I helgen gjorde Sverigedemokraternas partisekreterare Björn Söder några klantiga uttalanden på Facebook om Sveriges vinst i Eurovision Song Contest, som direkt väckte upprördhet och ilska med antirasitiska förtecken. Vad Söder egentligen ville ha sagt är fortfarande höljt i ett visst dunkel och hans ”förklaringar” har inte direkt bidragit till att skingra dimmorna.

Flera journalister, ledarskribenter och kolumnister är eniga om att Söder hade för avsikt att uttrycka sig nedsättande om Loreen på grund av hennes namn, härkomst eller möjligtvis hudfärg. Läser man Söders uttalanden, verkar kritiken snarare handla om kostnaderna för att arrangera nästa års Eurovision, samt det faktum att de flesta bidrag numera framförs på engelska.

I en intervju med Dagens Industri ger SVT:s programdirektör Annie Wegelius Björn Söder rätt i att nästa års arrangemang av Eurovision Song Contest med största sannolikhet blir en förlustaffär.

”Vi gillar olika”-tidningen Aftonbladets kolumnist Anders Westgårdh skriver att

Minuter efter finalen var SD:s parti­sekreterare Björn Söder snabbt ute på Twitter och hävdade att det inte var Sverige som vann (underförstått för att Loreens föräldrar kommer från Marocko).

Halmdockan består i att debattören först bygger en nidbild av motståndarens åsikter och argument och sedan argumenterar mot denna nidbild. De förvrängda argumenten framstår på så sätt som absurda och blir lätta att bemöta. De verkliga argumenten låtsas debattören inte ha hört. Motståndaren tvingas då lägga sin energi på att förklara vad den egentligen menar, och hamnar därmed i ett defensivt läge. Halmdockor kan leda till att en debatts fokus fjärmar sig från kärnfrågan.

Wikipedia

A uttrycker sig flummigt.
B missförstår och blir arg.
A försöker förtydliga.
B tolkar det som att A undviker ämnet och blir ännu argare.—
Christofer Laurin (@dreadnallen) May 28, 2012

Att ställa frågan "Hur menar du?" en gång för mycket är så oerhört mycket bättre än att bli arg en gång för mycket.—
Christofer Laurin (@dreadnallen) May 28, 2012

Knappt hade Loreen hunnit kamma hem Sveriges seger i Eurovision Song Contest, förrän Sverigedemokraternas partisekreterare trumpet konstaterade att detta kommer att innebära att Sverige måste anordna nästa års final. Dock spretade hans kritik något, och många ställde sig frågan vad det var han egentligen upplevde som negativt med Sveriges seger, däribland journalisten Niklas Svensson:

Undrar om inte @bjornsoder behöver förklara vad han menar? Hade han varit nöjd med segern om Loreen sjungit på svenska? #esc12se #svpol—
Niklas Svensson (@niklassvensson) May 26, 2012

Aftonbladets ledarskribent Daniel Swedin tolkar dialogen i kommentarsfältet på Söders Facebook-sida som att Björn Söder menar att vinsten knappast kan tillskrivas Sverige:

SD låter meddela att de är missnöjda med Sveriges vinst i #esc2012 och att det nog inte ens var Sverige som vann. http://t.co/wXOCcoRO—
Daniel Swedin (@danielswedin) May 26, 2012

Några timmar senare raderar Söder inlägget och kommer med följande ”förtydligande”

I vanlig ordning lägger denne vite, kränkte herre hela ansvaret på åhörarna när det gäller uttolkning av hans kritik mot Sveriges ESC-vinst. Han har blivit medvetet feltolkad, hävdar han. Sedan brister han ut i något som skulle kunna förstås som en hyllning till ”den kulturella och språkliga mångfald som Europa besitter”. Här gäller det att gå varsamt fram, för att inte råka ”medvetet feltolka” vad han menar med det han skriver.

Tydligt är att han längtar tillbaka till tiden före 1999, då festivalen ännu inte kapitulerat för den anglosaxiska språkliga överheten, utan fortfarande blommade i all sin rika mångfaldsprakt. Den välvillige kan här se ett oväntat positivt förhållningssätt till ett lysande exempel på samexistens med kulturell och språklig variation.

I kommentarerna till det nya inlägget förklarar Söder att hans fråga ”Sverige?” skall uttolkas så här:

Eftersom diskussionen spårade ur fullständigt, med personpåhopp och annat valde jag att ta bort den. Det innebär inte att jag inte står för vad jag skrev. Till de som anmärkte på att jag skrev ”Sverige?” så betydde det att Sveriges bidrag lika gärna kunde varit Storbritanniens eller Ukrainas eller Estlands eller vilket annat lands som helst eftersom bidraget sjöngs på engelska…

Säg dock den glädje som varar. En timme senare har Björne bestämt sig för att bli ännu tydligare med vad han menar:

Här uppstår den totala förvirringen. Jag som trodde att Björns kritik handlade om hans kärlek till kulturell och språklig mångfald får ytterligare en svårknäckt nöt att grunna på. Här verkar det ju snarare som att han är kränkt över att mångkulturalismen inte får kritiseras… Hur ska han ha det egentligen?

Relaterat: Spelar det någon roll vilken hudfärg Loreen har?

Uppdatering: I en kommande intervju med Magasinet Novell, som Dagens Nyheter citerar, talar Loreen öppet om hur hon under sin uppväxt blev retad som den ”enda mörka tjejen i klassen” och om vikten av att ”blanda raser”.

Symptomatiskt nog nämner DN:s journalist inte hudfärg eller ”ras”, utan väljer istället att tala om kultur, ”utländska rötter” och ”andra generationens invandrare”.

I morse valsade ovanstående bild runt på Twitter. En särdeles osmaklig efterlysning av en flickvän som påstås ha försvunnit efter ett bråk där annonsören ”blev lite våldsam”. Bilden skapade snabbt en mindre massmediepsykos bland upprörda twittrare. Några av oss föreslog att det hela rörde sig om något slags sjuk form av humor.

Hittade dock denna lapp hängandes vid t-banan. "blev lite våldsam.." well, ditt as, hon lär ju ha dumpat dig hårt. http://t.co/p1VBQsaN—
  (@MrSuz) May 22, 2012

@Kattpotatis @inkltid @MrSuz Här har @redundans hittat samma lapp: twitter.com/redundans/stat… Jag röstar på "skämt". Annars för vidrigt.—
Christofer Laurin (@dreadnallen) May 23, 2012

Till sist ringde jag upp numret på lappen för att höra mig för vad det hela handlade om och fick då följande besked:

2011 var det över 28.000 anmälningar av misshandel av kvinnor över 18 år. Men det är svårt att se eftersom att det ofta sker bakom stänga dörrar. Genom att du ringde det här numret har du tagit första steget, du har öppnat dina ögon. För mer information om det här projektet besök hemsidan Oppnaogon.se

@inkltid @Kattpotatis @MrSuz @redundans Jag ringde. Det är en kampanj mot våld i nära relationer: oppnaogon.se – tyvärr parkerad?!—
Christofer Laurin (@dreadnallen) May 23, 2012

Trots lättnaden över att historien var uppdiktad, upprördes jag av kampanjmakarnas tillvägagångssätt. Hur sjutton har man tänkt sig nå fram med budskapet om mäns våld mot kvinnor med den här kampanjen, egentligen? Bara den som ringer numret får ju reda på att kampanjen ens existerar. Att webbplatsen dessutom kom upp först efter det att lapparna valsat runt i sociala medier gav inte direkt pluspoäng.

Totalt misslyckad kampanj. Reproducerar fördomar. Domänen parkerad. oppnaogon.se RT @redundans: Obehaglig lapp http://t.co/An4G9OYF—
Christofer Laurin (@dreadnallen) May 23, 2012

Ett par timmar senare tipsade Kalle Paulsson att det hela rörde sig om ett slututställningsprojekt av en Berghs-elev och att Ajour.se skrivit om lapparna och deras bakgrund. Nu blev jag arg på riktigt och postade en kommentar som växte till ett helt blogginlägg:

Den här Berghs-eleven har alltså använt sig av metoden ”fejk-kampanj” på temat ”mäns våld mot kvinnor” för att väcka uppmärksamhet kring sitt tämligen blygsamma slutarbete i ämnet grafisk design på Berghs? Jag säger blygsamma, eftersom jag utgår från att det är webbplatsen oppnaogon.se som utgör själva slutarbetet. Affischernas grafiska utformning är ju av tämligen trivial natur.

Som den snart 40-årige gubbe jag är har jag svårt att tyda detta som något annat än ännu ett exempel på tidsandans devis ”uppmärksamhet framför innehåll”. Och det retar mig oerhört. Kul för Frida att hennes webbplats uppmärksammas, men hur tänkte hon när hon valde marknadsföringsmetod, egentligen?

Affischerna är förvisso både tankeväckande och upprörande – men samtidigt reproducerar de den kvinnosyn som Frida vill göra oss uppmärksamma på och kritisera. Vems ögon är det egentligen hon vill öppna? Den som redan är medveten och engagerad i kampen mot mäns våld mot kvinnor blir kanske tillräckligt förbannad för att lyfta luren och slå numret. På telefonsvararen meddelar Frida förnumstigt att jag därigenom har öppnat mina ögon. Oh really?

De unga killar med machoideal som förmodligen skulle må bra av att behöva diskutera sin kvinnosyn berörs med största sannolikhet inte alls av den här kampanjen. Om de överhuvudtaget läser lappen, torde de flesta reagera med ett fniss eller en suck. Möjligtvis kan någon sjuk jävel få för sig att ringa upp lappens författare och erbjuda sig att leta reda på ”hans” flickvän, men det känns aningen långsökt.

Till råga på allt var domänen oppnaogon.se parkerad hos Loopia så sent som vid tiotiden i morse, när bilden på affischen snurrade runt som värst på Twitter.

Jag blir förbannad på all marknadsföring som går ut på att lura den tilltänkta målgruppen. Särskilt upprörd blir jag när man använder ett så allvarligt samhällsproblem för att väcka uppmärksamhet kring något trivialt. Jag utgår från att Fridas intentioner varit de allra bästa, men undrar varför inte hennes handledare kommit med invändningar innan projektet tog sin slutgiltiga form.

Dagens medielandskap präglas av ett abnormt fokus på snabbhet och uppmärksamhet, ofta på bekostnad av källkritisk saklighet. Nyligen valsade tveksamma historier om fattiga Frida och stackars Jimmy, som inte fick några pengar från Socialtjänsten respektive Försäkringskassan runt i traditionella och sociala medier.

Häromdagen påstod Roland Poirer Martinsson i en kolumn i SvD att han mottagit hot från en av Sverigedemokraternas anställda i riksdagskansliet, något som väckte stor bestörtning bland många debattörer på Twitter:

Mycket viktig text av @RolandPMSweden SD:aren i riksdagen borde träda fram och förklara sig. svd.se/opinion/ledars…—
Martin Aagård (@MartinAagaard) May 21, 2012

Senare visade sig ”hotet” bestå av en länk till en nyhetsartikel där det förekom tveksamma påhopp i kommentarsfältet. Ganska långt från ett direkt hot, med andra ord.

För det första, hur har det undgått mig att SD inte tar hårt avstånd? Jag trålar inte på nätet. I nyhetsmedierna—> #svdroland—
Roland P Martinsson (@RolandPMSweden) May 21, 2012

har SD, vad jag sett, markerat mot sitt förflutna. Det var när jag drogs in i sociala medier som jag såg kopplingar #svdroland—
Roland P Martinsson (@RolandPMSweden) May 21, 2012

För det andra, länken tweetades till mig av SD-funktionär i riksdagen, citatet är en kommentar till den artikeln #svdroland—
Roland P Martinsson (@RolandPMSweden) May 21, 2012

alltså inte skriven av SD-medarbetaren. Men SD länkar till främlingsfientliga sajter, och vet mkt väl vad som finns där. #svdroland—
Roland P Martinsson (@RolandPMSweden) May 21, 2012

Jag hoppas att vi så småningom tröttnar på att debattera för debatterandets skull och att uppröras för upprördhetens skull och istället börjar att visa större intresse och respekt för sakfrågorna. Självklart kommer det att kräva både tålamod, vidsyndhet och eftertanke – saker som det omogna sinnet instinktivt värjer sig mot på liknande sätt som ens slöa lekamen motsätter sig frisk luft, motion och näringsriktig kost. Denna slöhet är till för att övervinnas, om vi vill bevara hälsan. På liknande sätt behöver vi lägga tid och energi på att öva oss i kritiskt tänkande och saklig debatt om vi inte vill att den offentliga diskussionen skall förflackas och utarmas till att bestå av rent nonsens.

Apropå det där med kampanjer som syftar till att lura målgruppen, påminde Britta mej om den här performance-gruppens uppträdande i Amsterdams Red Light District. Här kan vi snacka om att nå fram med sitt budskap rakt in i den tilltänkta målgruppen! 

Uppdatering: Den som vill jobba med attitydfrågor och mäns inställning till kvinnor kan med fördel vända sig till Machofabriken, som har mycket bra övningar och utbildningsmaterial i ämnet.

Uppdatering 2: Nu har Frida hittat hela vägen till SVT:s morgonsoffa, tack vare sin kampanj. Den nyhetsvärdering och medielogik som ligger bakom att hon blir inbjuden för att tala om mäns våld mot kvinnor förtjänar en egen serie blogginlägg. Tydligt är att Frida lyckats med det som uppenbarligen var hennes främsta (och enda?) syfte med kampanjen – mediegenomslag.

Till skillnad från Ajour.se, ställer Marianne Rundström ett antal följdfrågor kring kampanjen. Så här svarar Frida på några av dem:

Vilka ögon är det du vill öppna?
- Allas, tror jag. Jag kände väl att det fanns ett behov av att vi skulle prata om det.

Vilkas ögon tror du att du har öppnat?
- Dels tror jag, tack vare spridningen på nätet, så har jag nog lyckats öppna ganska många… dels är det väl folk från min egen bransch, när det kom ut att jag var student på Berghs, men jag hoppas ju, och det är ju därför jag gjort det, att det är allmänheten främst. Och det verkar som att jag har lyckats.

Vad säger folk som ringer det här numret?
- De flesta har ringt och lagt på.
- Det känns som att folk har förstått vad de ska göra – de har blivit vidarebefordrade till hemsidan. Och som att de då också förstod att det inte var på allvar, utan för en bättre sak.

Vad är det för reaktioner du vill att det här ska väcka?
- Ja, ambitionen har väl legat nånstans ganska högt, men också att vi ska få politikerna ska se det. Jag ville hålla det på en ganska gräsrotsnivå, för att tänka att man kan påverka nedifrån och  jag vill använda inverkan som sociala medier har och som vi faktiskt kan åstadkomma själva.

- Det jag vill med det är att folk ska börja prata om det tillsammans… att man själva ska börja kanske… uppfostra sina barn på ett specifikt, eller att man liksom ger nån typ av nyanserad bild och att vi börjar tillsammans nu från början…

Nu kallar du detta för en ögonöppnare. Vilka dörrar vill du öppna?
- Ja, jag vill väl öppna så många som möjligt, ehm… tanken är väl, eller ambitionen är som sagt att vi ska få politikerna med oss på det här. Jag vill dock inte att det ska bli en politiskt laddad kampanj. Jag vill att den ska vara öppen oavsett om man är blå, röd eller grön. För här är ett samhällsproblem som sträcker sig långt över politiken, men det är också ett ställningstagande.

Hur går du vidare med den här kampanjen?
- Jag har inte riktigt hunnit landa i det här än, för jag visste inte hur stor spridning det här skulle få. Förhoppningen var ju självklart att det skulle få ett jättesving. Nu har jag kommit i kontakt med några kvinnoorganisationer som är intresserade av ett eventuellt samarbete. Och jag skulle väl vilja samarbeta med en mer etablerad organisation som kan… som man kan ha i ryggen… bakom sig.

Av tv-intervjun framgår att Frida knappast kan ha ägnat många timmar åt att studera ämnet för kampanjen – mäns våld mot kvinnor. Hon har inte ens bemödat sig att ta reda på hur politiker och frivilligorganisationer jobbar med problemet. I mina ögon framstår Frida som en ny Anton Abele. En ung, oerfaren människa som tror sig vara först ut med att upptäcka ett av samhällets många missförhållanden och nu vill agera general för att ”uppmärksamma politikerna på detta”. Det hade varit gulligt om det rörde sig om mellanstadie-elever, men nu sker en nyhetsvärdering där vuxna 20-åringar med hybris prioriteras framför skildringar av verkligheten och dess utmaningar.

Twitter erbjuder som bekant nästan obegränsade möjligheter till mellanmänsklig interaktion. Tydligt är att en inte oansenlig andel av de mest aktiva twittrarna dessutom har upptäckt Twitters potential som projektionsyta för de neuroser man av olika anledningar vill bespara sin fysiska omgivning.

Kanske ska man inte överdriva olikheterna mellan de ordströmmar som forsar fram på Twitter och vanligt vardagssnack i offlinevärden. Vissa beteenden framträder dock tydligare i textbaserad form. Den som hyser ett särdeles stort intresse för mellanmänsklig kontakt riskerar att utveckla något som kan liknas vid ett missbruksbeteende.

Den bakomliggande drivkraften är med största sannolikhet densamma som i det klassiska
Hjalmar Söderberg-citatet ur Doktor Glas:

Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.

Att ständigt få sina behov av bekräftelse, beundran och irritation tillfredsställda skapar märkliga reaktioner i somliga människors dopamin-system. Vi har kunnat följa dem genom åren. Lågmält trevande, försiktiga och ödmjuka nybörjartwittrare blommar plötsligt ut i orgier av självupptagna reflektioner kring de mest banala, snäva och ibland fullständigt obegripliga ämnen. I bästa fall hittar de en grupp likasinnade och så är den kollektiva lovebombingen igång.

Har man en gång varit med om detta vill man snabbt ha mer, mer, MER av samma vara (jämför valfri opiat).

Snart hamnar man i ett digitalsocialt ekorrhjul av pingar, retweeter, mentions och follow-friday-rekommendationer som ska utföras, tackas för och besvaras. Det som först upplevdes som en kul lek accelererar plötsligt till ohanterliga nivåer. En vacker dag slår inte dopaminkicken in på samma sätt inför twitterflödet. Istället börjar prestationsångesten, de ständiga förväntningarna att återuppfinna sig själv som underhållande digital lekkamrat och kraven att fortsätta varmhålla även de ytligaste av kontakter, bara för sakens skull, att ta överhanden.

Twitter-doktorn rekommenderar den som upplever en förhöjd stress och prestationsångest att tillfälligt lägga twittrandet åt sidan.

• Ladda telefonen i en annan del av rummet än sängen.
• Ändra vanan att alltid ha en webbläsarflik med Twitter öppen till att medvetet undvika att ha det
• Umgås mer med dina twitter-fria offlinevänner
• Drick vatten
• Gå långa skogspromenader

Det är när inget av ovanstående ter sig som en fungerande lösning som folk har en tendens att ta till den metod som är ämnet för dagen: Emoquitting (av engelskans emotional quitting -  ung. känslomässig sorti). Emoquittaren har helt enkelt nått till Tolvstegsprogrammets första punkt: Maktlösheten inför det egna twittrandet.

Steg 1: Vi erkände att vi var maktlösa inför alkoholen Twitter, att vi förlorat kontrollen över våra liv.

Istället för att erkänna att här finns ett problem och systematiskt, lugnt och sansat vidta nödvändiga åtgärder för att komma tillrätta med detsamma, börjar emoquittaren dra in sina följare i ångestmaskineriet medelst ett utdraget och förmodligen till större delen helt omedvetet rop på ännu mer bekräftelse:

Emoquitta v. -de

Att m stor dramatik & känslomässigt utagerande meddela att ens twittermissbruk blivit ohanterligt & genast måste upphöra.—
Christofer Laurin (@dreadnallen) May 21, 2012

En emoquit-rant spänner för det mesta över en eller ett par timmars iscensatt separationsångest. Emoquittaren upplever verkligen att detta är vägs ände. Ingenting fungerar längre; inget är på riktigt och ingenting känns viktigt utom… ingenting, typ.

Emoquittarens omgivning är i de flesta fall oerhört benägen att kliva rakt ner i medberoende-träsket och börja tjura, grina, skicka hjärtan och styrkekramar, yppa kärleksbetygelser som om de befann sig ombord på ett störtande flygplan och snart skulle slukas i ett brinnande flygbränsle-inferno. Allt detta tilltalar emoquittarens ofta bottenlösa bekräftelsebehov på ett särdeles angenämt och för stunden obetalbart njutningsfullt sätt.

Magnus Ugglas tredje album ställde i sin titel den existentiella frågan Va ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt? Med emoquitting erbjuds plötsligt denna möjlighet. Och det är här frestelsen blir för stor. Vågen av ömhetsbetygelser och bekräftelse från det tårdrypande avskedet skapar ett sug som svårligen kan bemästras.

De flesta emoquittare återvänder därför till Twitter, tämligen glatt och frejdigt, efter ett par timmar, dagar eller – i bästa fall – veckor. Av det mollstämda avskedet finns inget kvar i den återuppståndnes håg. Istället är det glada återseenden och nya friska tag som gäller. Följarskaran applåderar naturligtvis återkomsten, likt etanolkonnässörer på parkbänken som omsluter den återfallande kamraten med varma kramar.

I efterhand kan dock emoquittandet kännas en smula onödigt. Så många stråkar, pukor och trumpeter för att logga ut, slå en drill eller käka en glass och sen komma tillbaka? Kanske skulle det räcka med att helt enkelt ta den där välbehövliga pausen och öva några veckor på att relatera till världen utan att befinna sig på ständig jakt efter tweetbara upplevelser och instagrambara motiv?

Relaterat: Liten ordlista över Twitter-neuroser

Tilläggas bör att trots att jag som överordnad vinnlägger mig om att inte uppfattas som kränkande eller nedsättande, finns det risk för att jag ändå uppfattas som det, befogat eller ej.

Det ankommer inte på mig att avgöra huruvida mitt sätt att uttrycka mig kränker min omgivning. Som överordnad bör jag vara ödmjuk, lyhörd och anstränga mig för att sätta mig in i den andres perspektiv.

Alla twittrares känsla för alla andra på twitter: 25.media.tumblr.com/tumblr_lshq42A…

—
Androt (@androt) May 17, 2012

Viktor Vasnetsov, ”The Unsmiling Tsarevna (Nesmeyana)” (1916-1926)

Via pietmondriaan.com hittade jag en passande pendang på samma tema:

Mark McEvoy, ”Protect me from (Jenny Holzer)” (2012)

Som titeln avslöjar, rör det sig om en parafras, eller kanske närmare bestämt parodi, på den amerikanska konstnären
Jenny Holzers verk ”Protect me…”.

För en tid sedan intervjuade Nyheter24:s nöjeschef Mimmi Lexander vinnaren av dokusåpan Top Model, 18-åriga Alice Herbst, om kroppsideal och kravet på att hon skulle bli ännu smalare, trots att hon redan är underviktig i medicinsk bemärkelse. Alice förklarar sig i intervjun:

Jag har bestämt ett mål… – Att ha de förutsättningar Alexis (Borges, chef för Top Model, reds anm) vill att jag ska ha. Han vill att min rumpa ska bli fyra centimeter mindre, och det kommer gå, bara jag slutar äta godis och tränar mer.

Alice berättar vidare hur hon under de tidiga tonåren led av dysmorfofobi – en sjuklig upptagenhet kring och missnöje med det egna utseendet.

– Jag var tvungen att gå upp fem på morgonen för att göra i ordning mig i flera timmar innan skolan. Jag sov med smink, även när ingen såg mig för jag klarade inte att se mig själv i spegeln. Jag var tvungen att gå med ena sidan av ansiktet mot mina föräldrar, för den andra sidan gillade jag inte. Jag tyckte att jag hade rynkor, så jag var tvungen att klippa lugg som skulle dölja det och så vidare.

För att övertyga mig själv om att jag dög började jag ladda upp bilder på nätet där jag hade retuscherat mig till oigenkänlighet och fick bekräftelse där. Men det var ju mer någon jag ville vara, det gick ju inte ihop.

Mimmi Lexander reagerar i en krönika på de sjuka kroppsideal som kräver att fotomodeller ska vara undernärda för att bli accepterade av branschen. I krönikan nämner hon kravet på lagstiftning om modellers vikt. Ett krav som tidigare formulerats av Nina Åkestam, med modellernas hälsa i fokus och israelisk lagstiftning som förebild.

Kravet på lagstiftning mot underviktiga modeller handlar inte bara om modellernas arbetsmiljö och hälsa, utan även om de idealbilder som konsumenter av modejournalistik utsätts för. Mimmi och Nina formulerar problematiken bra, tycker jag:

Faktum kvarstår. Vi matas fortfarande från alla håll med det, tröttsamt uttjatade och konstant debatterade, pinnsmala idealet. Vi tittar fortfarande på oss själva, på vågen, på innehållsförteckningen över kalorier, på diet- och träningstipsen och tillbaka på tjejerna på catwalken, på reklambilderna och i modellprogrammen.

Jag håller med Nina Åkesson. “För oss spelar det ingen roll om modellen är ”naturligt” smal eller om hon är sjuk – vi jämför oss på samma tokiga grunder”. För hur ska vi vanliga dödliga någonsin duga om en tjej med redan underviktigt BMI inte ens gör det?

Så långt allt väl… Men Lexanders kritik mot stereotypa skönhetsideal och en sjuklig kroppsfixering klingar ihåligt när hon på intet sätt kommenterar sin egen roll i sammanhanget. Mimmi är alltså chef över Nyheter24:s nöjesavdelning och torde ha en hel del att säga till om dess fokus och innehåll.

Samma dag som Lexander publicerade sin krönika, gjorde jag en skärmavbild på Nyheter24:s nöjessajt, för att försöka mig på en kvantitativ studie av antalet avbildade mans- respektive kvinnokroppar, med tillhörande värderande omdömen. Efter ett tag tröttnade jag, så här kommer istället några av de grövsta exemplen från sidan, som kan laddas ned i sin helhet här:

Man behöver inte vistas många minuter på Nyheter24 för att förstå att här görs affärer med ett närmast perverst fokus på kroppar – företrädesvis kvinnors. Dessa kroppar är stekheta, sexiga eller …för stora och tjocka. Ytterligare ett exempel på Nyheters24:s kroppshysteri är hämtat från den 7:e maj i samband med publiceringen av ett bildspel på temat ”Madde kämpar med sin superkropp i New York”:

Jag vill inte ropa på lagstiftning mot skadlig bildjournalistik, men det vore oerhört intressant att höra Mimmi Lexander och hennes kolleger i ledningen för Nyheter24 kommentera hur de ser på sin egen roll i den pågående utseendehetsen och vilka åtgärder de är beredda att vidta för att sluta bidra till kvinnors fysiska och mentala ohälsa.

Om mediebranschens självsanering inte fungerar antar jag att beskattning av stereotypisering och kroppsexploatering i medier är ett alternativ?

Igår släpptes Twittercensus 2012, den andra upplagan av Intellectas kartläggning av den svenska twittersfären. Det är Hampus Brynolf som har gjort ett gediget analysarbete i sin strävan att kartlägga den svenskspråkiga aktiviteten på Twitter. Resultatet finns i sin helhet i den här rapporten, som är väl värd en närmare studie.

Den kanske mest iögonfallande delen av rapporten är det interaktiva sociogram, som beskriver de mest aktiva twittrarnas kopplingar till varandra. Resultatet är ett slags interaktiv karta över det svenskspråkiga twitterlandskapet, med kopplingar mellan twittrare som följer varandra.  Så här beskriver Hampus Brynolf hur det fungerar:

Färgerna representerar ”kluster”, alltså samhällen av noder (twitteranvändare) som följer varandra. Vilken färg ett kluster får har ingen betydelse utan är slumpmässigt. – - - Storleken representerar auktoritet och beräknas på antalet relationer (och relationernas relationer).

Ett kluster är en grupp av konton som delar egenskaper – de följer och följs av samma konton i högre utsträckning än andra konton. Tydliga kluster träder fram när man tittar på de mest aktiva twitterkontona, men att tolka innebörden av dem (vad de olika klustren ”är”) är en subjektiv övning. Att tillhöra ett visst kluster innebär inte att kontona delar andra egenskaper.

Jag blev oerhört imponerad av detta analysarbete och antog genast uppgiften att försöka mej på en alldeles egen subjektiv tolkning av de olika klustrens innebörd. Kom ihåg att det enda som förenar konton med samma färg, är att de ingår i en grupp twittrare som följer varandra. Det är alltså inte säkert att innehållet i deras tweets eller ens mina egna tolkningar av varför de hör samman äger någon relevans. Klicka på bilden för större version.

Förutom de stora, ”självklara” kluster som Hampus Brynolf själv nämner i rapporten, märks ett antal grupper bestående av vad jag vid en snabb uppskattning bedömer vara unga människor i medelstora svenska städer. Ingen av de fyra största städerna finns representerade på detta sätt, men Västerås och Jönköping står ut särskilt tydligt i mängden. Särskilt intressant tycker jag det är att Jönköping tycks ha så många aktiva twittrare, med tanke på att staden kommer först på nionde plats på landets topplista över största tätorter.

Jag återkommer med en liten längre analys senare. Tänkte att jag ville dela med mej av mina högst personliga tankar kring studien medan jag ännu har dem i färskt minne. Hittar du grupper av twittrare i sociogrammet som jag har missat? Fyll gärna på med dina egna spaningar i kommentarsfältet!

Uppdatering: Erik Laakso upptäckte hur utmärkt Twittercensus-kartan fungerar som hjälpmedel för den som önskar utforska nya delar av den svenska twittersfären. Ännu enklare blir uppgiften sedan Hampus lagt till möjligheten att växla mellan användarnas fulla namn och twitteralias medelst knappen ”Växla namn/twitternamn i karta”.

Här känns det som att ett viktigt steg har tagits mot den ”Twitterportal” som Isabella Löwengrip efterlyste redan för drygt två år sedan, som en pedagogisk introduktion till de mångfacetterade aktiviteter som pågår i den svenska twittersfären. Jag har tidigare diskuterat behovet av att förklara Twitters sociala aspekter och inte bara, som tyvärr så ofta i traditionella medier, lyfta fram ”följ en kändis”-perspektivet.

Fragmenterade kluster

det rosa kyrkoklustret

Förutom de kluster jag räknat upp i bilden här ovan, kan ett rosa kluster av kyrkotwittrare identifieras. Kyrkotwitter-klustret är det hittills mest utspridda av dem jag hittat i sociogrammet. Flera högprofilerade kyrkotwittrare återfinns på olika ställen i det orange klustret, men inslaget av rosa kyrkotwittrare är påtagligt i stora delar av twitterkartan. Kanske illustrerar detta att kyrkotwittrarna är det nätverk som lyckats skapa flest förgreningar till andra delar av twittersfären? Stefan Gelfgren har reflekterat över samma sak.

döva och hörselskadade – lila kluster

Ett annat fragmenterat kluster är det som består av en grupp döva och hörselskadade som finns samlade runt Stockholms Dövas Förening och en grupp twittrare med anknytning till KTH, framför allt dess medieteknikprogram. Hur det kommer sig att dessa båda grupper ingår i samma kluster har jag ännu inte lyckats klura ut – men tipsa mig gärna om eventuella samband och kontakter dem emellan!

kth – lila kluster