Från enfald till mångfald

Jag räknar mig tveklöst till den politiska korrekthetens försvarare. Helt enkelt för att den gör min vardag mycket enklare. Utan den utbredda politiska korrektheten skulle jag behöva ägna dagarna åt att hantera och bemöta mer eller mindre illa dold smygrasism. Helst av allt skulle jag önska att alla människor på allvar satte sig in i stereotypiseringens och diskrimineringens mekanismer och med hjälp av dessa insikter valde att aktivt ta avstånd från allt vad etnocentrism, sexism och HBTQ-fientlighet heter. Där befinner vi oss dessvärre inte riktigt än.

Därför förenklas min tillvaro av att den som inte kan eller vill förstå varför det är fel att uttala sig rasistiskt eller sexistiskt åtminstone begriper att det är fel. Ju oftare inskränkta människor håller käften, desto mer sällan behöver jag öppna den för att värja mej mot (smyg)rasistiska tillmälen och kommentarer. Det faktum att de flesta svenskar med öppet rasistiska åsikter nästan undantagslöst inleder sina anföranden med
”Jag är inte rasist, men…” avslöjar hur oacceptabla vi anser dessa värderingar vara.

Den svenska modellens samförståndskultur har även präglat vår etnicitetsdiskurs under många år. Medan andra länder, som USA och Storbritannien, har ett väl utvecklat språk för att diskutera strukturellt förtryck baserat på hudfärg och ”ras” och de motsättningar som finns mellan olika etniska grupper till följd av århundraden av slaveri och förtryck, har vi i Sverige skapat en självbild som säger att ”här är vi minsann inga rasister”.

Debattören och jämställdhetsexperten Ingemar Gens ställde vid en föreläsning följande fråga till publiken

Om du ser en svart man på stan – reflekterar du först över att han är svart,
eller att han är man?

Publiken skruvade lite obekvämt på sig tills Ingemar besvarade frågan med att han inte vet själv om han är mest rasist eller sexist. Hans poäng är tydlig: Vi bär alla på olika former av rasistiska och sexistiska fördomar. Ändå är det mycket ovanligt att vi adresserar våra egna tillkortakommanden på dessa områden. Den rasism och sexism vi diskuterar återfinns nästan uteslutande hos någon annan. Ibland får jag känslan av att vi till och med använder någon annans öppna främlingsfientlighet som avledning för att undvika att strålkastaren vänds mot oss själva. Jag funderade lite kring fenomenet proxy-rasism i mitt inlägg om Björn Söder och Eurovision.

Den svenska förmenta nolltoleransen mot rasism har fått två oönskade sidoeffekter, som jag ser det

1) Vår bild av rasister har reducerats till kängprydda unga män med rakad skalle som heilar och skriker tillmälen av typen ”Svartskalle – åk hem!”. Det ibland överdrivna fokuset på dessa extrema uttryck för främlingsfientlighet gör att stora delar av vardagens smygrasism sopas under mattan. Inte sällan får den som påpekar att någon ger uttryck för rasistiska fördomar till svar att ”du förstår väl att jag inte är rasist?”. Ofta upplevs anklagelsen om (smyg)rasism som en större kränkning än de rasistiska uttalanden som föranledde densamma.

2) Eftersom ingen vill riskera att stämplas som rasist, tiger man kanske hellre än ställer frågor som kan uppfattas som okunniga eller provokativa. Den som undrar vad som egentligen kännetecknar etniska minoriteter som samer, romer eller somalier undviker många gånger att fråga rakt ut, eftersom man känner på sig att ”det här borde jag känna till”. Kanske blir man rädd att få anklagelser om att vara fördomsfull och okunnig kastade i ansiktet. Då är det lugnare att tiga och fortsätta smyga med sina fördomar.

I våra grannländer har främlingsfientliga partier haft ett uppsving under det senaste decenniet, med valresultat på runt 20% och i Danmark en framträdande roll som stödparti till den dåvarande regeringen. Hur kommer det sig att främlingsfientliga partier hittills inte har rönt samma framgångar i Sverige? Jag tror att en av förklaringarna stavas h y c k l e r i.

Isobel Hadley-Kamptz belyste nyligen på ett utmärkt sätt den uppenbara paradoxen mellan svenskens självbild som öppen och tolerant och den strukturella diskrimineringen av utlandsfödda på den svenska arbetsmarknaden.

Många invandrare säger att det är sällsamt svårt att ta sig in i det svenska samhället. Formellt och medvetet är svenskar öppna, tillåtande, men de informella reglerna berättar man inte ens om, dem får invandraren lista ut själv i jakt på dörren till svenskheten.

Normaliteten är så snäv att också mycket högkvalificerade personer med fel namn, fel hudfärg, drömmer om att flytta till England eller USA, för att alls ha en chans att bli bedömda på lika villkor.

Rekryteringsprocess enligt ”han passar så bra in i gruppen” bygger starkare murar än öppet rasistisk diskriminering. Det senare vet ju de flesta, åtminstone i Sverige, att är fel. Att chefen väljer en schysst kille som heter Peter som ser ut exakt som han är inte lika lätt att ha invändningar mot.

Det är uppenbarligen något skevt med svenskens självbild som öppen och tolerant. Under den välpolerade antirasistiska ytan döljer sig ett virrvarr av diskriminerande och segregerande strukturer. Hur ska vi komma åt dessa om vi fortsätter att hävda med en dåres envishet att ”i Sverige blir alla bemötta som jämlikar, oavsett bakgrund och hudfärg”?

Om den politiska korrektheten hittills mest har handlat om att hålla tyst om fördomar och stereotyper, tror jag att nästa steg måste innebära att vi börjar tala om dem, lyssna och lära.  Ett öppnare och mer tolerant samtalsklimat kräver att vita/heterosexuella/män blir mer medvetna om sin strukturella överordning och lär sig lyssna på andra gruppers erfarenheter. Hur ska annars den som aldrig själv har utsatts för tillmälen och diskriminering med rasistiska, sexistiska och/eller homofoba förtecken kunna förstå vad saken handlar om?

Kawa Zolfagary skriver alldeles förträffligt om saken i en gästkrönika i tidningen Folket.

Jag har tappat räkningen på alla gånger då jag påpekat för någon att personen sagt något som kan uppfattas kränkande bara för att höra att jag är för känslig. Det har rört sig om uppenbara fall av rasism, där någon sagt att personer med viss hudfärg är mer brottsbenägna, till situationer där det mer har varit en fråga om okunskap. Problemet har dock alltid varit densamma, personen som i detta fall har uttryckt sig klantigt har inte varit mottaglig för ny information. Det har dessutom nästan uteslutande rört sig om vita män. Det är något i den manliga könsrollen kombinerat med en privilegierad plats i samhället som gör att de vita männen sluter öronen ifall risken finns att de agerat fel.

Jag menar att den som åtnjuter privilegiet att uppfattas som tillhörande normen i ett samhälle har ett ansvar att visa ödmjuk lyhördhet inför andra gruppers erfarenheter. Det handlar både om att våga fråga om sådant man inte känner till och att visa respekt för den man ställer frågan till.

Skribenten Sonja Abrahamsson fick igår utstå mycket kritik när hon för Visit Swedens räkning twittrande om ”hungry gays with aids” och senare samma dag ställde frågan ”What’s the fuzz with jews?”.

Hennes slarviga formuleringar, präglade av fördomsfulla och okunniga påståenden, skapade internationell debatt. Ingen utom Sonja själv vet med säkerhet om hennes syfte var att provocera, skoja till det eller bara förkovra sig i antisemitismens historia. Om hon hade velat diskutera antisemitismens drivkrafter utan att såra och uppröra sin omgivning, hade hon kunnat välja en sakligare och mer ödmjuk formulering, t ex ”What are the sources of Anti-Semitism?”, som chefredaktören för The Business Insider tvingades omformulera sig efter en liknande storm häromveckan.

Kanske speglar Sonjas naiva förhållningssätt till känsliga ämnen som diskriminering mot homosexuella och judar den genomsnittlige svenskens inställning? Många har blivit bestörta över den bitvis hätska kritiken mot hennes sätt att twittra om dessa ämnen. Sofia Mirjamsdotter träder in till Sonjas försvar både i kommentarsfältet på Ajour och på sin egen blogg, där hon bl a skriver:

Det är nästan så att kritikerna kräver att alla människor i Sverige är skyldiga att läsa på om antisemitism, åtminstone innan de tar över det aktuella twitterkontot.

Men gilla läget: Många människor i Sverige är inte pålästa om antisemitism. Många människor i Sverige bryr sig inte ett dugg om genus, HBTQ, internationell solidaritet eller om bakgrunden till rasism. Ska bara intellektuella välutbildade stockholmare få visa sin del av Sverige? Eller är demokrati (även om just demokratidelen i twitterprojektet kan diskuteras) just att visa alla delar, även en ensamstående obildad mamma från Vilhelmina, och Sverige genom hennes ögon?

Jag blir så jävla förbannad på elitistiska intellektuella som aldrig varit i Vilhelmina som dömer ut Sonja för att hon är just okunnig.

Tänk om det är så att en majoritet av svenskarna är just så okunnig som hon om antisemitism till exempel, men att den delen av befolkningen sällan kommer till tals i offentliga sammanhang?

Poängen är att hon är en vanlig svensk som representerar Sverige genom att vara sig själv på ett sätt som jag inte skulle våga. Och det är fantastiskt befriande. Vi behöver fler som Sonja Abrahamsson i mediesverige, inte färre.

Försök förstå vad hon menade istället för att skjuta skarpt och kräva det orimliga.

Jag har full förståelse för att Sofia kan identifiera sig med Sonja i den här debatten. Hon vet varifrån Sonja kommer och kan se situationen ur hennes perspektiv. Hos mig väcks dock frågan om vems ansvar det egentligen är att ”gilla läget” och ”försöka förstå”?

Sonja beskriver sig själv som ”obildad”. Men innebär denna brist på bildning automatisk ansvarsfrihet?

https://twitter.com/hejsonja/status/207028932720082944

Som jag ser det bygger rasistiska och homofoba fördomar just på den sorts okunskap och inskränkthet som Sonja ger uttryck för med sitt twittrande. Ett samhälle som strävar efter ökad tolerans och jämlikhet kräver rimligtvis att vi avslöjar och bemöter denna inskränkthet, oavsett vem som yttrar den?

Sonja må vara naiv och obildad, men när hon väljer att blogga på en stor mediesajt och twittra för tiotusentals följare har hon givetvis ett ansvar för de åsikter och fördomar hon skänker en röst åt. Jag är inte säker på att tystnad är det effektivaste botemedlet mot inskränkthet och okunnighet. En fungerande mångfald kräver dock att den som uttrycker sig enfaldigt får stå till svars för detta och blir bemött med ifrågasättande och kritik. Den som är ödmjuk och lydhörd kanske till och med lär sig något av sina misstag.

Artisten Robyn kritiserade nyligen kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth för hennes aningslösa karvande i Makode Lindes tårta.

Vi är ett mångkulturellt land nu, det är dags att börja bete sig så också. Personligen tycker jag att Lena Adelsohn Liljeroth borde ha blivit förnärmad av den där tårtan. Hon borde ha ställt sig med händerna i midjan och sagt ”jag tänker inte skära den där tårtan. Om någon annan är så puckad att de vill göra det, varsågod.”

Jag tror inte att Lena Adelsohn Liljeroth är rasist. Jag tror bara att hon inte var medveten om vad hon gjorde. Det är som att inte fatta varför människor kan bli kränkta om man säger ”negerboll”. Men poängen är ju att hon är kulturminister, och det är oacceptabelt att som kulturminister vara så omedveten.

Kulturministern speglade på ett plågsamt sätt många svenskars omedvetenhet om sin egen vithet och oförmåga att förstå konsekvenserna av sin egen strukturella överordning.

Skillnaden mellan den svenska ”färgblindheten” och den amerikanska medvetenheten om en maktordning baserad på hudfärg och ”ras” blir särskilt tydlig när den amerikanske komikern Stephen Colbert kommenterar Sonjas twittrande så här:

Turns out an aryan looking woman asking how to identify jews – caused quite a fuzz!

Sonja Abrahamsson är långtifrån kulturminister, men har lyckats skapa sig en plattform i medievärlden. Det är ofrånkomligt att omvärlden recenserar hennes sätt att använda densamma.  Hellre en öppen och kritisk debatt där personer med liknande  funderingar som Sonjas får möjlighet att lyssna och lära sig något, än en förment antirasism där okunskap och fördomar frodas under den välpolerade ytan.

Någonstans hoppas jag att Sonjas aningslösa twittrande om bögar och judar bidrar till att ta samhällsdebatten till nästa nivå av politisk korrekthet – en som bygger på verkliga insikter och ställningstaganden.

Uppdatering:

Åsk Wäppling beskriver målande sina reaktioner inför Sonjas twittrande och hur hon till slut blir tvungen att plocka fram skämskudden.

Sonja just revealed a big slice of the ”blue eyedness” that lives in the Swedish psyche. Welcome to Sweden, where nine million people have been gazing at their navel-fuzz (see what I did there?) so long they failed to notice the Jewish population living alongside them since medieval times.

Marcus Nilsson skriver ödmjukt och nyanserat och tar hjälp av hjälp av Jesper Larsson i sin problematisering av ämnet.

Judar, Hitler och liknande är ämnen som komiker gärna närmar sig, just för att de är känsliga. Humor får alltid kraft i ett spänningsfält.

Men mer uppburna komiker än Sonja (som uppenbart är mer komiskt begåvad än de flesta) har misslyckats med att göra bra humor av detta stoff.

Att lyckas/misslyckas beror på hur lyhörd man är för den diskurs man ger sig in i och för den maktordning man ingår i.

Wlodek Richter listar några av de många nazireferenserna på Sonjas Youtubekanal:

”…jag tänker byta efternamn till Hitler. Och så tänker jag göra namnet rumsrent igen. Ni vet, bort med det gamla, bort med mustaschen, bort med gasning av judar, bort med experiment på sinnessjuka och bögar, o.s.v., bort med att stoppa kuddar och madrasser med människohår, bort med erövring av Belgien…..tatuerat ”hej, hej” på nacken som ser ut som ”SS”…Nya Hitler skall stå för Kärlek, Öppenhet, Omsorg, Jobb, kanske t.o.m. Miljö… jag skall göra namnet Hitler rumsrent igen ”

Mikael Zachrisson kopplar på ett träffsäkert sätt @sweden-haveriet till den aningslöshet som tycks prägla de nya digitala makthavarna:

Det ligger ett moraliskt ansvar i alla former av maktpositioner. Oavsett vilken sorts förebild man vill vara, eller vad man vill uppnå med sin makt, så har man ett ansvar för hur man brukar den. Det ansvaret kan ingen komma undan, eller låtsas som att det inte finns.

Var och en har sitt sätt att bli berömd, sa redan Gunnar på Hlidarende i Njáls saga. Den skrevs i slutet av 1200-talet, och var därmed tidigt ute med tankegods som senare skulle bli en av vår tids viktigaste deviser: All reklam är bra reklam.

Uppdatering 2:
Den som hade hoppats på en förklaring eller kanske till och med något slags ursäkt från Sonja får fortsätta hoppas. I söndags, den sista dagen hon twittrade för @sweden:s räkning, spelade hon in det här videoklippet där hon summerar sina intryck från veckans uppståndelse:

I’m not gonna tell you whether or not it’s true about my hating. I want people to make their own thinking. I want you to use your own brain to think. It’s got two halves. It’s called a brain. I don’t even hate Hollywood Chihuaua 2…

I have learned a lot from this experience. I have got email from news and non-news from all over the world. Not one was angry. Think about that. And I learned a new word… kuusher, cousher, cochiere… It has something to do with food; what you can eat and what you can not eat. I had heard that word before, but I thought it meant very expensive luxurious, classic furniture.

Jag får intrycket att Sonja är ganska nöjd med uppmärksamheten, att hon struntar i kritiken och att hon inte har några problem med att fortsätta skämta(?) om sin okunskap och ointresse för frågor som rör antisemitism och judisk tro. Precis som med de tidigare debatterna om ”negerbollar”, Nogger Black och kinapuffar, där många kritiker blev utskrattade, undrar jag: Om människor blir sårade och kränkta – varför är det så viktigt att fortsätta kränka?

Annonser

32 reaktioner på ”Från enfald till mångfald

  1. Tack! Äntligen!! Jag har blivit så less på alla de som träder till Sonjas försvar med just det där att de som reagerar är ”för känsliga”. Har till och med sett försvaret att ”judar är överkänsliga” (öhh erhhmmm på tal om antisemitism liksom…).

    Och till en sådär 100% är de som använder det resonemanget till synes högst normenliga människor (vita, svenskfödda, ”normalreligiösa”, heterosexuella etc). Och, visst, jag förstår att om man sedan den dag man fötts har glidit runt på normenlighetens räkmacka, och alltså inte lever ett liv där man dagligen möter diskriminering och fördomar, så kan man faktiskt inte förstå hur det är att INTE leva i den skyddade världen. Jag fattar det. Men det ansvar man då har är att INSE att man inte fattar, och lyssna med ödmjukhet och vilja att lära. Precis som du skriver.

  2. Förresten, kom på att jag även skulle kommentera det där med projicering som fördomsfrihet. Det tror jag definitivt är ett av de stora hindren för att komma åt alla de fördomar som simmar runt i folkdjupet. Vi gör inte upp med våra fördomar i det här landet, vi projicerar dem på andra.

    Det har vi en lång tradition av. När andra världskriget gick mot sitt slut, och i synnerhet efteråt, så gjorde vi inte upp med den utbredda antisemitismen och rasismen i Sverige (bara ett sånt faktum som att Sverige var världsledande i den rasistiska pseudovetenskapen rasbiologi). Vi projicerade den på Tyskland istället.

    Och idag projicerar vi rasismen på de där med kängor och rakade skallar, som sagt. Liksom vi projicerar misogyni och patriarkat på muslimerna (och kanske i viss mån även anhängare av andra religioner). Och vi projicerar heterosexismen och hbt-fientligheten på, i första hand, de frikyrkliga, och i andra hand muslimerna (igen) (och som med misogynin, även i viss mån anhängare av andra religioner).

    Ett effektivt sätt att för all framtid konservera våra egna fördomar och förtryckande strukturer.

  3. Man är ju dum i huvudet om man bara anfäktar synsättet att alla andra är känsliga – i vare sig detta eller i andra lägen – men jag skulle hellre välkomna denna serie tweets som just en uppvisning i hur just antisemitism behandlas i Sverige. Nämligen från det diffusa och minimala till inte alls. Jag tror att det beror på att vi inte har några särskilt rotade ZOG-fantasier i sverige längre, utom på Flashback, vilket rimligtvis leder till att oförståelse för att det specifika hatet finns uppstår. Delvis samma sak kan appliceras på förståelsebristen för de amerikanska förhållandena mellan svart/vit då ”vårt” rasistproblem bygger på migration snarare än en intern slavbakgrund vi aldrig haft (inom landets gränser).

    Ett samhälle halvt utan dessa fördomar överlappas med ett inflöde från exempelvis amerikansk kultur där gruppen är tydligare definierad och fördomsansatt, vilket gör att vi både noterar att det finns en grupp, men vi fattar inte riktigt vad grejen är -> twittrar dumma frågor.

    Det måste alltid vara viktigare att se mönster och normer och diskutera dessa än att fara ut i fördömanden mot enskilda, även om det naturligtvis finns dylik ignorans av mer fientlig art också. Men det går liksom emot den heltäckande intersektionella/normkritiken att finna rasisten i busken istället för rasistbusken hen växer fram i.

    • Jag är med på det faktum att svensk rasism och antisemitism har en lite annorlunda bakgrundshistoria än den amerikanska.

      Om du däremot menar att den svenska omedvetenheten skulle bygga på att vi delvis(?) saknar rasistiska och antisemitiska fördomar ber jag att få invända. Tvärtom har vi ju valt att begrava våra rasistiska maktstrukturer under en våt filt av förment antirasism, inte sällan baserad på samma lösa grund som den Sonja ger uttryck för i sina ”What’s the fuzz”-tweetar.

      Jag menar inte på något sätt att utpeka Sonja som unik i detta fall. Tvärtom tror jag att hon representerar en ansenlig del av den svenska folksjälen. Genom att vädra sin okunnighet och omedvetenhet om sin egen vithet i ett internationellt medium öppnade hon upp för en viktig och intressant diskussion.

      • Nej nej, det menar jag absolut inte! Lite konstig tolkning ärligt talat men men.

        Vad jag menar är att man kan dela upp rasism/fördomsuttryck i direkt fientlighet/förtryck och i mer internaliserade normer och när ett samhälle som sverige saknar särskilt stort uttryck för den fientliga sidan i fallet antisemitism (upplever jag det som), så har man en annan sort att jobba med. Tex islamofobin är ju utbredd i den fientliga dimensionen i väldigt stor grad medan antisemitism betraktas som ”avslutat kapitel” för en modern svensk. Äh fan ”modern ”svensk”” förresten (hej ”etniska svenskar”-failen!).

        Bara en sån sak som att vi klumpar ihop antisemitisk extremhöger och islamofob som en motsats till ”den upplyste finsvensk av valfri hudfärg/födelseort” tycker jag är ett praktexempel på hur den uppdelningen funkar.

      • Tack för förtydligandet! Jag tror som du, att antisemitism förekommer både i öppna och dolda former, men att vi har vant oss vid att inte se den.

        Kravet på att judar och andra etniska minoriteter ska sluta vara så känsliga och ”försöka förstå de goda intentionerna” ser jag som ett uttryck för viljan att till varje pris bevara bilden av Sverige och de ”normala” svenskarna som öppna och fördomsfria antirasister.

        Även om det innebär att tysta ner dem som känner sig sårade och kränkta.

  4. Bra men lite löst knutet till Sonja Abrahamssons twittrande på @sweden-kontot tycker jag. Förstår att du vill hänga upp den större diskussionen på något aktuellt men hennes påstått rasistiska skämt var ju menade som antirasistiska (typ ”fattar inte det här med utpekandet av judar vi är ju alla egentligen lika” osv).

    Jag är med dig annars men från min (vita, heterosexuella, manliga, medelåldriga och medelklassiga) utsiktspost ser jag ingen riktig substans i just den specifika debatten. Verkar mer vara en typisk medieanka och det skulle aldrig uppmärksammats om det inte vore för att @sweden-kontot är en del av varumärkesbygget av Sverige. Det senare skiter jag i fullständigt i men det har förstås också betydelse i USA (liksom att de, på gott och ont, är mer ”rasmedvetna”).

    Eller har jag missat nåt?

    • Min poäng är just den du nämner. Att Sonja utgör ett träffsäkert exempel på en förment antirasistisk svennebanan, som genom sin brist på genuint intresse för antisemitism och omedvetna aningslöshet om sin position som ”arier” i själva verket lyckas uttrycka sig plumt och stereotypiserande om judar (och dessförinnan homosexuella) på ett sätt som av många upplevs som kränkande.

      Vi som blir kränkta förväntas hantera denna ignorans med vänlighet och tolerans. Ett av många uttryck för den svenska, mestadels omedvetna, rasmaktsordningen, menar jag.

    • Tolkade uttalandet på exakt samma sätt som Stefan, som ett uttryck för att hon inte förstod vad folk har emot judar..

      Tycker snarare att reaktionerna mot att hon givetvis måste ha menat något rasistiskt/negativt mot judar är ett uttryck för något som är ganska sjukt i vårt samhälle…

      • Jag gör samma tolkning som ni. Men sättet hon talar om homosexuella och judar på vittnar om en aningslös omedvetenhet om maktrelationer och hennes egen position som ”arisk” heterokvinna.

        Här menar jag att Sonja exemplifierar en svensk attityd av ”fördomsfrihet” som i själva verket döljer en mängd dolda föreställningar.

        Varför tror ni att hennes tweetar väckte sådant internationellt rabalder? På grund av den svenska twitterankdammen?

        Sonja påstår att hennes frågor varken skall uppfattas som humoristiska eller provocerande, utan uppriktiga. Varför väljer hon då ett provocerande och fördomsfullt språk, som när hon talar om judars penisar (som om alla judar hade penis)?

        Hennes tidigare obrydda inställning till nazismen vittnar i bästa fall om oförstånd – i värsta fall om bristande respekt för nazismens offer.

        Utveckla gärna dina tankar om det du benämner som ”något sjukt”.

  5. Men är dessa tweets verkligen stereotypiserande undrar jag? På vilka sätt? Är det någon, individ eller grupp, som vittnat om att de känner sig kränkta? Jag har inte hängt med i alla turerna. Lite av en storm i twitterbubblan kan jag tycka men intressanta sidospår – som detta om skillnaden mellan Sverige och USA när det kommer till vad vi betraktar som rasistiskt eller antisemitiskt.

    • Som i mitt svar till Dywik, menar jag att Sonjas raljerande inställning vittnar om en bristande förståelse och respekt för ämnet antisemitism.

      Hon låter som en gubbe som säger nåt i stil med ”Vaffö gnäller folk på att kärringar vill ta plats i samhället? Det är väl ingen skillnad på en kärring och en karl, så länge de behåller böxera på, hö hö hö…”

      Vilka ”vi” syftar du på när du säger att vi betraktar olika saker som rasistiska och antisemitiska i Sverige och USA?

      Jag menar att detta är ett parallellfall till Nogger Black- och kinapuffsdiskussionerna, när vita svennebananer skulle förklara för icke-vita att de inte har någon anledning att känna sig kränkta.

      Påminner också lite om det här South Park-avsnittet. ”It’s no big deal”.

  6. Såg inte att du redan svarat. Skillnaden mellan hur sådana här saker tas upp i svenska och amerikanska medier är kanske mer specifikt. Uppfattningar och upplevelser bland de enskilda medborgarna kan ju finnas. Jo, det liknar Nogger Black- och kinapuffsdiskussionerna det här. Liksom dom debatterna kommer jag som någon slags opinionsbildare (och medlem i alla upptänkliga majoriteter) knappast skriva nåt om detta. Däremot är jag nyfiken på hur folk tänker och då särskilt dom som känner sig kränkta. Om det nu finns såna.

    • Hur tänker du nu? I den senaste kinapuffsdebatten skrevs många tänkvärda inlägg. Låt mig nämna Patrik Lundberg, Damon Rasti och Elin Grelsson-Almestad som några exempel.

      Jag ser en potential till en liknande givande debatt om attityder och tolkningsföreträde efter Sonjas twitterspree. Jag förvånas över den självklarhet med vilken många vita svenskar förklarar för mig att jag inte borde bli kränkt av detsamma, och att du nu antyder att vi som blir det inte ens existerar?!

  7. jag skulle nog vilja hävda att det handlar om två saker. För det första att det är svårt att uttrycka sig korrekt och samtidigt få fram sin kommentar vida Twitter. Det är en konst. För det andra att personen i frågan troligtvis inte är eller har varit politiskt aktiv. Det tar ett tag att inse det, men vi som på något sätt är aktiva i samhällsdebatten uttrycker sig på ett speciellt sätt och debatterar också med likasinnade. Det är troligtvis därför som vissa av oss blir så provocerade när vi stöter på vanligt folk som uttrycker sig som vanligt folk gör. Okonstlat och utan att ha tänkt igenom varje liten stavelse.

    Det sjuka ligger i hela grejen att man hellre väljer att missförstå än att förstå vad personen vill ha sagt. Vilket tyvärr bottnar i en von Oben-atityd, som ibland finns bland samhällsengagerade gentemot andra som inte är det..

    MVH
    Dywik

    • ..Något som förövrigt hämmar debatten och för in den på sidodiskussioner som denna istället för att debattera: Hur det kan vara att folk inte gillar judar när de är precis som oss.

      Avslutningsvis bör det nog påpekas att de flesta som är judar givetvis har en penis. Och i länder som tex USA (där det är mycket vanligt att alla oavsett religiös tillhörighet är omskurna) kan man inte utgå ifrån det som något särskiljande..
      Eller försökte du få det hela till en fråga om könstillhörighet?

    • Att uttrycka sig på Twitter är en konst, och det är på grund av sina meriter i den konsten som Sonja Abrahamsson har utsetts till denna veckas handhavare av Visit Swedens twitterkonto. Som framgår av de inlägg jag länkar till i uppdateringen ovan, är hon vid det här laget tämligen varm i kläderna som onlineskribent. Jag låter Mikael Zachrisson svara på frågan om ansvar för det man publicerar i en internationell twitterkanal med tiotusentals följare, för han formulerar det hela så mycket bättre än jag.

      När du skriver att ”man hellre väljer att missförstå” antar jag att du syftar oss som ställer oss kritiska till Sonjas sätt att twittra om bögar och judar. Vari består detta missförstånd, menar du? Jag har redogjort för min syn på hennes tweetar – att de förmodligen författades med ett syfte som utgör en blandning av att försöka förstå och att ta udden av judehat. Därtill tycks hon, åtminstone delvis, vara medveten om ämnets sprängkraft, med tanke på hur ofta hon återkommer till detta tema i sina humorisktiska videoklipp och blogginlägg.

      Min kritik handlar alltså om den plumpa aningslöshet och okunnighet hon yttrar sig i ett ämne, på ett sätt som upplevs som kränkande och sårande av många. Är det detta påstående som du kallar ”medvetet missförstånd”?

      Någon penisdiskussion kommer jag inte att föra, men ja – jag syftade såklart på idiotin att prata om att judar generellt har penisar, då jag utgår från att könstillhörigheten bland judar fördelar sig med motsvarande andelar män, kvinnor och andra som hos resten av världens befolkning.

  8. Sorry, min dator tyckte att den skulle posta innan jag var fördig. Därav att min argumentatiuon kom lite stötvis. Men jag hoppas att det ändå framgick vad jag ville ha sagt. Dvs. att benämningen Jude avser en man medans en kvinna av denna folkgrupp benämns Judinna.

    Förövrigt har jag endast läst denna enskilda kommentar. Det är också ENBART den som jag diskuterar eftersom det talades om den på The Colbert report igår och jag blev aningen upprörd av den illasinnade tolkningen av det hela. jag tolkade ju den, som vi tidigare kommenterat på ett helt annat sätt. Det kan måne beror på att jag både är samhällsengagerad och samtidigt umgås mycket med mina barndomskompisar som verkligen har noll koll på hur man uttrycker sig korrekt i samhällsdebatten.

    Kom lite off-topic där men jag tror inte vi kommer längre här. Vi får nog enas om att vi är oense:)

    Med vänliga hälsningar
    Dywik

  9. Dreadnallen: tack för länken och hela inlägget där du samlat alla intressanta postningar och dina tankar om detta. Kommer in något sent, ville bara tacka för dina kommentarer också, som jag själv skulle skriva under på. ”Här menar jag att Sonja exemplifierar en svensk attityd av ”fördomsfrihet” som i själva verket döljer en mängd dolda föreställningar.” och ”Hennes tidigare obrydda inställning till nazismen vittnar i bästa fall om oförstånd – i värsta fall om bristande respekt för nazismens offer.” är – utan att jag formulerat det i huvudet själv – exakt min tanke.

  10. Om jag skulle påstå att nidbilden av den dumme, obildade lantisen du valt att illustrera ditt inlägg med är ett försök att ta udden av elitism och klass- och folkförakt, hur ställer du dig till det? För naturligtvis valde du inte en bild av en fräsch medelklassperson i storstadsmiljö.

    ”Det sjuka ligger i hela grejen att man hellre väljer att missförstå än att förstå vad personen vill ha sagt. Vilket tyvärr bottnar i en von Oben-atityd, som ibland finns bland samhällsengagerade gentemot andra som inte är det..” skrev någon, och det tycker jag säger det mesta som behöver sägas. Sen att det var smaklöst och att folk tog illa upp, det är en annan sak. Men människor beter sig smaklöst hela tiden, och det är inte bara de vulgära och obildade som gör det.

    • Tack Malin, för att du lyfter det intressanta klassperspektivet! Som du säkert känner till, har jag hämtat illustrationen från den kända internet-memen Almost Politically Correct Redneck, som på ett humoristiskt sätt illustrerar hur även goda intentioner kan uppfattas som inskränkta och kränkande.

      Diskussionen om Sonjas twittrande rör sig inte bara längs etnicitetsaxeln, utan berör även spänningsfältet storstadsmedelklass vs. landsortsarbetarklass eller ”upplyst kulturelit vs. obildade bönder” om man så vill. Jag tror att det är utifrån detta perspektiv som Sofia Mirjamsdotters försvar av Sonja skall läsas.

      Kanske bottnar en del av den kritik som väckts från en vit innerstadsmedelklass i att Sonja befläckar bilden av svensken som upplyst, medveten och politiskt korrekt? Här ser ”eliten” ännu ett tillfälle att positionera sig och markera avstånd, för att inte sammanblandas med dessa okunniga formuleringar. Ett fenomen som påminner ganska mycket om den projicering som Reb & Anna skrev om i sin andra kommentar här ovan.

      Jag menar tvärtom att Sonjas yttranden förmodligen är representativa för de flesta vita svenskar. Oavsett vår tillkämpade självbild som ödmjuka och medvetna, brister många i kunskap, insikter och intresse för mångfaldsfrågor – paradoxalt nog delvis till följd av den utbredda politiska korrektheten, som jag försökt beskriva ovan.

      Det är dock inte etniska minoriteters uppgift att ”försöka förstå” och visa tolerans inför denna utbredda okunskap. Att ställa krav på lyhördhet och ödmjukhet är i själva verket ett sätt att respektera avsändaren, oavsett geografi och så kallad bildning.

      Min kritik mot Sonja handlar främst om de attityder hon förmedlar. Okunnighet kan lätt botas om man är intresserad av att lyssna och lära. Att acceptera fördomar och inskränkthet bara för att de kommer från ett visst håll är mig främmande.

Kommentarer inaktiverade.