Uppmärksamhet framför allt?

I morse valsade ovanstående bild runt på Twitter. En särdeles osmaklig efterlysning av en flickvän som påstås ha försvunnit efter ett bråk där annonsören ”blev lite våldsam”. Bilden skapade snabbt en mindre massmediepsykos bland upprörda twittrare. Några av oss föreslog att det hela rörde sig om något slags sjuk form av humor.

Till sist ringde jag upp numret på lappen för att höra mig för vad det hela handlade om och fick då följande besked:

2011 var det över 28.000 anmälningar av misshandel av kvinnor över 18 år. Men det är svårt att se eftersom att det ofta sker bakom stänga dörrar. Genom att du ringde det här numret har du tagit första steget, du har öppnat dina ögon. För mer information om det här projektet besök hemsidan Oppnaogon.se

När jag besökte adressen i morse var emellertid domänen parkerad hos Loopia, så det gick inte att få fram mer information.

Trots lättnaden över att historien var uppdiktad, upprördes jag av kampanjmakarnas tillvägagångssätt. Hur sjutton har man tänkt sig nå fram med budskapet om mäns våld mot kvinnor med den här kampanjen, egentligen? Bara den som ringer numret får ju reda på att kampanjen ens existerar. Att webbplatsen dessutom kom upp först efter det att lapparna valsat runt i sociala medier gav inte direkt pluspoäng.

Ett par timmar senare tipsade Kalle Paulsson att det hela rörde sig om ett slututställningsprojekt av en Berghs-elev och att Ajour.se skrivit om lapparna och deras bakgrund. Nu blev jag arg på riktigt och postade en kommentar som växte till ett helt blogginlägg:

Den här Berghs-eleven har alltså använt sig av metoden ”fejk-kampanj” på temat ”mäns våld mot kvinnor” för att väcka uppmärksamhet kring sitt tämligen blygsamma slutarbete i ämnet grafisk design på Berghs? Jag säger blygsamma, eftersom jag utgår från att det är webbplatsen oppnaogon.se som utgör själva slutarbetet. Affischernas grafiska utformning är ju av tämligen trivial natur.

Som den snart 40-årige gubbe jag är har jag svårt att tyda detta som något annat än ännu ett exempel på tidsandans devis ”uppmärksamhet framför innehåll”. Och det retar mig oerhört. Kul för Frida att hennes webbplats uppmärksammas, men hur tänkte hon när hon valde marknadsföringsmetod, egentligen?

Affischerna är förvisso både tankeväckande och upprörande – men samtidigt reproducerar de den kvinnosyn som Frida vill göra oss uppmärksamma på och kritisera. Vems ögon är det egentligen hon vill öppna? Den som redan är medveten och engagerad i kampen mot mäns våld mot kvinnor blir kanske tillräckligt förbannad för att lyfta luren och slå numret. På telefonsvararen meddelar Frida förnumstigt att jag därigenom har öppnat mina ögon. Oh really?

De unga killar med machoideal som förmodligen skulle må bra av att behöva diskutera sin kvinnosyn berörs med största sannolikhet inte alls av den här kampanjen. Om de överhuvudtaget läser lappen, torde de flesta reagera med ett fniss eller en suck. Möjligtvis kan någon sjuk jävel få för sig att ringa upp lappens författare och erbjuda sig att leta reda på ”hans” flickvän, men det känns aningen långsökt.

Till råga på allt var domänen oppnaogon.se parkerad hos Loopia så sent som vid tiotiden i morse, när bilden på affischen snurrade runt som värst på Twitter.

Jag blir förbannad på all marknadsföring som går ut på att lura den tilltänkta målgruppen. Särskilt upprörd blir jag när man använder ett så allvarligt samhällsproblem för att väcka uppmärksamhet kring något trivialt. Jag utgår från att Fridas intentioner varit de allra bästa, men undrar varför inte hennes handledare kommit med invändningar innan projektet tog sin slutgiltiga form.

Dagens medielandskap präglas av ett abnormt fokus på snabbhet och uppmärksamhet, ofta på bekostnad av källkritisk saklighet. Nyligen valsade tveksamma historier om fattiga Frida och stackars Jimmy, som inte fick några pengar från Socialtjänsten respektive Försäkringskassan runt i traditionella och sociala medier.

Häromdagen påstod Roland Poirer Martinsson i en kolumn i SvD att han mottagit hot från en av Sverigedemokraternas anställda i riksdagskansliet, något som väckte stor bestörtning bland många debattörer på Twitter:

Senare visade sig ”hotet” bestå av en länk till en nyhetsartikel där det förekom tveksamma påhopp i kommentarsfältet. Ganska långt från ett direkt hot, med andra ord.

https://twitter.com/RolandPMSweden/status/204548751308759040

https://twitter.com/RolandPMSweden/status/204549070365270016

https://twitter.com/RolandPMSweden/status/204549338834288640

https://twitter.com/RolandPMSweden/status/204549525413691392

Jag hoppas att vi så småningom tröttnar på att debattera för debatterandets skull och att uppröras för upprördhetens skull och istället börjar att visa större intresse och respekt för sakfrågorna. Självklart kommer det att kräva både tålamod, vidsyndhet och eftertanke – saker som det omogna sinnet instinktivt värjer sig mot på liknande sätt som ens slöa lekamen motsätter sig frisk luft, motion och näringsriktig kost. Denna slöhet är till för att övervinnas, om vi vill bevara hälsan. På liknande sätt behöver vi lägga tid och energi på att öva oss i kritiskt tänkande och saklig debatt om vi inte vill att den offentliga diskussionen skall förflackas och utarmas till att bestå av rent nonsens.

Apropå det där med kampanjer som syftar till att lura målgruppen, påminde Britta mej om den här performance-gruppens uppträdande i Amsterdams Red Light District. Här kan vi snacka om att nå fram med sitt budskap rakt in i den tilltänkta målgruppen! 

 

Uppdatering: Den som vill jobba med attitydfrågor och mäns inställning till kvinnor kan med fördel vända sig till Machofabriken, som har mycket bra övningar och utbildningsmaterial i ämnet.

 

Uppdatering 2: Nu har Frida hittat hela vägen till SVT:s morgonsoffa, tack vare sin kampanj. Den nyhetsvärdering och medielogik som ligger bakom att hon blir inbjuden för att tala om mäns våld mot kvinnor förtjänar en egen serie blogginlägg. Tydligt är att Frida lyckats med det som uppenbarligen var hennes främsta (och enda?) syfte med kampanjen – mediegenomslag.

Till skillnad från Ajour.se, ställer Marianne Rundström ett antal följdfrågor kring kampanjen. Så här svarar Frida på några av dem:

Vilka ögon är det du vill öppna?
– Allas, tror jag. Jag kände väl att det fanns ett behov av att vi skulle prata om det.

Vilkas ögon tror du att du har öppnat?
– Dels tror jag, tack vare spridningen på nätet, så har jag nog lyckats öppna ganska många… dels är det väl folk från min egen bransch, när det kom ut att jag var student på Berghs, men jag hoppas ju, och det är ju därför jag gjort det, att det är allmänheten främst. Och det verkar som att jag har lyckats.

Vad säger folk som ringer det här numret?
– De flesta har ringt och lagt på.
– Det känns som att folk har förstått vad de ska göra – de har blivit vidarebefordrade till hemsidan. Och som att de då också förstod att det inte var på allvar, utan för en bättre sak.

Vad är det för reaktioner du vill att det här ska väcka?
– Ja, ambitionen har väl legat nånstans ganska högt, men också att vi ska få politikerna ska se det. Jag ville hålla det på en ganska gräsrotsnivå, för att tänka att man kan påverka nedifrån och  jag vill använda inverkan som sociala medier har och som vi faktiskt kan åstadkomma själva.

– Det jag vill med det är att folk ska börja prata om det tillsammans… att man själva ska börja kanske… uppfostra sina barn på ett specifikt, eller att man liksom ger nån typ av nyanserad bild och att vi börjar tillsammans nu från början…

Nu kallar du detta för en ögonöppnare. Vilka dörrar vill du öppna?
– Ja, jag vill väl öppna så många som möjligt, ehm… tanken är väl, eller ambitionen är som sagt att vi ska få politikerna med oss på det här. Jag vill dock inte att det ska bli en politiskt laddad kampanj. Jag vill att den ska vara öppen oavsett om man är blå, röd eller grön. För här är ett samhällsproblem som sträcker sig långt över politiken, men det är också ett ställningstagande.

Hur går du vidare med den här kampanjen?
– Jag har inte riktigt hunnit landa i det här än, för jag visste inte hur stor spridning det här skulle få. Förhoppningen var ju självklart att det skulle få ett jättesving. Nu har jag kommit i kontakt med några kvinnoorganisationer som är intresserade av ett eventuellt samarbete. Och jag skulle väl vilja samarbeta med en mer etablerad organisation som kan… som man kan ha i ryggen… bakom sig.

Av tv-intervjun framgår att Frida knappast kan ha ägnat många timmar åt att studera ämnet för kampanjen – mäns våld mot kvinnor. Hon har inte ens bemödat sig att ta reda på hur politiker och frivilligorganisationer jobbar med problemet. I mina ögon framstår Frida som en ny Anton Abele. En ung, oerfaren människa som tror sig vara först ut med att upptäcka ett av samhällets många missförhållanden och nu vill agera general för att ”uppmärksamma politikerna på detta”. Det hade varit gulligt om det rörde sig om mellanstadie-elever, men nu sker en nyhetsvärdering där vuxna 20-åringar med hybris prioriteras framför skildringar av verkligheten och dess utmaningar.

Annonser

9 reaktioner på ”Uppmärksamhet framför allt?

  1. Oj, sur eftersmak dansen i red light district måste ha gett betraktarna. Bra skrivet om ”fejkkampanjen”. Jag tycker precis som du. Tycker det kan ifrågasättas på flera nivåer.. ambitionen är väl fin men jag ifrågasätter vad det skulle resultera i? Tveksam över att hon lyckades provocera/nå så många fler än de som redan hade ögonen öppna.. och vad händer efter man öppnat ögonen? Vad var målet? Att provocera så många som möjligt? Det är ju knappast en utmaning i dagens samhälle. Jag är även besviken på utförandet med tanke på att detta är någon slags slutprojekt. Kampanjsidan var ful och funkade dåligt. Hinner/vill man inte initiera samarbete med någon organisation kan man åtminstone uppmana till aktion (skänk pengar! bli volontär!) eller allra minst lägga in en länk till en kvinnojour. Då skulle dessutom resultatet kunna mätas. Detta känns som något jag hade kunnat slänga ihop på några timmar. Tråkigt när en sån viktig fråga slarvas bort.

    • Tack för smarta och genomtänkta synpunkter! En mätbar och tydlig call-to-action hade verkligen lyft det hela ett snäpp. Och, som du säger, ett så allvarligt ämne hade kanske behandlats bättre om man från början tagit råd från någon etablerad kvinnojour eller annan frivilligorganisation?

  2. Förstår inte riktigt vad dina känslor har med Ajours rapportering att göra. Har nu läst din kommentar flera gånger och ser fortfarande inte vad problemet är. Eller jo, det gör jag, men inte vad Ajour har med saken att göra. Inte blev det tydligare av att vi diskuterade det på Twitter heller.
    Men journalistikens uppgift är delvis att berätta bakgrunder, så att du kan reagera och skriva texter som den här.

    • Hej Emanuel,

      Jag förstår förvirringen, för det gick snabbt och blev rörigt. Detta är dock bakgrunden: Jag reagerade på Ajours uppgift att lapparna i själva verket hörde till en slututställning på Berghs och skrev fritt ur hjärtat den något hetlevrade kommentaren på Johan Hedbergs artikel. Eftersom den innehöll diverse länkar, krävdes det en förhandsgranskning innan den kunde publiceras, vilket jag pingade Johan om, som du märkte.

      Efter publicering kommenterade Johan Hedberg min kommentar på Twitter och en stundvis hetsig diskussion uppstod, som jag har redogjort för här. Det var i samband med denna diskussion som jag formulerade min invändning mot att Ajour återkommande publicerar tämligen okritiska referat av händelser, i det här fallet utan att ställa de olika reaktionerna på kampanjen mot varandra, intervjua någon från bägge läger etc.

      Frånvaron av djupare analys eller vinkel må vara en sak. Att som Johan sedan påpeka att jag borde ha struntat i att kritisera kampanjen, därför att den inte var producerad av en reklambyrå kändes extra lamt. Inte nog med att man inte orkar göra sitt journalistiska arbete innan man publicerar – dessutom vill man recensera läsarnas medverkan till att bygga vidare på storyn med egna vinklar? Hajar nada av den strategin.

  3. Tycker att det ibland behövs ”jippon” som får igång diskussionen och tar plats i det offentliga rummet. Svårt att inte se efterlysningen och omöljligt att INTE reagera. Våldsamma och osunda förhållande berör så många, det finns ingen enskild målgrupp……bra att väcka debatten på detta sätt tycker jag. Svårigheten är kanske att genomföra dessa jippon på ett effektivt sätt som inte får FEL fokus…som ex. den omdebatterade tårtan.

    • Tack för ditt bidrag till diskussionen! Hur tolkar du syftet med det här ”jippot”? Jag har lite svårt att se vad den bakomliggande tanken är, förutom att väcka uppmärksamhet kring ett slutarbete. Det är det spekulativa i att ”kidnappa” den allvarliga frågan om mäns våld mot kvinnor med det yttersta syftet att skapa en snackis kring ett slutprojekt i grafisk design som gör mig upprörd. Ser du något annat syfte är jag idel öra. 🙂 Som Linnea skriver här ovan, hade det känts förmildrande om kampanjen utmynnat i någon form av aktion – skänka pengar eller engagera sig praktiskt i någon frivilligorganisation.

      Jämförelsen med Makode Lindes tårta känns både relevant och inte. Relevant så tillvida att Makodes också jobbade med just provokationen som redskap. Irrelveant, därför att Makodes performance utgör en förlängning av hans mångåriga undersökning av etnicitet och hudfärg i hans Afromantics-serie. Här finns både en röd tråd, ett uttalat syfte och en nyskapande diskussion kopplad till provokationen.

      I fallet med de tvetydiga efterlysningarna framträder inte budskapet med samma drabbande tydlighet, menar jag. Läsningen överlåts till betraktaren. Den som ser problemet (det vidriga kvinnoperspektivet), tar knappast något avgörande steg framåt i kampen mot mäns våld mot kvinnor genom att läsa lappen och slå numret. Den som inte ser problemet bryr sig föga varken om lappen eller den upprörda twitterdiskussionen?

  4. Bra, Christofer! Ledsnar på att vi hamnat i nån form av värld där viralt genomslag av många hyllas som bra bara för den sakens skull. Vad f-n har viralitet för egenvärde? Nada. Varför har vi plötsligt glömt bort att fokusera på vilken målgrupp en kommunikativ åtgärd har, vad den önskade effekten är osv.

    Det är beklämmande när vi pratar sjukt viktiga frågor som mäns våld mot kvinnor och liknande. Jag blir lite förundrad varje gång de sociala mediernas apostlar går upp i sig själv av självbeundran över att de fått viralt genomslag i en till stora delar likriktad ekokammare, där de verkliga problem de viraliserar om inte finns – precis som Christofer skriver. Vad slutresultatet är ger man blanka tusan i, så länge man får självbekräftelse på att man tycker rätt saker och många håller med.

    Ska vi komma nån vart handlar det om att nå ex en äldre generation män i Norrlands inland, yngre som rör sig i miljöer som domineras av föråldrade värderingar etc. Jag betvivlar på att de loggar in på Twitter och klickar på en hashtag som berör ett ämne de högaktligen skiter i, eller ringer ett telefonnummer på en lapp de inte ens kommer läsa.

    • Tack Markus! Skönt att höra att du är inne på liknande tankar, och dessutom utvecklar dem. 🙂 Viralitet som egenvärde är ett otyg som anammats på bred front just nu. Inte minst fascinationen inför den gravt förenklande och ändamålsmässigt tveksamma Kony 2012-kampanjen utgör ett hyfsat färskt exempel på detta fenomen. Kanske återkommer jag med en mer specifik analys av det problemet.

      Visst är det lätt det för oss som twittrar regelbundet att överskatta en sociala medier-debatts påverkan på det omgivande samhället. En livlig hashtags-diskussion når som bekant högst någon promille av den vuxna befolkningen. Ändå känns det lite som att ”nu har vi förändrat världen!” när man själv befinner sig i debattens epicentrum.

      Jag kan inte låta bli att känna vibbar från min tonårstids väckelsemöten, när man kunde komma hem salig i tron på att ”snart kommer hela Sverige att omvända sig till Jesus”, eftersom man själv hade haft starka känslomässiga upplevelser inom kyrkans väggar.:)

  5. Jag ser det som samma problem att ”alla är journalister”.
    Medieklimatet i sig och sociala-medier-ankdammen i synnerhet bidrar ju till att ännu mer urholka journalistikens trovärdighet.

    Och ja, jag tycker att journalistiken i form av den tredje statsmakten (http://sv.wikipedia.org/wiki/Tredje_statsmakten) har en otroligt viktig uppgift att fylla.
    En uppgift som man sakta men säkert håller på och tar död på i jakt på klick och viralitet. Följer man vad som händer på twitter tycker jag att det är lite skrämmande att så mycket som blilr ”twittersnackisar” sprider sig vidare till tradmedia nästan utan källkritik eller analys.

    Sen kanske man kan göra skillnad på public service och Aftonbladet men det generella medieklimatet, snuttifieringen och klickhysterin påverkar ju såklart även de med de högsta ambitionerna och största idealen.

    En negativ spiral helt enkelt och jag vet inte men det borde vara varje journalist, redaktörs och ansvarig utgivares förbannade ansvar att upprätthålla både yrkesstolthet och trovärdighet. Jag ser inget motsatsförhållande mellan trovärdighet och läsarmedverkan, det beror helt på hur man utför den.

    Men vad vet jag, jag är ju ingen journalist. Eller jo, alla är ju journalister 😉

Kommentarer inaktiverade.