Behöver alla en pappa?

Om några veckor besöker jag Malmö för att delta i Media Evolutions The Conference – ett evenemang jag ser fram emot med stor förväntan.

Mitt besök i Malmö ger mej också möjlighet att träffa min pappa för första gången på över åtta år – och kanske den sista någonsin. Min pappa är 88 år gammal och tiden är knapp. Ändå tvekar jag inför att kontakta honom. Vi har en lång och smärtsam historia bakom oss. På ett sätt känner jag mig redan färdig med honom. Här följer en text jag skrev förra sommaren på temat ”Förlåtelse”. Du som orkar får gärna läsa den och hjälpa mej att resonera kring frågan: Ska jag ta tillfället att träffa min pappa en sista gång, eller inte?

Min pappa kom från Guyana till Sverige via London, där han var flygmekaniker under Andra världskriget. Han hade hunnit gifta sig och skaffa barn i England, och reste vidare till Sverige ”på Guds befallning”. Herren hade utsett honom till apostel – och nu skulle han bygga Guds Rike i Sverige, ”som Abraham”.

Jag brukar säga att jag blev till under ”ett bönemöte som spårade ur”. Min mamma var nyskild och olycklig och drogs till en församling i Härnösand som min pappa hade startat. Han var 50 och hon var 43 när jag föddes. Han var fortfarande gift och hans sjuttonåriga dotter bröt kontakten med honom när det kom fram att han väntade barn med min mamma.

Mina föräldrar levde aldrig tillsammans. Min pappa ville att mamma skulle säga upp sin fasta anställning och följa med honom på predikoturné. Hon vägrade. Hon hade redan försörjt honom med vad som blev kvar av hennes blygsamma inkomst. Utan den skulle hon varken ha råd med mat eller kläder. Därför tackade hon vänligt men bestämt nej till ”erbjudandet”.

Det kan ha varit det viktigaste beslut min mamma någonsin fattat – att låta ”Guds smorde profet” följa ”Herrens ledning” på egen hand. Ibland tänker jag att jag inte hade levt idag om jag hade blivit tvingad att växa upp tillsammans med honom.

Min pappa är grandios. Gud talar i klartext till honom som till ingen annan människa, och hans omgivning finns till för att bekräfta hans ego och underkasta sig de ”visdomar” han delger dem.

Mitt tidigaste minne av pappa är när jag var sju och han kom och hälsade på mamma, förmodligen för att han hade slut på pengar. Kanske stannade han i en vecka, kanske längre. Det enda jag minns är att han inte ville umgås med mig överhuvudtaget. Han satt för det mesta inlåst på mitt rum (som han fick låna) och spelade gitarr.

Pappa ringde min mamma en eller två gånger om året. Ofta när han var ensam och pank, gissar jag. Han ville aldrig tala med mig, så jag fick tjuvlyssna i luren för att höra hans röst.

När jag var sexton ringde min pappa och för första gången frågade han efter mig. Det var hans nya fru som hade ”tvingat” honom att göra detta, skulle det visa sig. Hon tyckte att det var så tragiskt att han hade förlorat kontakten med båda sina barn.

Mina förväntningar var långt ifrån överdrivna när jag åkte och hälsade på dem i Uppsala. Jag hoppades inte att han skulle kunna bli en riktig pappa. Jag visste inte ens vad det är. Jag hoppades bara att han skulle se mig och erkänna att jag var hans barn. Min dröm var att han skulle hålla mig om axlarna och stolt säga inför sina vänner ”det här är min grabb”.

Tyvärr visade det sig att pappa var mer intresserad av att beklaga sig över hur otroligt synd det var om honom, och hur alla människor hade vänt honom ryggen när jag kom in i bilden. Hans liv hade varit fantastiskt och framgångsrikt ”ända tills du blev till”, sa han. ”Det var aldrig meningen att du skulle födas”… Jag gjorde mitt bästa för att lära känna honom. Hälsade på regelbundet och försökte förstå vem han var och hur jag skulle nå fram till honom. Han kunde skälla för de mest triviala saker – som när jag en gång tog koncentrerad saft ur kylen, hällde upp i ett glas och spädde med vatten.

– Titta på dig själv, vilken självupptagen människa du är!

– Förlåt, jag trodde att jag fick ta saft ur kylen.

– Ja, men det kanske finns fler som är törstiga!

– Okej, ska jag göra ett glas till dig?

– Nej, jag vill inte ha. Men om du hade brytt dig om andra, och inte bara dig själv, hade du ställt en tillbringare med färdig saft i kylen, så att vi andra kan ta när vi blir törstiga.

– Men blir inte saften förstörd, och börjar smaka konstigt, om man ställer färdigblandad saft i kylen?

– Där ser du, hur självisk du är. Din mamma har inte lärt dig någonting om hur man ser till andra människors behov.

När min pappa och hans fru hade gäster, fick jag gömma mig i gästrummet och vara knäpptyst. Han ville nämligen inte berätta för sina vänner att jag fanns. ”Du får inte berätta det för någon”. Det gjorde jag ändå. Då skakade de på huvudet och sa ”Varför säger du så? Han har ju inga barn.”

Pappa tog för vana att dra sin tragiska livshistoria varje gång jag hälsade på. En historia där han drabbats av illvilliga människor och allsköns olyckor, varav jag tycktes vara den största. Vid ett tillfälle avbröt hans fru honom med orden ”men man kan ju inte skylla allt på ett litet barn. Barn är oskyldiga”. Jag blev oerhört lättad av att hon orkade protestera. Pappa bara stirrade på henne, som att han inte förstod vad hon talade om.

Hur jag än ansträngde mig för att duga i min pappas ögon, lyckades jag aldrig leva upp till hans förväntningar. Han hittade ständigt nya anledningar att bli upprörd och besviken på mig.

Till slut gav jag upp och insåg att han aldrig kommer att se mig och att han aldrig kommer att förlåta mig för att jag tog mig friheten att födas.

Jag förstår idag att min pappa jagas av sin egen skuld. Varje gång han ser mig blir han påmind om hur han svikit sin familj, sin fru och dotter, min mamma… och mig. Det blir för mycket för honom att bära, och istället vänder han ilskan utåt. Det är inte mitt fel. Ändå blir det det när vi möts.

Jag har inte förlåtit min pappa. Jag har inte hittat något sätt jag kan göra det på utan att förlora respekten för mig själv. Jag finns, trots allt. Och jag behöver honom inte längre. Han är donatorn. Jag är min egen.

Uppdatering: Eftersom temat förlåtelse kom upp i några twitterdiskussioner, vill jag komplettera med den här intervjun i Dagens Nyheter med Teol. Dr. Ann Heberlein i samband med presentationen av hennes avhandling Kränkningar och förlåtelse. Hon resonerar kring när förlåtelse är möjlig och inte:

– Förlåtelse handlar om att söka ett svar på frågorna: Vill jag, kan jag och bör jag förlåta?

Även om svaren på dessa frågor är individuella så tror Ann Heberlein att det finns gemensamma drag i förlåtelsearbetet. Särskilt när de gäller de känslor som rörs upp. Och dessa känslor bör man ta hänsyn till när man bestämmer om man ska förlåta.

Först blir vi arga, frustrerade och sorgsna. Vi känner oss mindre värda och skamsna, och kanske tycker vi att vi har skuld i det som hänt. Sedan kommer insikten om att det inträffade faktiskt var fel. Den insikten är nödvändig för att vi ska kunna förlåta.

– Därför är det inte så dåligt att vara bitter som många hävdar. Bitterhet kan vara en sund reaktion på att någon har ifrågasatt min självrespekt och mitt människovärde, säger Ann Heberlein.

 

– Bitterheten måste också vara riktad mot handlingen, inte karaktärisera hela personligheten. Fastnar man i ältande och ofta tänker på hämnd så är man inte fri från förövaren.

Om bitterhet kan vara en sund reaktion, så bör man se upp med att förlåta om man känner skam och skuld. Många som misshandlas av sin partner eller blir våldtagna skäms och undrar om de inte var lite skyldiga trots allt. Förlåter man i det läget befäster man känslan av underlägsenhet och brist på värde. Det finns också en risk att man förlåter för att man inte har något annat val.

– Förlåtelse hör bara hemma i relationer där båda har samma makt att lämna den andre. Vart ska till exempel ett barn som misshandlas av sina föräldrar ta vägen?

 

Annonser

18 reaktioner på ”Behöver alla en pappa?

  1. Jag har en dålig historia i vuxen tid med mina föräldrar baserat på min barndom som jag förträngde till jag själv fick barn… min mamma har jag inte pratat med sen 2004, några månader efter min son föddes… lång o tragisk historia i botten… Jag gjorde ett mentalt bokslut med henne för ett drygt år sen när jag kom fram till att hon aldrig kommer be mig om ursäkt för vad som skedde då, hennes störning o stolthet sitter för ”djupt” för att hon ska kunna bete sig mänskligt nog att göra en sån sak… det jag gjorde var att inse att jag är inte den som felat o vad jag än gör så gör jag mig själv illa om jag böjer mig för henne… hon existerar men är avslutad för mig… ett neutrum… blev inte bjuden på min älskade morfars begravning men jag kunde ändå ha min egen ceremoni för honom med mig själv…

    Du kan träffa honom men frågan du ska ställa dig själv är för vems skull du gör det… din eller hans? Kan du göra ett avslut och förstå hans drivkrafter, som du verkar gjort, och acceptera att så är det utan att känna skuld… inte förlåtelse men avslut o acceptans för vad som är o varit… jag har gjort så med henne o jag träffar min pappa typ 3ggr per år baserat på samma utgångspunkt…

    • Tack för din berättelse! Det känns som att vi har dragit samma slutsatser om våra föräldrar. Jag tror att man är skyldig sig själv att komma fram till det avslut som de aldrig kommer att förmå att ge en. Gränsdragningen blir en nödvändighet för att återvinna sin självrespekt.

      Jag har inte bestämt mej för om jag vill träffa honom eller inte. Men om jag gör det, blir det bara för att jag själv känner ett behov av att ta farväl.

  2. Gripande och viktigt. Det finns tyvärr allt för många som växer upp på liknande sätt. Min bror växte aldrig upp med mig och vår syster men har idag en hyfsat bra relation med vår far. Han (min bror) bär dock en del sorg med sig över detta och den yttrar sig i en slags nonchalans gentemot vår far. Min bror har nu en ganska rörig familjesituation med 4 barn tillsammans med 3 olika kvinnor och jag ser hur han kämpar för att alla barn ska få en bra uppväxt tillsammans med honom och det gör mig glad. Jag fick å andra sidan förmånen att växa upp med pappa och det ter sig nu som så. Att jag underhåller en del av de känslor jag har för honom när jag är tillsammans med min bror eftersom han saknar den gemenskap jag fick med min far.
    Sedan kan jag inte låta bli att undra. Blev du kvar i Härnösand? Växte du upp där?

    • Tack för berörande funderingar. Det är sorgligt hur mycket vi påverkas av våra föräldrarelationer. Jag växte upp med mamma i Sundsvall, där hon bodde. När jag var 18 flyttade jag till Uppsala och började på Livets Ords bibelskola – ett val jag ångrat många gånger, men som jag nu ser som ett av det viktigaste stegen i min strävan att frigöra mig från mina föräldrar och återvinna rätten att finnas till för min egen skull.

      Självklart önskar jag att jag hade haft tillgång till andra, bättre val, men detta var det som fanns inom räckhåll då. Det är märkligt vilka kringelkrokar vi tar i vår strävan efter att få tillvaron att gå ihop. 🙂

  3. Vi gör val som en copingstrategi… jag höll alla på en armslängd, med en mur som hög eifeltornet… inte ens mina närmaste vänner visste egentligen vad jag tänkte och kände… såg till att vara ultrahögpresterare… jobbade som en idiot… men rasade när ingen såg mig… sopade ihop mig och gick till jobbet med järnmasken på…

    Hade vi fått hjälp tidigare i livet hade vi kanske levt annorlunda men det är dåtid, man gör det bästa av vad man fått i given och har man bara guts att se sig själv i spegeln så kan man reparera sig själv med lite hjälp… oftast iaf… förr eller senare!

  4. Tack att du delar dina erfarenheter så öppet!

    Jag kan inte säga att jag kan sätta mig in i din situation på ett rättvist sätt, men jag vill uppmana dig att trots allt söka upp din pappa igen. För din egen skull. Utan några större förväntningar. Även om det inte leder till någonting nytt så tror jag att du när han sedan är bort kommer värdesätta att du ändå tog chansen…

  5. Tack för att du delar så viktiga och nära tankar. Har tyvärr inget svar på din fråga. Önskar dig lycka till i beslutet.

  6. Hej. Jag vill inte ge ett något råd – det är alldeles för personligt. Men jag vill understryka att ingen behöver en pappa. Det är förstås himla bra med kloka vuxna för barn! Ju fler desto bättre. Du verkar ju ha haft en i a f. Själv har jag ingen kontakt med min pappa och har haft det väldigt sporadiskt under mitt liv (nu 46 år). Det har inte varit lätt alla gånger. Men jag har kommit fram till att det som jag inte fick då, kan knappast han ge mig idag. Han skulle kanske, om han ville, kunna ge något, men aldrig kompensera för det som jag inte fick då. Det har jag fått fixa på annat sätt, terapi, vänner, pojkvänner, skrivande etc.
    Det är viktigt tycker jag att inte naturalisera ”behovet av en pappa”.
    Däremot skulle ett möte kunna vara ett sätt att hitta ett nytt och hållbart sätt att förhålla sig till hur det faktiskt är och har varit för dig. Och det är klart att det är en jobbig situation att veta att det beslut du tar nu inte kan ändras om ett par år. Ibland kan det kännas bra att ”ha gjort allt”. Men å andra sidan ska man vara rädd om sig och inte utsätta sig för ”onödiga” påfrestningar – när dom blir onödiga är just sånt som bara kan avgöras av dig.
    Lycka till!
    Mik

  7. Svår fråga. Bara du kan såklart svara.

    Det verkar ju inte vara möjligt att mötas med din pappa. Däremot kan du förstås iaktta honom, om det har ett värde för dig. Om du t ex tror att han har något att berätta om sin bakgrund, sina föräldrar, farföräldrar, släktens historia m m, så skulle det kunna vara värt ett försök. Om jag gissar rätt försvinner all sån information när han försvinner. För mig skulle sådant ha ett värde.

    Min pappa gick bort nyligen, och det låter kanske barnsligt, men jag kan säga att jag verkligen inte förstått den fulla vidden av dödens slutgiltighet förut.

    Menar INTE att det automatiskt betyder att du ska söka upp din pappa! Men sitter han inne med någon information som du kan behöva i ditt liv så kan det kännas bra efteråt att åtminstone ha ställt frågan. Dock inte om det kostar mer än det smakar – håller med Mik; var rädd om dig.

    Jag skulle personligen inte lägga någon energi på att förlåta.

    Nu har jag läst ditt inlägg igen. Mitt intryck (obs mitt) är att du inte har avslutat kapitlet även om du har gjort ett storartat arbete såhär långt. Jag själv skulle i det läget välja att träffa pappan, om så bara för att få klart för mig att det var helt meningslöst.

    Det är en fantastisk bild. Ser ut som att din pappa har fått en yxa i huvudet, det trodde jag först.

    Hälsningar

  8. Tack för alla fina och utlämnande kommentarer. Det känns oerhört fint att få dela min berättelse med er och upptäcka att vi är många som brottas med liknande erfarenheter.

    Jag har funderat några dagar nu och kommit fram till att jag förmodligen är ganska färdig med min bearbetning av det faktum att min pappa aldrig varit och aldrig kommer att bli intresserad av att lära känna mej.

    Ändå känns det angeläget att försöka träffa honom för ett kort möte. Bara för att känna att jag verkligen har gjort allt och slippa fundera över hur det hade varit att se honom i livet en sista gång.

    • Hittade den här posten och fastnade. Jag tycker som någon redan sagt, det är högst personligt och därför finns inga rätta svar. Så här tänkte jag: En sådan relation är så djupgående, (även om dålig), så jag tror inte att man någonsin kan undkomma den även om man kapar kontakten. Det är ett sätt att skydda sig mot besvikelse, svek och sorg, men min tanke är att man samtidigt ‘låser in’ sig själv till viss del. Om inte relationen är allt för skadlig, innebär våld, missbruk eller trakasserier, så har man mer att vinna på någon form av kontakt.

      Kanske skulle du umgås med din pappa på något sätt som är bättre för dig, telefon, skriva brev, filma honom eller vad som helst. För din egen skull? Ta mindre hänsyn till honom, helt enkelt. Om jag bröt kontakten med en förälder av liknande skäl, skulle jag ångra mig när personen dött. Det skulle finnas frågor att ställa, känslor att bearbeta som krävde respons. Resten av livet.

      Du ska inte lida för att din förälder är känslomässigt inkompetent eller inte förstår bättre,(alternativt en skitstövel :), så du har rätt att kräva både tid och uppmärksamhet, på dina villkor.

      Berätta för honom hur det känns. Lyssnar han inte, skriv brev, spela in ett meddelande.
      När han har dött går du med frågorna och såren resten av livet.

      (ursäkta långt svar.)

  9. Man ser ju tydligt här varför du stundtals framstår som så trasig som du gör.

    Jag har plötsligt ändrat uppfattning om dig. Från att ha trott att du är ”bakom flötet” i dina sanslösa angrepp på en tonårig flicka (bloggaren Paow), som verkar vuxit upp med stöttande föräldrar (i plural), till att inse att du bara är en produkt av din omgivning.

    Det gör inte saker och ting bättre, men mycket mer förståeligt.

  10. Tack för din berättelse, fan, den var jobbigt att läsa, men jag är glad att jag gjorde det. Visste inte att jag hade så mycket tankar kring förlåtelse. Fint med länkarna. Men det är det ju alltid i dina bloggar..! Pusss

  11. Läste den här först nu. Fint. Med tanke på den här bakgrunden är det skönt att höra att mötet i Malmö ändå gick så bra. Ett litet sammanträffande: När vi träffades tror jag att jag sa något om min grabb som blivit rånad och rättegången som skulle äga rum i samma veva, under dagarna kring Malmöfestivalen. Den biologiska pappan till grabbens polare, vittnet, dök upp då. De hade inte träffats på tio år.

  12. Så går det när samhället föraktar och nedvärderar kärnfamiljen. Du är bara en i raden av offer för den nya tidens knull-runt-ideal och tycka-synd-om-ensamma-mammor-ideal. Stackars alla rotlösa barn som växer upp på samma sett som dig. Kan inte annat än gråta.

  13. […] Min pappa försvann ur bilden redan när jag var ett år gammal. Det blev min livsuppgift att försöka hålla mamma under armarna och hindra henne från att göra allvar av de ständiga hoten om att avsluta sitt liv eller lämna bort mig på ”uppfostringsanstalt”. Vi hade många konflikter, men jag kände alltid ett stort ansvar att hjälpa min mamma att uthärda. Mamma brukade tala i tungor för att driva ut demoner ur mig när jag hade mina vredesutbrott. Hon sa att min pappa varit involverad i trolldom och att han hade kastat en förbannelse över oss båda. Hans sista ord till henne när de bröt kontakten var ”Du kommer aldrig att glömma mig”. Det hade hon inte heller gjort. Min pappa var i maskopi med djävulen, sa mamma. […]

  14. Att du orkar/klarar skriva så självutlämnande. Själv bloggar jag anonymt för att kunna sänka garden lite, men skulle ändå inte klara människors åsikter om mitt mest privata.

    Jag bröt med min pappa för länge sen. Han är psykiskt sjuk, och jag bestämde mig i tidiga tonåren att jag inte orkade med honom. Sedan var det ett antal års kamp att få honom att lämna mig ifred.

    Varken med honom eller med andra människor som på annat sätt felat mot mig har det där begreppet ”förlåtelse” egentligen känts relevant. Marcombythoughts formulering om acceptans, snarare än förlåtelse, är mycket närmare vad jag själv uppnått. Ibland undrar jag om det där med ”förlåtelse” blivit så förstört och utnött av den kristendomspräglade kultur vi vuxit upp i att det är svårt att relatera till. Kanske det jag till slut uppnått genom lång process faktiskt är ett slags förlåtelse? bara att jag inte klarar att använda det ordet? Eller är förlåtelse den tvåvägsprocess som kräver medverkan även av den som felat, och när inte det är realistiskt är den typ av försoning jag upplevt det andrahandsalternativ som återstår?

Kommentarer inaktiverade.