Låt barnen komma till mig

Jag upphör aldrig att förvånas över hur ofta frikyrkomänniskor uppvisar en naiv inskränkthet och oförmåga att relatera till omgivningens mångfald av perspektiv och åsikter. Saklig argumentation bemöts inte sällan med bibelcitat, domsord eller tystnad. Det faktum att många av dem har vuxit upp i en hårt styrd subkultur, präglad av en mycket snäv och perspektivlös världsbild känns som en rimlig förklaring till detta omogna beteende.

Därför blir jag illa berörd, när jag ser hur tidningen Dagens sommarbloggare Ellen Adolfsson, till synes helt okritiskt, lägger upp följande Youtube-klipp på sin blogg, från den anonyma organisationen Max7, vars främsta syfte tycks vara att driva på missionerandet bland minderåriga.

 

Det är ungefär halvvägs in i klippet som det börjar bli läskigt på riktigt:

An extraordinary fact about humans is that the older they get – the more set in their ways they become. This means that if one believes and follows Jesus as a young human they will likely do so until they die…

…on the other hand – if a human does not hear about Jesus as a child, they will most likely never follow him.

We will be more effective, as we explore why Jesus said: “The Kingdom belongs to such as these”.

Our first challenge in the great commission is to aim at a lower age. We. Must. Aim. Lower…

Leadership does not start at 30 years of age – it starts as a child and a teenager. Children may not know everything as[!] an adult does, but by using their knowledge of the Gospel and the enthusiasm of youth, they are able to pray, to share and to serve in their way…

För en utomstående känns det hela mycket cyniskt – vuxna människor är för upplysta och självständigt tänkande för att någonsin ta till sig budskapet – därför ska vi snärja dem innan de blivit mogna nog att göra ett övervägt ställningstagande. Vi får hoppas att dessa insatser inte leder till en ”barnväckelse” i samma stil som ”Jesus Camp”:

 

Kanske är det dags att införa 18-årsgräns även på religionsutövning – en aktivitet som ju tycks ha minst lika avgörande betydelse för individens utveckling som alkoholförtäring, familjebildning och bilkörning? Var drar vi t ex gränsen för engagemang inom politisk extremism? Bör vi även tillåta nationalistiska eller marxistiska daghem och förskolor?

Folk kom till honom med barn för att han skulle röra vid dem. Men lärjungarna visade bort dem. När Jesus såg det blev han förargad och sade: ”Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.” Och han tog dem i famnen, lade händerna på dem och välsignade dem.
Markusevangeliet 10:13-16

Hur god du var som ville
till jorden komma ner!
Nu ej i synd jag spille
min barndoms dagar mer!

Dig, Jesu, vi behöva,
du käre barnavän.
Jag vill ej mer bedröva
med synder dig igen.
När juldagsmorgon glimmar, Betty Ehrenbrog-Posse

You rope them in young
So small, so innocent, so young
So delicately done, grown up in your poison
Skunk Anansie – Little Baby Swastikkka

Uppdatering: Idag skriver Carl-Henrik Jaktlund i sin blogg, att de flesta som kommer till tro gör det innan de uppnått vuxen ålder:

Men att majoriteten av de som kommer till [sic] gör det innan vuxenlivet börjar, det är jag fortsatt ganska övertygad om.

Frågan är vilka slutsatser vi kan dra av detta – och är det verkligen önskvärt att ett så livsavgörande beslut som ett religiöst engagemang innebär bör fatttas innan man uppnått myndig ålder?

Annonser

10 reaktioner på ”Låt barnen komma till mig

  1. Angeläget ämne. Vasst skrivet. Det kan inte bli annat än Tummen upp för den här sortens tänkvärda blogg.

  2. Nu har jag funderat på den här posten av och till hela dagen (kanske dumt på stranden iof men ändå. Du skriver bra 🙂
    Och jag förstår inte riktigt vad din ”beef” är.

    I vanliga fall är du vidsynt och tolerant, i början här så blir det väldigt svepande. Jag tycker Adolfsson ger dig ovanligt bra och snabb respons i Dagen.

    Men om frågan:
    – Barn är formbara. Inga nyheter.
    – Vuxna har i alla tider ansett det som en viktig uppgift att forma dem, åtminstone försöka, enligt bästa huvud. Det försökte vi redan när jag arbetade i den kommunala grundskolan, eftersom läroplanen säger att skolan ska fostra och påverka. Skolan ska fostra demokratiskt sinnade elever, det har de inget val i 🙂
    – Vi vuxna är inte överens om innehållet i fostran och påverkan. Vad är viktigt i livet, vilka värden är centrala, hur ser världen ut, vad är ett gott liv etc Vi är inte överens, alltså vårt myller av livsåskådningar. Det finns ju ingen ”neutral” plats här. Därför kommer fostran och påverkan se olika ut.
    – Så vad är problemet?

    Mitt problem, och det är inte med din post, det är varför den stackars flicka på din thumbnail ska behöva synas både i dokumentären, på Youtube och nu här. Jag undrar om någon frågade henne innan hon blev världskändis.

    Ok, tillbaks till semestern 🙂

  3. Tack Roger för ditt konstruktiva och resonerande inlägg!

    Tyvärr är min erfarenhet av diskussioner med frikyrkans företrädare att du med detta förhållningssätt utgör en minoritet. Därav de svepande generaliseringarna. Jag säger inte att alla frireligiösa är hänsynslösa idioter. Det finns verkligen lysande exempel på motsatsen. Däremot finns det alltför många exempel på just den inskränkthet och brist på lyhördhet som jag syftade på i inledningen till det här inlägget.

    Ellen svarade snabbt och bra i sin bloggpost, vilket jag tackade henne för. Däremot störs jag av den, som jag uppfattar det, naiva frånvaron av kritiskt resonemang kring hur man bäst visar sina barn den kärlek och respekt för individen som hon påstår sig värna. Knappast genom att utbilda dem till missionärer med syfte att omvända sina minderåriga kamrater.

    Som svar på ditt resonemang om hur vi kan och bör påverka våra barn, erkänner jag att frågeställningen inte är helt enkel. Jag anser dock att vårt samhälle präglas av ett antal grundprinciper om individens fri- och rättigheter. Troende hänvisar ofta till religionsfriheten och i sammanhanget undrar jag såklart hur barnens religionsfrihet tillvaratas på bästa sätt.

    Detta sker knappast genom en systematisk indoktrinering från unga år. Det förvånar mig faktiskt att många troende tycks sakna förtroende för sin egen förmåga att fungera som goda förebilder i vardagen, och därför helst spärrar in barnen i en tankemässig bubbla av kristen förskoleverksamhet, tungotal, demonutdrivning och tankeförbud.

    Jag är övertygad om att varje barn behöver så fria förutsättningar som möjligt att bilda sin egen uppfattning om tillvaron. Detta kräver ett aktivt deltagande i det omgivande samhället. Om tron är en central del i familjens liv, kommer de självklart att ta intryck av detta utan att avkrävas ett ställningstagande innan de är mogna för det.

    När det gäller den lilla flickan, ser jag nog de övergrepp hon uppenbarligen utsätts för i den religiösa miljön som det stora problemet. Att denna verksamhet lyfts fram och kritiseras på ett sätt som förhoppningsvis förhindrar att andra barn far illa på samma sätt i kyrkor och skolor världen över, ser jag som överordnat i sammanhagnet.

    • Barn som missionärer – nej det är inte bra.

      ”Det förvånar mig faktiskt att många troende tycks sakna förtroende för sin egen förmåga att fungera som goda förebilder i vardagen…” – bra poäng, där tror jag du har helt rätt. Om vi vuxna överhuvudtaget skulle förklara lite mer för barn hur och vad och varför vi tänker som vi gör så skulle de bli rikare och inte bli så lättlurade.

      Den tankemässiga bubblan vs bilda sig en egen uppfattning. Även där är jag med, det sätts tex på sin spets när man väljer skola för sina barn. Där valde vi kommunalt, dels för närhet men också för att barnen där får möta mångfalden.

      Vi verkar ha lite olika erfarenhet av kristet barn o ungdomsarbete.

      Tack för intressanta tankar. Trevlig sommar 🙂

  4. Tack för en bra skriven post. Du har en förmåga att formulera dig skarpt i ett viktigt ämne utan att för den skull bli respektlös mot dem som har en annan åsikt; tänk om det skulle vara ett vanligt karaktärsdrag hos fler kristna… då skulle vi ha ett mer öppet samtal.

    Angående att ”vuxna människor är för upplysta och självständigt tänkande för att någonsin ta till sig budskapet” (som du tolkar undertonen i filmklippet)…

    Jag är själv kristen men jag saknar många svar, och flyr från dem som tycks veta allt. Jag tror att ”inskränkthet” som du skriver om är ett stort hinder för ett riktigt samtal om tron, och även något som berövar många kristna både glädje och insikt.

    och du tolkar vidare ”…därför ska vi snärja dem innan de blivit mogna nog att göra ett övervägt ställningstagande”.

    Din frågeställning är befogad och mycket viktig. Det är jättefarligt om vi som vuxna inskränker barns rätt att tänka fritt, vara nyfikna och utforska världen omkring sig. Jag tror, som Roger skriver ovan, att vi vuxna har en skyldighet att ”fostra” våra barn att förstå samhället de lever i. Men vi behöver även fostra dem att vara öppna för andra idéer, vara villiga att testa sanningshalten i det som de tror på, och att inte bara svälja diverse åsikter som personer runt omkring dem uttrycker.

    Om vuxna kristna i större utsträckning skulle leva ut den kärlek som Jesus hade, då skulle vi inte upplevas vara så cyniska. Om vi kunde leva som vi lär skulle vi ha täckning för det vi vill lära ut. Vi skulle som du skriver själva bli exempel på vad vi tror.

    Att sond-mata barn med idéer, vare sig de är politiska, religiösa eller något annat måste alltid ses som direkt skadligt. Det borde det inte råda någon tvekan om hos någon. (Jag blir mycket illa berörd när jag ser filmklippen från ”Jesus Camp” ovan.)

    Men hur ska vi kunna undanhålla idéer (filosofiksa/religiösa/politiska) från våra barn, och sätta en ”18-årsgräns” för att tala om dessa saker och utforska dessa områden? Skulle inte ett sådant förslag bara vara ett annat sätt för oss vuxna att vara inskränkta och skadligt begränsande?

    / David

    • Tack för en fin kommentar David.

      Jag upplever det som att både du och Roger representerar en betydligt ödmjukare och mer genomtänkt kristen utövning, än den jag åsyftar i mitt inlägg. Jag har inga problem med att barn får höra Bibelns berättelser och att man som troende förälder söker förmedla en kristen värdegrund till sina barn. Det jag vänder mig emot är barns deltagande i organiserad religiositet, som till exempel helandemöten av den sort som arrangerats under Livets Ords Europakonferens. Vem ser till barnens behov att tänka kritiskt och göra egna ställningstaganden i dessa miljöer?

Kommentarer inaktiverade.