Google goes Ghetto?

Jag blev precis tipsad av Stefan Malmesjö om följande tweet från Tara Moshizi:

Nyfiken som jag är, gick jag snällt in på Google Translate, och till min fasa kom följande översättningsförslag upp:

Det finska alternativet är inte mycket bättre (med mina begränsade språkkunskaper utläser jag det som ”stadsdel för svarta” :

Enligt Wikipedia har termen ”township” ärvt sina rasistiska konnotationer från Apartheidtidens Sydafrika. Är det månne en sydafrikansk översättningsbyrå som ligger bakom denna översättningsmiss?

Det hela påminner om Microsofts ”Monkey bar”-fadäs, som snabbt resulterade i en tämligen ovanlig buggfix.

If you search on the words monkey bars, a series of images are displayed, including an African American couple posing on playground equipment.

In addition to 18 other word associations, this image was unfortunately assigned the words ”monkey bars,” which refers to the playground equipment that is visible in the image.

Microsoft has moved to resolve these issues by making available a new software tool, which can remove the association that does not accurately address the image or that can be viewed as inappropriate or insulting.

Googles ”översättningsmiss” känns ärligt talat snäppet allvarligare.

Uppdatering: Tor Billgren redogör i ett inslag ur Sveriges Radios OBS för de komplicerade omständigheterna kring Sydafrikas försök att städa undan kontroversiella gatunamn i Sydafrika.


Annonser

Twitter for dummies

Sedan jag registrerade mitt Twitter-konto för snart två år sen, har jag hunnit göra nästan 13 000 inlägg – de allra flesta under det senaste halvåret. I början hade jag svårt att klura ut vad jag skulle med mikrobloggen till och använde den mest för att publicera bilder via Brightkite och Posterous. Mymlan påpekade nyligen att just ordet ”mikroblogg” är tämligen missvisande. Twitter är i första hand en mötesplats – inte ett ställe man ”publicerar sig” på.

Efter ett tag upptäckte jag att på Twitter finns en rad smarta och intressanta människor med tips och idéer om allt mellan himmel och jord som kan intressera en socialamedier-nörd. Länge bestod den svenska twitterbubblan av folk inom PR-, IT-, medie- och kommunikationsbranschen, som gjorde sitt bästa för att stärka sina personliga och affärsmässiga varumärken.

Nu har vi sett en ny våg av twittrare ta plats i flödet. ”Helt vanliga människor” som svamlar hejvilt om ditten och datten, kommenterar aktuella debatter och händelser och är allmänt roliga och inspirerande. Twitter handlar mer än någonting annat om relationer mellan människor.

Fördomarna mot Twitter är många. Den vanligaste invändingen jag hör är jag har inte tid att twittra följt av jag är inte intresserad av att läsa vad folk har ätit till lunch. Båda bygger såklart på missförstånd. Visst stämmer det att dygnet bara har 24 timmar och att varje ny aktivitet innebär en omprioritering. För några år sen övergav jag papperstidningen för webbversionen. Nu inleder jag dagen med att kolla mitt twitterflöde istället. Där finns ofta länkar och kommentarer till de senaste händelserna – och därtill ett gäng roliga människor att diskutera dem med.

Twitter kan liknas vid ett avslappnat mingel eller ett fikarum, där samtalet ständigt pågår. Fördelarna med att ha sina fikakompisar i fickan eller i datorn är många;

  • Jag kan följa en rad konversationer samtidigt
  • Jag kan välja vilka jag vill lyssna till och inte
  • Jag kan när som helst inflika en kommentar i ett pågående samtal utan att störa eller avbryta det
  • Jag kan hoppa på och av ett samtal precis när det passar mig, utan att behöva hitta på en ursäkt för att lämna rummet
  • Jag kan utnyttja den dödtid som uppstår när jag väntar på bussen, åker tunnelbana, sitter på toan eller väntar på en kompis på fiket till att umgås med mina digitala vänner

Twitter fungerar som ett digitalt relationslaboratorium, där jag kan pröva olika strategier för interaktion och få direkt respons. Det dessa tunna relationer saknar i form av djup, ömsesidighet och varaktighet kompenseras av deras lättillgänglighet och möjligheten att reglera närvaro och frånvaro med några enkla klick. På Twitter vågar jag ta ut svängarna och testa nya sätt att diskutera och interagera, just därför att jag inte sätter mina närmaste och viktigaste relationer på spel. Lärdomarna kan jag sedan ta med mig till andra sociala sammanhang. Genom möten med en rad olika människor, som jag annars inte skulle träffa, växer och utvecklas jag som individ.

Twitter fungerar också som ett socialt klister, som håller relationer vid liv över tiden. Nya bekantskaper kräver ofta en viss investering i form av tid och engagemang om de ska fördjupas och nå varaktighet. Genom att följa varandra på Twitter ser vi till att hålla kontakten levande, även om det går flera månader innan vi träffas igen ansikte mot ansikte.

Den sociologiska aspekten av Twitter kan beskrivas med hjälp av Fredrik Lindströms teori, som han uttrycker i filmen
Känd från TV från 2001;
Vi vantrivs i den isolerade kärnfamiljen och tar därför till de fiktiva relationer som erbjuds via kändisar och såpakaraktärer.

Idén att människan trivs bäst i större sammanhang än dem som normalt utgör vår vardag, påminner lite om Charles Fouriers utopi om hur samhället skulle inordnas i falangstärer om 1 620 personer vardera, där envar bidrar med sitt kunnande och sin passion och där varje individ får sina behov tillgodosedda, oavsett klass, kön och sexualitet.

Twitter utgör kanske inte det nya Utopia, men tillför verkligen en livfull och fräsch social dimension till vardagslivet. Här hinner jag prata med massor av människor som det skulle ta mej åratal av ständigt fikande för att hinna beta av via möten ansikte mot ansikte.

En av de fina aspekterna är att det inte finns några regler för hur och till vad Twitter ska användas. Var och en deltar på det sätt man själv väljer – testar nya grepp och strategier. Det finns inget ”rätt” sätt att twittra på helt enkelt. Det värsta som kan hända är att de du inte kommer överens med avföljder dej (vilket vid närmare eftertanke snarare är något positivt).

Claes Magnusson uttrycker det hela mycket enkelt:

Twitterregler:
1. Jag följer de jag tycker är intressanta.
2. De av er som tycker jag är intressant följer mig.
3. That’s it.

För den som vill komma igång med sitt twittrande ska jag ändå försöka mej på att ge några ”goda råd” på vägen, som har funkat bra för mej:

  • Registrera ett konto och hitta på ett alias som stämmer med hur du vill bli uppfattad. Det ska vara lätt att identifiera, gärna sticka ut från mängden och passa din personliga profil. Många ”proffstwittrare” använder sitt riktiga namn som alias, men det är absolut inget krav.
  • Ladda upp en miniatyrbild – en avatar – som antingen föreställer dig eller något du gillar. Många twittrare är visuellt orienterade, så även här lönar det sig att sticka ut från mängden.
  • Följ alla du snubblar över, som inte uttryckligen är spam-robotar eller bara ute efter att sälja saker. Du hittar dem i andras listor över personer de följer, personer som följer dem eller deras egenhändigt komponerade listor med favoriter.
  • Försök inte läsa allt som skrivs. Twitter är ett ständigt pågående samtal. Om du försöker hänga med i allt som sägs, kommer du att bli lika stressad som någon som försöker följa alla konversationer på Stockholms Central en vardagsmorgon.
  • Om någon irriterar dej med sina tweets – testa att interagera med dem genom att skicka ett svar på något av deras inlägg, en s.k. @-reply. Kanske är personen roligare att föra dialog med än vad som framgår av flödet. Om de inte svarar (vilket händer alltför ofta) – avfölj dem och tänk inte mer på saken. Kanske dyker de upp i ditt flöde en annan gång.
  • Ha en öppen profil. Att låsa sitt twitterkonto är nästan lika korkat som att använda mobilen utan SIM-kort. Anpassa det du skriver efter medvetenheten att allt är publikt. Det är det enda som håller i längden.

Kom ihåg att du väljer själv vad du vill använda Twitter till. En del följer intressanta bloggar, andra utbyter recept och väldigt många bara ”pratar av sej” om ditt och datt.

Vi ses på Twitter!

Uppdatering: Emanuel Karlsten har en viktig poäng i sitt senaste inlägg på bloggen Tabloism 2.0: ”Suggestions” gör både dig och Twitter en otjänst.

Apple-fundamentalisterna

Häromdagen skrev Per Olof Arnäs ett mycket bra inlägg om fundamentalism, med en blinkning till den alltmer utbredda hyllningskören för Steve Jobs och hans teknikprodukter:

All fundamentalism är av ondo. Utan undantag. Fundamentalister finns i alla länder, i alla kulturer, i alla samhällsskikt.
Detta är vad som händer när man slutar observera sin omvärld med kritiska glasögon och ignorerar den information som inte passar in i världsbilden. I vår vardag gör vi detta hela tiden. Jag har till exempel, som nybliven sektmedlem, en tendens att förlåta fel och brister i Appleprodukter. Våra barn och andras ungar. Vårt företag och konkurrenterna. Ni fattar. Inte fundamentalism, men en liten, liten distorsion av fakta för att jämka med vår – redan förutfattade – världsbild.

Även jag har humor, men blir lite illa berörd när jag hör iPappornas hetsiga kommentarer i följande ”barn testar iPad”-filmer, som Piratförlaget twittrade om nyligen:


Länk till filmen ”iPad vs. a 5-Year-Old”

Varför inte bara låta barnen leka loss och upptäcka teknikens under på egen hand?
Att Jocke Jardenberg blir glad som ett barn när han demar sin iPad och skyller dess brister på att det saknas ”snygga fallbacklösningar” och ”iPad-anpassning” av apparna är ju däremot rätt gulligt. 🙂

Tacka vetja iRis, som älskar ”sin” iPhone: