Per Gudmundson behöver få sig ett skjut

Via Emanuel Karlstens blogg hittar jag den här artikeln från Svenska Dagbladet, där man ondgör sig inte bara över tidningen Galagos satir om Per Gudmundson, med anledning av hans tendentiösa påhopp på utlandsfödda svenskar, utan även över de reaktioner som Gudmundsons artikel väckt i sociala medier.

Svenska Dagbladets chefredaktör Lena K Samuelsson kallar Galagos satiriska text för ”ett allvarligt hot” och redaktionschefen Martin Jönsson benämner i ett blogginlägg de nedsättande kommentarerna om Gudmundson på Twitter som ”fullständigt vidriga”. Så här skriver han om Galagos satir:

SvD som företag uppmanade Per Gudmundson att polisanmäla det inträffade. Ja, vi vet att Galago är en satirisk tidskrift. Vi förstår att det finns de som tolkar det skrivna som humor. Kanske var det också avsett så.

Frågan är om inte SvD och Per Gudmundson är tämligen ensamma om att tolka det skrivna som någonting annat än humor, särskilt som det (något övertydligt) undertecknades med ”Sveriges Satirikers Centralorganisation”?

Emanuel Karlsten påpekar att den som publicerar nedsättande omdömen i ett offentligt forum också måste visa respekt och förståelse för hur det kan landa hos den det handlar om. Därom är vi eniga. Som jag bloggat om tidigare måste den som uttrycker sig offentligt i sociala medier räkna med att bli kommenterad och vantolkad. Jag utgår från att Simon Fors, en av de twittrare som nu polisanmälts av Gudmundson, är fullt införstådd med detta, då han ju för bara någon månad sedan hamnade i blåsväder på grund av grovt Twitter-skämtande om hur ”moderater förtjänar… bly”.

Medvetenheten om att allt man skriver inte kommer att mottas med applådåskor får dock inte bidra till ett debattklimat där rädslan för negativa reaktioner och polisanmälningar gör att ingen vågar uttrycka starka och ibland känslomässigt laddade åsikter. Särskilt inte inom den politiska satirens område. Komikern och skribenten Aron Flam beskriver på ett belysande sätt hur räddhågsenhet och övertolkning av kravet på opartiskhet ledde till en fullständig urvattning av det så kallade satirprogrammet Elfte timmen, som sändes i SVT i samband med valet förra året.

Ur mitt perspektiv är Svenska Dagbladets beslut att publicera Per Gudmundsons främlingsfientliga artikel det allvarligaste misstaget i sammanhanget. Istället för att ägna sig åt att polisanmäla uppenbara satirer och ilskna kommentarer i sociala medier, borde de fråga sig hur Gudmundsons påhopp på utlandsfödda svenskar påverkar samhällsklimatet.

Jag ser den pågående debatten som ytterligare ett exempel på hur traditionella medier kämpar för att anpassa sig till det nya medielandskapet. Tidigare ägde de inte bara tolkningsföreträdet på ledarsidorna, utan kunde även styra debatten genom sin möjlighet att välja vilka som skulle ges tillträde till debattsidorna. Idag kan vem som helst kritisera och ifrågasätta det som publiceras och få spridning för sin kritik via sociala medier, med ett genomslag som tar allt större andelar från de traditionella medierna.

Även om Gudmundsons artikel kan uppfattas som främlingsfientlig, åtminstone av ”alla tänkande människor”, som Simon Fors skulle ha uttryckt det, vore det kanske att hårdra tolkningen av Tryckfrihetsförordningen att baserat på denna text anmäla honom för hets mot folkgrupp. Inskränkningar av yttrandefriheten bör reserveras för de värsta övertrampen.

Lyckligtvis gäller yttrandefriheten även alla fria debattörer och åsiktsmaskiner på nätet. Att söka tysta den fria opinionsbildningen med polisanmälningar och därmed styra över den viktiga debatten om på vilka grunder invandrare porträtteras som en samhällsfara, till att handla om högljudda journalisters utsatthet, är varken särskilt konstruktivt eller hederligt, som jag ser det.

Justitiekanslern tycks vara på det klara med att ”[satirens] uttryck ofta är obehagliga och ibland stötande, något som kan fordras för att satiren ska ha avsedd effekt”. När jag läser JK:s svar på den inkomna anmälan mot Galago, kommer jag att tänka på en scen ur filmen ”People vs. Larry Flynt”, där Flynts försvarsadvokat Alan Isaacman (spelad av Edward Norton och kursiverad i citatet nedan) på ett briljant sätt lyckas förklara den satiriska humorns kärna för juryn i ett korsförhör med målsäganden, den berömde TV-predikanten Jerry Falwell:

Have you ever preached while drunk?

Drunk? Never.

You never had too many at lunch and went back on the radio?

That is a totally outrageous suggestion.

”Totally outrageous”?

Totally.

You don’t think that some people, despite your reputation might believe you could do that?

I would find that very difficult to believe.

So what you’re telling me is nobody could reasonably think that these statements about you were true.

That’s what I’m saying.

Reverend Falwell, at the beginning of this trial Judge Kirk gave very specific instructions to this jury. She said, ”If a reasonable person could not believe that Hustler magazine describes actual facts about Jerry Falwell then you must dismiss the libel claim.” Do you remember these instructions?

Obviously not, so I’m gonna ask you one more thing. Why are you suing my client for libel?

I am not a lawyer, Mr. Isaacman.

I am a lawyer, and I can’t figure it out either.

Rättegångsscenen avslutas med följande hyllning till en yttrandefrihet som även omfattar osmakliga och oönskade uttryck:

 

Apropå osmakliga uttryck önskar jag innerligt att Mustafa Can hade skrivit sin straffknullsnovell om
Per Gudmundson istället. Är det någon som behöver få sig några rejäla bett i rumpan, så är det han.

Uppdatering: Emanuel Karlsten och Marcus Jerräng gjorde mig nyss uppmärksamma på att kopplingen mellan Galagos satir och Per Gudmundsons ledare endast förekommer i mitt eget huvud, då satiren publicerades så tidigt som den 5:e maj. Varför Gudmunson och SvD väljer att bråka om detta först nu överlåter jag till min livliga fantasi att utröna. 🙂

Till råga på allt påpekar Helena Viita nu att det är Simon Fors twittrande i början av sommaren som ligger till grund för Gudmundsons anmälan mot honom. Jag tilldelar mig själv stora bloggpriset i slarvläsning och fortsätter fantisera över möjliga orsaker till att SvD och Gudmundson väljer att göra stort rabalder av dessa flera veckor gamla uttalanden först nu.

Uppdatering 2: I eftermiddags publicerade den andre polisanmälde twittraren, komikern och debattören Kawa Zolfagary, hela den twitterdialog som föranledde SvD:s anmälan med påföljande mediedrev. Med korten på bordet står det än tydligare hur orimligt Svenska Dagbladets agerande är i den här frågan. Det är lätt att få känslan att de bestämt sig för att ”sätta dit någon”, nu när JK: avslagit deras anmälan mot Galago. Man kan fråga sig om de fullständigt saknar respekt för yttrandefriheten och det svenska rättssytemet?

Rimligtvis torde morgonens krigsrubriker lyda nåt i stil med

Dagstidning kräver att all satir på Internet förbjuds

Uppdatering 3: Häromdagen tröttnade en av mina Twitter-vänner på alla tweets från Almedals-veckan:

Efter diskussioner om möjligheten att filtrera bort Almedalen-taggen med hjälp av tjänster som Muuter.com och globalfiltret i TweetDeck, kom hon på en lite mer kreativ lösning:

Detta är vad jag uppfattar som satir i sin bästa form. För inte kan väl Svenska Dagbladet uppfatta HorungeDeluxe:s twitter-rants som ”allvarliga hot” mot säkerheten i Almedalen… eller?

Annonser

4 reaktioner på ”Per Gudmundson behöver få sig ett skjut

Kommentarer inaktiverade.