Hur svårt ska det behöva vara att hitta en restaurang med hjälp av Eniro.se?

 

Jag är en inbiten Hornstullsbo som ogärna lämnar den västra delen av Södermalm om det inte är alldeles nödvändigt. De få gånger jag går på bio gör jag det helst på Bio Rio, med krypavstånd hem till soffan efter föreställningens slut. Emedan de har stängt för säsongen gjorde jag häromdagen ett undantag och besökte SF:s paradbiograf Rigoletto tillsammans med några vänner.

Tidigare på dagen bestämde jag mig för att kolla upp ett lämpligt matställe i närheten av biografen. Det var länge sen jag gick ut och käkade runt Stureplan, så för att få en uppdaterad bild av utbudet vände jag mig till Eniro.se – en sajt som av någon anledning fortfarande finns långt framme i mitt medvetande när det kommer till sökning på lokala företag och tjänster.

Eniro, eller ”Gula Sidorna” som det hette på den tiden, var en av de första sajter som erbjöd ett fungerande kartsök där man smidigt kunde hitta restauranger och butiker inom ett visst geografiskt område. Döm om min förvåning när jag på intet sätt lyckades klura ut hur jag skulle få svar på den tämligen elementära frågan Vilka restauranger ligger i närheten av biografen Rigoletto?

Efter ett tag gav jag upp och överlät till min kompis att bestämma matställe. Jag hade dock svårt att släppa fiaskot med Eniro-sajten och twittrade därför ut följande fråga:

Det visade sig att min twittervän @qpaqex haft samma bekymmer häromveckan:

Efter avklarat nationaldagsfirande vaknade Eniros kundservice på Twitter och ville hjälpa till:

Av någon anledning vill Eniro att jag ska använda deras ”app” istället. Jag gissar att de syftar på sin mobilapp för smarta telefoner.

Min vän @qpaqex hjälpte till att förtydliga frågeställningen:

Så småningom kände jag mig tvungen att förtydliga att jag fortfarande inte fått svar på den urpsrungliga frågan: Hur hittar jag restauranger belägna runt en viss plats där jag ämnar befinna mig vid ett senare tillfälle, t ex biografen Rigoletto?

Här tipsar alltså Jon på Eniros kundservice mej om den lilla knappen uppe till vänster om sökrutan som består av en cirkel med ett hårkors i. Den kan användas för att göra geografiska sökningar. Dessvärre utgår denna sökning från min nuvarande geografiska position – alltså Hornstull – och inte den jag nyss letat upp, nämligen biografen Rigoletto. Trots Jons vänliga hjälpsamhet har jag svårt att känna att Eniro är den rätta söktjänsten för ändamålet.

Av filmklippet ovan framgår hur onödigt bökigt det är att försöka hitta restauranger i närheten av biografen. Med Google går det betydligt snabbare att hitta samma information. Hade det inte varit enklare för alla inblandade om Eniro bestämt sig för att behålla den gamla funktionen ”visa restauranger i närheten”?

 

Uppdatering: Jon på Eniros kundservice ska ha en stor eloge för sitt tålamod. Idag twittrade han ut en sista vägledning, som jag faktiskt begrep. 🙂

Resultatet ser ni här nedan. Karttjänsten ”hitta restauranger i närheten av…” finns alltså kvar, bara man ser till att använda den på rätt sätt. Kanske är jag ovanligt trög, eller så skulle det kunna göras tydligare på Eniros sajt?

Emoquitting – det storslagna sättet att ta en kisspaus

Twitter erbjuder som bekant nästan obegränsade möjligheter till mellanmänsklig interaktion. Tydligt är att en inte oansenlig andel av de mest aktiva twittrarna dessutom har upptäckt Twitters potential som projektionsyta för de neuroser man av olika anledningar vill bespara sin fysiska omgivning.

Kanske ska man inte överdriva olikheterna mellan de ordströmmar som forsar fram på Twitter och vanligt vardagssnack i offlinevärden. Vissa beteenden framträder dock tydligare i textbaserad form. Den som hyser ett särdeles stort intresse för mellanmänsklig kontakt riskerar att utveckla något som kan liknas vid ett missbruksbeteende.

Den bakomliggande drivkraften är med största sannolikhet densamma som i det klassiska
Hjalmar Söderberg-citatet ur Doktor Glas
:

Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.

Att ständigt få sina behov av bekräftelse, beundran och irritation tillfredsställda skapar märkliga reaktioner i somliga människors dopamin-system. Vi har kunnat följa dem genom åren. Lågmält trevande, försiktiga och ödmjuka nybörjartwittrare blommar plötsligt ut i orgier av självupptagna reflektioner kring de mest banala, snäva och ibland fullständigt obegripliga ämnen. I bästa fall hittar de en grupp likasinnade och så är den kollektiva lovebombingen igång.

Har man en gång varit med om detta vill man snabbt ha mer, mer, MER av samma vara (jämför valfri opiat).

Snart hamnar man i ett digitalsocialt ekorrhjul av pingar, retweeter, mentions och follow-friday-rekommendationer som ska utföras, tackas för och besvaras. Det som först upplevdes som en kul lek accelererar plötsligt till ohanterliga nivåer. En vacker dag slår inte dopaminkicken in på samma sätt inför twitterflödet. Istället börjar prestationsångesten, de ständiga förväntningarna att återuppfinna sig själv som underhållande digital lekkamrat och kraven att fortsätta varmhålla även de ytligaste av kontakter, bara för sakens skull, att ta överhanden.

Twitter-doktorn rekommenderar den som upplever en förhöjd stress och prestationsångest att tillfälligt lägga twittrandet åt sidan.

  • Ladda telefonen i en annan del av rummet än sängen.
  • Ändra vanan att alltid ha en webbläsarflik med Twitter öppen till att medvetet undvika att ha det
  • Umgås mer med dina twitter-fria offlinevänner
  • Drick vatten
  • Gå långa skogspromenader

Det är när inget av ovanstående ter sig som en fungerande lösning som folk har en tendens att ta till den metod som är ämnet för dagenEmoquitting (av engelskans emotional quitting –  ung. känslomässig sorti). Emoquittaren har helt enkelt nått till Tolvstegsprogrammets första punkt: Maktlösheten inför det egna twittrandet.

Steg 1: Vi erkände att vi var maktlösa inför alkoholen Twitter, att vi förlorat kontrollen över våra liv.

Istället för att erkänna att här finns ett problem och systematiskt, lugnt och sansat vidta nödvändiga åtgärder för att komma tillrätta med detsamma, börjar emoquittaren dra in sina följare i ångestmaskineriet medelst ett utdraget och förmodligen till större delen helt omedvetet rop på ännu mer bekräftelse:

En emoquit-rant spänner för det mesta över en eller ett par timmars iscensatt separationsångest. Emoquittaren upplever verkligen att detta är vägs ände. Ingenting fungerar längre; inget är på riktigt och ingenting känns viktigt utom… ingenting, typ.

Emoquittarens omgivning är i de flesta fall oerhört benägen att kliva rakt ner i medberoende-träsket och börja tjura, grina, skicka hjärtan och styrkekramar, yppa kärleksbetygelser som om de befann sig ombord på ett störtande flygplan och snart skulle slukas i ett brinnande flygbränsle-inferno. Allt detta tilltalar emoquittarens ofta bottenlösa bekräftelsebehov på ett särdeles angenämt och för stunden obetalbart njutningsfullt sätt.

Magnus Ugglas tredje album ställde i sin titel den existentiella frågan Va ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt? Med emoquitting erbjuds plötsligt denna möjlighet. Och det är här frestelsen blir för stor. Vågen av ömhetsbetygelser och bekräftelse från det tårdrypande avskedet skapar ett sug som svårligen kan bemästras.

De flesta emoquittare återvänder därför till Twitter, tämligen glatt och frejdigt, efter ett par timmar, dagar eller – i bästa fall – veckor. Av det mollstämda avskedet finns inget kvar i den återuppståndnes håg. Istället är det glada återseenden och nya friska tag som gäller. Följarskaran applåderar naturligtvis återkomsten, likt etanolkonnässörer på parkbänken som omsluter den återfallande kamraten med varma kramar.

I efterhand kan dock emoquittandet kännas en smula onödigt. Så många stråkar, pukor och trumpeter för att logga ut, slå en drill eller käka en glass och sen komma tillbaka? Kanske skulle det räcka med att helt enkelt ta den där välbehövliga pausen och öva några veckor på att relatera till världen utan att befinna sig på ständig jakt efter tweetbara upplevelser och instagrambara motiv?

Relaterat: Liten ordlista över Twitter-neuroser

De svenska Twitter-bubblorna 2012 #twittercensus

Igår släpptes Twittercensus 2012, den andra upplagan av Intellectas kartläggning av den svenska twittersfären. Det är Hampus Brynolf som har gjort ett gediget analysarbete i sin strävan att kartlägga den svenskspråkiga aktiviteten på Twitter. Resultatet finns i sin helhet i den här rapporten, som är väl värd en närmare studie.

Den kanske mest iögonfallande delen av rapporten är det interaktiva sociogram, som beskriver de mest aktiva twittrarnas kopplingar till varandra. Resultatet är ett slags interaktiv karta över det svenskspråkiga twitterlandskapet, med kopplingar mellan twittrare som följer varandra.  Så här beskriver Hampus Brynolf hur det fungerar:

Färgerna representerar ”kluster”, alltså samhällen av noder (twitteranvändare) som följer varandra. Vilken färg ett kluster får har ingen betydelse utan är slumpmässigt. – – – Storleken representerar auktoritet och beräknas på antalet relationer (och relationernas relationer).

Ett kluster är en grupp av konton som delar egenskaper – de följer och följs av samma konton i högre utsträckning än andra konton. Tydliga kluster träder fram när man tittar på de mest aktiva twitterkontona, men att tolka innebörden av dem (vad de olika klustren ”är”) är en subjektiv övning. Att tillhöra ett visst kluster innebär inte att kontona delar andra egenskaper.

Jag blev oerhört imponerad av detta analysarbete och antog genast uppgiften att försöka mej på en alldeles egen subjektiv tolkning av de olika klustrens innebörd. Kom ihåg att det enda som förenar konton med samma färg, är att de ingår i en grupp twittrare som följer varandra. Det är alltså inte säkert att innehållet i deras tweets eller ens mina egna tolkningar av varför de hör samman äger någon relevans. Klicka på bilden för större version.

Förutom de stora, ”självklara” kluster som Hampus Brynolf själv nämner i rapporten, märks ett antal grupper bestående av vad jag vid en snabb uppskattning bedömer vara unga människor i medelstora svenska städer. Ingen av de fyra största städerna finns representerade på detta sätt, men Västerås och Jönköping står ut särskilt tydligt i mängden. Särskilt intressant tycker jag det är att Jönköping tycks ha så många aktiva twittrare, med tanke på att staden kommer först på nionde plats på landets topplista över största tätorter.

Jag återkommer med en liten längre analys senare. Tänkte att jag ville dela med mej av mina högst personliga tankar kring studien medan jag ännu har dem i färskt minne. Hittar du grupper av twittrare i sociogrammet som jag har missat? Fyll gärna på med dina egna spaningar i kommentarsfältet!

Uppdatering: Erik Laakso upptäckte hur utmärkt Twittercensus-kartan fungerar som hjälpmedel för den som önskar utforska nya delar av den svenska twittersfären. Ännu enklare blir uppgiften sedan Hampus lagt till möjligheten att växla mellan användarnas fulla namn och twitteralias medelst knappen ”Växla namn/twitternamn i karta”.

Här känns det som att ett viktigt steg har tagits mot den ”Twitterportal” som Isabella Löwengrip efterlyste redan för drygt två år sedan, som en pedagogisk introduktion till de mångfacetterade aktiviteter som pågår i den svenska twittersfären. Jag har tidigare diskuterat behovet av att förklara Twitters sociala aspekter och inte bara, som tyvärr så ofta i traditionella medier, lyfta fram ”följ en kändis”-perspektivet.

Fragmenterade kluster

det rosa kyrkoklustret

Förutom de kluster jag räknat upp i bilden här ovan, kan ett rosa kluster av kyrkotwittrare identifieras. Kyrkotwitter-klustret är det hittills mest utspridda av dem jag hittat i sociogrammet. Flera högprofilerade kyrkotwittrare återfinns på olika ställen i det orange klustret, men inslaget av rosa kyrkotwittrare är påtagligt i stora delar av twitterkartan. Kanske illustrerar detta att kyrkotwittrarna är det nätverk som lyckats skapa flest förgreningar till andra delar av twittersfären? Stefan Gelfgren har reflekterat över samma sak.

döva och hörselskadade – lila kluster

Ett annat fragmenterat kluster är det som består av en grupp döva och hörselskadade som finns samlade runt Stockholms Dövas Förening och en grupp twittrare med anknytning till KTH, framför allt dess medieteknikprogram. Hur det kommer sig att dessa båda grupper ingår i samma kluster har jag ännu inte lyckats klura ut – men tipsa mig gärna om eventuella samband och kontakter dem emellan!

kth – lila kluster

Sommarplågor vi minns (mer eller mindre motvilligt)

Jag har roat mej med att sammanställa en Spotify-lista med sommarplågor genom åren, från Freda’s Vindarna från 1986 fram till Alexandra Stans Mr Saxobeat, som ligger bra till när det gäller att utse årets sommarplåga.

Jag tog lite hjälp av Sommartoppens sammanställning, men har säkert missat några självklara favoriter som hör hemma på listan. Hjälp mej hitta dem på Spotify! Glöm inte att ange årtal. Den här gången har jag sorterat listan i kronologisk ordning, så istället för att öppna den för redigering ber jag dej att posta dina förslag här i kommentarsfältet.

Ha en härlig sommar!

 

Uppdatering 2012: Årets sommarplåga-kandidater har av okänd anledning gått mig spårlöst förbi (fyller 40 i vinter). Tack vare sajten Sommarplåga.nu kan ni som är nyfikna hitta dem. Jag har lagt till ett par heta kandidater på spellistan, efter tips från mer insatta vänner.

 

Uppdatering 2014: Den här sommaren har Spotify samlat 50 års sommarhits i lika många spellistor. Här kan du bläddra mellan 50 spellistor med total 1000 sommarplågor från åren 1964-2014.

Carl Bildt – Sveriges roligaste på mindre än 140 tecken #laqaqlqaQpApaaqa

Häromdagen ordnade PR-byrån Westander ett seminarium i Almedalen under rubriken ”Borde Carl Bildt sluta twittra?. Troligtvis valdes den något provokativa formuleringen med kritiken mot Bildts twittrande i åtanke. Bildt själv var enligt Dagens Media lagom road att utnyttjas som dragplåster till denna tillställning.

Som av en händelse lyckades utrikesministern tidigare i eftermiddag med konststycket att skicka ut följande meddelande till sina drygt 35 000 följare på Twitter:

En av de första i mitt flöde att kommentera det något kryptiska budskapet var Tina Kaikkonen:

Snart var retweetandet i full gång, med lustiga kommentarer till Bildts meddelande.

Redan efter tjugo minuter hade någon registrerat användaren @laqaqlqqaqqqqa och börjat spinna vidare på fenomenet:

Snabbt drogs paralleller till #flickjoxtwittrandet tidigare i veckan:

Ungefär en timme senare var den andra(?) svenska Twitter-memen född och hashtagen #laqaqlqaQpApaaqa ett faktum:

Bildts ficktwittrande, även benämnt #fickjox, förde tankarna till Lars Ohlys berömda fickpingis:

 

Jag drog även paralleller till Lena Meyer-Landruts bidrag till Eurovision Song Contest förra året:

 

Bildt följde upp sin kryptiska tweet med ett något mer konventionellt meddelande:

Strax därefter var han ”igång igen” – den här gången mer sparsmakat:

 

Resten är Twitter-historia:

Under dagen har även webbplatsen laqaqlqaqpapaaqa.se öppnats, om än med något sparsmakat innehåll. I hashtagen pågår skojandet för fullt och ingen av oss vet var detta kommer att sluta.

Så småningom snappade även tradmedia upp historien, som passar som hand i handske så här en tropiskt varm sommarfredag när många inleder sin semester (Sydsvenskan, Dagens Industri, SvD, Dagens Media).

Nu håller vi tummarna för att vår i vanliga fall tämligen torre utrikesminister inser PR-värdet i denna fadäs och sparar sina ”fick-tweets” till eftervärlden.

 

Uppdatering: I och med att Bildts pressekreterare Anna Charlotta Johansson anslutit till #laqaqlqaQpApaaqa-taggen kan vi kanske betrakta det som att Bildt-administrationen officiellt omfamnat detta humoristiska fenomen? 🙂

Bildt själv kommenterar saken så här:

Låt oss nu hoppas att kvällspressen inte får för sig att Bildts ficktwittrande är ett hot mot rikets säkerhet…

 

Uppdatering 2: Självklart förtjänar #laqaqlqaQpApaaqa en egen sång. @tombness heter kompositören.

Tack vare honom finns #laqaqlqaQpApaaqa nu även på Facebook.

Krocken mellan gammal logik och nya medier

Sedan min granskning av TV4:s sätt att presentera Twitter för tittarna, har jag gått och grunnat på en lämplig fortsättning i detta intressanta ämne. Det finns så många spännande aspekter av den omdaning som kommunikationssamhället står inför till följd av de nya möjligheter till närvaro och interaktion som erbjuds via digitala kanaler.

En aspekt som framträder tydligt är oviljan hos de etablerade aktörerna att förhålla sig lyhört, nyfiket och ödmjukt inför de pågående förändringarna. Sällan har så många haft så förutfattade meningar om så mycket som när det gäller sociala mediers betydelse och påverkan på traditionell medieproduktion, PR, marknadsföring och kommunikation.

Markus Pettersson lyfte nyligen fram Vingresors marknadschef Claes Pellvik som ett lysande exempel på den lättvindighet med vilken många höjdare inom marknadsföringsområdet förhåller sig till ”nymodigheter” som t ex Twitter. Den här gången utvecklade det hela sig till en liten solskenshistoria, där Pellvik gick från raljant och okunnig till ödmjuk och förhoppningsvis mer nyfiken på kraften i att skapa kundrelationer via digitala kanaler.

Att skepsismen mot digitala kanaler är stor inom branscher som ägnat åratal av kompetensutveckling och investeringar åt att bygga maktpyramider enligt förra seklets spelregler är mer än begripligt. Precis som skivbransch och papperspress backar in i framtiden och krampaktigt försöker tvinga konsumenternas beteenden in i gamla förlegade mönster, ser vi liknande tendenser även inom modernare branscher som television – och digital kommunikation!

Vid ett mobilmingel för kunder och nyfikna, anordnat av kommunikationsbyrån Ottoboni, som presenterar sig som ”specialister inom digitala medier”, blandades diverse buzz om pekskärmar och appar med en tydlig bild av ”mobilanpassning” som något som i första hand handlar om att se till att företagets webbplats fungerar tillsammans med mobila enheter.

Stort fokus lades på app-utveckling och ”nya” (två-tre år gamla) tekniker för mobila gränssnitt (Fluid Grid, Responsive Web, Progressive Enhancement). De kommunikationsstrategiska utmaningar som den mobila revolutionen innebär, dvs en beteendeförändring minst lika dramatisk som övergången från print till webb, lämnades glatt därhän.

Nedan illustreras hur Ottoboni ser på sina kunders digitala närvaro. I mina ögon baseras denna illustration på den klassiska modellen med en avsändare som överför sitt budskap till många passiva mottagare.

Kundens målgrupper skall effektivt slussas till företagets webbplats, som måste anpassas genom byggandet av appar och mobila gränssnitt. Sociala medier buntas ihop med Google som en ”bortaplan”, främst avsedd för att ”driva trafik” till destinationswebben. Vill man vara välvillig, kan man betrakta detta som en högst selektiv läsning av Chris Andersons ”The web is dead” från förra sommaren. Som socialamedier-nörd blev jag naturligtvis tvungen att protestera mot ett sådant föråldrat synsätt, och Ottoboni lovade att revidera denna bild i kommande presentationer.

Jag kan ändå inte låta bli att oroas över hur den digitala utvecklingen påverkas av att de som fungerar som experter på området förklarar digital kommunikation på det här sättet 2011.

Så åter till TV4. Hur har de reagerat på den kritik som väckts mot deras fokus på kändismegafoner? Ingen aning, faktiskt. Den som reagerade starkast på mitt förra inlägg i ämnet var Mårten Andersson, som kände sig orättvist utpekad. Jag försökte förklara att min huvudsakliga kritik riktade sig mot Nyhetsmorgons sätt att presentera vad Twitter handlar om, med utgångspunkt i den imbecilla frågeställningen ”vem är den bästa twittraren?”. Tyvärr har Nyhetsmorgon inte varit särskilt villiga att ta debatten.

Under TV4:s nollrasismvecka nyligen blev Nyhetsmorgons ”twitterspanare” Parisa Amiri ombedd att lyfta fram goda exempel på människor som tar debatten mot rasism på nätet. Förutom att nämna Ali Esbatis blogg, nöjer hon sig sedan med att rabbla upp sina kritvita och inte särskilt ämnesspecifika mediekompisar. Av 16 personer som Parisa anser att man bör följa för att få ett intressant flöde är 14 stycken pr- och mediemänniskor ”i svängen”.
Annika Lantz finns naturligtvis med bland dessa spännande upptäckter! ”Mångkulturen” representeras möjligtvis av
Lena Sundström och Johanna Koljonen.

Nyhetsmorgons eget twitterkonto puttrar på i samma anda som tidigare nämnda kändismegafoner. Med några få undantag består flödet av rubriker från dagens sändning varvat med kommentarer och retweets av de kändisar som Nyhetsmorgons redaktion själva följer. Tilltal från övriga twittrare ignoreras konsekvent. Ännu är steget långt till interaktion.

Lite lustigt i sammanhanget är att TV4 har upphört att uppmana twittrare att mejla, och numera bestämt sig för att flytta dialogen från Twitter till den egna webbplatsen, Nyheterna.se:

Jag väntar fortfarande på att få svar. 🙂 Den enda respons jag fått från Nyhetsmorgons redaktion är följande korta twitterdialog, som jag hade med producenten Carina Nording på eftermiddagen samma dag som den kritiserade sändningen med Mårten Andersson, Alex Schulman och Yasmine el Rafie ägde rum:

Jag kände mig lite snopen över den kortfattade och, som jag uppfattade det, defenisva tonen och svarade därför på följande sätt:

Tyvärr slutade ”diskussionen” där. Jag antar att Carina menade allvar med formuleringen ”The End”. Ändå hoppas jag innerst inne att hon, och hela Nyhetsmorgon-redaktionen skall öppna upp för en lyhörd dialog, på samma sätt som Claes Pellvik gjorde efter sin fadäs. Hur i hela friden ska de annars lära sig vilka nya krav och möjligheter som det nya medielandskapet erbjuder?

Nu kan man skicka e-post till och från Facebook

Idag fick jag tillgång till möjligheten att skicka e-post till och från Facebook-konton, som lanserades redan för ett halvår sedan i USA. Tydligen sker denna aktivering stegvis till några Facebook-användare i taget.

Man får själv gå in på sitt Facebook-konto och göra anspråk på sin nya adress. Har du redan valt ett användarnamn, kan du enkelt välja samma namn på ditt e-postkonto.

Självklart skickade jag det första test-meddelandet till min egen Gmail-adress:

Gränssnittet är det enklast tänkbara. Ämnesraden är skippad och genereras automatiskt på engelska: ”Conversation with…”. Det går bra att bifoga filer eller bild/videoklipp tagna med datorns webbkamera. I meddelandeformuläret finns även möjlighet att skicka en SMS-notifiering till mottagaren. Jag har dock inte fått detta att fungera.

E-post som skickas till och från Facebook-vänner hamnar bland övriga Facebook-meddelanden, medan e-post till övriga visas under ”Andra meddelanden” tillsammans med meddelanden från de grupper man tillhör och sidor man ”gillar”.

Det första intrycket är att Facebook har satsat på en riktigt avskalad e-posttjänst, som främst fungerar som ett komplement till den ordinarie e-posten (där Gmail framstår som överlägsen alla konkurrenter enligt min uppfattning). Det ska dock bli spännande att se vilken spridning detta får bland gemene man. Kanske har Facebook hittat en ny nisch för e-postkommunikation i området mellan ”vanliga” Facebook-meddelanden och traditionell e-post?

Låtar som är lika

Ofta när jag trallar på en låt, brukar Britta komma på en låt som påminner om min, en melodislinga, textrad eller annat tema… och omedelbart börja sjunga på densamma. Hon är vad man skulle kunna kalla en Natural Born DJ.

Om det är något jag saknar på Spotify är det just tillgång till all fantastisk metadata som deras mest entusiastiska användare besitter. När jag lyssnar på en låt vill jag snabbt kunna lista alla samplingar som används eller har plockats från just det spåret, besläktade melodier, harmonier och textrader, fler låtar inspelade i samma studio, med samma producent, samma Rhodes-piano etc, etc…

I väntan på den ultimata musiktjänsten, tänkte jag be er hjälpa mej att crowdsourca fram en spellista med låtar som liknar varandra. Det behöver inte röra sig om direkta låtstölder, men det ska finnas en hörbar likhet mellan låtarna – ett gemensamt riff, tema, sampling etc. Jag har lagt upp några låtar som exempel på hur jag menar.

Listan finns här. Öppna den i Spotify och lägg till dina egna fynd! Kul va?

Uppdatering: Johan Stag har naturligtvis redan samlat en imponerande lista med 80 låtar som liknar varandra. Härligt!

Om du hellre samlar på låtar med temat maskiner (låtar – inte artistnamn, alltså), kan du göra det i den här listan: Maskiner 🙂

Tyvärr hittade jag inte den populära gospellåten ”Take a little time” på Spotify, en av de många ”kristna låtar” vi sjöng i kyrkan och som jag trodde var ett verk av sångaren och kompositören Andrae Crouch ända tills jag började lyssna på ”världslig musik” och begrep att det var The Delfonics som stod för originalet. 🙂

;

Shadow Cities – ett grymt beroendeframkallande spel för iPhone

Shadow Cities från Helsingforsbaserade Grey Area är något så ovanligt som ett GPS-baserat MMORPG, där du rör dig i spelvärlden genom att förflytta dig längs gator och gränder i den fysiska världen. Allt eftersom du erövrar kända platser i omgivningen och bekämpar diverse andeväsen och spelare från motståndarlaget befäster du din ställning som magiker i skuggornas värld.

Grovt förenklat kan man kalla spelet, som lanserades på den svenska marknaden tidigare i veckan, ett slags blandning mellan Foursquare och World of Warcraft.

Spelkontrollen består av en uppsättning besvärjelser som användaren skriver i form av runliknande tecken på skärmen. Genom en enkel och pedagogisk tutorial introduceras spelaren i alla de färdigheter som behövs för att avancera genom spelets olika nivåer. Valutan, mana, fylls på genom att man slutför allt mer komplicerade uppdrag, men kan också köpas för pengar via betalfunktionen i AppStore.

Spelplanen byggs upp med hjälp av kartor från den Creative Commons-licensierade karttjänsten Open Street Map. Kopplingen till den fysiska världen skapar ett naturligt engagemang, som triggar spelaren att kasta sig upp på cykeln för att inta fiendens områden. Här utnyttjas smartphonens mobila positionstjänster på ett nytt och kreativt sätt.

De ständigt nya utmaningarna att inta och försvara sin stad mot allsköns fiender, samt att samla poäng och medaljer och bygga nya färdigheter till sin spelkaraktär är några av de beståndsdelar som bidrar till spelets stickiness. En mycket tilltalande grafisk och ljudmässig formgivning höjer intrycket ytterligare.

Detta är det i särklass mest underhållande och engagerande iPhone-spel jag har testat. Några minuters utforskande leder lätt till flera timmars spelande och jagande efter nya uppdrag. Det jag kan sakna är en mer långsiktig strategisk aspekt. Just nu ligger fokus mycket på det taktiska samspelet i den aktuella konflikten. Att bygga långsiktigt och strategiskt ter sig nästintill omöjligt, då det fortfarande är mycket lätt för motståndarlaget att rasera ens byggen.

Ett annat bekymmer är att de spelare som använt spelet sedan det lanserades i Finland i höstas, har hunnit bygga mycket kraftfulla spelkaraktärer, vilket gör deras övertag överlägset. När de ger sig in i kampen om herraväldet över Stockholms innerstad, har vi ”locals” inte mycket att sätta emot. Kanske borde man ha olika lag för spelare från olika releaser, eller reglera kraften hos spelkaraktären beroende på skillnaden mellan dess virtuella och fysiska position?

Vi som har spelat Shadow Cities har helt klart funnit ett nytt beroende i livet. Här ges tillfälle till utlopp för oförlösta aggressioner och grundmurat revirtänk.

Ladda ner Shadow Cities gratis från AppStore här.

Här hittar du en diger genomgång av spelets funktioner, författad av den hängivne spelaren Samuli ”Macaco” Hakuniemi.

Följ Shadow Cities och Grey Area på Twitter.