Känsliga kändisar skulle tjäna på lite självdistans

I min serie inlägg om hur mediesamhället utmanas av de nya digitala kanalerna har turen kommit till att titta på hur kända människor reagerar på kritik via Twitter. Jag inser samtidigt det paradoxala i att än en gång fokusera på denna utsatta grupp i min mission att peka på att Twitter handlar om allt annat än att stalka redan kända människor. 🙂

De sociala mediernas genomslag har på allvar förändrat våra relationer till kändisvärlden. Förr satt man i tv-soffan och grymtade över fåniga intervjufrågor, lustiga frisyrer och märkliga outfits. Idag kan vem som helst fälla kommentarer och ställa frågor direkt till berörda tv-personligheter – mitt i offentlighetens ljus.

Det vi ser är en omdaning av medielandskapet där avståndet mellan sändare och mottagare minskar i samma takt som nya möjligheter till närkontakt och tvåvägskommunikation skapas. Det här är naturligtvis en omställning som utmanar gamla hierarkier och strukturer. Kraven att vara saklig, korrekt och närvarande ökar på den som tar plats i offentligheten.

Jag har tidigare kritiserat Mårten Andersson och Alex Schulman för deras sätt att hantera oönskade kommentarer från twittrare genom att helt enkelt blockera dem. I morse sällade sig Nyhetsmorgon-profilen Steffo Törnquist till de lättkränktas skara, när han blockerade @enAnnanAnna som en direkt reaktion på hennes skämtsamma önskan att slippa följa honom:

Till skillnad från dessa känsliga herrar, uppvisar Steffos kollega Jenny Östergren en betydligt vänligare och mer tillmötesgående approach:

Häromveckan orsakade twittraren Blygsamt_skryt en del rabalder när denne person, med amerikanska Humblebrag som förebild, startade ett konto baserat på den enkla idén att retweeta twitterinlägg som på något sätt kan uppfattas som milt skrytsamma. Många av oss känner igen den här sortens småskrytigt twittrande personer som gärna framhäver sig själva genom att återkommande balansera på gränsen för det ”tillåtna” i vår jante-kultur. Samlade på ett och samma ställe bildar raden av små, illa förtäckta, skrytsamheter en i mitt tycke småputtrig och charmig blinkning åt hur vi alla söker bekräftelse och cred då och då.

En av de första mediepersonligheterna att reagera på att hon blivit retweetad av Blygsamt_Skryt var ledarskribenten, författaren och debattören Isobel Hadley Kamptz.

Hennes kompis Lisa Magnusson snappade i sedvanlig ordning upp hennes ilskna reaktion och förklarade i ett blogginlägg sin avsky för twittraren bakom Blygsamt_skryt, som hon anser hysa en ”olidligt snål och småskuren inställning till tillvaron”.

Jag kan förstå Isobels känsla att ha blivit missförstådd och vantolkad. Hennes avsikt var förmodligen inte att skryta varken över sin skrivkunnighet eller obegränsade tillgång till ledig tid. Frågan är hur allvarligt menat de skämtsamma retweeterna på Blygsamt_skryt bör tolkas? Isobel tycks ändå bli bestört över att någon tar sig rätten att tolka hennes ”skryt-tweet” just på detta sätt och citera henne i sammanhanget ”blygsamt skryt”.

Det verkar som att Isobels starka reaktion på citatet grundar sig i tidigare negativa erfarenheter. Vi har alla vårt bagage och när vi känner oss pressade och utsatta är risken stor att vi tolkar människors avsikter och syften snarare utifrån detta, än den faktiska situationen. Det är för övrigt inte första gången som Isobel går i taket över att någon citerar hennes offentliga twitterkonto.

Någon vecka senare upprörs Magnus Betnér över tilltaget att, i ordets mildaste bemärkelse, ”roasta” twittrare genom att kort och okommenterat återge utvalda tweets som, med ett visst sinne för humor, kan tolkas som milt skrytsamma:

Tydligen väcker Blygsamt_skryt Magnus Betnérs ilska. Om han har förstått poängen med kontot låter jag vara osagt. Däremot instämmer jag i hans slutsats att ”det är så många som förstår så lite”. I det här fallet förstår jag inte hans upprördhet över en tämligen oförarglig humorform, särskilt om man jämför med den råa humor han och många andra estradörer (på ett många gånger genialiskt sätt) företräder.

Kanske är Rocky-tecknaren Martin Kellerman svaret på spåren, när han indirekt besvarar Brittas fråga varför han inte följer en enda stackare på Twitter:

Kellermans jämförelse med ett envägs-medium som TV kan tyckas märkligt, men säger ändå något om de förändrade förutsättningar som de sociala medierna skapar, även för dem som är vana vid att kunna uppträda i offentligheten utan närmare kontakt med sin publik.

Med de nya möjligheterna till direkt interaktion, på någorlunda lika villkor, ökar förväntningarna att även traditionella mediepersonligheter skall vara tillgängliga för samtal, kritik och dialog. Man kan välja att helt ställa sig utanför det sociala mediebruset, eller  uteslutande interagera med ja-sägare och sin egen kamratkrets. Viktigt att påminna sig dock är att även dessa val påverkar hur man uppfattas av omgivningen och bör därför göras efter nogsamt övervägande.

De sociala medierna ställer inte bara kändispyramiderna på ända – i någon mån utmanar de hela vårt sätt att söka underhållning, gemenskap och meningsutbyte. De timmar som vi mediekonsumenter tidigare ägnade åt att följa intriger i dramaserier och dokusåpor tillbringas allt oftare i interaktion med andra, ”vanliga” människor via Internet. Desto viktigare för den som bygger sin karriär på att vara spännande och intressant för ”massorna”, att även sätta sig in i och förstå att hantera ”de nya massmedierna” på lämpligaste sätt.

Det faktum att vem som helst får säga (nästan) vad som helst på Twitter innebär såklart att vi inte kan ha kontroll över vilka reaktioner vi får på det som skrivs. Den fria diskussionens förutsättningar sammanfattas på ett utmärkt sätt av filosofiprofessorn Per Bauhn, i ett citat som jag lånat av Peter Dahlgren:

Man får inte vara rädd för att yttra sin åsikt. Går man ut med ett ställningstagande där man försvarar en position, som även om den försvarar värden som man tror är självklara, så i en politisk situation där vi befinner oss så kommer den att misstolkas och man kommer få kritik för det. Det hör till debatten.

Debatten är inte till för de som är rädda för att bli ifrågasatta. Den du ifrågasätter har i lika stor utsträckning rätt att ifrågasätta oss. Det är lite därför det finns en debatt. Om det inte finns en debatt hade det varit ett tecken på att vi hade slagit in öppna dörrar, och i så fall hade man kunnat ifrågasätta poängen med att skriva över huvud taget. Debatten är lite av den luft vi lever av – och lever i.

Slutligen vill jag säga något om det som kallas ”trollning” och ”näthat”. Trots att bägge begreppen ibland missbrukas och tillämpas även på saklig, om än något hetsig, kritik finns det naturligtvis människor som helt saknar poäng med sin digitala närvaro annat än att just provocera.

Även när det gäller ”äkta troll” bör man dock ställa sig frågan vilken strategi som är den mest effektiva och energibesparande. Ibland är det just artikelförfattarens brist på engagemang i kommentarsfältet som triggar de värsta galenskaperna.

Sofia ”Mymlan” Mirjamsdotter påpekar detta titt som ofta. Hon har lång erfarenhet av att hantera diverse märkliga reaktioner på nätet. Den som behöver hjälp att lära sig hur man bäst besvarar oönskad respons på sina digitala inlägg kan med fördel vända sig till henne för rådgivning. Läs till exempel det här inlägget där hon beskriver sin syn på hur man bäst hanterar nättroll.

 

Andra inlägg om Twitter och de nya spelreglerna:

Twitter for dummies

Twitter bortom topplistorna

Krocken mellan gammal logik och nya medier

Annonser

16 reaktioner på ”Känsliga kändisar skulle tjäna på lite självdistans

  1. Mycket bra inlägg. Och tänk vad livet vore enkelt om folk hade vett nog att vara lite mer intelligenta och förstå ironi.
    Bl a. 😉 Kan vi addera lite självdistans också? Tack på förhand.

  2. Jag delade det här på Google Reader med denna kommentar: ”Jag tycker att Christofer ofta har bra poänger och hans analyser av Twitter. I det här fallet håller jag med om det mesta, men hur jag än vänder på det så förtas alla poänger av faktumet att Christofer försvarar @blygsamt_skryt som skämtar på andras bekostnad med ”ni får väl ha lite humor?”. Det blir inte bättre av att han jämför det med roasting apropå Magnus Betnérs (i min värld befogade) ilska mot @blygsamt_skryt. Roasting är kärleksfullt, det skulle aldrig utföras mot någon man ogillar och framför allt: aldrig mot någon som inte gått med på det. Det i min värld är att ställa sig på mobbarnas sida. Jag är säker att det inte är vad Christofer menar, men det är så det landar hos mig.”

    • Tack Micke för lite konstruktiv kritik!

      Till att börja med vill jag förtydliga att jag på inget sätt kan betrakta fenomenet Blygsamt_skryt som mobbning, då denna term bör reserveras för återkommande, systematiska trakasserier – en sorts maktutövning. Här rör det sig snarare om en form av satir, som inte slår mot någon enskild person, utan belyser en aspekt av Twitter som helhet.

      Naturligtvis behöver man inte med tvingande nödvändighet uppskatta denna form av subtil humor. I likhet med Magnus Betnér, har jag svårt för farsen som humorformat. Därmed inte sagt att Stefan & Krister snarare är att betrakta som trakasserier än humor?

      Om man nu inte behöver uppskatta eller gilla förekomsten av Blygsamt_skryt, vill jag ändå med bestämdhet hävda att man måste förhålla sig till att även denna twitteranvändare existerar. Vad är egentligen skillnaden mellan ett konto som heter ”Blygsamt_skryt” och att en random twittrare retweetar något du skriver med kommentaren ”Skrytsamt?” eller liknande?

      Min poäng är att vi inte bör dra för långtgående slutsatser om omgivningens avsikter när vi möter oönskad respons på nätet. Både du och Lisa Magnusson utgår från att personen bakom Blygsamt_skryt ogillar dem som retweetas. Jag har svårt att se någon faktabaserad grund till denna uppfattning. Kan det vara så att det är de (inbillade?) föreställningarna om twittrarens avsikter med kontot som skapar denna ilska och upprördhet?

      Av alla dumheter som förekommer i forum och kommentarsfält på nätet är jag förvånad att någon ens höjer på ögonbrynet åt att bli retweetad av Blygsamt_skryt. Det är snarare ett av de mest lågmälda och ovinklade sätt att kommentera människors twitterinlägg som jag nånsin har snubblat över.

      Angående frivilligheten ser jag det som en fråga som bör hanteras i samband med publiceringen av varje twitterinlägg. Jag kan tycka att det ingår i förståelsen av twitter som fenomen, att allt som publiceras offentligt kan – och kommer att – tolkas, vantolkas, citeras och reproduceras. Ingen kan twittra med kravet att slippa bli läst, kommenterad, bedömd eller kritiserad. Att omvärlden enbart skall klappa medhårs och ropa Jippi! för varje tweet ser jag som ett oerhört naivt önsketänkande.

      Mer skrämmande än tilltaget att retweeta några småskrytiga tweets, tycker jag att offentliga debattörers oförmåga att förhålla sig till dessa trivialiteter är.

  3. […] Känsliga kän­di­sar skulle tjäna på lite själv­di­stans « antro­po­morf- TWITTER, KÄNDISAR Jag tyc­ker att Christofer ofta har bra poänger och hans ana­ly­ser av Twitter. I det här fal­let hål­ler jag med om det mesta, men hur jag än vän­der på det så för­tas alla poänger av fak­tu­met att Christofer för­sva­rar @blygsamt_skryt som skäm­tar på and­ras bekost­nad med “ni får väl ha lite humor?”. Det blir inte bättre av att han jäm­för det med roasting apropå Magnus Betnérs (i min värld befo­gade) ilska mot @blygsamt_skryt. Roasting är kär­leks­fullt, det skulle ald­rig utfö­ras mot någon man ogil­lar och fram­för allt: ald­rig mot någon som inte gått med på det. Det i min värld är att ställa sig på mob­bar­nas sida. Jag är säker att det inte är vad Christofer menar, men det är så det lan­dar hos mig. […]

    • Det intressanta är att varken du eller jag påstår att det skulle finnas ”en definition av Twitter”. Vi är däremot rörande överens om att detta kommunikationsverktyg de facto används på en rad olika sätt, bortom vår egen kontroll.

      Att twittrare kommenterar och retweetar andras inlägg på Twitter hör till några av grundpelarna i hur Twitter fungerar. Det jag kritiserar är att högt profilerade debattörer och mediemänniskor går i taket över att andra twittrare får för sig att använda Twitter på det sättet.

      Sen trodde jag att vi var överens om att alla som twittrar faktiskt är experter på sin alldeles egna tillämpning av Twitter. Det är ju det som är det vackra i kråkkvittret – och hela poängen med #mintwitter – att var och en är med och definierar vad vi ska ha det här mediet till!

  4. det är skillnad mellan att ”respektera kändisars privatliv” och att kommentera det de gör i egenskap av sitt ämbete på Twitter. Det första är lågt o kan tillomed vara trakasserier. Det andra är ju bara humor, satir eller sarkasm… vad är det att bli upprörd över… de fattar väl att det de säger på twitter är en del av deras offentliga jag, om de accepterat alla followers… jag förstår inte dramat…?!

    • Du sammanfattar min syn på saken i några korta koncisa meningar. Tack! (gissar dock att det borde stå ”inte” framför ”respektera”)

      Att omgivningen tar sig rätten att försöka interagera och kommentera det som skrivs på Twitter är liksom en av aspekterna med att finnas där. 🙂

  5. Själv tycker jag kritiken haltar: du menar att alla ska få definiera twitter på sitt eget sätt men kritiserar dem som faktiskt gör det. Om Steffo, Birro och andra väljer att blocka personer så är det deras problem men knappast något man kan kritisera eftersom de valt att definiera sitt twitter på ett sätt. Att Isobel känner obehag och igenkänning av tidigare mobbing i Blygsamt_skryt är hennes definition och att hon väljer att blocka det är hennes val. Min upplevelse är att den här bloggpostningen ändå försöker att sätta en definition som ska gälla fler än du själv. Det är inte speciellt konstruktivt och inte riktigt logiskt kongruent med det du sedan skriver om friheten att använda Twitter som man själv vill.

    • Hej Niclas/Niklas eller vem som nu ligger bakom nicket! 😉

      Sorry att jag inte svarat tidigare, men helt ärligt så beror det på att ditt inlägg fastnade i mitt spam-filter av okänd anledning. Först nu hittade jag det och här kommer mitt svar:

      Jag har inte för avsikt att berätta för någon annan hur den ska använda sitt Twitter-konto. Syftet med det här inlägget var snarare att belysa att när man twittrar gör man det per definition i ett socialt sammanhang, och den som förväntar sig att slippa kritisk, missförstånd och kommentarer verkar i grunden ha missförstått de tvingande konsekvenserna av att publicera sina inlägg i offentligheten. Väljer man att agera på ett sätt som kan uppfattas som småsint, självupptaget eller asocialt bör man göras uppmärksam på det, så att det inte sker omedvetet.

      TV4:s Carina Nording frågade mig skämtsamt om jag ”möjligen är 2001 års upplaga av Don Quijote”. Mitt svar till henne, och till dej, är att jag hellre ser mej som ett slags ”konsumentupplysare”. Endast genom öppen dialog kan vi bli bättre på att interagera på ett sätt som gynnar våra gemensamma (och ibland åtskilda) syften.

      Hur Steffo, Isobel eller Martin Kellerman tolkar mitt inlägg vet jag inte, då ingen av dem känt något behov av att kommentera det. Jag vet heller inte om det påverkat deras twittrande, eftersom jag inte följer någon av dem.

Kommentarer inaktiverade.