Helsvensk hederskultur

Uppdrag Gransknings reportage från Bjästa, om hur en 15-årig kille våldtog två tjejer i sin skola och sedan hyllades som hjälte av byborna har väckt stor uppmärksamhet och förargelse i veckan.

Videon från Bjästaskolans avslutning, där gärningsmannen får ”visa vilken fin kille han är” finns fortfarande på Youtube:

Tyvärr är händelsen inte på något sätt unik. Möjligtvis i den bemärkelsen att gärningsmannen faktiskt blivit åtalad och dömd i bägge fallen.

Som alltid när nånting obehagligt uppdagas, har vi en förmåga att peka finger och skjuta problemet så långt som möjligt ifrån oss. Obehaget som väcks projiceras på de inblandades ”annorlundaskap”. Ofta hör man uttalanden som att det är ”de andra” som behandlar ”sina” kvinnor på det här sättet. Invandrarna, muslimerna, talibanerna… Och den här gången – Bjästaborna.

Men djävulen bor inte i Bjästa. Det grundläggande problemet, bortom en vuxenvärld som löpt amok och drivit på en hatkampanj mot offren, är de föreställningar om mäns och kvinnors sexualitet som från början gjorde det möjligt för denne kille att föreställa sig att han äger rätt att utöva sexuella handlingar mot en tjej utan hennes samtycke.

I reportaget hör vi röster som anser att hon borde kunna ”bita ifrån” om hon blir tvingad att suga av honom – att det är hennes ansvar att försvara sin (och familjens?) heder mot en killes sexualdrift.

Amanda Ögren – en av de få som tog den utsatta tjejen i försvar, förklarar att det känns som att ”tjejer är mindre värda än killar” och sätter därmed fokus på den grundläggande maktstruktur som tydligen fortfarande har stora delar av vårt samhälle i sitt grepp.

Några bra inlägg i ämnet kommer från Gudrun Schyman, Jenny Westerstrand, Bengt Malmgren, Trollhare och Smulgubbe.

Uppdatering: Anna Svensson tipsade nyss om Nisha Besaras ledare i Dagens Arena. Hon sätter ord på en del av de tankar jag försökte lyfta fram i det här korta inlägget.

Uppdatering 2: Idag skriver Ann-Charlotte Marteus det hittils bästa inlägget i debatten:

Det där att Sverige är ett modernt, jämställt land där våldtäkt ses som det vidrigaste av brott – det är en myt.

Annonser

5 reaktioner på ”Helsvensk hederskultur

  1. Men vad ska jag egentligen säga? Som tillägg, menar jag, för du har rätt. Alltihop handlar om vad man lägger över och under ytan. Tänk dig en vattenyta, där ytan är ”rätt och fel”, vad som ligger under är allt som vi människor betraktar som fel, och vad som ligger ovan det som vi förmår reda ut. När det blivit för mycket fel under ytan stiger även vattennivån, vi förskjuter normerna för rätt och fel och/eller låter bli att definiera fel på riktigt sätt, dvs skriver om vad som kan klassas som fel. Finns det inte mekanismer i en samhällsgrupp att klara ut att ta hand om konsekvenserna senare så låter man helt enkelt bli att definiera brottet. Det är liksom inte lätt att simma i kölvatten, och i ett litet samhälle finns ingenstans att gå undan, eller börja om från ny start.

    Finns så mycket att säga om det.. och du har så rätt. Det handlar om att kunna eller vilja se under vatten. Inga kulturer erkänner öppet, så tillvida de inte hittat mekanismer att reda ut och fullfölja så att rätt blir rätt och brott sonade på riktigt vis. Men om man tar av de få uppe i toppen som även styr upp annat måste man ju även börja rucka på andra strukturer, tex ortens fabrik eller ett företag av statsmonopoltyp.

    Medias bevakning däremot sa en hel del om vilken typ av journalistik som finns i landet, den omognad som verkar finns och som klarar av att beskriva på nivån ”offer – hjälte”, dvs enkla, ickekomplexa beskrivningar. Riktigt god journalistik anser jag bör klara av komplexa sammanhangsbeskrivningar utan att fastna i enbart chockstadiet. Jag tror en kulturs beskrivning av sitt eget samhälle säger mer än vad det syns säga. Vad som lämnas utan, men finns kvar mellan raderna är mer intressant än det uppenbart uttalade, enligt mig. Där har du också motsvarande nivå ”vattenyta”.

    Det finns alltså många grupper (ordningar) som lägger ”vattennivån” på olika höjd (du hänger med i min metafor nu va?) och det verkar finns någon slags rangordning på vilkan nivåer som får ligga högre och inte. Vi accepterar tex att rättsystemet låter tappa vissa fall, men då kräver vi att journalister bör granska de fallen och skjuta upp dem över den ”sociala vattenytan” så att vi kan definiera om.. igen och igen. Media som den sista statsmakten du vet..

Kommentarer inaktiverade.