Vad är problemet med etniska stereotyper som ”romskt utseende”?

 

Häromdagen gick den twittrande Södermalmspolisen Viktor Adolphson ut med ett signalement på en gärningsman med ”romskt utseende”, baserat på ett brottsoffers uppgifter. Det möttes direkt av ifrågasättande och kritiska twittrare, som undrade varför polisen valde att vidarebefordra smygrasistiska stereotyper.

 

En av de första att reagera var juridikstudenten Alexander Malmgren.

 

Att det skulle ”ta hus i helvete”, tycks konstapel Adolphson vara medveten om, när han besvarar Malmgrens fahågor så här:

 

Sverigedemokraten Thomas Persson skyndar till polisens försvar:

 

Även Alexander Malmgren tycker att brottsbekämpningen kräver företräde framför ett politiskt korrekt återgivande av vittnesuppgifter:

Södermalmspolisen tar fasta på Malmgrens formulering och återanvänder den som svar på en handfull av de kritiska inlägg som snabbt dyker upp i flödet.

Det är alltså vittnet som beskriver väskryckaren som ”rom, som en zigenare”. Polisen väljer att omformulera detta till ”romskt utseende” och hävdar att brottsbekämpningsintresset måste gå före allt annat. Som twittraren @mattlo påpekar är det dock oklart vad som kännetecknar ”romskt utseende”. Signalementet är dåligt, inte bara för att det späder på fördomar om romer, utan för att det ger olika associationer hos mottagarna. Varför inte fokusera på fakta kring gärningsmannens utseende, istället för att återge vittnets användning av etniska stereotyper?

Föreställningen att en människas etniska tillhörighet går att bestämma utifrån hennes utseende bygger på fördomar med rötter i rasbiologin. Dess mörka historia nådde sin kulmen i samband med grundandet av Statens institut för rasbiologi 1922. Institutets förste chef Herman Lundborg skriver i sin artikel ”Degenerationsfaran” i Svensk Tidskrift 1921:

En aldrig så god miljö förmår ej i sitt inre höja ett dåligt eller rasodugligt folk, t. ex. zigenare eller negrer, lika litet går det för sig att på denna väg förbättra de djupast sjunkna bottenlagren inom kultursamhällena, t. ex. vaneförbrytare, vagabonder, imbecila (svagt begåvade individer). Dessa lida mycket ofta av ärftligt betingade skavanker, på vilka miljöförbättringar ej eller endast i ringa mån äro verksamma.

I skriften ”Svenska folktyper” samlar Lundborg ett ”bildgalleri ordnat efter rasbiologiska principer”, med illustrationer av personer som benämns med epitet som ”zigenare”, ”lappar”, ”tattare” och ”rasblandade”. Inte sällan med tillägget ”kriminell”.

Så här uttrycker sig Bertil Lundman, även han verksam på institutet, i Föreningen Heimdals årsbok 1939:

”Det torde helt enkelt ligga så till, att de nordiska stammar, som bildade indoeuropéerna, varit skarpt medvetna om sin psykiska och fysiska överlägsenhet och ej tolererat någon uppblandning. (…) Ett inslag av zigenarblod även i stark utblandning verkar ofta rent förstörande på individens moraliska (mindre dess intellektuella) halt. (..) Pro primo kan tyvärr rashygienen knappast komma mycket längre än att den håller de värsta graderna av urartning någorlunda tillbaka.”
Wikipedia

Tongångarna känns igen från främlingsfientliga gruppers nutida retorik och de allra flesta värjer sig såklart mot öppet rasistiska resonemang av den här sorten. Trots det är vi alla i någon mån påverkade av rastänkandet, hur goda humanister och antirasister vi än eftersträvar att vara. I ett tidigare blogginlägg citerade jag föreläsaren och jämställdhetsexperten Ingemar Gens, när han vid en föreläsning yttrade att han inte själv vet om han är mest rasist eller sexist. Våra nog så goda ambitioner till trots, tycks vi ha svårt att värja oss mot benägenheten att indela människor i kategorier baserade på utseendemässiga faktorer som hudfärg, hårfärg, ögonfärg, ansiktsform etc.

Romer har genom århundradena varit särskilt utsatta för marginalisering och diskriminering. Trots att de första romerna anlände till Sverige så tidigt som 1512, betraktas de av många än idag som ”socialt missanpassade utlänningar”. Artikeln ”De undflyende romerna” (Forskning & framsteg 3/2011) sammanfattar viktiga delar av romernas historia på flykt undan etnisk rensning och förföljelse. I den här artikeln sätter fil. dr. Pia Laskar in Arthur Thesleffs fotografier av romer i ett rasbiologiskt sammanhang.

Ur ett vetenskapligt biologiskt perspektiv tillhör människosläktet samma ras och någon genetisk uppdelning av människor i mindre grupper låter sig inte göras. Därför har också rasbegreppet fasats ut ur den svenska terminologin under de senaste decennierna och ersatts av termer som ”etnisk tillhörighet”, ”ursprung” och ”bakgrund”. Ändå finns rastänkandet kvar i människors medvetanden, trots att språket förändrats. Medvetna och omedvetna uppfattningar om rastillhörighet ligger till grund för särbehandling och diskriminering av personer som på olika sätt avviker från normbilden av en ”etnisk svensk”, trots att denna bild i sig visar sig vila på mycket lösa grunder.

Häromdagen länkade den antirasistiske debattören och skribenten Kawa Zolfagary till ett videoklipp som beskriver hur polisen i Göteborg ingriper mot en grupp icke-vita antirasistiska aktivister på ett minst sagt tvivelaktigt sätt. Det fick honom att berätta om några av sina egna mindre trevliga konfrontationer med ordningsmakten:

Vi är många med liknande erfarenheter av negativ särbehandling, där den enda uppenbara faktorn i sammanhanget varit att vår hudfärg och hårfärg skiljer sig från ”det ariska idealet”. Jag ser det som särskilt viktigt att just polismyndigheten med sitt våldsprivilegium uppvisar en medvetenhet och ödmjukhet inför problemet.

Södermalmspolisens motargument, som de anser förklarar varför de återgav vittnets uppgift om ”romskt utseende” är att det underlättar i eftersökandet av gärningsmannen.

Av konversationen kan man lätt dra slutsatsen att de berörda poliserna tycker att benämningen ”romskt utseende” tillför signalementet viktig information. Någon precisering vad denna information innebär framkommer dock inte.

För några veckor sedan gjorde Uppsalapolisen en liknande fadäs när de på Twitter konstaterade att ”5 utländska män greps misstänkta för stöld”, en formulering som möttes av kritik från bl a kriminologiprofessor Jerzy Sarnecki.

I två långa blogginlägg förklarar polisen Martin Marmgren varför signalement av typen ”etnisk svensk” och ”svenskt utseende” är viktiga för polisens spaningsarbete. Innan jag bemöter sakfrågorna i hans inlägg vill jag förtydliga några grundläggande saker som ofta leder till missuppfattningar.

Avsikten med en stereotypiserande generalisering är inte avgörande för huruvida den får negativa konsekvenser och därmed kan anses vara olämplig. Som jag berörde ovan, bär vi alla på fördomar som hindrar oss från att bemöta människor i vår omgivning med samma öppenhet, beroende på vilka undermedvetna slutsatser vi drar utifrån deras utseende och klädstil. Det är naturligtvis olyckligt, men ytterst svårt att helt och hållet undvika. Däremot kan vi hjälpas åt att belysa och synliggöra dessa fördomar och på så sätt minska deras inflytande över hur vi bemöter varandra i vardagen.

En stereotypiserande generalisering (medveten eller omedveten) behöver inte kopplas till nedvärderande epitet för att vara problematisk. Det räcker med att kategorisera människor utifrån fördomsfulla antaganden för att problem med skeva förväntningar och attityder skall uppstå. Det går alltså inte att komma undan med argument som ”Jag älskar latinamerikaner! De lagar så god mat och har rytmen i blodet!”. Påståendet är, i all sin välmening, fortfarande behäftat med exotifierande fördomar och till hinder för den som vill umgås på jämlika villkor med personer från Latinamerika.

I sitt första inlägg om ”etniska svenskar och svenskt utseende” blandar Marmgren ihop korten genom att inte skilja mellan en persons egen uppfattning om sin etniska tillhörighet och epitet baserade på stereotypa fördomar som omgivningen tilldelar densamme. Att underkänna en vit mans rätt att dela in icke-vita personer i etniska kategorier utifrån deras utseende och klädstil är inte samma sak som att förbjuda människor att ha en etniskt tillhörighet.

Marmgren slår vakt om termen ”etnisk svensk”, eftersom han menar att den behövs för en fungerande kommunikation. Han lyckas dock inte riktigt definiera vad termen syftar på – är det en genetisk, utseendemässig eller kulturell grupp han menar?

Däremot skulle ett borttagande av termen ”etnisk svensk” för resten av oss bara innebära att vissa saker blir ännu svårare att kommunicera.

…det handlar bara om information om ett sammanhang. Och det blir väldigt konstigt om den informationen anses vara så känslig att den inte får ha någon benämning.

Då jag skulle beskriva vad jag ansåg vara en ”etnisk svensk” så förtydligade jag med att även en person som är adopterad (ifrån t.ex. Indien) för mig är ”etnisk svensk”, eftersom det främst handlar om ett kulturellt sammanhang. Jag skrev dock även att det inte var ett statiskt begrepp, utan att det kunde betyda olika saker i olika kontext.

Marmgren snubblar alltså från att påstå att termen ”etnisk svensk” underlättar kommunikationen till ett resonemang om sin egen subjektiva, och minst sagt luddiga, uppfattning om begreppets innebörd och avgränsning. Han övergår därefter till att diskutera användningen av etnicitet i signalement och hävdar att de luddiga beskrivningarna av personers förmodade etnicitet utgör en omistlig del av detta arbete.

Det hävdades då jag nämnde ”svensk”/”etnisk svensk” som en signalementsuppgift med emfas att det inte finns något ”svenskt utseende” eftersom svenskar ju kan se ut hur som helst. Det är naturligtvis sant, men inte särskilt relevant i det här sammanhanget eftersom signalementet inte är ett uttalande i en diskussion om synen på ”svenskhet” utan ett försök att verbalisera ett utseende så att en person förhoppningsvis kan kännas igen och lagföras för brott. Det hävdades även att informationen ”svenskt utseende” inte tillför något till ett signalementet. Det är helt enkelt totalt fel, vilket alla som har jobbar med polisiär eller liknande verksamhet direkt kan gå i god för. Det är bara att byta ut orden ”svenskt utseende” mot t.ex. ”Mellanösternursprung”, ”Latinamerikan”, ”Nordafrikan”, ”Östasiat” m.fl. i signalementet ovan och du får, trots en ambition till detaljerade uppgifter om utseendet, ändå en helt annan bild av hur personen du söker ser ut.

Jag kan för mitt liv inte förstå hur vaga och stereotypiserande begrepp som ”mellanösternursprung”, ”latinamerikan” eller ”svensk” har företräde framför uppgifter som ”blont hår”, ”stor näsa”, ”muskulös kroppsbyggnad” etc. Marmgren tycks mena att de etnifierade begreppen skapar en och samma bild i mottagarens huvud. Jag hävdar motsatsen. En bild som bygger på faktauppgifter om gärningsmannens utseende blir alltid tydligare än en som vädjar till mottagarens subjektiva fördomar om personer från Mellanöstern, Latinamerika etc.

Men nej, det är inte för att hela poliskåren i Sverige är varken korkade, inskränkta eller rasister som vi använder dylika ord för att fysiskt beskriva människor vi vill ha tag på, det är för att det ger information som kan vara mycket användbar och som ofta är väldigt svår att beskriva på något annat sätt. Och nej, att vi kan beskriva någon som att denne har ”svenskt utseende” betyder inte att vi anser att en person som inte ser ut så är mindre svensk.

De flesta poliser har förmodligen inga som helst illvilliga avsikter med sina stereotypa kategoriseringar. Det är helt enkelt praktiskt att använda sig av dessa epitet som sammanfattning av ”folktyper” istället för att göra sig omaket att begära in faktauppgifter om personens utseende. Jag tror att det i de flesta fall handlar mer om lättja och bekvämlighet än om illvilja och medveten rasism.

Avslutningsvis understryker Marmgren att han minsann är ”invandringsvän” och har massor av vänner med utomeuropeisk bakgrund, vilket naturligtvis är trevligt men föga relevant för diskussionen om stereotypiserande begrepp.

Utan att förklara varför etniska stereotyper fungerar bättre som signalement än detaljuppgifter om personens utseende, ber Marmgren att få slippa en diskussion som han menar har gått överstyr och gör kommunikationen väldigt mycket svårare eftersom man verkar behöva använda omskrivningar i flera led för att beskriva något för vilka det annars hade räckt med ett par ord. Som t.ex. ”etnisk svensk”…

I sitt andra inlägg ”om signalement, etnicitet, rasism och politiskt korrekthet” utvecklar Marmgren sitt resonemang om etnicitetsbestämning som en viktig faktor vid fastställandet av signalement på efterlysta personer.

Att ge ett bra signalement, en bra beskrivning av en person som förenklar att känna igen denne, är svårt, även om man bortser ifrån stressen hos t.ex. ett rånoffer. Vissa saker kan de flesta uppskatta, t.ex. längd, ålder, kroppsbyggnad, frisyr/hårfärg och kön. Dit hör även personens ”ursprung”, d.v.s. om denne ser ut att vara t.ex. nordeuropé, östasiat, ifrån Mellanöstern, o.s.v.

Marmgren tycks mena att ”de flesta” kan uppskatta en persons ”ursprung” (som han här väljer framför termen ”etnicitet”) utan att förklara närmare hur en persons geografiska födelseort kan bestämmas genom okulär besiktning av densamme. Marmgren fortsätter:

Dessutom kräver en aldrig så exakt beskrivning av en persons ansiktsdrag med dylika termer en tolkningsprocess av mottagaren som är väldigt mycket långsammare än den intuitiva och automatiska som gör att de flesta av oss kan se skillnad på en ”latinamerikan” och en ”nordafrikan” även om de har exakt samma frisyr och hudfärg

Här talar Marmgren alltså om en ”intuitiv” och ”automatisk” tolkningsprocess som antas föreligga när vittnesuppgifter innehåller rena gissningar om den efterlysta personens etnicitet. Jag antar att ”subjektiv” och ”fördomsfull” är likvärdiga synonymer till denna tolkningsprocess? Den kategorisering Marmgren pläderar för bär på en svaghet i det att den förutsätter att avsändarens fördomar om hur en typisk ”latinamerikan” ser ut överensstämmer med mottagarens. Så var kanske fallet i högre grad för några generationer sedan, när Sveriges befolkning var mer homogen och människor mer överens i sina stereotypa föreställningar.

Ett mer öppet och inkluderande samhälle kräver att invanda mönster och bruk ifrågasätts och anpassas till de nya förutsättningarna. Den inskränkthet som polisen uppvisar i Stig Claessons novell ”En dansk neger” från 1966 är naturligtvis inte längre gångbar (tipstack Studentprästerna i Malmö). Med ökat inflytande från minoritetsgrupper kommer också krav på anpassning och nya förhållningssätt från majoritetssamhället. Den diskussion som uppstått kring polisens aningslösa signalement med etniska förtecken, ser jag som en del av denna ständigt pågående process.

Martin Marmgren anser däremot att vi som ifrågasätter slarvigt användande av etnicitet i beskrivningar av personers utseende ger uttryck för en ”överkänslighet” som ”skrämmer bort den stora majoriteten av medborgare ifrån diskussionen och… hindrar ett konstruktivt samtal”. Han ställer upp den ”akademiska” debatten om ord och begrepp mot ”verkligheten” och ”de problem och behov som faktiskt finns” utan att vidare problematisera hur ord och ”verklighet” eventuellt hänger ihop med varandra.

Det finns med största sannolikhet både bättre och sämre pedagogiska modeller för att förklara begrepp som stereotypisering, etnicitet och maktordning. I det här inlägget redogör jag för min ståndpunkt att med större makt kommer större ansvar även i dessa viktiga frågor. Det innebär att överordnade grupper (vita/heterosexuella/män) i allmänhet och myndigheter som Polisen i synnerhet, har ett särskilt stort ansvar att vara öppna, lyhörda och självkritiska i sin maktutövning.

Relaterade länkar:

Min dialog med Södermalmspolisen om ”romskt utseende” – Storify

Twitterpoliserna måste akta tungan – Dagens Nyheter

Fördomsfull polistweet får kritik – Sveriges Radio

Twitterpoliser i blåsväder igen – Tidningen Mitti

Malmöpolisen blev DO-anmälda för att ha upprättat en fotobank innehållande pojkar med ”romskt utseende”.

Diskriminering mot romer tar sig tydliga uttryck, artikel hos Diskrimineringsombudsmannen

Romernas historia, enligt romska ungdomsförbundet

About these ads

17 reaktioner på ”Vad är problemet med etniska stereotyper som ”romskt utseende”?

  1. För det första vill jag bara förtydliga vad den här diskussionen handlar om. Personens geografiska födelseort är irrelevant i det här sammanhanget. Ett signalement syftar endast till att beskriva dess utseende – inte härkomst. Det innebär att ett vittne kan beskriva någon som ”etnisk svensk” när förövaren i själva verket är norrman. Det spelar dock ingen roll. Syftet är, som sagt, att ge läsaren en så bra bild av personens utseende som möjligt – inte härkomst.

    Jag tror ett problem i den här debatten har varit vad som uppfattas som en fördom. Jag använder ordet fördomsfull när jag vill syfta på någon som har förutfattade meningar om hur en viss folkgrupp uppför sig, tycker och tänker. När det kommer till fysiska attribut är det däremot lite konstigt att anklaga någon för att vara fördomsfull bara för att hen påstår att en viss etnicitet ofta ser ut på ett visst sätt p.g.a. genetiska anlag.

    Låt mig ta en östasiat i 30-årsåldern som exempel. Typiska drag: kort, smala ögon, liten/intryckt näsa och kort, svart hår. Ja, det här är en stereotyp, men den är inte baserad på fördomar. Den grundar sig i att de flesta östasiater ser ut på det här sättet, p.g.a. deras genetiska arv. Varför har de flesta östasiater smala ögon exempelvis? Jo, för att de kommer ursprungligen från norra Mongoliet och för att skyddas från det starka ljuset som reflekterades i snön utvecklade de ett extra hudlager över ögonlocken. Det draget har sedan dess hängt kvar – ett oifrånkomligt genetiskt arv.
    Självfallet finns det undantag. Världens längsta man är kines till exempel.

    Martin Marmgren skrev:

    ”Men nej, det är inte för att hela poliskåren i Sverige är varken korkade, inskränkta eller rasister som vi använder dylika ord för att fysiskt beskriva människor vi vill ha tag på, det är för att det ger information som kan vara mycket användbar och som ofta är väldigt svår att beskriva på något annat sätt. Och nej, att vi kan beskriva någon som att denne har “svenskt utseende” betyder inte att vi anser att en person som inte ser ut så är mindre svensk.

    Det stämmer att det ofta blir svårt att beskriva på något annat sätt (särskilt på 140 tecken), som han skrev senare: ”[det blir] väldigt mycket svårare eftersom man verkar behöva använda omskrivningar i flera led för att beskriva något för vilka det annars hade räckt med ett par ord. Som t.ex. “etnisk svensk”

    Du kommenterade detta så här:

    ”De flesta poliser har förmodligen inga som helst illvilliga avsikter med sina stereotypa kategoriseringar. Det är helt enkelt praktiskt att använda sig av dessa epitet som sammanfattning av “folktyper” istället för att göra sig omaket att begära in faktauppgifter om personens utseende.”

    Jepp, stämmer bra! Kalla det ”lättja och bekvämlighet” om du vill, men faktum är att det är smidigare att uppge ‘östasiatiskt utseende’ istället för ”kort, smala ögon, liten/intryckt näsa och kort, svart hår”. Men alla östasiater ser ju inte ut så skulle man kunna invända. Nä, då skriver man ”lång, östasiatiskt utseende”. Fortfarande mycket smidigare. Jag ser helt enkelt inte hur detta är rasistiskt.

    Till sist håller jag med dig om din poäng att ”överordnade grupper (vita/heterosexuella/män) i allmänhet och myndigheter som Polisen i synnerhet, har ett särskilt stort ansvar att vara öppna, lyhörda och självkritiska i sin maktutövning.” Därför gläds jag åt att de ska ta fram styrdokument för hur de ska uttrycka sig i signalement på nätet, som en konsekvens av den här händelsen. De behöver absolut vakta sin tunga – ingen fråga om saken.

    Jag kan dock inte låta bli att slås av frågan: Var finns de kränkta romerna i den här diskussionen?

    • Hej Johan, tack för din kommentar!

      Vi är helt överens om att signalement handlar om att beskriva en persons utseende och inte dess ”härkomst” eller ”ursprung”, som Marmgren benämner det.

      Jag har argumenterat för att en persons utseende bäst beskrivs med faktauppgifter om kroppsbyggnad, hårfärg, ansiktsform etc istället för fantasifulla gissningar om personens ”rastillhörighet”.

      Kategoriseringen av människor i raser är till sitt ursprung fördomsfull då den bygger på alltmer irrelevanta trosföreställningar om hur en ”typisk svensk”, ”typisk kines” eller ”typisk arab” ser ut. Jag har även redogjort för dessa fördomsfulla föreställningars rasbiologiska historia.

      Läs gärna de länkar jag har postat om romernas historia och deras kamp mot ett exkluderande och marginaliserade normsamhälle. Kanske ökar din förståelse för olämpligheten i att peka ut en misstänkt gärningsman som ”typisk rom”.

      • Jag hänger med på ditt argument om ”romskt utseende”. Det är ett bredare och luddigare begrepp än andra. Jag håller också med om att faktauppgifter om fysiska attribut bör prioriteras framför gissning om ”rastillhörighet”. Stereotyper såsom en typisk kines eller typisk svensk förändras allt mer precis som du säger (exempelvis är dagens unga kineser/japaner längre än deras föräldrar p.g.a. en mer västerländsk kost), men de kan fortfarande säga mer än om man helt skulle utelämna en sådan beskrivning för att det skulle vara kränkande, om det är det enda man har att gå på.

        Att mena att gissningar om personens ursprung är ”fantasifulla” förstår jag heller inte. De är ju baserade på faktiska genetiska belägg, som mitt exempel med smala ögon hos östasiater. Menar du att vi ska förneka att sådana geografiskt begränsade genetiska arv existerar? Krånglar inte det till det en massa i onödan?

  2. Det jag tycker är lite dystert i det här samtalet är dets förutsättande att det finns några över tiden fixerade eller fixerbara definitioner och det gör det väl nära nog, men inte ens i sådana fall, där matematiken snurrar i sitt svåröversättbara allt till relationer mellan människor med sin ”härkomster”. Med det sagt, menar jag inte på något vis, att den isolerade sak ni här talar om, nämligen polismans språkbruk är viktigt att just med dem samtala och kritisera, men bakom tjänstehandboken finns levande människor, vars härkomster är det mest avgörande för hur de utövar sin tjänst. Det vässade språkbruk ni begär av polisen bör ju inte få till följd att barnen spolas ut i den förgiftade Östersjön…

    Däremot, spola gärna ut tramset om att det finns någon maktutövning som är er legitim och någon maktutövning som är missbruk… all maktutövning är ett missbruk… så bör det låta, annar lär vi inte förändra ett dyft av den pågående djävligheten varenda dag som inbillat oss att det finns någon god makthandling… behärska sin sak är gott att kunna allra helst självbehärskning i olika situationer, det är en konst det…

  3. Jävligt sexistiskt av snuten att ange i signalementet att det var en ”man”. Det kan faktiskt ha varit en transperson. Hoppas verkligen att RFSL anmälet snuten till DO för deras dåliga HBTQ-perspektiv!

  4. Så du menar att istället för att ange ”asiat” som signalement så bör exempelvis ”sneda ögon, gultonad hy, svart hår” användas? Och det hade du, och dina gelikar, inte haft en synpunkt på?

    Och det är klart att en etnisk beskrivning han hjälpa. Du menar väl inte att du inte kan se utmärkande drag hos exempelvis somalier, indoneser, eller en bredare grupp såsom asiater? Bara för att en sådan kort signalementsbeskriving är applicerbar på hela olika folk så ska det väl inte uteslutas för användning?

    Är det verkligen negativt att få signalement efter etnicitet? I min värld gränsar det stolthet, oavsett sammanhang. Jag skulle inte ta illa vid mig att får ett signalement som ”svenskt utseende” eller ” som på Kalles Kaviar-tuben” för den delen heller.

  5. Christofer, det finns flera anledningar till att jag inte har kommit med något svar eller någon kommentar till din text. Främst har det att göra med att jag uppfattar det som att du medvetet eller omedvetet anstränger dig för att misstolka och gå i polemik med allt jag skriver, och då blir det ingen särskilt bra diskussion. Dessutom uppfattar jag det som att du är så totalt fast i din egen världsbild att du är nästan helt otillgänglig för fakta, fakta som för nästan hela världens befolkning är självklarheter. Och när jag skriver dessa ord, så har du direkt ett exempel på ytterligare en anledning till att jag avstod ifrån att kommentera, nämligen att jag inte trodde att jag skulle kunna göra det utan att låta otrevlig i mitt svar, vilket ju själv är medveten om leder till ett föga konstruktivt samtal. Men eftersom du explicit bad mig komma med ett svar i din kommentar på min blogg, så gör jag det.

    Först, vad gäller din sågning av mina två första texter, så är det nästan övertydligt i sättet du skriver om dem att du inte har haft någon som helst ambition att försöka förstå det som står där. Om jag vågar mig på att vara lite skämtsam, så skulle man kunna tro att det beror på att du har stereotypiserande uppfattningar om mig som ”vit” man, och dessutom polis… Exemplen på uppenbara misstolkningar av mina texter är många. Vad gäller etnicitetsbegreppet, så har jag ifrån början varit tydlig med att det finns två meningar, den som har med kulturellt sammanhang att göra (och som då möjligtvis ibland kan anas ifrån klädsel, men inte ifrån utseende) och den som har med biologi/genetisk härkomst (och som således kan anas baserat på hur en människa ser ut). Jag har dessutom varit extremt tydlig med att det inte finns några fasta gränser, entydiga kategorier, utan att båda dessa betydelser har att göra med sammanhang. Inget av detta verkar du, i dina attacker på mina texter, ha förstått. Men det kanske mest flagranta exemplet på att du attackerar helt blint är ändå när du indignerat skriver att jag skall ha hävdat att etniskt ursprung (i den utseendemässiga betydelsen, ej den kulturella) skulle ersätta eller ha företräde för att ange saker som hårfärg. Detta trots att jag extremt tydligt (”mörkt hår” finns med som exempel) har skrivit att alla de detaljer, som t.ex. hårfärg, som man förnimmer och kan ta reda på kommer att nämnas. Det verkar som om du antingen inte har läst det jag har skrivit, eller som att du har hittat på för att det bättre skall passa in i din argumentation.

    Anledningen till att även en parameter som t.ex. ”latinamerikan” nämns är att den bär på infomation som man inte klarar av att förmedla med de detaljer som man är medveten om (och ofta har man inte heller lyckats förnimma detaljerna, utan bara sett helheten). Eftersom du fortfarande inte verkar ha förstått detta, så kan jag ta ett exempel till. Det finns dofter som du känner igen, kanske från exempelvis ”hallon”, men om du ombeds förklara med beskrivande ord att något doftar hallon (och inte t.ex. jordgubbe) utan att överhuvudtaget få använda kategorin ”hallon” i din beskrivnings så blir det svårt att komma längre än ”sött”, som ju gäller för i princip alla bär… Det handlar alltså om helheter som man känner igen, som bär på en betydelse för den som observerar och den som tar del av observationen, men som inte alltid är särskilt lätta att dela in i komponenter. Problemet är att jag inte tror att du vill förstå, och därför känns det lite meningslöst att fortsätta komma med exempel på självklarheter.

    Jag tänker försöka undvika att bli ännu mer långrandig i mitt svar än jag redan är, just för att mina förhoppningar om att kunna komma med något nytt efter att ha skrivit tre långa blogginlägg är relativt låga. Men kort, det faktum att människor ser olika ut baserat på deras etniska (i betydelsen genetiska) ursprung är en sådan självklarhet att det nästan är svårt att förklara. Det är grundläggande evolutionsbiologi att en barn får sina föräldrars gener, och att dessa i sin tur nedärvts ifrån deras föräldrar o.s.v. Har man då en population (ja, människor är också djur och faller under samma biologiska/genetiska lagar som andra djur) som främst fortplantar sig internt (endogami) så är det naturligt att individerna har gemensamma fysiska drag. För det är också ett känt faktum att en människas gener har stor påverkan på hur denne fysiskt kommer att se ut. En person vars förfäder i många generationer tillhör sanfolket i Kalahari och en person vars förfäder är irer/irländare går faktiskt att se skillnad på, vare sig man gillar det eller inte. Sedan är det lika självklart att ju mer uppblandad en population är, desto svårare blir det att dra slutsatser eller gissa baserat på utseendet. I många latinamerikanska länder finns en stor variation och rikedom på bakgrunder (baserat på en historia av kolonisering, slaveri, med mera). Om/när man använder termen ”latinamerikansk utseende” menar man troligtvis en person i vilken man kan ana drag ifrån den ursprungsbefolkning som fanns där innan kontinenten koloniserades. Det innebär, som sagt, inte att de latinamerikaner som har i princip hela sitt genetiska ursprung i Europa, Afrika eller Asien är mindre latinamerikaner, även om de utseendemässigt skulle beskrivas på ett annat sätt.

    Den diskussion som borde vara det centrala vad gäller signalement på Twitter, den om vilken information som polisen borde gå ut med och i vilka sammanhang (om man t.ex. vet att rånarna man letar efter är turkar eller etniska svenskar, får/bör man då säga det och i vilka sammanhang) faller nästan helt bort i all begreppsförvirring och i alla missförstånd. Och det är synd.

    Som jag påpekade då jag började skriva är jag medveten om att det här inlägget har en mindre charmig ton, vilket jag kan passa på att be om ursäkt för. Och jag tror som sagt inte att du och jag kommer att komma längre i vårt samtal. Så jag ber om att få absluta det här samtalet nu, för att inte riskera att halka ännu längre ned i en polemik som inte ger någon av oss någonting. Jag kommer dock att kort kommentera även på min blogg.

    Med vänliga hälsningar

    • Tack Martin, för att du tog dig tid att läsa och kommentera!

      Att vi inte kommer vidare i diskussionen för tillfället är vi rörande överens om. Däremot önskar jag att du hade tagit tillfället i akt att ange konkreta argument för din sak, istället för att beklaga dig över mina formuleringar (ett fenomen du valt att kalla ”överkänslighet… som hindrar ett konstruktivt samtal”?).

      Du redogör själv med all önskvärd tydlighet varför ”latinamerikan” är ett oprecist, subjektivt begrepp att använda för att beskriva en persons utseende, då latinamerikaner förekommer i en rad olika färger, former och storlekar.

      när man använder termen ”latinamerikansk utseende” menar man troligtvis en person i vilken man kan ana drag ifrån den ursprungsbefolkning som fanns där innan kontinenten koloniserades

      ”Troligtvis” förstärker intrycket att det i bästa fall rör sig om aningslösa gissningar när hänvisningar till etnicitet sammanblandas med en persons utseende. Möjligheterna till missförstånd är oändligt mycket större än vid faktabaserade beskrivningar av hårfärg, kroppslängd, kroppsbyggnad etc. Att hävda att någon ser ”latinamerikansk” ut är såklart lättare än att beskriva personens utseende, men som information är uppgiften inte särskilt användbar, på grund av dess otydlighet. Jag menar att bara vagheten i sig gör begreppet olämpligt.

      När du skriver att etnicitetsbegreppet bär på en innebörd ”som har med biologi/genetisk härkomst (och som således kan anas baserat på hur en människa ser ut)” och att denna innebörd dessutom utgör ”fakta som för nästan hela världens befolkning är självklarheter” sätter du fingret på just denna vaga och slarviga användning av ordet ”etnicitet” som om det vore synonymt med ”ras” som är själva ämnet för diskussionen.

      Till den som är intresserad av den vetenskapliga diskussionen huruvida de subjektiva utseendemässiga kategorier vi konstruerar har någon bäring i genetiken, kan jag rekommendera den här Wikipedia-artikeln på ämnet ”Race and genetics”. Jag gör inga anspråk på att begripa allt som står där i sin helhet, men citerar gärna följande stycke, som känns relevant i sammanhanget:

      Since the 1960′s a majority of scientists have come to understand the concept of race as a social construct mapped on to phenotypes in different culturally determined ways, and not as a biological concept. A 2000 study by Celera Genomics found that human beings largely have similar genetic input, and that citizens of any given village in the world, whether in Scotland or Tanzania, hold 90 percent of the genetic variability that humanity has to offer. The study found only .01% of genes account for a person’s external appearance.[14] Biological adaptation also plays a role in phenotype of bodily features and skin type. According to Luigi Luca Cavalli-Sforza, ”Skin color and body size are less subject to genetic influence since they are also affected by exposure to the sun and diet, but there is always a hereditary component that can be quite important.” [15]

      Det ter sig som att de ”självklara fakta” du hänvisar till angående kategorisering av människor baserat på deras utseende (fenotyp) i själva verket beskriver socialt konstruerade grupper utan direkt relation till genetiken, som dessutom varierar mellan olika individer och kulturella sammanhang.

      Jag hoppas att jag med dessa ord lyckats förmedla varför jag värjer mig mot en essentialistisk och rasifierad syn på etnicitet som något slags inneboende egenskap hos individen, som antas vara möjlig att avläsa i hens utseende.

  6. hej christofer! jag måste fråga dig en sak om den här debatten. många som kritiserar dina resonemang säger ungefär: ”jag fattar inte hur en formulering som ”romskt utseende” skulle vara kränkande. jag hade inte blivit kränkt om någon sa att jag hade ett utseende som är typiskt [vederbörandes nationalitet]”. jag har uppfattat det som att det inte var detta (om beskrivningen kan uppfattas som kränkande) som du ville diskutera, utan snarare vad det leder till när man lyfter fram kategorier och på så sätt uppmuntrar ett tänkande som påminner om en indelning i raser med olika egenskaper. har jag uppfattat dig rätt, att det du vill lyfta fram *inte* är att ”romskt utseende” skulle vara en kränkande formulering?

    • Hej Hanna, och tack för din fråga!

      Det stämmer att min främsta invändning mot formuleringen är att den bygger på en fördomsfull föreställning att människors etnicitet är en inneboende egenskap som kan studeras i vederbörandes ansikte. Således är ”svenskt utseende”, ”norskt utseende” och ”danskt utseende” lika problematiska och svårdefinierade som ”romskt utseende”.

      I första hand vänder jag mig alltså emot denna föreställning att människan kan indelas i självklara utseendemässiga grupper (kopplade till luddiga egenskaper som ”etnicitet”, ”ursprung” och ”härkomst”) – en tanketradition med rötter inom rasbiologin.

      Huruvida formuleringen upplevs som kränkande är sekundärt. Självklart spelar romernas historia, där de blivit förföljda och marginaliserade i århundraden, roll för laddningen i begreppet ”romskt utseende” när detta används som signalement i en efterlysning. Om brottsoffret hade uppgett för polisen att gärningspersonen ”såg ut som en kriminell” eller ”som en kungsholmsbo” är jag ganska övertygad om att polisen hade låtit bli att vidarebefordra den delen av signalementet, då det hade betraktats som svårtolkat och ovidkommande.

      Jag har försökt argumentera för att även benämningen ”romskt utseende” är fördomsfull och ovidkommande och inte tillför signalementet någon information utöver vad en faktamässig beskrivning av den efterlystes utseende gör.

  7. Fast om polisen använder andra begrepp, som gärningsmannen såg ut som en stekare, bodybuilder, emo, same, afrikan, hemlös… får du inte bilder framför dig som är direkt stereotypa, eller ser du kanske en kille som flippar burgare på MCD(stekare), en hårdtränande kvinna(bodybuilder), en skallig kille som sjunger(Ian MacKaye, emo), snygg blondin(Sofia Jannok, same), en vit kolonialist(afrikan), en ung student utan bostad(hemlös).
    Nej, begreppen används såklart för att beskriva den vanligaste synen på en tillhörighet, sen om personen verkligen tillhör eller ej, det är i sammanhanget oviktig. Om jag skulle beskriva en sydafrikan, så tänker jag inte i första hand på minoriteten av vita som förmodligen fortfarande har mest makt i landet. Tänker jag på en asiat, är det en kort man med smala ögon och gulnande hy, jag tänker inte på de mer mörkhyade i Indien.
    Vi pratar ändå om twitter, infon skall ut snabbt och folk skall snabbt kunna hjälpa polisen, eller är det kanske just det som är problemet. Det handlade om en kriminell person, och just genom att nämna ordet rom så spär vi på den stereotypa bilden av att alla romer skulle vara kriminella?

    • Japp. Problemet med att använda stereotyper är just de två du nämner:

      - Alla har olika fantasifulla stereotyper i sina huvuden. Konkreta uppgifter om personens utseende är mer exakta.

      - Genom att använda sig av etniska stereotyper bidrar Södermalmspolisen till att reproducera och legitimera dem. Jag tycker vi kan kräva mer än så av våra myndigheter.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s