Orkar Livets ord möta oss som tagit skada av deras verksamhet?

ulf-ekman

Häromdagen skrev Marcus Birro i Expressen att många uttalar sig tvärsäkert och argsint om Livets ord, trots att de i själva verket vet relativt lite om rörelsen och dess förehavanden. Jag är beredd att hålla med honom. Kanske är det en allmänmänsklig försvarsmekanism att döma ut och distansera sig från fenomen som uppfattas som obegripliga och skrämmande? Räcker det med att vara kontroversiell och gå mot strömmen för att stämplas som sektledare och demagog? Från Livets ords sida förklarar man gärna kritiken just så – som en bekräftelse på att ett radikalt kristet budskap ständigt stöter på patrull. De tycks mena att den som tar sin kristna tro på allvar får räkna med förföljelse och avståndstagande från gudlösa hedningar och djävulens hantlangare.

I år fyller församlingen Livets ord i Uppsala 30 år. Den här veckan samlas tusentals människor från hela världen för den årliga Europakonferensen, dit kontroversiella predikanter från jordens alla hörn har inbjudits att tala. Vad är det som skapar denna dragningskraft och varför har Livets ord ständigt hamnat i blåsväder?

Ett problem för Livets ord är deras egen oförmåga att bemöta kritik på ett transparent och respektfullt sätt. Det förekommer en rad berättelser från före detta Livets ord-medlemmar om ”andlig våldtäkt” och maktmissbruk. Många hörde av sig till Upsala Nya Tidning i samband med en artikelserie om Livets ord tidigare i sommar. Den kristna dagstidningen Dagens krönikör Carl-Henric Jaktlund uppmanar Livets ord att göra upp med sitt förflutna. I en intervju med Radio Uppland säger Ulf Ekman att det aldrig varit hans intention att skada människor, men att någon offentlig ursäkt inte är aktuell.

Jag ska försöka undvika att teoretisera kring sektliknande rörelser och deras metoder i det här inlägget och istället fokusera på mina egna erfarenheter som aktiv och hängiven Livets ord-medlem. Förhoppningsvis kan min berättelse bidra till att förklara varför människor dras till Livets ord och peka på några problematiska aspekter av deras verksamhet.

Bakgrund

Min mamma växte upp i ett fattigt arbetarhem. Redan som liten tvingades jag lyssna till berättelser om hur hon sett sin pappa jaga hennes mamma runt köksbordet med förskäraren, hur han dunkade hennes huvud mot vattenkranen så att blodet sprutade, hur han lät mamma smaka brännvin på en tesked så att det brände i munnen. Min mamma blev traumatiserad av sin barndom, men hon sökte inte tröst i flaskan – hon sökte den hos Gud.

Min pappa försvann ur bilden redan när jag var ett år gammal. Det blev min livsuppgift att försöka hålla mamma under armarna och hindra henne från att göra allvar av de ständiga hoten om att avsluta sitt liv eller lämna bort mig på ”uppfostringsanstalt”. Vi hade många konflikter, men jag kände alltid ett stort ansvar att hjälpa min mamma att uthärda. Mamma brukade tala i tungor för att driva ut demoner ur mig när jag hade mina vredesutbrott. Hon sa att min pappa varit involverad i trolldom och att han hade kastat en förbannelse över oss båda. Hans sista ord till henne när de bröt kontakten var ”Du kommer aldrig att glömma mig”. Det hade hon inte heller gjort. Min pappa var i maskopi med djävulen, sa mamma.

Som tolvåring kom jag i kontakt med Metodistkyrkan i Sundsvall som hade nära relationer med Livets ord. Vi samlades hemma hos en av mina grannar, sjöng lovsånger, läste Bibeln och bad. Församlingen blev snabbt den familjegemenskap jag så desperat längtat efter. Här mötte jag varma och kärleksfulla människor som tog emot mig med öppna armar, lyssnade till mina bekymmer, lade händerna på mig och gav mig förbön. Jag dök in i gemenskapen med huvudet före, blev lovsångsledare och tonårsledare, delade ut bullar och varm choklad utanför stans uteställen, spelade och sjöng på gator och torg. Priset att vara en engagerad kristen var högt, men känslan av att ha en mening och en uppgift var värd varje uppoffring.

Första gången jag besökte Livets ord i Uppsala var jag 13 år gammal. Att mötas av tusentals ungdomar som hängivet sjöng, bad och utövade sin kristna tro var en fantastisk och omtumlande upplevelse. Jag förstod att jag var långtifrån ensam med min tro och min längtan. Här var det norm att tala i tungor, be för sjuka och studera Bibeln. Jag gick in med hull och hår och bestämde mig för att flytta till Uppsala och gå bibelskolan så snart det var möjligt.

I gymnasiet frågade mina klasskompisar hur ”du som är smart kan vara med i Livets ord”. Jag svarade, inte helt insiktslöst, att ”om jag inte hade varit kristen, hade jag knarkat”.

Bibelskolan

Efter gymnasiet flyttade jag till Uppsala för att gå Livets ords bibelskola. Här skulle jag ”utrustas med Guds trosord” och få de verktyg jag behövde för att leva ett liv som ”segerrik kristen”. Det kristna livet beskrevs som en kamp mot djävulen och världen. Bibelskolan var en krigshögskola som skulle rusta en ny generation av kristna för den kampen. Hälsa, framgång och ekonomiskt överflöd utlovades för den som var stark i tron. Jag brottades med ångest, tvivel och självförakt, men gjorde mitt bästa för att hålla skenet uppe och ställde höga förväntningar på att bibelskolan skulle ge mig de verktyg jag behövde för att hantera tillvaron.

För mig innebar åren på bibelskolan en mental nedbrytningsprocess. Kraven på andlig och materiell framgång var högt ställda och något utrymme för frågor eller ifrågasättande av lärarnas undervisning och metoder fanns inte. De flesta bibelskoleelever försörjde sig genom lågavlönade deltidsjobb inom diverse serviceyrken. Förutom hyra, mat och kläder skulle pengarna räcka till bibelskolans avgifter, litteratur, kassett- och videoband med undervisning och ett generöst givande till diverse missionsprojekt. Att betala tio procent av bruttolönen till församlingen, tiondet, var obligatoriskt. Den begränsade fritiden ägnades åt bönemöten, frivilligarbete i kyrkan och gatuevangelisation. Mat och sömn kom i sista hand. Den mesta energin gick åt till att uppvisa en perfekt yta med glada leenden och ett välvårdat yttre.

Målet med bibelskolans undervisning var att frigöra oss från mänskliga behov och bekymmer för att istället ”leva i anden”. En förutsättning för att kvalificera sig och ”bli använd av Gud” var att döda sina köttsliga begär. ”Anden ska regera och köttet abdikera”. Detta skapade en inre kamp mot svaghet, trötthet, sexualdrift, tvivel, oro och bekymmer. Allt sådant betraktades som fiender till Gud. I ett tidigare inlägg beskriver jag några av de övergrepp och stolligheter vi utsattes för under den här tiden.

Självutplåning utgjorde en central del i den ”helgelseprocess” som ansågs bana väg för ett fungerande kristet liv.

Rena mig med elden från din Ande
Rena mig, gör mig mer lik dig
Låt mig dö från allt som är mitt eget i mitt liv
Använd mig Gud, som du vill

Jag gjorde mitt yttersta för att tillhöra gemenskapen och leva upp till den hårda kravprofilen. För mig fanns inget alternativ. Den som ifrågasatte ledningen eller försökte agera självständigt straffades med social isolering och i värsta fall uteslutning. Den som ville vara en del av gemenskapen och aktivt delta i församlingens verksamhet måste visa total lojalitet mot ledarskapet, som ”fått sitt uppdrag från Gud”.

Uppbrottet

Hur mycket jag än kämpade lyckades jag inte tillämpa församlingens principer tillräckligt framgångsrikt. Istället för att stärka min självkänsla och hjälpa mig finna den harmoni jag så desperat letade efter, bidrog undervisningen till att göra mig alltmer beroende av församlingen och dess ledare. Mitt liv som kristen liknade ett amfetaminmissbruk – en ständig jakt på nya kickar för att orka hantera ett raserat känsloliv. Att tvivla på undervisningen skulle ha inneburit att släppa taget om min enda livlina, nu när min tillvaro helt och hållet kretsade kring församlingen. Istället tvivlade jag på mig själv och min förmåga att göra upp med mina brister och komma närmare Gud.

Vändpunkten kom när jag bröt ett av församlingens tabun och besökte en annan frikyrka, Stockholm vineyard. Där pågick något slags ”förnyelse”, som innebar att människor mötte Gud på ett nytt sätt genom bön och lovsång. Jag kände direkt att jag måste åka dit och se vad som försiggick. Det låter kanske odramatiskt, men för en medlem i ”världens bästa församling” som ”har allt” var detta ett radikalt – och illojalt – steg att ta.

När jag kom till Vineyard slogs jag av den otvungna och inkluderande atmosfären. Här härskade inte det ytliga amerikanska medelklassidealet med finklänning, dubbelknäppt kostym, skjorta och slips. Pastorn hade slitna jeans och en flanellskjorta, en bönegruppsledare hade en skinnjacka med nitar (vilket gjorde mig övertygad om att han var en ofrälst sökare som kommit till kyrkan för vägledning).

Hos Vineyard fick jag möta en Gud som älskade och accepterade mig rakt upp och ned, med alla mina fel och brister. En tillåtande och kärleksfull atmosfär där jag fick vara istället för att prestera.

I den varma och tillåtande miljön fick jag kontakt med sorgen över en förlorad barndom och upplevde något som kan liknas vid en pånyttfödelse, trots att jag varit kristen så länge jag kunde minnas. Jag behövde inte längre kämpa för att komma nära utan kunde bara säga ”Kom Helig Ande – var mig nära”. Det visade sig att det jag lärt mig om ”krigstungotal” och att ”röja i anden” inte var nödvändigt för att uppleva en nära kontakt med Guds Ande.

Denna betoning på kärlek och nåd, istället för ”andlig krigföring” mot köttet och Satan utgjorde ett tydligt tecken på att jag låtit mig smittas av ”laglöshetens ande”, enligt Livets ords pastorer. De ogillade min attitydförändring och såg kanske sin ställning hotas av medlemmar med en mer självständig inställning till sin andliga utveckling.

Jag blev inkallad på tre ”samtal” med Stefan Salmonsson, som var Livets ords ungdomspastor på den tiden. Han var inte det minsta intresserad av att lyssna utan dömde ut mina gudsupplevelser som ”djävulens verk”. Stefan förklarade att mitt sinne var förmörkat av djävulen, att mitt synfält begränsades av skygglappar och att han som ”herde” hade en andlig klarsyn som jag som ”får” saknade. Jag svarade att ”om det här inte är från Gud, så är jag inte kristen”. Den som lämnade församlingen lämnade också ”blodets beskydd”, menade man. Det skulle innebära fritt utrymme för djävulen och hans demoniska attacker, om jag valde den vägen. ”Vi ska jaga dig bort från den här staden, men du kommer aldrig att komma undan oss!” var Stefans avskedsord till mig.

Den som läser Lukasevangeliets femtonde kapitel ser att en god herde söker upp det skadade fåret och förbinder dess sår, medan den onde herden nöjer sig med de 99 rättrognas sällskap. När Livets ords ledning konfronteras med berättelser om människor som tagit skada av deras undervisning svarar de inte sällan att ”det finns många fler som har blivit välsignade av Livets ord än som har råkat illa ut”. Jag undrar om de som resonerar så har läst Lukas 15 ordentligt?

Så här i efterhand inser jag att det främst var pastorernas panik och rädsla för att förlora sitt inflytande, som fick mig att tappa förtroendet för dem. Om de inte själva litade på sitt budskap – varför skulle jag göra det? Ledare som jag tidigare sett upp till började baktala mig och mina vänner från plattformen. De varnade andra församlingsmedlemmar för att bli ”smittade” av det ”förmörkade sinne” vi hade ådragit oss. Jag blev uppmanad att förbjuda ungdomarna i min tonårsgrupp att besöka Vineyard, sjunga deras sånger, eller tillämpa den avslappnade liturgi som betonade stillhet och meditation framför högljudd lovprisning och tungotal.

Situationen blev snabbt ohållbar och jag bestämde mig för att lämna Uppsala för att fortsätta min resa som kristen i Stockholm. Föga anade jag vilken omfattande process mitt uppbrott skulle sätta igång. Från att krampaktigt försöka leva upp till den bibeltolkning som tillämpades på Livets ord, blev jag plötsligt tvungen att ta reda på vem jag var, hur världen var beskaffad och vad jag egentligen trodde på och inte. Jag förlorade de flesta av mina vänner när jag lämnade församlingen. Min religiösa kris utvecklades till en total identitetskris.

Steg för steg, eller snarare ”sten för sten” demonterade jag min tillvaro. Behovet av att vända på varje sten – ifrågasätta och pröva det som jag tidigare okritiskt hade tuggat i mig – växte allteftersom jag tillät mig att tänka självständigt. Jag insåg snabbt att jag inte trivdes särskilt bra i någon kyrka, eftersom de på olika sätt påminde mig om de övergrepp jag hade utsatts för i Uppsala. Kollekttal och snack om pengar gjorde mig särskilt illa berörd. Hade det funnits en kyrka utan förutsägbar liturgi, dyra lokaler, hierarkier, präster och pastorer hade jag kanske vågat mig dit.

Så småningom förstod jag att jag inte längre ville kalla mig kristen, eftersom jag inte kunde ställa upp på de många problematiska uttrycken för kristen tro.

Samma år som jag lämnade Livets ord, släpptes Alanis Morrissettes ”Jagged Little Pill” – en av de första icke-kristna skivorna i min samling. Hennes låt Forgiven speglar hur jag känner inför mitt eget religiösa engagemang:

You know how us Catholic girls can be
We make up for so much time a little too late
I never forgot it, confusing as it was
No fun with no guilt feelings
The sinners, the saviors, the loverless priests
I’ll see you next Sunday

We all had our reasons to be there
We all had a thing or two to learn
We all needed something to cling to
So we did

We all had delusions in our head
We all had our minds made up for us
We had to believe in something
So we did

Jag skämdes länge över mitt engagemang i Livets ord och det tog flera år innan jag vågade berätta för nya vänner om min bakgrund. Det kändes lite som att berätta att jag var nykter alkoholist eller före detta narkoman. I takt med att jag började vara öppen med min bakgrund växte också mitt förtroende för andra människor.

Det sista spåret av tro som övergav mig var min gudslängtan. Jag undrade länge varför Gud bara gjorde sig påmind de gånger jag själv tog initiativet att tillbe och åkalla honom. Till slut fick jag svårt att skilja Gud från vilket fantasifoster som helst. Efterhand har jag kommit att betrakta gudstron som en metod och en metafor för att komma i kontakt med mitt eget inre. Att gudslängtan och upplevelsen av gudsnärvaro är äkta innebär inte att de metafysiska tolkningar vi gör kring dessa upplevelser fördenskull är korrekta. Idag ser jag Gud främst som en projektionsyta för människors längtan efter anknytning, kärlek, omsorg och mening.

Med min bakgrund är det omöjligt att inte känna den djupaste respekt för människors längtan efter en högre makt. För många innebär den en förutsättning att orka med tillvaron överhuvudtaget. Jag är däremot mycket kritisk till organiserad religion och den bristande respekt för individens integritet och behov som förekommer inom många religiösa rörelser. Ibland ”försvarar” Livets ords representanter sig med att vi som mådde dåligt hos dem hade problem redan innan vi kom dit. Det får mig att undra om de menar att deras gemenskap endast är till för de glada och friska? Varför skulle någon som redan har koll på läget och en tillfredsställande tillvaro underkasta sig deras stränga undervisning?

Varför är det så svårt för Ulf Ekman att be dem han skadat om förlåtelse? Jag har ofta hört honom komma med överslätande ursäkter om att ”vi alla är bristfälliga människor”, men aldrig hört honom uppriktigt erkänna konkret hur han kört över människor och missbrukat sin maktposition. Kanske skulle han gå sönder om han tvingades konfrontera sina egna tillkortakommanden? Han har i alla fall lovat att vi ska ses och ta en fika, nu snart tjugo år senare. Jag ser fram emot det. Kanske kan vi samtala om den kritik jag riktar mot Livets ord i det här inlägget?

Annonser

29 reaktioner på ”Orkar Livets ord möta oss som tagit skada av deras verksamhet?

  1. Gripande läsning för mig. Min farbror var med i Livets Ord. Han överlevde inte deras undervisningsmetoder, utan drevs till självmord.
    Väldigt bra skrivet!

    • Tack, Sara!

      Jag beklagar djupt att det slutade så illa för din farbror. Det finns många f.d. livetsordare som inte kan eller orkar berätta sin historia. Därför känns det viktigt för mig att berätta min.

  2. Hej! Jag vill tacka för ditt mod och din generositet i att dela med dig av dina erfarenheter och tankar kring det här. Jag har själv ingen koppling till Livets Ord, men jag har länge tyckt att de verkar vara en församling som fördömer och stänger in snarare än att hjälpa människor att växa och vara starka i sig själva. Dina texter hjälper garanterat många som har liknande erfarenheter, det är guld värt med folk som vågar berätta.
    Kram på dig från en engagerad antirasist, feminist och hbtq-aktivist 🙂

    • Tack, Charlotta!

      Jag hoppas att både de som känner igen sig och de som inte gör det kan ha behållning av min berättelse. Förhoppningen är också att det ska bli lättare att formulera sina egna tankar och känslor, ju fler som berättar.

  3. Tack för att du delar med dig. Jag har liknande erfarenheter både från LO och från en kyrka i Östergötland.

    Din fbkompis Sara Hagström

    • Tack, Sara!

      Det är viktigt att understryka att liknande förkunnelse och övergrepp förekommer i flera religiösa sammanhang. Livets ord är inte på något sätt unikt i det avseendet.

  4. Hej!
    Jag kom i kontakt med LO redan i dess linda 1983. Först var det meningen att jag skulle gått bibelskolan det året men det blev 1984-85 istället. En del av det du beskriver ang undervisningen på LO stämmer nog, men vissa delar har du nog fått om bakfoten (eller att du skapar en efterkonstruktion). Ditt inlägg blir därmed ganska så missvisande i det stora hela.

    Min bakgrund som kristen är ganska lik en väldig berg och dalbana. Det har gått än upp och än ner. Ut i världen, tillbaka, ut igen, osv osv. Så jag har knappast glidit på någon räkmacka.

    Däremot har jag inget att anklaga LO eller Ulf Ekman för. Det som hänt mig har nog mera med mig själv och mina ”demoner” (obs bildligt talat) att göra. Deras mål och medel har nog varit rätta även om del misstag säkert begåtts genom åren. Vem eller vilka kan visa upp ett förflutet utan fel?

    Hoppas att du kommer till rätta med ditt liv och att du kan gå vidare.

    Ps. Jag är idag medlem i LO men är inte aktiv på något sätt. Ds.

    • Hej, Rune!

      Tack för din kommentar. Jag är nyfiken på vad det är i mitt inlägg som jag har ”fått om bakfoten” och som du menar vara missvisande. Mina erfarenheter och upplevelser är mina egna och jag gör på inget sätt anspråk på att sitta inne med det enda sanna perspektivet.

      Det vore också intressant att höra vilka misstag du sett hos Ulf Ekman. Har han själv tagit upp konkreta exempel på misstag som han ångrar idag?

      Vad gäller mitt liv så har jag gått vidare på egen hand. Det är 18 år sedan jag lämnade församlingen bakom mig. Min frigörelseprocess hade dock gynnats av en mer lyhörd och ödmjuk dialog med mina före detta själasörjare och pastorer.

      Hur diskuterar ni missnöje och kritik mot ledningen inom församlingen idag? Finns det en större öppenhet att uttrycka avvikande åsikter, än vad det gjord på 80- och 90-talet?

      • ”Vi” diskuterar inte. Jag talar som individ inte som kollektiv. Det finns saker du skriver men som aldrig undervisats om. Ex skriver du att målet med bibelskolans undervisning var att frigöra sig från mänskliga behov och bekymmer för att istället ”leva i anden”. Ett korn av sanning men ändå så fel. Antingen förvanskar du medvetet eller minns fel eller så är det så du uppfattat saken.

        Jag har ingen avsikt att vara LO’s forsvarsadvokat. Om de behöver någon så får Någon annan ta på sig den rollen.

        Är du troende i dag? Har du Skriften som auktoriet i dag?

  5. Jag fick intrycket att du fortfarande är medlem i Livets ord, och eftersom du menar att min bild av församlingen är missvisande, ville jag ge dig tillfälle att ge din bild av hur konflikthanteringen ser ut idag.

    Vad menar du att jag förvanskar när jag skriver att målet med bibelskolans undervisning var att frigöra oss från mänskliga behov och bekymmer för att istället ”leva i anden”?

    Gör er därför inga bekymmer, fråga inte: Vad skall vi äta? Vad skall vi dricka? Vad skall vi ta på oss? Allt sådant jagar hedningarna efter. Men er himmelske fader vet att ni behöver allt detta. Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också.
    Matteusevangeliet 6:31-33

    Nej, säger jag, låt er ande leda er, så ger ni aldrig efter för köttets begär. Köttet är fiende till anden och anden till köttet. De två ligger i strid så att ni inte kan göra det ni vill.
    Galaterbrevet 5:16-17

    Jag påstår inte att Livets ords undervisning var obiblisk (även om somliga delar av den bygger på en minst sagt märklig bibeltolkning). Det jag försöker beskriva är hur den påverkade mig, och många andra som försökte ta den på allvar.

    Om min tro skriver jag att idag ser jag Gud främst som en projektionsyta för människors längtan efter anknytning, kärlek, omsorg och mening. Om du vill ha en definition på min livsåskådning, kallar jag mig agnostisk ateist.

    • Ja då förstår jag din utgångspunkt bättre. Medlem i LO sedan år 2001, men inte aktiv sedan ett par år. Jag är och har aldrig varit en del av LO’s ledning så jag har inte en aning om hur de hanterar konflikter. Men jag känner flera av de som är ledare och har aldrig stött på något av det du beskriver. Första gången jag var på LO var hösten 1983 så jag har några års erfarenhet.

      Det finns mycket som jag inte förstått eller fått att fungrar i mitt eget liv, men varför skulle det vara t.ex. Ulf Ekmans/LO’s fel? Är inte det att göra det väkdigt enkelt för sig? Jag mår dåligt nu, därför är det någon annans ansvar. Inte mitt eget!

      Är det då inte bättre att skriva hur Din uppfattning av undervisningen påverkade Dig, än att tillskriva LO en obiblisk lära? Vem avgör förresten vad som är en rätt biblisk lära?

      • Jag tänkte att du själv, eller någon du känner, kanske någon gång har haft något att invända mot något som sagts av ledningen? Hur har ni pratat med varandra om saken? Har ledningen visat exempel på ödmjukhet och öppenhet för kritik?

        Om vi ska ha ett samtal, behöver jag att du läser och bemöter det jag skriver.

        Du har fortfarande inte besvarat frågan vad du anser att jag missförstått av bibelundervisningen. Jag har beskrivit hur undervisningen påverkat mig, bekräftat att jag inte anser den vara obiblisk, men gett två exempel på bibelställen som jag menar att denna lära om frigörelse från mänskliga behov baseras på.

  6. Du vill att vi ska ha en teologisk diskussion utifrån din tes att LO vill se frigörelse från mänskliga behov. Detta baserar du på två bibelord från Matteus Evangelium och Galaterbrevet. Nej tack!

    Menar du att jag måste ställa ledningen i LO till svars för var sak jag inte håller med om? Då blir nog det det enda ledningen får hålla påmed. Alla accepterar inte allt, men man kan ha en gemensam grund ändå.

    Ha en bra dag!

    • Rune, det var du som valde att kommentera mitt inlägg med påståendet att det var ”missvisande”. Jag bad dig konkretisera, för att möjliggöra en dialog.

      Du har tydligt visat att du inte är intresserad av ett respektfullt meningsutbyte, utan föredrar att avfärda det jag skriver utan vidare diskussion.

      Denna passivt aggressiva inställning till kritiker och meningsmotståndare uppfattar jag som typisk för grupper som Livets ord. Jag hade hoppats att vårt samtal skulle bidra till att rucka på den bilden.

      • Nu ger du uttryck för ett vanligt sätt att misskreditera någon. Du drar makt-kortet! När du så gör vill du sätta mig offside och därmed få rätt att avfärda mina erfarenheter och synpunkter. Trist!

        Det är inte möjligt att reda ut var vi står teologiskt i detta forum. Utrymmet räcker inte till. När det berör mina erfarenheter av LO’s ledning verkar inte dessa vara giltiga. Jag har aldrig upplevt mig åsidosatt eller marginaliserad i LO (därmed inte sagt att det aldrig förekommit). Med så mycket folk som kommit och gått genom åren kan vad som helst vara möjligt. Men att det skulle skett systematiskt och med sanktion av UE har jag svårt att tänka mig.

        Du ber mig konkretisera och jag gav ett exempel där du klart nissförstått undervisningen. I din text finns fler exempel.

        Citat: ”Hälsa, ekonomiskt överflöd och framgång utlovades för den som var stark i tron”. Slut citat.

        Ytterligare ett exempel där det finns en grund av sanning, men där det ändå är radikalt fel.

        Du skriver att du höll skenet uppe. Blev du ombedd att agera på det sättet?

        Citat; ”Kraven på matriell och andlig framgång var högt ställda”. Slut citat.

        Högt ställda av vem? Kanske av dig själv?

        Kassetter och videoband var knappast obligatoriskt att köpa. Jag vet, för jag har gått samma bibelskola som du.

        Det var och är inte obligatiskt att ”betala” 10% (tionde) av lönen. Frivilligt men önskvärt.

        Ja, det var några fler exempel på felaktigheter i din text. Saker där du och säkert flera med dig missuppfattat undervisningen.

        Jag har också missuppfattat delar av undervisning jag fått, både på LO och annan plats. Därmed beskyller jag inte de som undervisade mig för att medvetet vilselett mig.

        Jag är glad att du trivdes hos Vineyard! Positivt! Det är ingen konkurrens mellan olika församlingar. Varför är du inte med dem idag?

  7. Rune: Låt mig göra en avslutande sammanfattning:

    I det här kommentarsfältet finns obegränsat med utrymme att formulera sakliga och konkreta argument för dina påståenden. Istället nöjer du dig med att konstatera att jag har ”fel”. Ditt intresse inför huruvida människor har kommit till skada i församlingen tycks vara begränsat. Vad du syftar på med att vad som helst kan vara möjligt lämnar jag därhän. Jag hoppas att din bild av ”vad som helst” inte är lika färgstark som min.

    Med min text försökte jag förklara varför Livets ord kom att betyda så mycket för mig, och hur min egen drivkraft att ”lyckas” som kristen förde mig in i ett allt sämre mående. Allt detta skedde dock i en miljö som påstod sig vara uppbygglig och med ett syfte att ”rusta den troende”. Jag menar att miljön snarare bidrog till att bryta ned mig.

    Vineyard är en gemenskap med en teologi som ligger mycket nära Livets ords, men utan det absurda fokuset på materiell framgång, som jag förstått det. Eftersom jag är ateist idag, har jag inget behov av att delta i någon religiös gemenskap.

    • Nej, jag förstår att du med din nuvarande hållning inte vill vara med i någon församling. LO har betytt väldigt mycket för mig med. Idag gör den inte det på samma sätt. Huruvida jag tror på bibelns Gud eller inte är även det en process hos mig. Var jag hamnar det vet jag inte.

      Ja, jag konstaterar att du har ”fel”. Är det ett problem? Jag har fel på många områden i mitt liv, men det gör mig inte till en sämre människa. Det är bara när man är fel som man kan hamna rätt 🙂

      Visst är jag intresserad av människor. Både som hamnat snett, de som mår bra och de som farit illa. Det som skiljer oss är vår slutsats om varför det har blivit så. Samt och här upprepar jag mig, så kan jag bara inte hålla med om att folk kommit till skada genom att de medvetet utnyttjats av ledningen. Du säger att det är en försvarsmekanism att hänvisa till att alla felar och att ingen är perfekt, men det är väl en av grunderna i att vara mänsklig. Det är som bekant mänskligt att fela. Jag skiljer dock på att fela och på att utnyttja. Utnyttja är utstuderad grymhet, fela är oundvikligt.

      Det är önskvärt att vi kan vara på olika sidor utan att vara ovänner. Om vi träffades så skulle vi säkert kunna ha trevligt tillsammans. Ta hand om dig Christofer!

      Vänligen, Rune

  8. Vilket bra inlägg. Lämnade trosrörelsen under Bibelskoleåret 1989-90 när jag var 18 år. Gick med i en Trosrörelseförsamling i Leksand när jag var 14 där jag hade Livets Ords nuvarande pastor Jocke Lundqvist som ungdomspastor.Tycker det du säger stämmer på pricken. Berättade för 2:a årets själavårdsteam att jag mådde dåligt av undervisningen och blev inkallad för en personlig utskällning av Studierektorn Svante Rumar. Jag var otroligt självisk som mådde dåligt och om det skulle gå så långt att jag begick självmord så kunde jag ju tänka på hur dåligt det skulle vara för Livets Ord medialt.

  9. Upptäckte denna blogg först nu genom ett tips. Ville bara berömma dig för ditt bemötande av Rune, otroligt väl formulerat och intelligent. Han varken diskuterar med dig eller svarar på frågor. Du överträffar honom fullständigt. Hans kommentarer är väl egentligen inte så förvånande, då han är en del av denna religiösa sekt som varken kan ta eller bemöter kritik.
    Ett väldigt intressant och bra inlägg för övrigt.

  10. Är uppvuxen i frikyrkan och i olika församlingar i trosrörelsen. Gick SOS Missionsbibelskola för några år sedan då den ännu låg belägen i Märsta. Jag kan koppla din beskrivning av undervisningen på LO till denna bibelskola. På SOS var det också viktigt att man skulle upp i ottan för ”personlig andakt” och vi fick veta att lärarna på bibelskolan kunde ”känna i anden” om vi inte hade haft vår andakt. Vi skulle lära os att kriga i anden och att lyssna på auktoriteter som exempelvis Johannes Amritzer. Efter några år att tappade jag kontrollen och jag fick epilepsi till följd av stress, svält och sömnbrist. Det vore orättvist att till fullo skylla den sjukdom på denna skola och människorna där, men jag tror absolut att pressen av att alltid vara i ”andlig strid”, ständigt ”ställa upp” och att vara uppbokad på diverse aktiviteter i kyrkan till slut tog knäcken på mig. Jag ska också säga att jag fick många fina vänner på skolan, men kunde jag få själva bibelskolan ogjord så hade jag gjort det.
    Tack för ett väldigt bra inlägg.

  11. Tack för ett mycket bra uttalande och berättelse om hur fel det många gånger blir i auktoritära församlingar. Har själv besökt livets ord vid flertalet tillfällen och varit medlem i församlingar med anknytningar dit. Är inte Heller en besökare eller troende längre. Det har dom sett till att jag inte längre vill!

  12. Ja Guds fred. Man behöver inte leva ut bibeln på Livets Ords sätt och vis. Bibeln eller GUD menar ju att man ska vara ödmjuk och kärleksfull. Man ska älska sin nästa som sig själv. Jag ska starta en församling. Och där har alla en uppgift att uppfylla. Alla har något att säga. Någon har en sång, en annan har en berättelse, någon har en bibel vers att tala utifrån. Så kan en församling fungera. Alla tar med sig någon matbit på söndagen och vi äter den tillsammans där. Vi har ett kvällsmöte kl 18 med bön och psalm. Och sedan ett tal eller en bibelläsning från evangeliet och så vidare. Shalom !

  13. Tack för att du delar din story. Mycket bra beskrivning av den tillvaro som råder inom Livets Ord rörelsen. Jag känner väl igen mycket av det du beskriver, från min tid inom rörelsen. Exempelvis, den ständiga inre kampen mellan ande och kött mm.
    Vilken Galenskap!

  14. Hej Christofer! Jag är glad att jag hittade din blogg. Mycket välskrivet och ärligt. Jag hade faktiskt ingen aning om att du var så trasig. Sånt fattar man ju inte när man är tonåring! Jag reagerar också starkt när jag läser Runes reaktion, som jag tror är typisk. Jag hade nog också reagerat så när jag fortfarande var med i trosrörelsen. Enligt denna syn är det mottagaren av undervisningen (Rune, du) som görs ansvarig för ”missförstånd” av densamma. Det känns tryggare än att hålla sändaren av undervisningen ansvarig, för det innebär konfrontation med denne sändare, vars reaktion man inte har någon kontroll över. Vi som har ett förflutet inom Livets Ord har ett ansvar att berätta vår historia och att ställa jobbiga frågor till och om ledarskapet. Frågor som de, som fortfarande är med i församlingen/rörelsen, kanske skulle behöva ställa – men för dem är insatsen för stor. Vi behöver berätta om effekten det hade på oss. Mer kan vi inte göra. Det är och förblir subjektivt och det är just styrkan i det. Det borde vara tillräckligt för att beröra en ”sändare” som bryr sig om vi säger ”vi lyssnade på vad du sade och vi tog det verkligen på allvar och försökte leva så. För oss funkade det inte utan fick istället en negativ effekt”. Och om de inte bryr sig – ja, varför skulle man då lyssna på dem? Om du inte redan har gjort det, läs gärna Det finns ingenting att vara rädd för av Johan Heltne (det skulle inte förvåna mig om du känner honom personligen!) Du är också välkommen till min blogg där jag skrivit bl.a. om dessa saker. http://opgelet-kikkers.weebly.com/mitt-liv-i-belgien
    Varma hälsningar
    Sara Gabrielsson

  15. Min man var katolik i Belgien. När hans mamma dog när han var 19, så lämnade han det halsband han fått med ett kors på hennes grav, och gick därifrån, arg och besviken på en Gud som inte hörde hans mor böner. När jag träffade min man 15 år senare brast han i tårar när jag satt mitt halsband på honom. Jag är självstående kristen, och jag ber dagligen och mycket förbön. Jag hoppas att en dag så nalkas du din icket krävande skapare igen. Jag har också varit medlem i LO, men har inte slängt ut hela min tro. Jag läser inte bibeln dagligen, men vet ju trots det vad Jesus sade.

  16. Välskrivet.

    En av länkarna är döda; Jaktlunds artikel i Dagen. Den hittas dock i Internet Archive https://web.archive.org/web/20131007165527/http://www.dagen.se/kronikor/vardagskronika/carl-henric-jaktlund-det-som-ligger-kvar-flyter-upp/

    Ni lite mer moderna ”lämnare” skulle ha mycket att vinna, tror jag, på att samla ihop era berättelser. Avhopparna från ”sekttiden” – det riktigt tidiga Livets Ord var nog mer av direkt destruktiv sekt än det var senare – gjorde det, samlade berättelserna både på websajter och i böcker delvis genom föreningar som arbetade mot destruktiva sekter. Idag borde ni göra samma sak fast utan föreningen FRI etc. En websida är ju idag lätt att sätta upp.

  17. Stycket om Gud som projektionsyta var för övrigt fantastiskt intressant. Jag undrar om Gud är en bra, en användbar projektionsyta? eller om det är bättre att avstå från den?

Kommentarer inaktiverade.