Är lagstiftning om nöjesjournalistikens innehåll enda lösningen?

För en tid sedan intervjuade Nyheter24:s nöjeschef Mimmi Lexander vinnaren av dokusåpan Top Model, 18-åriga Alice Herbst, om kroppsideal och kravet på att hon skulle bli ännu smalare, trots att hon redan är underviktig i medicinsk bemärkelse. Alice förklarar sig i intervjun:

Jag har bestämt ett mål… – Att ha de förutsättningar Alexis (Borges, chef för Top Model, reds anm) vill att jag ska ha. Han vill att min rumpa ska bli fyra centimeter mindre, och det kommer gå, bara jag slutar äta godis och tränar mer.

Alice berättar vidare hur hon under de tidiga tonåren led av dysmorfofobi – en sjuklig upptagenhet kring och missnöje med det egna utseendet.

– Jag var tvungen att gå upp fem på morgonen för att göra i ordning mig i flera timmar innan skolan. Jag sov med smink, även när ingen såg mig för jag klarade inte att se mig själv i spegeln. Jag var tvungen att gå med ena sidan av ansiktet mot mina föräldrar, för den andra sidan gillade jag inte. Jag tyckte att jag hade rynkor, så jag var tvungen att klippa lugg som skulle dölja det och så vidare.

För att övertyga mig själv om att jag dög började jag ladda upp bilder på nätet där jag hade retuscherat mig till oigenkänlighet och fick bekräftelse där. Men det var ju mer någon jag ville vara, det gick ju inte ihop.

Mimmi Lexander reagerar i en krönika på de sjuka kroppsideal som kräver att fotomodeller ska vara undernärda för att bli accepterade av branschen. I krönikan nämner hon kravet på lagstiftning om modellers vikt. Ett krav som tidigare formulerats av Nina Åkestam, med modellernas hälsa i fokus och israelisk lagstiftning som förebild.

Kravet på lagstiftning mot underviktiga modeller handlar inte bara om modellernas arbetsmiljö och hälsa, utan även om de idealbilder som konsumenter av modejournalistik utsätts för. Mimmi och Nina formulerar problematiken bra, tycker jag:

Faktum kvarstår. Vi matas fortfarande från alla håll med det, tröttsamt uttjatade och konstant debatterade, pinnsmala idealet. Vi tittar fortfarande på oss själva, på vågen, på innehållsförteckningen över kalorier, på diet- och träningstipsen och tillbaka på tjejerna på catwalken, på reklambilderna och i modellprogrammen.

Jag håller med Nina Åkesson. “För oss spelar det ingen roll om modellen är ”naturligt” smal eller om hon är sjuk – vi jämför oss på samma tokiga grunder”. För hur ska vi vanliga dödliga någonsin duga om en tjej med redan underviktigt BMI inte ens gör det?

Så långt allt väl… Men Lexanders kritik mot stereotypa skönhetsideal och en sjuklig kroppsfixering klingar ihåligt när hon på intet sätt kommenterar sin egen roll i sammanhanget. Mimmi är alltså chef över Nyheter24:s nöjesavdelning och torde ha en hel del att säga till om dess fokus och innehåll.

Samma dag som Lexander publicerade sin krönika, gjorde jag en skärmavbild på Nyheter24:s nöjessajt, för att försöka mig på en kvantitativ studie av antalet avbildade mans- respektive kvinnokroppar, med tillhörande värderande omdömen. Efter ett tag tröttnade jag, så här kommer istället några av de grövsta exemplen från sidan, som kan laddas ned i sin helhet här:

Man behöver inte vistas många minuter på Nyheter24 för att förstå att här görs affärer med ett närmast perverst fokus på kroppar – företrädesvis kvinnors. Dessa kroppar är stekheta, sexiga eller …för stora och tjocka. Ytterligare ett exempel på Nyheters24:s kroppshysteri är hämtat från den 7:e maj i samband med publiceringen av ett bildspel på temat ”Madde kämpar med sin superkropp i New York”:

Jag vill inte ropa på lagstiftning mot skadlig bildjournalistik, men det vore oerhört intressant att höra Mimmi Lexander och hennes kolleger i ledningen för Nyheter24 kommentera hur de ser på sin egen roll i den pågående utseendehetsen och vilka åtgärder de är beredda att vidta för att sluta bidra till kvinnors fysiska och mentala ohälsa.

Om mediebranschens självsanering inte fungerar antar jag att beskattning av stereotypisering och kroppsexploatering i medier är ett alternativ?

Annonser