

Här uttalas stränga förbud mot homosexuella praktiker mellan män. I samma kontext uttalas förbud mot att vidröra en kvinna under hennes menstruation, att äta hare, griskött och skaldjur, eller blodiga biffar. I 5:e Moseboken 22:11 uttalas förbud mot plagg som består av både ull och lin. Tack och lov är den sortens ”renlärighet” mycket ovanlig idag, och jag har inte stött på något av dessa förbud bland ”bibeltroende kristna”. Frågan är varför man har skaffat sig en sådan hangup på kärlek mellan personer av samma kön?

Ett annat talande exempel på att förment fundamentalistiska predikanter knappast bekänner sig till hela skriften, är deras förhållningssätt till Lukas 12:33;

Sälj vad ni äger och ge åt de fattiga. Skaffa er en penningpung som inte slits ut, en outtömlig skatt i himlen, dit ingen tjuv kan nå och där ingen mal förstör

En uppmaning från Jesus själv, som rimmar tämligen illa med Benny Hinns extravaganta livsstil, eller Ulf Ekmans sätt att jämföra livet i anden med att köra Corvette. Samtidigt som de uppmanar församlingen att skänka sparpengarna till deras ”ministries”, lever de själva i högönsklig välmåga, långt ifrån Jesu fattigdomsideal.

Bibeln har använts genom historien för att förtrycka judar, svarta, kvinnor – och nu HBT-personer. Det handlar i grund och botten om rädsla och okunskap. Istället för att förstå och se sig själv i sin nästa, målar man upp en nidbild av denne och utser ”den andre” till ”roten till det onda i världen”, på liknande sätt som Sverigedemokrater och andra rasistiska grupper svartmålar människor och kulturer som är dem främmande. Retoriken underblåser diskriminering, hatbrott och ibland även självmord.

Folk läser Bibeln utan att tänka, tolka och analysera. Vi kan inte tvinga dem att tänka och respektera tillvarons mångfald, men vi kan inskränka deras makt att förtrycka människor i sin omgivning.

Därför oroas jag över situationen för de HBT-personer som växer upp med Livets Ords undervisning och sondmatas med det homofientliga budskapet via dagis, söndagsskola och gymnasium. Borde det inte vara lika orimligt att bedriva HBT-fientliga skolor, som det är oacceptabelt att driva skolor med rasistiska förtecken?

Jag har vid ett flertal tillfällen försökt förmå Livets Ords presschef Magnus Dahlberg och Vd Jonathan Ekman att förklara hur Livets Ords syn på HBT-personer skiljer sig från exempelvis Irans president Ahmadinejads, eller hockeybloggaren Robert Petterssons. Hittills utan något tillfredsställande resultat.

Relaterat: Att förlåta förtryckare

Uppdatering: RFSL sätter fokus på intolerans mot HBT-personer bland religiösa ungdomsförbund genom att tilldela Kaliber i P1 och Brunchrapporten i P3 RFSL Stockholms Regnbågspris.

Har Livets Ord ändrat sig?

På lördag brakar Livets Ords Europakonferens igång igen – den 28:e sedan starten 1983. Inledningstalare är den ökände TV-predikanten Benny Hinn, som figurerat i en rad skandaler med koppling till märkliga profetior, tveksamma helandemirakel, ekonomiska oegentligheter, knark och äktenskapstrubbel.

 

De senaste åren har Livets Ord jobbat hårt för att tvätta bort sektstämpeln och närma sig andra kristna kyrkor.
Ulf Ekman säger att han har ändrat sig när det gäller synen på kristna i andra sammanhang och att han numera erkänner Påvens auktoritet som andlig ledare – en omsvängning har han med största sannolikhet funnit inspiration till genom sonen Benjamin Ekman.

Därför är det märkligt att man nu visar sig fullständigt oförstående inför den kritik som riktats mot beslutet att åter låta Benny Hinn predika på Livets Ord. Joachim ”Kolportören” Elsander uttrycker sin besvikelse över att Livets Ord inte istället väljer att ta chansen att visa att man verkligen har ändrat inställning till religiösa överdrifter och tveksam förkunnelse.

Kan Ekmans överslätande inställning till Benny Hinn bero på att han själv inte har gjort upp med sina egna övertramp genom åren? Emanuel Karlsten vädjade i vintras till Ulf Ekman att ta tillfället i akt för att en gång för alla redovisa de handlingar och uttalanden som lett till att många människor kommit till skada som en följd av Livets Ords förkunnelse.

Be Ulf Ekman skriva en bok som heter ‘Förlåt’. Och låt den bara handla om de saker han ångrar, vill be om ursäkt för. Det som gick galet. Låt honom sedan, i de sammanhang det behövs, börja med att be om ursäkt. Han behöver inte raljera för det, men bara slå fast det och hänvisa tillbaka till boken.

Att vilja bli accepterad i en vidare krets än den egna är en sak. Att på allvar förstå och ångra sina överträdelser en annan.

Varje gång Ulf Ekman eller någon annan av Livets Ords ledare blir ifrågasatt, försvarar de sig med att ”ingen är fullkomlig och alla kan göra fel”, vilket naturligtvis är helt korrekt. Problemet är att denna ödmjuka inställning helt saknas i själva ledarstilen. En ofullkomlig ledare kan inte göra anspråk på att ”höra Guds röst” och förvänta sig blind lydnad av åhörarna.

Själv funderar jag över när Livets Ord ska be om ursäkt för följande misstag och övertramp, som gjordes i början av 90-talet:

  • En aggressiv helandeförkunnelse som gick ut på att Gud botar alla sjuka, bara de tror och ber uthålligt. Ansvaret för att ”ta emot” och ”behålla” helandet lades förstås helt och hållet på den sjuke, och någon hjälp att förstå eller acceptera ett uteblivet mirakel visades inte. Istället för att finna tröst och styrka att leva med sjukdomen, uppmanades den sjuke att ”stå i tro för mirakel”. Ibland ända in i döden. Inte ens när Ulf Ekmans egen familj drabbades av ett tragiskt dödsfall i en allvarlig sjukdom, mjukades inställningen till denna förkunnelse upp.
  • För att få fart på församlingens ekonomi, anlitades predikanten John Avanzini, som undervisade i ”Gudomlig ekonomi” – ett sätt att bli kvitt sina skulder och få ordning på sin privatekonomi – genom att öka sitt givande. Underbetalda deltidsarbetande bibelskoleelever uppmanades att offra sina sista korvören på Livets Ords estrad, för att visa att de helt förlitade sig på Guds försorg. Trettio-, sextio- och hundrafaldig utdelning utlovades – från Herren, såklart. Uteblev aktieutdelningen, fanns det säkert synd och otro med i bilden som låg till hinder för Guds välsignelse.
  • Ulf Ekman profeterade vid en nyårskonferens att Raoul Wallenberg skulle släppas ur fångenskapen och ställa sig på Livets Ords plattform och vittna om hur Guds änglar hade befriat honom. Till stöd för detta absurda påstående hänvisade han till Jesaja 51:14. Denna profetia präglade församlingens arbete under lång tid framöver. Barnen ritade teckningar och gjorde musikaler om Raoul Wallenberg, Carola medverkade på en skiva med en hyllning till den antågande hjälten, timmar av böner ägnades dagligen åt Raoul Wallenbergs frisläppande på böneskolan, etc. Inget utrymme fanns för åsikten att karln förmodligen varit död i 50 år.
  • Gud uppmanade Ulf Ekman att samla in en miljard svenska kronor, för att bygga upp en egen stadsdel runt Livets Ords lokaler i Fyrislund i Uppsala. Samtliga fastigheter i området skulle förvärvas, bl a kontorshotellet Kristallen, som skulle komma Guds rike (=Livets Ord) till del. Hela stadsdelen skulle döpas om till ”Livets Ord”.
  • Elever vid Livets Ords kristna skola och gymnasium fick under inga omständigheter ha kärleksrelationer med varandra. De som ertappades ställdes mellan valet att avbryta relationen eller bli relegerade. Korridorvakter bevakade elevernas uppförande utanför klassrummen och förhindrade personer som man ansåg låg i farozonen att vistas i samma utrymmen. Bibelskoleelever som tillbringade natten i samma hus eller lägenhet som någon av motsatt kön blev avstängda. (Homosexuella relationer och samlag på dagtid reglerades inte – kanske för att det var otänkbart?)
  • Särskilda klädkoder gällde för elever vid skolan och bibelskolan. Att bära kepsen bak-och-fram ansågs som ett tecken på upprorsandar. Grova kängor med traktorsula (som var moderna på den tiden) klassades som ”världsliga skor” och ledde till att eleven skickades hem igen. Kvinnor skulle bära kjol som täckte knäskålarna, vilket ledde till att många fick förlänga kjolarna med en extra bred fåll nedtill. Män skulle bära kostym, skjorta och slips – absolut inte jeans. Långt hår på män var också förbjudet. Det fick inte nudda skjortkragen. Alla avvikelser bestraffades som upproriska.
  • Kvinnans roll som underordnad mannen underströks med ibland löjliga uttryck, som när de gifta kvinnorna i kurslitteraturen uppmanades att se till att ställa väckarklockan en halvtimme tidigare, för att hinna stiga upp och sminka sig innan mannen vaknat, så att han skulle slippa se deras fula morgontryne. ”Vilken lada som helst blir snyggare med lite rödfärg”, konstaterade Ulf Ekman.
  • Man talade ofta om att troende var besatta av allsköns demoner – till och med religiösa sådana. Ungdomar som upplevde sexuell attraktion eller ägnade sig åt självtillfredsställelse kallades fram för demonutdrivning.
  • Medlemmar som, trots det hårda klimatet, dristade sig att ifrågasätta den militanta och kärlekslösa förkunnelsen, fick höra att de blivit förmörkade i sina sinnen av djävulen och att de skulle jagas på flykten om de inte omvände sig och underordnade sig den auktoritet som Gud inrättat på Livets Ord. All kritik och ifrågasättande var från djävulen, och ett uttryck för bristande tro.

Vissa av ovannämnda exempel kanske ter sig triviala för en utomstående, men många av oss som tillbringade tonåren i den här miljön blev svårt traumatiserade av det vi upplevde.

Relaterat: Livets Ord saknar förmåga att hantera kritiken

I Facebook-gruppen ”Sektbarn” talar vi om hur det är att ta skada av en frikyrklig uppväxt

Uppdatering: Idag redovisar tidningen Dagen en kritisk granskning av Benny Hinn, med kommentarer från Ulf Ekman. En av talarna på Europakonferensen, Steve Hill, har ställt in sitt besök på grund av en cancerbehandling.

Uppdatering 2: Den kristne trollkarlen Samuel Varg Thunberg jämför på ett initierat och förtjänstfullt sätt Hinns ”mirakler” med trolleri och placebo.

Uppdatering 3: På Dagens ledarsida ställer Håkan Arenius följande viktiga fråga:

…om sådant tolereras hos en huvudtalare i rörelsens viktigaste konferens, tolereras det då också i rörelsen som sådan? Vad betyder det i så fall för omvärldens förtroende för Ulf Ekman och Livets ord?