I helgen gjorde Sverigedemokraternas partisekreterare Björn Söder några klantiga uttalanden på Facebook om Sveriges vinst i Eurovision Song Contest, som direkt väckte upprördhet och ilska med antirasitiska förtecken. Vad Söder egentligen ville ha sagt är fortfarande höljt i ett visst dunkel och hans ”förklaringar” har inte direkt bidragit till att skingra dimmorna.
Flera journalister, ledarskribenter och kolumnister är eniga om att Söder hade för avsikt att uttrycka sig nedsättande om Loreen på grund av hennes namn, härkomst eller möjligtvis hudfärg. Läser man Söders uttalanden, verkar kritiken snarare handla om kostnaderna för att arrangera nästa års Eurovision, samt det faktum att de flesta bidrag numera framförs på engelska.
I en intervju med Dagens Industri ger SVT:s programdirektör Annie Wegelius Björn Söder rätt i att nästa års arrangemang av Eurovision Song Contest med största sannolikhet blir en förlustaffär.
”Vi gillar olika”-tidningen Aftonbladets kolumnist Anders Westgårdh skriver att
Minuter efter finalen var SD:s partisekreterare Björn Söder snabbt ute på Twitter och hävdade att det inte var Sverige som vann (underförstått för att Loreens föräldrar kommer från Marocko).
Halmdockan består i att debattören först bygger en nidbild av motståndarens åsikter och argument och sedan argumenterar mot denna nidbild. De förvrängda argumenten framstår på så sätt som absurda och blir lätta att bemöta. De verkliga argumenten låtsas debattören inte ha hört. Motståndaren tvingas då lägga sin energi på att förklara vad den egentligen menar, och hamnar därmed i ett defensivt läge. Halmdockor kan leda till att en debatts fokus fjärmar sig från kärnfrågan.
A uttrycker sig flummigt.
B missförstår och blir arg.
A försöker förtydliga.
B tolkar det som att A undviker ämnet och blir ännu argare.—
Christofer Laurin (@dreadnallen) May 28, 2012
Att ställa frågan "Hur menar du?" en gång för mycket är så oerhört mycket bättre än att bli arg en gång för mycket.—
Christofer Laurin (@dreadnallen) May 28, 2012
Tydligt är att många upplever ett behov av att tala om det faktum att Sverige för första gången kammat hem segern i Eurovision Song Contest med en icke-vit artist. Ingen vill dock råka nämna artistens hudfärg, eller – gud förbjude – anklagas för att uttrycka sig stereotypiserande eller slarvigt om hennes ”etnicitet”. Kanske är det därför man så glatt kastar skit på den något klantige Björn Söder, för att på så sätt få chans att indirekt diskutera frågan utan att riskera att själv hamna i skottlinjen? Fenomenet ligger oerhört nära det som kallas proxy-rasism.
Jag skulle föredra att diskutera den faktiska och utbredda strukturella diskrimineringen av icke-vita svenskar framför att lyssna till dessa tämligen ytliga lovprisningar av ”våra fina, duktiga invandrare” och tvivelaktiga påståenden om att ”jag gör inte skillnad på människor utifrån hudfärg”.
Vi vill så gärna att han ska ha kritiserat Loreens etniska bakgrund.
Vi vill kunna peka på det lilla aset och skrika: Aha! Tagen på bar gärning!
Björn Söder vet om det här. Han skrattar oss i ansiktet. Hans twittrande är inte oskyldigt. Han är van att röra sig i tvetydigheterna och smutskastningens värld. Så han provocerar, lockar oss in den.
Och han lyckas. För journalisterna nöjer sig inte med att rapportera om incidenten. Tolkningen är klar och entydig: Björn Söder syftade på Loreens etnicitet. Nu måste därför också Loreen uttala sig om något som egentligen aldrig sades.
