Cred till alla @Aftonbladet-anställda som vågade twittra innan de blev beordrade av sin Publisher att göra det. Självständighet är en dygd! 6 hours ago
Som härligt frälst tonåring gick jag en period omkring på stan iförd t-shirts med diverse klämkäcka ”kristna budskap”. Ett av dem löd ”Jesus är svaret!”. Förhoppningen var att någon stackars vilsen själ skulle beröras av budskapet och komma fram och vilja tala om tron på Jesus med mig.
Den bästa kommentaren på min ”Jesus är svaret”-tisha fick jag från en inte så frälsningsbenägen klasskompis: ”Jaha – men vad är frågan då?”.
Berättelsen sammanfattar ett av frikyrkans största problem – dess förmåga att svara på frågor som ingen ställer sig. Ett annat stort problem är den generellt låga toleransen för en fri och öppen kritisk debatt i frireligiösa sammanhang.
Bonnke påstås bland annat ha medverkat till att väcka upp en nigeriansk pastor från de döda – inte oväntat under en rad tveksamma omständigheter. Se Benny Hinn och Reinhard Bonnke diskutera det påstådda miraklet i Youtube-klippet nedan:
Till min stora glädje visade det sig att den mycket ödmjuke och insiktsfulle mentalisten och bloggaren Samuel Varg Thunberg fått tidningen Dagens förtroende att bidra som en av flera bloggare med sina intryck från Europakonferensen.
Att Ekman saknar humor och självdistans kommer knappast som en överraskning, men jag har fortfarande inte läst någon officiell förklaring till att Dagen tappade förtroende för Samuel Varg som bloggare. I Samuels blogginlägg resonerar Emanuel Karlsten kring att det kan ha att göra med något slags krav på ”opartiskhet” bland de bloggare Dagen anlitar och att Samuel genom sitt skämt skall ha rubbat förtroendet för hans förmåga att förhålla sig opartisk till konferensen och dess talare.
Kravet på opartiskhet ter sig ännu märkligare när jag läser Dagens Europakonferensblogg och konstaterar att den består av idel partiska lovprisningar – flera skrivna av medlemmar i församlingen Livets Ord.
Rapporteringen från själva mötena är sparsmakad. Det handlar om enstaka sammanfattningar av ämnet för predikan som
Ulf Ekman predikade om att vi alla går igenom prövningar och frestelser och att livet kan vara tufft men att Gud alltid är med oss. Slutpunkten var att förlåta. Ett mycket kraftigt och bra möte
Stefan talade även om att det är otroligt viktigt att vi förtröstar på Gud, inte på någon människa: ”sätt inte din förtröstan till människor, för människor kommer göra dig besviken.
Suzette Hattingh pratade i sin predikan om vikten av den helige andens smörjelse i våra liv och la vikt på att vi alla har den och att Gud säger att vi alla är kungar och präster på samma nivå i hans ögon.
Inga särskilt djuplodande analyser, med andra ord. Faktum är att jag inte ens lyckas hitta ett enda bibelcitat i rapporteringen. Fokus för bloggen ligger snarare på de många kringaktiviteterna: Coffeshakes, lustiga skyltar, modevisning - och naturligtvis – maten.
Det är nu det blir löjligt tydligt var Livets Ord har sina prioriteringar. När församlingsmedlemmen Johannes Fridenström tar upp frågan med Livets Ords presschef Magnus Dahlberg på Twitter faller denne in i det för Livets Ords representanter så klassiska tokförsvaret:
“
Hej @magnusdahlberg . Du fick en fråga för en tid sedan rörande kaffet på #ek11 ?
Indirekt har jag däremot fått svar på huvudfrågan – ”Har Livets Ord ändrat sig?”. Ja, det verkar de ha gjort – i viss mån. Inte till den grad att de är beredda att föra en ödmjuk och försonande dialog om sina många övertramp och kränkningar under 80- och 90-talet, men de tycks ha lämnat mycket av radikalismen bakom sig och sällat sig till raden av småtrötta karismatiska frikyrkor.
Klassiskt härskarbeteende men också tecken på att det är en organisation som satt sig tillrätta, nöjd med sin plats och har ett fokus på annat än ren andlig utveckling och gemenskap över alla gränser. Makten och bekvämligheten begränsar en människas perspektiv om man inte är uppmärksam. Att göra upp med sig själv och sitt förflutna och leva som man predikar är inte alltid det lättaste…
Tack för din klarsynta sammanfattning. Det här beteendet känns ju tyvärr igen från många branscher där de som sitter på makten ogärna deltar i öppna och kritiska samtal.
Såg länken på Twitter och tänkte: ”Fast för mig blir tro/kristendom ointressant när den slutar *ställa* frågor, snarare”.
Men i den betydelse som det har i den här (som vanligt välskrivna) bloggposten är det givetvis lika viktigt att svara på frågor (och kritik), för kyrkan/kyrkor såväl som för vilken annan rörelse eller organisation som helst.
Ja, jag insåg också att mitt inlägg kan tolkas som att jag efterlyser en återgång till den ”radikala kyrka” med ”svar på allt” som jag en gång ansåg mig tillhöra. I så fall bjuder jag på detta. Det är ju faktiskt rädslan för frågor som sådana som är många frikyrkors stora problem. Både rädslan att ställa dem och att försöka besvara dem på ett ödmjukt sätt.
Klassiskt härskarbeteende men också tecken på att det är en organisation som satt sig tillrätta, nöjd med sin plats och har ett fokus på annat än ren andlig utveckling och gemenskap över alla gränser. Makten och bekvämligheten begränsar en människas perspektiv om man inte är uppmärksam. Att göra upp med sig själv och sitt förflutna och leva som man predikar är inte alltid det lättaste…
Tack för din klarsynta sammanfattning. Det här beteendet känns ju tyvärr igen från många branscher där de som sitter på makten ogärna deltar i öppna och kritiska samtal.
Såg länken på Twitter och tänkte: ”Fast för mig blir tro/kristendom ointressant när den slutar *ställa* frågor, snarare”.
Men i den betydelse som det har i den här (som vanligt välskrivna) bloggposten är det givetvis lika viktigt att svara på frågor (och kritik), för kyrkan/kyrkor såväl som för vilken annan rörelse eller organisation som helst.
Ja, jag insåg också att mitt inlägg kan tolkas som att jag efterlyser en återgång till den ”radikala kyrka” med ”svar på allt” som jag en gång ansåg mig tillhöra.
I så fall bjuder jag på detta. Det är ju faktiskt rädslan för frågor som sådana som är många frikyrkors stora problem. Både rädslan att ställa dem och att försöka besvara dem på ett ödmjukt sätt.