Orkar Livets ord möta oss som tagit skada av deras verksamhet?

ulf-ekman

Häromdagen skrev Marcus Birro i Expressen att många uttalar sig tvärsäkert och argsint om Livets ord, trots att de i själva verket vet relativt lite om rörelsen och dess förehavanden. Jag är beredd att hålla med honom. Kanske är det en allmänmänsklig försvarsmekanism att döma ut och distansera sig från fenomen som uppfattas som obegripliga och skrämmande? Räcker det med att vara kontroversiell och gå mot strömmen för att stämplas som sektledare och demagog? Från Livets ords sida förklarar man gärna kritiken just så – som en bekräftelse på att ett radikalt kristet budskap ständigt stöter på patrull. De tycks mena att den som tar sin kristna tro på allvar får räkna med förföljelse och avståndstagande från gudlösa hedningar och djävulens hantlangare.

I år fyller församlingen Livets ord i Uppsala 30 år. Den här veckan samlas tusentals människor från hela världen för den årliga Europakonferensen, dit kontroversiella predikanter från jordens alla hörn har inbjudits att tala. Vad är det som skapar denna dragningskraft och varför har Livets ord ständigt hamnat i blåsväder?

Ett problem för Livets ord är deras egen oförmåga att bemöta kritik på ett transparent och respektfullt sätt. Det förekommer en rad berättelser från före detta Livets ord-medlemmar om ”andlig våldtäkt” och maktmissbruk. Många hörde av sig till Upsala Nya Tidning i samband med en artikelserie om Livets ord tidigare i sommar. Den kristna dagstidningen Dagens krönikör Carl-Henric Jaktlund uppmanar Livets ord att göra upp med sitt förflutna. I en intervju med Radio Uppland säger Ulf Ekman att det aldrig varit hans intention att skada människor, men att någon offentlig ursäkt inte är aktuell.

Jag ska försöka undvika att teoretisera kring sektliknande rörelser och deras metoder i det här inlägget och istället fokusera på mina egna erfarenheter som aktiv och hängiven Livets ord-medlem. Förhoppningsvis kan min berättelse bidra till att förklara varför människor dras till Livets ord och peka på några problematiska aspekter av deras verksamhet.

Bakgrund

Min mamma växte upp i ett fattigt arbetarhem. Redan som liten tvingades jag lyssna till berättelser om hur hon sett sin pappa jaga hennes mamma runt köksbordet med förskäraren, hur han dunkade hennes huvud mot vattenkranen så att blodet sprutade, hur han lät mamma smaka brännvin på en tesked så att det brände i munnen. Min mamma blev traumatiserad av sin barndom, men hon sökte inte tröst i flaskan – hon sökte den hos Gud.

Min pappa försvann ur bilden redan när jag var ett år gammal. Det blev min livsuppgift att försöka hålla mamma under armarna och hindra henne från att göra allvar av de ständiga hoten om att avsluta sitt liv eller lämna bort mig på ”uppfostringsanstalt”. Vi hade många konflikter, men jag kände alltid ett stort ansvar att hjälpa min mamma att uthärda. Mamma brukade tala i tungor för att driva ut demoner ur mig när jag hade mina vredesutbrott. Hon sa att min pappa varit involverad i trolldom och att han hade kastat en förbannelse över oss båda. Hans sista ord till henne när de bröt kontakten var ”Du kommer aldrig att glömma mig”. Det hade hon inte heller gjort. Min pappa var i maskopi med djävulen, sa mamma.

Som tolvåring kom jag i kontakt med Metodistkyrkan i Sundsvall som hade nära relationer med Livets ord. Vi samlades hemma hos en av mina grannar, sjöng lovsånger, läste Bibeln och bad. Församlingen blev snabbt den familjegemenskap jag så desperat längtat efter. Här mötte jag varma och kärleksfulla människor som tog emot mig med öppna armar, lyssnade till mina bekymmer, lade händerna på mig och gav mig förbön. Jag dök in i gemenskapen med huvudet före, blev lovsångsledare och tonårsledare, delade ut bullar och varm choklad utanför stans uteställen, spelade och sjöng på gator och torg. Priset att vara en engagerad kristen var högt, men känslan av att ha en mening och en uppgift var värd varje uppoffring.

Första gången jag besökte Livets ord i Uppsala var jag 13 år gammal. Att mötas av tusentals ungdomar som hängivet sjöng, bad och utövade sin kristna tro var en fantastisk och omtumlande upplevelse. Jag förstod att jag var långtifrån ensam med min tro och min längtan. Här var det norm att tala i tungor, be för sjuka och studera Bibeln. Jag gick in med hull och hår och bestämde mig för att flytta till Uppsala och gå bibelskolan så snart det var möjligt.

I gymnasiet frågade mina klasskompisar hur ”du som är smart kan vara med i Livets ord”. Jag svarade, inte helt insiktslöst, att ”om jag inte hade varit kristen, hade jag knarkat”.

Bibelskolan

Efter gymnasiet flyttade jag till Uppsala för att gå Livets ords bibelskola. Här skulle jag ”utrustas med Guds trosord” och få de verktyg jag behövde för att leva ett liv som ”segerrik kristen”. Det kristna livet beskrevs som en kamp mot djävulen och världen. Bibelskolan var en krigshögskola som skulle rusta en ny generation av kristna för den kampen. Hälsa, framgång och ekonomiskt överflöd utlovades för den som var stark i tron. Jag brottades med ångest, tvivel och självförakt, men gjorde mitt bästa för att hålla skenet uppe och ställde höga förväntningar på att bibelskolan skulle ge mig de verktyg jag behövde för att hantera tillvaron.

För mig innebar åren på bibelskolan en mental nedbrytningsprocess. Kraven på andlig och materiell framgång var högt ställda och något utrymme för frågor eller ifrågasättande av lärarnas undervisning och metoder fanns inte. De flesta bibelskoleelever försörjde sig genom lågavlönade deltidsjobb inom diverse serviceyrken. Förutom hyra, mat och kläder skulle pengarna räcka till bibelskolans avgifter, litteratur, kassett- och videoband med undervisning och ett generöst givande till diverse missionsprojekt. Att betala tio procent av bruttolönen till församlingen, tiondet, var obligatoriskt. Den begränsade fritiden ägnades åt bönemöten, frivilligarbete i kyrkan och gatuevangelisation. Mat och sömn kom i sista hand. Den mesta energin gick åt till att uppvisa en perfekt yta med glada leenden och ett välvårdat yttre.

Målet med bibelskolans undervisning var att frigöra oss från mänskliga behov och bekymmer för att istället ”leva i anden”. En förutsättning för att kvalificera sig och ”bli använd av Gud” var att döda sina köttsliga begär. ”Anden ska regera och köttet abdikera”. Detta skapade en inre kamp mot svaghet, trötthet, sexualdrift, tvivel, oro och bekymmer. Allt sådant betraktades som fiender till Gud. I ett tidigare inlägg beskriver jag några av de övergrepp och stolligheter vi utsattes för under den här tiden.

Självutplåning utgjorde en central del i den ”helgelseprocess” som ansågs bana väg för ett fungerande kristet liv.

Rena mig med elden från din Ande
Rena mig, gör mig mer lik dig
Låt mig dö från allt som är mitt eget i mitt liv
Använd mig Gud, som du vill

Jag gjorde mitt yttersta för att tillhöra gemenskapen och leva upp till den hårda kravprofilen. För mig fanns inget alternativ. Den som ifrågasatte ledningen eller försökte agera självständigt straffades med social isolering och i värsta fall uteslutning. Den som ville vara en del av gemenskapen och aktivt delta i församlingens verksamhet måste visa total lojalitet mot ledarskapet, som ”fått sitt uppdrag från Gud”.

Uppbrottet

Hur mycket jag än kämpade lyckades jag inte tillämpa församlingens principer tillräckligt framgångsrikt. Istället för att stärka min självkänsla och hjälpa mig finna den harmoni jag så desperat letade efter, bidrog undervisningen till att göra mig alltmer beroende av församlingen och dess ledare. Mitt liv som kristen liknade ett amfetaminmissbruk – en ständig jakt på nya kickar för att orka hantera ett raserat känsloliv. Att tvivla på undervisningen skulle ha inneburit att släppa taget om min enda livlina, nu när min tillvaro helt och hållet kretsade kring församlingen. Istället tvivlade jag på mig själv och min förmåga att göra upp med mina brister och komma närmare Gud.

Vändpunkten kom när jag bröt ett av församlingens tabun och besökte en annan frikyrka, Stockholm vineyard. Där pågick något slags ”förnyelse”, som innebar att människor mötte Gud på ett nytt sätt genom bön och lovsång. Jag kände direkt att jag måste åka dit och se vad som försiggick. Det låter kanske odramatiskt, men för en medlem i ”världens bästa församling” som ”har allt” var detta ett radikalt – och illojalt – steg att ta.

När jag kom till Vineyard slogs jag av den otvungna och inkluderande atmosfären. Här härskade inte det ytliga amerikanska medelklassidealet med finklänning, dubbelknäppt kostym, skjorta och slips. Pastorn hade slitna jeans och en flanellskjorta, en bönegruppsledare hade en skinnjacka med nitar (vilket gjorde mig övertygad om att han var en ofrälst sökare som kommit till kyrkan för vägledning).

Hos Vineyard fick jag möta en Gud som älskade och accepterade mig rakt upp och ned, med alla mina fel och brister. En tillåtande och kärleksfull atmosfär där jag fick vara istället för att prestera.

I den varma och tillåtande miljön fick jag kontakt med sorgen över en förlorad barndom och upplevde något som kan liknas vid en pånyttfödelse, trots att jag varit kristen så länge jag kunde minnas. Jag behövde inte längre kämpa för att komma nära utan kunde bara säga ”Kom Helig Ande – var mig nära”. Det visade sig att det jag lärt mig om ”krigstungotal” och att ”röja i anden” inte var nödvändigt för att uppleva en nära kontakt med Guds Ande.

Denna betoning på kärlek och nåd, istället för ”andlig krigföring” mot köttet och Satan utgjorde ett tydligt tecken på att jag låtit mig smittas av ”laglöshetens ande”, enligt Livets ords pastorer. De ogillade min attitydförändring och såg kanske sin ställning hotas av medlemmar med en mer självständig inställning till sin andliga utveckling.

Jag blev inkallad på tre ”samtal” med Stefan Salmonsson, som var Livets ords ungdomspastor på den tiden. Han var inte det minsta intresserad av att lyssna utan dömde ut mina gudsupplevelser som ”djävulens verk”. Stefan förklarade att mitt sinne var förmörkat av djävulen, att mitt synfält begränsades av skygglappar och att han som ”herde” hade en andlig klarsyn som jag som ”får” saknade. Jag svarade att ”om det här inte är från Gud, så är jag inte kristen”. Den som lämnade församlingen lämnade också ”blodets beskydd”, menade man. Det skulle innebära fritt utrymme för djävulen och hans demoniska attacker, om jag valde den vägen. ”Vi ska jaga dig bort från den här staden, men du kommer aldrig att komma undan oss!” var Stefans avskedsord till mig.

Den som läser Lukasevangeliets femtonde kapitel ser att en god herde söker upp det skadade fåret och förbinder dess sår, medan den onde herden nöjer sig med de 99 rättrognas sällskap. När Livets ords ledning konfronteras med berättelser om människor som tagit skada av deras undervisning svarar de inte sällan att ”det finns många fler som har blivit välsignade av Livets ord än som har råkat illa ut”. Jag undrar om de som resonerar så har läst Lukas 15 ordentligt?

Så här i efterhand inser jag att det främst var pastorernas panik och rädsla för att förlora sitt inflytande, som fick mig att tappa förtroendet för dem. Om de inte själva litade på sitt budskap – varför skulle jag göra det? Ledare som jag tidigare sett upp till började baktala mig och mina vänner från plattformen. De varnade andra församlingsmedlemmar för att bli ”smittade” av det ”förmörkade sinne” vi hade ådragit oss. Jag blev uppmanad att förbjuda ungdomarna i min tonårsgrupp att besöka Vineyard, sjunga deras sånger, eller tillämpa den avslappnade liturgi som betonade stillhet och meditation framför högljudd lovprisning och tungotal.

Situationen blev snabbt ohållbar och jag bestämde mig för att lämna Uppsala för att fortsätta min resa som kristen i Stockholm. Föga anade jag vilken omfattande process mitt uppbrott skulle sätta igång. Från att krampaktigt försöka leva upp till den bibeltolkning som tillämpades på Livets ord, blev jag plötsligt tvungen att ta reda på vem jag var, hur världen var beskaffad och vad jag egentligen trodde på och inte. Jag förlorade de flesta av mina vänner när jag lämnade församlingen. Min religiösa kris utvecklades till en total identitetskris.

Steg för steg, eller snarare ”sten för sten” demonterade jag min tillvaro. Behovet av att vända på varje sten – ifrågasätta och pröva det som jag tidigare okritiskt hade tuggat i mig – växte allteftersom jag tillät mig att tänka självständigt. Jag insåg snabbt att jag inte trivdes särskilt bra i någon kyrka, eftersom de på olika sätt påminde mig om de övergrepp jag hade utsatts för i Uppsala. Kollekttal och snack om pengar gjorde mig särskilt illa berörd. Hade det funnits en kyrka utan förutsägbar liturgi, dyra lokaler, hierarkier, präster och pastorer hade jag kanske vågat mig dit.

Så småningom förstod jag att jag inte längre ville kalla mig kristen, eftersom jag inte kunde ställa upp på de många problematiska uttrycken för kristen tro.

Samma år som jag lämnade Livets ord, släpptes Alanis Morrissettes ”Jagged Little Pill” – en av de första icke-kristna skivorna i min samling. Hennes låt Forgiven speglar hur jag känner inför mitt eget religiösa engagemang:

You know how us Catholic girls can be
We make up for so much time a little too late
I never forgot it, confusing as it was
No fun with no guilt feelings
The sinners, the saviors, the loverless priests
I’ll see you next Sunday

We all had our reasons to be there
We all had a thing or two to learn
We all needed something to cling to
So we did

We all had delusions in our head
We all had our minds made up for us
We had to believe in something
So we did

Jag skämdes länge över mitt engagemang i Livets ord och det tog flera år innan jag vågade berätta för nya vänner om min bakgrund. Det kändes lite som att berätta att jag var nykter alkoholist eller före detta narkoman. I takt med att jag började vara öppen med min bakgrund växte också mitt förtroende för andra människor.

Det sista spåret av tro som övergav mig var min gudslängtan. Jag undrade länge varför Gud bara gjorde sig påmind de gånger jag själv tog initiativet att tillbe och åkalla honom. Till slut fick jag svårt att skilja Gud från vilket fantasifoster som helst. Efterhand har jag kommit att betrakta gudstron som en metod och en metafor för att komma i kontakt med mitt eget inre. Att gudslängtan och upplevelsen av gudsnärvaro är äkta innebär inte att de metafysiska tolkningar vi gör kring dessa upplevelser fördenskull är korrekta. Idag ser jag Gud främst som en projektionsyta för människors längtan efter anknytning, kärlek, omsorg och mening.

Med min bakgrund är det omöjligt att inte känna den djupaste respekt för människors längtan efter en högre makt. För många innebär den en förutsättning att orka med tillvaron överhuvudtaget. Jag är däremot mycket kritisk till organiserad religion och den bristande respekt för individens integritet och behov som förekommer inom många religiösa rörelser. Ibland ”försvarar” Livets ords representanter sig med att vi som mådde dåligt hos dem hade problem redan innan vi kom dit. Det får mig att undra om de menar att deras gemenskap endast är till för de glada och friska? Varför skulle någon som redan har koll på läget och en tillfredsställande tillvaro underkasta sig deras stränga undervisning?

Varför är det så svårt för Ulf Ekman att be dem han skadat om förlåtelse? Jag har ofta hört honom komma med överslätande ursäkter om att ”vi alla är bristfälliga människor”, men aldrig hört honom uppriktigt erkänna konkret hur han kört över människor och missbrukat sin maktposition. Kanske skulle han gå sönder om han tvingades konfrontera sina egna tillkortakommanden? Han har i alla fall lovat att vi ska ses och ta en fika, nu snart tjugo år senare. Jag ser fram emot det. Kanske kan vi samtala om den kritik jag riktar mot Livets ord i det här inlägget?

Humor på utsatta gruppers bekostnad utgör en del av förtrycket

bizex

I samband med gårdagens etapp av Melodifestivalen i Sveriges Television visades en sketch med det påhittade dansbandet ”Bizex”. På drygt tre minuter lyckades humorgruppen med Grotesco-profilen Per Andersson i spetsen leverera en rad stereotypa och förminskande nidbilder av bisexuella och transpersoner.

Bisexuella tillhör en av de minst synliga grupperna inom HBTQ-världen. Ofta betraktas de, både av heterosexuella och homosexuella, som obeslutsamma smygisar som inte vågar ta steget fullt ut och komma ut som homosexuella. Att det kan finnas människor som faktiskt känner sexuell attraktion till både män och kvinnor är tydligen svårt att ta in för många. Inte sällan betraktas bisexuella (främst kvinnor), som promiskuösa och sexuellt överaktiva. De flesta bisexuella kvinnor jag känner har någon gång fått förfrågan från heterosexuella män om att delta i en trekant, t ex.

Transpersoner utgör en mycket utsatt och sårbar minoritet, som är starkt överrepresenterad vad gäller psykisk ohälsa och självmord. Omgivningens fördomar, diskriminering på arbetsmarknaden och inom vården, samt otillräcklig och diskriminerande lagstiftning är några av orsakerna till den ohälsa som drabbar transpersoner. Så sent som fram t o m 10 januari i år tvingades personer som hade behov av att byta juridiskt kön att sterilisera sig.

Inget av detta hindrar komikerna bakom sketchen att driva just med dessa utsatta grupper på ett sätt som förlöjligar och befäster fördomar. Sketchen inleds med att Per Andersson berättar att gruppen fick sin första guldskiva ”tack vare dunderhitten ‘Ditt bruna öga‘”. Därpå följer ett skämt om att alla sex medlemmar i gruppen har varit gifta med varandra. ”Det var så många det året”.

Sången som framförs i sketchen, ”Kvinna och man” är författad av skådespelaren och regissören Kenneth Bodin från Nyköping. Så här lyder texten:

Vi hade träffats några gånger på kafé
Och den kvällen bjöd hon hem mig på te (Earl Grey)
Jag berätta’ om min upphetsning för män
och hon sa att hon vart lesbisk sedan längesen
men då fick jag en idé som var rätt smart
och inom ett par veckor var det klart

Vi bytte kön med varann
Jag blev kvinna hon blev man
och tillsammans blev vi ett par
ja, homosexualitet (homo homo)
kan skötas rätt diskret (homo homo)
om man bara är kvinna och karl

Sedan vigdes vi i kyrkan inför Gud
Hon blev make och jag blev hennes brud
Sen på bröllopsresan hade något hänt
sexualiteten hos oss hade vänt

(Vad gjorde ni då?)

Vi bytte kön med varann
Hon blev kvinna jag blev man
och tillsammans blev vi åter ett par
ja heterosexualitet (hetero hetero)
kan skötas rätt diskret (hetero hetero)
om man bara är kvinna och karl

Ja ta en kväll med din skalpell
och du är klar

I verkligheten måste den som vill utföra könskorrigering genomgå en mycket lång och påfrestande process som innefattar en lång utredning för att fastställa diagnosen transsexualism. Därpå följer år av förberedande behandlingar. I sketchen förminskas allt detta till några lättvindiga kirurgiska ingrepp. Bisexualitet och transsexualism framställs som något avvikande, udda och löjeväckande.

Många minoriteter har att välja mellan osynliggörande och stereotypifiering i mainstreammedia. Antingen syns de inte överhuvudtaget, eller så får de medverka på majoritetens villkor och representera de mest förenklade och nedsättande stereotyperna. Paralleller kan dras till debatten om ”Lilla hjärtat”, där vissa tyckte att det faktum att en ickevit seriefigur förekommer överhuvudtaget är skäl nog att bortse från de rasistiska stereotyper den reproducerar.

En tidig version av sången ”Kvinna och man” uppfördes redan i somras av Kenneth Bodin vid den lokala festivalen Festival Decimal i Nyköping.

I klippets inledning skojar Kenneth Bodin om ett av världens mest HBTQ-fientliga länder, Uganda som är på väg att införa lagar som dömer homosexuella till fängelse eller dödsstraff:

Här kommer en sång som låg på Uganda-toppens lista i tre veckor… den heter ”Könsbyte” alias ”Vi bytte kön med varann”

I klippet förekommer en strof som av någon anledning inte fanns med i SVT-sketchen:

Vi bytte kön hit och dit
för att stilla vår aptit
och på så sätt kunna tända på varann
ja om man är bisexuell
och har tillgång till skalpell
kan det bli ett rent sjuhelvete minsann

Att en lokal revyartist klantar till det på det här viset är en sak. Att SVT väljer att sända ut detta budskap i samband med melodifestivalen är betydligt allvarligare. Hur kommer det sig att ingen i produktionens ledning reagerade och stoppade det hela på ett tidigt stadium? Ett skämt om Laila Bagges inställning till hemlösa stoppades efter påtryckningar från Laila själv, enligt Aftonbladet. Anledningen ska ha varit att skämtet riskerade att bidra till mobbing gentemot Bagge:

– Vi har pratat med Laila idag. Ett skämt ska vara roligt, inte bidra till näthat, vilket det här gjorde. Vi stod och föll inte med skämtet, säger Christer Björkman till Nöjesbladet.

Varför reagerar SVT så kraftigt mot ett skämt om en person som själv utmärkt sig genom nedsättande uttalanden, men har överseende med en sketch som mobbar transpersoner och bisexuella? Saknar ledningen för Melodifestivalen nödvändig mångfaldskompetens för att stoppa utsändningen av en sådan sketch i public service? Att minst två av programmets huvudansvariga, Christer Björkman och Edward af Sillén, själva tillhör HBTQ-världen tycks inte ha påverkat beslutet. Faktum är att Sillén fick svidande kritik redan i samband med Eurovisionsschlagerfestivalen 2011, för sitt transfobiska skämt om den israeliska artisten och transpersonen Dana International.

Kanske kan det utbredda ointresset för andra HBTQ-grupper än homosexuella cismän utgöra en delförklaring till att ledningen för Melodifestivalen släpper igenom en sketch som öppet uttrycker sig nedsättande och förlöjligande mot sexuella minoriteter?

Argumentet ”det är bara humor och underhållning” återkommer ständigt som ursäkt för skämt som slår nedåt mot redan utsatta grupper. Detta trots att humor och ”skämt” utgör effektiva metoder för mobbing och diskriminering. Det är på tiden att vi kräver ökad medvetenhet och ansvarstagande från dem som har makt att påverka innehållet i våra populäraste tv-program.

Relaterat:

Varför Bizex-numret är cissexistiskt

Uppdatering:

Aftonbladet skriver idag om de anmälningar mot Bizex-sketchen som lämnats in till Granskningsnämnden. ”Låttexten trivialiserar könskorrigeringar och driver med transpersoner på ett sätt som verkligen är kränkande.” skriver en anmälare.

Ingen av anmälarna ifrågasätter om inslaget innehåller humor, åtminstone av artikeln att döma. Ändå väljer Aftonbladet att ställa upp humor mot olämplighet i sin omröstning huruvida sketchen har ”gått för långt”:

bizex-enkat-aftonbladet

Resultatet speglar majoritetens bekvämliga omedvetenhet om minoritetsfrågor, på liknande sätt som tidigare omröstningar om rasistiska stereotyper i tv-program och godisförpackningar.

Kommentarsfältet till Aftonbladets artikel översvämmas i vanlig ordning av upprörda röster som tycker att anmälarna får chilla lite och att det inte finns något att uppröras över.

Uppdatering 2:

Kompositören Kenneth Bodin väljer föredömligt nog att delta i kommentarsfältsdiskussionen på Aftonbladet. Han menar att sången ”driver med det heteronorma samhället” och detta ”i ett kitchigt format”. Tyvärr följer hans svar ett välkänt mönster. Istället för att lyssna till kritikernas argument drar han några floskler om att sången är skapad med humor och helt utan intentioner att sprida homofoba och transfoba fördomar.

Jämför gärna min lista över vanligt förekommande försvarsmetoder när människor väljer att gå i försvar istället för att ta för sig av kritiken och byt ut ”rasism” mot ”homofobi”, ”bifobi” och ”transfobi”.

Till glädjeämnena hör många kloka och välformulerade röster som hjälper till att förtydliga varför det är en dålig idé att driva med heteronormativitet genom att förlöjliga homosexuella, bisexuella och transpersoner.

 

 

För vem är svenskheten tillgänglig?

Dokumentären ”Hej svensk” skildrar klass 2A i Kvarnbackaskolan och deras relationer till det svenska samhället. Hela filmen finns på SVT Play t o m lördag den 9 mars och ger en intressant inblick i hur skolans personal diskuterar begreppet svenskhet med eleverna.

Vilka kriterier gäller egentligen för att kalla sig ”svensk”?

Räcker det med att bo i Sverige för att höra hemma här?

Vad innebär det att leva i Sverige?

Vem har rätt att definiera svenskhetens innehåll och omfattning?

Känner barnen några svenskar?

Jag återkommer ofta till frågor om svenskhet och vithet och blev därför mycket tagen av filmens innehåll. Se den gärna med friska ögon innan du tar del av mina kommentarer till de delar av filmen som engagerade mig mest i klippet nedan:

Vardagsrasism och privilegiet att vara omedveten

samisk-flagga

Nästa vecka försvarar psykologen Lotta Omma sin avhandling Ung same i Sverige- Livsvillkor, självvärdering och hälsa vid Umeå universitet. Avhandlingen visar att hälften av de tillfrågade unga samerna i åldern 13-28 år bär på erfarenheter av etnisk diskriminering.

Ungdomarna upplever en i mycket hög grad utsatt situation på grund av etnisk diskriminering och för att de ofta måste försvara och förklara sin existens som samer. Ungdomarna beskriver att okunskapen är stor hos svenskar i allmänhet och trots goda intentioner i läroplanen får de inte lära sig att samerna är ett urfolk i Sverige.

Etnisk diskriminering vardag för unga samer (pressmeddelande från Umeå universitet)

Bland svaren finns berättelser om unga som fått sten kastat på sig, blivit spottade på och slagna för att de pratar samiska. 41 procent svarade att de blivit kallade lappjävel. Någon skriver att en lärare sagt att elevens lathet och problem med matte berodde på det samiska ursprunget. En annan skriver att vissa lärare beter som om samer inte finns.

Ungdomarna blir mer utsatta ju tydligare samisk identitet de har:
– Det innebär att renskötargruppen och de som talar samiska hade mest erfarenhet av etnisk diskriminering, säger Lotta Omma.

Unga samer hånas och kränks (P3 Nyheter)

I sin utredning Främlingsfienden inom oss pekar Bengt Westerberg på att vardagsrasism utgör det största hotet mot utsatta grupper:

Utredningens titel, ”Främlingsfienden inom oss”, motiveras av att det stora hotet mot utsatta grupper inte är de extrema grupperna utan de många människorna. Även i dag gör sig många skyldiga till olika former av vardagsrasism. Med fel signaler från ledande politiker kan den snabbt växa till svårare former av främlingsfientlighet. Historiska erfarenheter från såväl andra länder som Sverige är varnande exempel. Arbetet mot mer brutala former av främlingsfientlighet måste börja med den främlingsfientlighet som finns i vardagen. Vi måste börja med oss själva.

Ibland får jag en känsla av att många svenskar tror att Sverigedemokraterna och enstaka nazister utgör det enda rasistiska hotet i vårt land. I själva verket är rasismen närvarande överallt i vardagen; på skolor, arbetsplatser och i bostadsområden. Först när vi blir medvetna om vår egen position i samhället och hur vi själva bidrar till att upprätthålla rasistiska maktstrukturer, kan vi bidra till att på allvar bekämpa rasism och diskriminering.

Den som tillhör samhällsnormen (vit/heterosexuell/medelklass/man) har också förmånen att vara tämligen omedveten om sin egen privilegierade maktställning. Så länge samhället och dess värderingar är anpassade efter den grupp jag själv tillhör, måste jag anstränga mig desto mer för att söka förstå och sätta mig in i minoriteters erfarenheter och livssituation. Därför tillkommer ett särskilt stort ansvar att visa lyhördhet och ödmjukhet inför andra gruppers villkor Med stor makt tillkommer också stort ansvar, som ”Spider Man” uttrycker det.

I have the privilege of being totally unaware of my own privilege

Tyvärr reagerar många instinktivt defensivt när frågor om deras egen medverkan till rasistiska och diskriminerande strukturer dyker upp. Vi har alltid lättare att förlägga problemet hos någon annan än oss själva. Den som avslöjar och ifrågasätter vardagsrasism bemöts därför inte sällan av en störtflod av defensiva och upprörda motangrepp.

Nedanstående kommentarer till en nidbild som lades upp på Instagram häromdagen belyser flera av de metoder som återkommande används när människor väljer att gå i försvar istället för att ta till sig av kritiken.

”Jag hade inte för avsikt att uttrycka mig rasistiskt och därför finns det inget problem med att jag gjorde det!” Ofta bygger vardagsrasism på omedvetna fördomar. En ond avsikt är inte avgörande för att särbehandlingen ska få negativa konsekvenser för den drabbade.

”Det här är bara humor – man kan skämta om allt!” Humor och rasism är inte varandras motsatser. Tvärtom utgör den politiska satiren en viktig faktor i spridandet av åsikter och värderingar. Humor med rasistiska inslag sprider rasistiska värderingar, helt enkelt.

”Jag tycker inte att det här är rasistiskt!” Det är inte automatiskt upp till den privilegierade gruppen att avgöra vad som är rasistiskt och inte. Endast genom att lyssna till andras erfarenheter kan den som själv inte drabbas av vardagsrasismen skapa sig en förståelse för dess uttryck och konsekvenser.

white-privilege

”Snart får man inte säga någonting alls i det här landet!” Det handlar inte om rätten att yttra sig, utan om att ta ansvar för konsekvenserna av sina yttranden. Den som uttrycker sig rasisiskt bidrar till förtryck och diskriminering.

”Jag känner en same som inte tar illa upp av det här skämtet – alltså är det inte problematiskt!” Rasistiska stereotyper handlar om maktutövning. De uttrycker den ”normales” rätt att definiera ”den andre” som annorlunda, exotisk och ibland mindre värd. Att enstaka individer inte tar illa upp av en nidbild eliminerar inte problemet. Anekdotisk bevisföring är inte ett giltigt argument i någon debatt.

”När du utpekar mig som vit heterosexuell man gör du dig skyldig till en förminskande generalisering!” Att belysa att en person har privilegier baserade på sin vithet eller könstillhörighet är inte samma sak som att påstå att alla människor som tillhör en viss grupp har samma egenskaper. Även vita heterosexuella cismän kan lära sig att tänka normkritiskt och visa lyhördhet för andra gruppers erfarenheter.

”Jag känner mig kränkt av att bli utpekad som rasist!” Om en person råkar ge uttryck för en rasistisk fördom eller stereotyp baserat på omedvetenhet och okunskap, innebär detta inte automatiskt att hen är rasist. Om samma person framhärdar sin rätt att uttrycka sig rasistiskt efter att ha blivit upplyst om det rasistiska innehållet, blir situationen en annan. Den som inte vill stämplas som rasist bör vara beredd att ändra sitt beteende. Den som medvetet uttrycker sig rasistiskt uppfattas nämligen av omgivningen som – rasist.

grapoluponape instagram

I en kommentar till en annan bild refererar grapoluponape till ovanstående diskussion som ”hatet från unibrowmaffian”:

higge79-instagram

Istället för att ta bort nidbilden laddar grapoluponape upp en ny bild ett par dagar senare, och häcklandet fortsätter även i det kommentarsfältet:

grapoluponape-klyftor-instagram

Uppdatering:

Jag medverkar i ett kort inslag i det samiskspråkiga nyhetsprogrammet Ođđasat om samefientliga kommentarer på internet:

Relaterat:

Några tankar om #maktordning

Från enfald till mångfald

Vad är problemet med etniska stereotyper som ”romskt utseende”?

Är vi redo för en antirasism som kräver lika villkor för alla?

ica-ladan
I fredags meddelade en liten ICA-butik i Kaxås utanför Krokom på sin facebooksida att de ”träffa[t] på de första syrianerna i butiken” och ”fått förfrågningar på saker vi aldrig haft i sortimentet”. Inlägget snappades upp på Twitter igår kväll av bl a studentprästen Kent Wisti, som startade en kampanj för att uppmärksamma den glada tilldragelsen:

Bakgrund

Bakgrunden till inlägget är att Krokoms kommun beslutat att ta emot 89 flyktingar, de flesta från Syrien. ”Det är inga analfabeter, många har en ganska bra utbildning och en del är högskoleutbildade. Och barnen har gått i skola. Det är en enklare grupp att integrera”, säger Irma Flygt(!), tillförordnad operativ chef på Migrationsverket i en intervju med Länstidningen i november.

Till en början hänvisades de nyanlända flyktingarna till enkla campingstugor, men i början av december fick de flytta till vinterbonade stugor och lägenheter. I samband med detta intervjuade SVT:s regionala nyhetsprogram lokalbefolkningen:

Speaker: Tomma lägenheter finns det gott om här i centrala Änge, och det är främst här som Migrationsverket har fixat de nya lägenheterna till barnfamiljerna från Syrien. Och bemötandet verkar vara positivt från dem som bor här i Änge:

Äldre dam nr 1: Jaaaha, för mig får de så gärna komma så… Det har jag absolut inget emot… Nu bor ju jag inte i Änge, visserligen, men… nej, jag tycker nog att vi ska hjälpa till… om vi har möjlighet.

Speaker: Vad tycker du om att det kommer familjer från Syrien och bor här?

Äldre dam nr 2: Ja, he he… asså för mig är det alldeles självklart… Vi har både plats och vi har… bostäder… vi har alla möjligheter.

Alla är dock inte lika positiva till flyktingmottagningen. Sverigedemokraten Ronny Karlsson kräver att de politiker som vill ta emot flyktingar ska låta flyktingarna bo hemma hos dem. I sitt första inlägg för året konstaterar han att 2013 börjar inte bra!.

Tidigare i höst framkom uppgifter som pekade på att chefen för Krokoms boende för ensamkommande flyktingbarn förmedlade barnen som svart arbetskraft,I den utredning kommunen gjorde hittades inga bevis för att så skett, även om skarp kritik riktades mot bristande rutiner.

Allt detta utgör naturligtvis bakgrund till ICA-handlarens facebookinlägg. Det är uppenbart att han med de godaste av avsikter ville ta tydlig ställning för de nyanlända flyktingarna samma vecka som de anlände till Kaxås. Ändå menar jag att det finns anledning att fundera över hur denna kampanj bidrar till att cementera uppfattningar om flyktingarna som annorlunda och exotiska.

ica-ladan-facebook-1ica-ladan-facebook-2

Vad är problemet?

Genom att återkommande referera till de nyinflyttade kaxåsborna som ”syrianerna” och på ett onödigt exotifierande sätt presentera deras önskemål om sesampasta, sötpotatis och halal-kött bidrar den välvillige ICA-handlaren till att förstärka bilden av flyktingarna som främmande.

Att han sätter upp en lapp i affären (visserligen textad på svenska) för att välkomna dem är en sak. Att han sedan lägger ut den på Facebook med tillägget ”…igår fick vi träffa på de första syrianerna i butiken. Vi vet med säkerhet att det flyttat in familjer både i Änge och här i Kaxås…” är en annan.

Här är det uppenbarligen inte flyktingfamiljerna som tilltalas. Det verkar snarare vara den övriga kundkretsen som skall meddelas att ”nu har de minsann kommit och ICA-handlaren tänker anpassa sortimentet efter deras önskemål”.

Kanske hade handlaren kunnat tänka ett varv till och tona ner just de bitarna som utmålar syrierna som exotiska. Det hade ju varit möjligt att skriva något i stil med att ”som ett gensvar på våra kunders nya önskemål utökar vi vårt sortiment med följande produkter”. Nu blir facebookinläggen istället ett statement, där ICA-handlaren tar ställning för flyktingmottagandet på ett sätt som reproducerar föreställningar om syriernas främlingsskap. Det det jag tycker det blir problematiskt.

Är det här verkligen något att haka upp sig på?

Det är inte ICA-handlarens tafatta försök att ta emot de syriska familjerna med öppna armar som förvånar mej. Jag har själv otaliga gånger mötts av välmenande intresse för mitt ”ursprung” och min ”bakgrund” och fått frågor i stilen ”trivs du bra här i Sverige?”, trots att jag är född på Sundsvalls BB och aldrig har varit bosatt i något annat land. Desto större är min förvåning över det genomslag som denna historia fick på Facebook och Twitter.

Har vi i Sverige 2013 inte kommit längre än att taffligt försök från en ICA-handlare, som i sig reproducerar exotifierande stereotyper, ses som veckans antirasistiska statement? Vad vill alla dessa twittrare och facebook-kommentatorer uppnå med sina lovprisningar? Anser de att denna händelse har en rikstäckande betydelse för svenskars syn på immigranter, önskar de belöna ICA-handlarens modiga ställningstagande, eller är de ute efter att stärka sin egen position som antirasister?

Oavsett vilket, önskar jag mej mer än så av svensk antirasism.

Vi behöver inte dela upp oss i ‘vi och dom’. Ett första steg i det är att acceptera att ‘dom’ kommer hit. skriver den antirasistiska opinionsbildaren och nätaktivisten Anny Berglin, och självklart håller jag med henne. Men jag har svårt att nöja mig med det. Att folk flyttar till Sverige av olika skäl har vi haft åtskilliga decennier på oss att vänja oss vid. Dessutom blir svenska folket alltmer positivt inställda till invandringen, den rasistiska propagandan till trots, vilket är trevligt eftersom globaliseringen och människors rörlighet över nationsgränserna är ett fenomen på stark tillväxt.

Den stora utmaningen, som jag ser det, är att förstå och acceptera konsekvenserna av att vi som lever i Sverige ska göra det på så jämlika villkor som möjligt, oavsett rastillhörighet och oavsett när vi eller våra äldre släktingar satte sin fot på den här delen av klotet. Det kan till en början låta självklart, men visar sig snabbt innebära en del praktiska och tankemässiga utmaningar.

Antirasism handlar, precis som feminism, om att utmana och bryta ner makthierarkier. Det är inte något hemtrevligt myspysprojekt där vi slätar över ojämlikheter och fördomar och sjunger ”We shall overcome” tillsammans.

I en debattartikel om Stina Wirséns ”Lilla hjärtat” satte film- och medievetaren Ylva Habel fingret på saken:

När etniska stereotyper debatteras i Sverige är utgångspunkten alltid att vita, självutnämnda antirasister ska trivas.

Liten Skär själv är ett i raden av emblematiska exempel på en vit, självutnämnd antirasism, som istället för att med engagemang ta sig an uppgiften att göra något för de marginaliserade, placerar sig själv centrum.

Istället för att placera sig själva i centrum, bör antirasister vinnlägga sig om att synliggöra maktstrukturer och problematisera sin egen position i desamma. Min könstillhörighet ger mej många privilegier. Omgivningen lyssnar, bereder mig utrymme och tar mina åsikter på större allvar därför att de uppfattar mig som man. Det är en maktposition jag inte kan välja eller välja bort, men jag kan välja att bli medveten om den och dess konsekvenser.

Vithet utgör en osynlig norm som tillskriver vita människor privilegier framför icke-vita på ett liknande sätt som män tillskrivs privilegier till följd av vår könstillhörighet. Den som på allvar vill bidra till att bekämpa dessa maktordningar måste göra sig medveten om hierarkiernas existens och se sitt eget bidrag till att upprätthålla dem.

Så här pedagogiskt förklarar det antirasistiska projektet ”Ung och dum” vithetsnormen:

Vilken etnicitet har svenskar egentligen?

Marika Carlsson - "En negers uppväxt"

Häromdagen inledde Emanuel Karlsten en intressant diskussion om begreppet ”etniska svenskar”; ni vet den där grodan som statsminister Reinfeldt kläckte ur sig förra sommaren och som väckte kritik från alla håll och kanter utom – naturligtvis – Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna?

Frågan gäller huruvida begreppet ”etniska svenskar” är problematiskt i sig, eller om det främst är sättet Reinfeldt använde det på som bör kritiseras.

Vad är etnicitet för något?

Etnicitetsbegreppet debatteras och utvecklas ständigt och har över tid tillskrivits nya och kompletterande innebörder. Avsikten har från början varit att röra sig bort från tidigare etnocentriska beskrivningar av ”stammar” och ”folkslag” med homogena, beständiga och av naturen givna egenskaper. Inte minst utgör övergången från ett essentialistiskt till ett konstruktivistiskt perspektiv på etnicitet en viktig milstolpe i denna utveckling.

”Medan begreppet essentialism framställer etnicitet som någonting bestående som man mer eller mindre föds med eller föds i (en slags färdig produkt) är det enligt konstruktivismen något som skapas och omskapas i socialt liv, någonting som byggs och konstrueras beroende på möten och omständigheter.”
Wikipedia: Socialkonstruktivism

Ur ett socialkonstruktivistiskt perspektiv beskriver kategorier som kön, ras och etnicitet snarare hur vi uppfattar och förhåller oss till varandra, än vilka grundläggande egenskaper vi har. Nutidens antropologer har lämnat synen på etnicitet som något medfött, statiskt och oföränderligt bakom sig och talar istället ofta om etnicitet som en aspekt av relationen mellan en minoritetsgrupp och samhällsmajoriteten. Med detta synsätt blir det särskilt vanskligt att tala om majoritetsbefolkningens etnicitet.

Så här skriver Nordiska muséet om etnicitet på sin webbplats om nationella minoriteter:

Etnicitet används idag för att beskriva tillhörighet till en grupp som definierar sig som skild från andra vad gäller ursprung och kultur. Ursprung kan syfta på släktskap, historia eller geografisk härkomst

Här görs också skillnad på etnicitet och etnisk identitet:

Etnisk identitet betyder att en person menar sig tillhöra en folkgrupp och i större eller mindre utsträckning sympatiserar med dess kulturella normer och uttryck. Men den etniska tillhörigheten är sällan en persons enda identitet, lika lite som en språklig eller religiös. Andra saker som kan påverka är till exempel kön, klass, sexualitet, ålder och bostadsort.

Hur en person själv uppfattar sin etniska tillhörighet är alltså centralt för den etniska identiteten. Det handlar inte om att klistra etiketter på varandra, utan att beskriva olika gruppers relationer sinsemellan.

Hur och om en person uttrycker sin etniska identitet kan variera. Beroende på sammanhanget kan etnisk identitet vara något ointressant, viktigt eller farligt.

Här blir det särskilt spännande! Alla har tydligen inte samma behov av att formulera en etnisk identitet och kontexten avgör vilka konsekvenser denna identitetsbildning medför.

Maktperspektivet

Som jag ser det är maktperspektivet avgörande för att förstå konsekvenserna av etnisk identitetsbildning. Odlandet av en etnisk gemenskap kan både stärka personer i utsatta minoritetsgrupper och bidra till att reproducera stereotypa och diskriminerande fördomar om gruppen och dess medlemmar.

Kritiker av etnicitetsbegreppet, som författarna Qaisar Mahmood och Lena Andersson brukar skjuta in sig på essentialistiskt präglade idéer om etniska gruppers inneboende egenskaper. De för båda ett resonemang som går ut på att i konsekvensens namn avskaffa etniciteten som identitetsbärare och därigenom komma till rätta med stereotypisering och diskriminering.

Jag tror att det kan vara att gå lite väl långt. Den etniska identiteten fyller olika funktioner för olika grupper, beroende på deras status i samhället. För en utsatt minoritet kan etnicitetsbegreppet användas som verktyg för att synliggöra och beskriva gruppens relation till majoriteten. Människor som dagligen diskrimineras och underordnas i samhället kan finna stöd och driva krav på lika möjligheter inom ramen för en etnisk grupptillhörighet.

Men om samer, kurder och romer får odla sin gemenskap måste väl också ”riktiga svenskar” få göra det, kanske någon tänker?

Här måste vi ställa oss frågan vem som gynnas av en ”etnisk svensk” identitet, en som exkluderar alla som inte har ”svenskt påbrå” sedan (hur många?) generationer tillbaka, och därtill inte anses dela ”svenska värderingar och traditioner” etc.

I en debatt med Jimmie Åkesson 2010 uttryckte statsministern följande kritik mot Sverigedemokraternas strävan att definiera vilka som är ”svenskar” och inte:

”Det blir så väldigt många som känner sig svenska som helt plötsligt får höra att de inte är det. Det blir märkligt om man försöker definiera det”

Vem har behov av en etnisk identitet med etiketten ”svensk”? Vad är det för gruppgemenskap som behöver stärkas genom införandet av begreppet ”etnisk svensk”? Vilken maktrelation är denna etnicitet tänkt att synliggöra? Vilka konsekvenser får den för de svenskar som inte platsar?

Alla etniska grupperingar verkar exkluderande. Om gruppen består av en privilegierad majoritet leder exkluderingen också till ojämlikhet, diskriminering och utanförskap. Onödiga barriärer skapas som utestänger många grupper från den svenska gemenskapen.

Idéer om blodsband och geografisk koncentration som avgränsningar för gemenskap leder ofrånkomligen till ökad segregation och spelar det kulturrasistiska projektet att ”Bevara Sverige svenskt” i händerna. Idén om ett ursprungsfolk som genom generationer varit bärare av hemlandets kultur och särart springer ur den nationalromantiska blod och jord-tanken som kom att bidra till den ideologiska basen för nazitysklands folkmord.

I de fall man önskar beskriva de privilegierade svenskarnas överordnade maktrelation till minoritetsgrupper kommer man hyfsat långt med kategorierna ”vit”, ”heterosexuell”, ”medelklass” och ”man”.

Flickr: venstredk
Vem är egentligen ”etnisk svensk”?

Vi får snabbt problem när vi ska försöka definiera ”svensk etnicitet”. Hur många generationer av inrikes födda förfäder måste en person ha bakom sig för att uppfattas som ”etnisk svensk”? Samerna utgör Sveriges urfolk – innebär det att de automatiskt räknas som ”etniska svenskar”? Vilka räknas som samer, förresten? Inte ens en relativt sammanhållen minoritet som just samerna låter sig enkelt avgränsas. Hur är det tänkt att gränsdragningen mellan ”etniska svenskar” och ”icke-etniska(?) svenskar” ska genomföras?

Som alternativ till den splittrande uppdelningen i olika etniska identiteter förespråkar Qaisar Mahmood en svensk nationell gemenskap, öppen för alla som önskar vara med och utforma den.

Det är därför hög tid att vi en gång för alla förpassar det essentialistiska tankesättet till den historiska soptippen, och i stället bejakar framväxten av en nationalism som förenar alla i samhället, oavsett om man hälsar på varandra genom att skaka hand eller genom att lägga handen på hjärtat. Det första steget är att ifrågasätta etniska gemenskaper, som alla bygger på idéer om arv, blod, gemensam historia och synen på kultur som något statiskt och homogent.

Ur ett antirasistiskt perspektiv ter det sig betydligt mer fruktbart att arbeta för en öppen, inkluderande och dynamisk nationell gemenskap av svenskar med olika etniciteter och hudfärger, än att söka definiera vem som är ”etnisk svensk” och inte.

Svaret på frågan vilken etnicitet svenskar egentligen har är ”alla möjliga” eller ”ingen särskild”. För somliga är den etniska grupptillhörigheten viktig i kampen för minoriteters likaberättigande. För andra finns det små eller inga vinster med att odla en etnisk identitet.

Uppdatering:

Via Twitter gjorde @EnokAnnan mig uppmärksam på att Reinfeldt faktiskt blivit en aning felciterad. Nyhetsguiden i P3 gjorde sitt bästa för att reda ut begreppen:

Det korrekta citatet lyder ”Om vi tittar på etniskt födda svenskar mitt i livet, har vi mycket låg arbetslöshet…”

Det är alltså inte självklart att Reinfeldt anammat SD:s vokabulär. Det kan också röra sig om en ren felsägning.

Språkrådet säger:

”Etnisk svensk har dykt upp på senare tid som motsatsord till person med invandrarbakgrund. I båda fallen kan man fråga sig hur långt tillbaka i tiden man ska gå. Det är alltid svårt och känsligt att kategorisera folk på det sättet.”

Så här uttalar sig Anders Neergaard (AN), docent i sociologi vid Linköpings universitet apropå begreppet ”etnisk svensk” när Sveriges radio (SR) intervjuar honom:

SR: Vad menar man när man säger ”etnisk svensk”?

AR: Det beror på vilket sätt man själv förstår etnicitet. Den klassiska förståelsen av etnicitet är etnicitet som en kärnegenskap, nån kvalitet inom en grupp människor…

SR: Och den andra definitionen…

AN: …handlar om att etnicitet är någonting som vi tillsammans tillskriver varandra…

SR: Tycker du att det går att definiera ordet ”etnisk svensk”?

AN: Nej, jag tror inte att vi kan definiera det på ett sådant sätt så att vi alla är överens om det, men jag tror att många av oss kan definiera ”etnisk svensk”, men det är vissa människor som har makt som kan få den betydelsen att gälla i olika sammanhang.”

Vad betyder det att Sveriges största tidningsredaktioner är kritvita?

Igår publicerade Expressens chefredaktör Thomas Mattsson en bild på alla nyanställda journalister på Expressen under 2011 och 2012. Så här ser de ut:

Expressens nyrekryteringar 2011-2012

Trots devisen ”Vi gillar olika”, visar den här bilden från januari 2011 att inte heller hos Aftonbladet blomstrar den etniska mångfalden:

Aftonbladets redaktion 2011-01-08

Det framgår med all önskvärd tydlighet att en förkrossande majoritet av medarbetarna utgörs av vita män. Uppenbarligen behöver både Aftonbladet och Expressen ta hjälp av Rättviseförmedlingen i sitt rekryteringsarbete.

Hur påverkas journalistiken av denna snedrekrytering?

Så här resonerade Ulrika Dahl, docent i genusvetenskap och Lawen Mohtadi, journalist och f.d. chefredaktör i samband med Tankeverkets panelsamtal om kulturens vita hegemoni, med utgångspunkt i årets debatter kring rasistiska stereotyper i populärkulturen, som t ex Stina Wirséns ”Lilla hjärtat”:

och med anledning av Dagens Nyheters artikelserie där bl. a. Björn Wiman, Sverker Lenas och Jonas Thente turats om att avfärda kritiken mot ”Lilla hjärtat”:

Diskussionen om kvällstidningarnas kritvita redaktioner pågår för fullt på Flashback:

Mattsson visar upp alla nyanställningar på Expressen under 2011-2012 och inte en enda av dem är invandrare. Inte en enda!! - De ser alla ut som typiska Södermalmare och väldrillade åsiktskloner. Det är även en stark övervikt på män. Mattsson vill inte lägga ut några bilder på alla som gått eller fått sparken på Expressen under 2011-2012. Mattsson måste vara hyckleriets mästare och låtsats som om det går bra för Expressen. Aftonbladet och Expressen tycks tävla om vem som har vitast arbetsplats.

Kolla in bilden själva. – Kan det bli mer ”järnrör” på en arbetsplats? Hur långt kan innerstads-hycklarna gå?

inlägg av signaturen ”Kulturmarxist” 2012-12-18

Uppdatering:

Intrycket att det främsta syftet med Aftonbladets ”Vi gillar olika”-kampanj är att lyfta fram vita människors förträfflighet, snarare än att ge utrymme för en mångfald av röster, förstärks av att samtliga som kommer till tals på kampanjsidan är – vita:

sa-tycker-nagra-som-gillar-olika

När skapades pepparkaksgruppen egentligen?

pepparkaksgruppen

I lördags publicerade Nerikes Allehanda en artikel om 10-årige Mio som enligt uppgift ska ha nekats att klä ut sig till pepparkaksgubbe vid skolans luciatåg. Artikeln fick snabbt spridning och orsakade en storm på Facebook och Twitter liknande den runt Tintin-albumen tidigare i höst.

Journalisten Maria Robsahm uppmärksammade i en debattartikel det något märkliga förhållandet att facebooksidan ”Jag säger väl för fan pepparkaka om JAG VILL”, som snabbt fick tusentals ”gillningar” tycks ha skapats flera timmar innan artikeln om de förbjudna pepparkaksgubbarna publicerades på NA.se.

Stefan Bergmark länkade till Robsahms artikel på Twitter, vilket utmynnade i en diskussion om vilka slutsatser man kan dra av en tidsstämpel på Facebook. Enligt Nerikes Allehanda hade de mottagit motstridiga uppgifter om tidpunkten för facebooksidans tillkomst.

Den Sydney-baserade systemarkitekten Erik Ferrari föreslog att förvirringen delvis kan förklaras av att Facebook anpassar visningen av klockslag efter vilken tidzon användaren befinner sig i, eller rättare sagt vilken tidzon denne har angett i sin dator, telefon eller surfplatta. Kan förvirringen runt tidpunkten för sidans skapande härledas till felaktiga tidzonsinställningar?

Det enklaste sättet att ta reda på när en facebooksida har skapats är att skrolla längst ned till början av dess tidslinje. Där finns datum för sidans skapande angivet. Om man för muspekaren över datumet visas exakt klockslag:

pepparkaka-klockslag

Ett krux i sammanhanget är att det klockslag som visas beror på vilka tidzoninställningar datorn hade när man loggade in på Facebook. Det gäller alltså att kolla att dessa är korrekta:

mac-tidzon

Erik Ferrari tipsade om att i HTML-koden visas även den tidsstämpel som lagrats i databasen i formatet UNIX time, som anger antal sekunder som förflutit sedan 1 januari 1970.

pepparkaka-timestamp

Så här ser HTML-taggen som visar informationen ut:

<abbr title="den 8 december 2012 kl. 15:52" data-utime="1355010725">den 8 december</abbr>

Med hjälp av en konverterare kan vi översätta siffervärdet 1355010725 till den läsbara tidsstämpeln Sat, 08 Dec 2012 23:52:05 GMT vilket alltså motsvarar klockan 00:52 svensk tid! Kan det vara så att sidan i själva verket skapats klockan 00:52 natten mot söndag och alltså inte på lördag eftermiddag, som den synliga title-taggen anger?

Uppenbarligen har vi hittat en bugg hos Facebook. Tidsstämpeln i databasen borde rimligtvis överensstämma med det klockslag som visas för användaren. Här finns istället en tidsdifferens på 9 timmar mellan det klockslag som visas för användaren (15:52) och det som visas i UNIX-tidsstämpeln (00:52). Hur kan vi ta reda på vilken av uppgifterna som är den korrekta?

Låt oss undersöka om vi kan hitta samma tidsdifferens på fler ställen.

Den här länken till en Aftonbladet-artikel lades upp på facebooksidan någon gång under söndagen. Enligt det synliga klockslaget på tidslinjen skall detta ha skett klockan 12.47 svensk tid. Låt oss jämföra med tidsstämpeln:

<abbr title="den 9 december 2012 kl. 12:47" data-utime="1355086047">söndag</abbr>

När vi översätter tidsstämpeln 1355086047 till läsbart format får vi uppgiften Sun, 09 Dec 2012 20:47:27 GMT eller 21:47 svensk tid. Även här finns alltså en tidsdifferens på 9 timmar mellan det synliga klockslaget och tidsstämpeln.

Vad händer med tidsstämpeln om vi nu klickar på klockslaget, så att inlägget visas på en egen sida, istället för i tidslinjen?

Det synliga klockslaget är fortfarande söndag 12:47. Hur ser tidsstämpeln ut?

<abbr title="den 9 december 2012 kl. 12:47" data-utime="1355053647">söndag kl. 12:47</abbr>

Här har vi plötsligt en annan tidsstämpel, som när vi översätter den visar Sun, 09 Dec 2012 11:47:27 GMT eller 12:47 svensk tid, vilket överensstämmer med det synliga klockslaget!

Även kommentarerna till inlägget har utrustats med klockslag och tidsstämplar. Låt oss undersöka vad som gäller för den första kommentaren till inlägget ovan.

pepparkaka-kommentar

Här har Daniel Åzum Eriksson bidragit till debattens utveckling med ett djuplodande resonemang. Enligt det synliga klockslaget postades kommentaren klockan 16:20 i söndags. Låt oss jämföra med tidsstämpeln:

<abbr title="den 9 december 2012 kl. 16:20" data-utime="1355066420" class="livetimestamp" id=".reactRoot[189].[1][2][1]{comment454449257946266_4637485}.0.[1].0.[1].0.[1].[0].[0].0">söndag kl. 16:20</abbr>

Vi översätter tidsstämpeln 1355066420 i vanlig ordning till Sun, 09 Dec 2012 15:20:20 GMT eller 16:20 svensk tid (det vill säga samma som det synliga klockslaget). Här finns alltså ingen differens, men däremot stöd för teorin att inlägget postats 12:47 på söndag eftermiddag och inte 20:47 på söndag kväll.

Det verkar alltså som att det under helgen har funnits en bugg som gör att tidsstämplarna diffar med +9 timmar för inlägg som visas på sidans tidslinje. Samma fenomen visar sig på det här inlägget som jag delade klockan 21:15 i söndags kväll på min privata tidslinje. På inläggets sida stämmer tidsstämpeln med det visade klockslaget, men på min tidslinje är tidsstämpeln 1355116528 eller Mon, 10 Dec 2012 05:15:28 (06:15 måndag morgon svensk tid).

Kolla gärna tidsstämplarna för de inlägg du själv gjorde i helgen på din tidslinje med hjälp av UNIX-tidskonverteraren och se om de överensstämmer med de synliga klockslagen!

Ett sista exempel: Det här inlägget på facebooksidan Vita Kränkta Män uppvisar samma differens mellan tidsstämpel och visat klockslag, men bara på tidslinjen. Att det visade klockslaget är det korrekta stöds också av att den första kommentaren verkar ha postats direkt efter inlägget.

Felet går inte att återupprepa. Jag har testat att skapa nya sidor och lägga upp länkar på dem och klockslag och tidsstämplar visas utan differenser. Det verkar alltså som att detta är en bugg som har åtgärdats av Facebook någon gång efter helgen.

Slutsats

Trots att det tycks råda viss förvirring kring Facebooks system för tidsangivelser, tyder det mesta på att klockslaget som visas för skapandet av sidan  ”Jag säger väl för fan pepparkaka om JAG VILL” är det korrekta. Sidan skapades alltså, precis som Maria Robsahm anger, 15:52 på lördag eftermiddag, sex timmar innan den första artikeln i ämnet publicerats på NA.se.

Uppdatering:

Ärendet tog en ny och spännande vändning nyligen, när Andreas Häggström twittrade ut den här bilden.

20121212-203757.jpg

Det finns alltså anledning att gräva vidare. :)

Uppdatering 2:

Det Andreas påpekar är att uppgiften om när sidan skapades återfinns på ytterligare ett ställe, nämligen under rubriken ”Aktiviteter”.

pepparkaka-aktiviteter

Här har vi ännu ett synligt klockslag och en UNIX-tidsstämpel som inte överensstämmer med varandra:

<abbr title="den 9 december 2012 kl. 00:52" data-utime="1355043125">söndag</abbr>

Tidsstämpeln 1355043125 motsvarar Sun, 09 Dec 2012 08:52:05 GMT eller 09:52 svensk tid! Här uppträder alltså samma fenomen som jag beskrivit ovan, med en diff på +9 timmar mellan det synliga klockslaget och UNIX-tidsstämpeln.

Det som förbryllar är att tiderna under ”Aktiviteter” skiljer sig från dem lägst ned på sidan under rubriken ”Gick med i Facebook”. Att sidans skapare nu berättar att man drabbats av en bugg är kanske inget bevis, men ändå ett tecken på att så verkligen är fallet.

Tydligt är att något gått snett vid överföringen av tidskoder mellan Facebooks olika servrar. Den som är kunnig i webbutveckling och databaskluster är mer än välkommen att försöka förklara fenomenet i kommentarsfältet här nedan!

När Dagens Nyheter och SVT överträffas av Daily Mail

Luo Baogens hus i Xiazhangyang

Vägarbetare blir tydligen ”bilister” när Dagens Nyheter återberättar artiklar från Daily Mail. Hur ska man annars förklara förekomsten av trafik på en motorväg som ”öppnas inom kort för trafik”?

"Bilisterna som kör förbi utanför på vägen"

Frånvaron av nämnda bilister framgår om möjligt ännu tydligare av bilden ovan. Ändå väljer DN att återge denna formulering i två separata artiklar. Den första artikeln tycks dessutom inledningsvis ha haft bilisterna i rubriken, vilket framgår av sidans webbadress (URL).

Kan artikelförfattaren ha missuppfattat trafiksituationen eller tyckte han bara, i god kvällstidningsanda, att det lät bra med bilister som tvingas väja för ett hus och ett äldre par vars besök i närbutiken utvecklats till ”ett mindre äventyr”?

Istället för dessa fantasier hade DN kunnat kosta på sig några rader om att ägaren Luo Baogen först vägrat sälja huset för 220 000 yuan (ca 220 000 kr), eftersom pengarna inte på långa vägar skulle räcka till att bygga ett nytt hus annorstädes. Till slut blev påtryckningarna för svåra och han accepterade en ersättning på 260 000 yuan. Det rivna huset hade kostat honom 600 000 yuan att uppföra.

Luo Baogen och hans familj är långtifrån ensamma om att tvingas lämna hus och hem till förmån för motorvägar, kontor och fabriker. Inte sällan utsätts motvilliga husägare för drastiska påtryckningar, som kan innebära att el, vatten och avlopp stängs av, eller till och med handgripliga försök att riva huset mot deras vilja, vilket är olagligt.

Allt detta redovisar Daily Mail på ett sakligt och uttömmande sätt. Är DN-redaktionen måhända ängsliga att deras läsekrets inte skulle mäkta med en dylik kontextualisering av berättelsen om Luo Baogen?

När SVT Nyheter ger sin version av historien i två artiklar med de putslustiga rubrikerna ”Vi flytt int” och ”Väg-rare gav upp” fantiseras det om ”buller” (från en ödslig motorväg?) och ”livsfara”, samt ”eventuella barnfamiljer”, trots att huset endast beboddes av Luo Baogen och hans fru, ett äldre par i 70-årsåldern. Artikelförfattaren tycker att historien är ”lite gullig”.

Skärmavbild 2012-12-01 kl. 20.20.59

Vad säger det om medieutvecklingen när två av Sveriges främsta nyhetsmedier väljer detta ytliga och osakliga manér? Kanske har det blivit dags att följa Horace Engdahls rekommendation att övergå till att läsa tyska dagstidningar istället?

Engdahl anser den intellektuella debatten undanstädad till små hörn och att underhållningen brett ut sig över hela medialandskapet. Han jämför svenska tidningar med tyska, som han anser skriver för ”vuxna utan featureartiklar eller larv”.

De tyska är enligt Engdahl dessutom skrivna av kunniga personer; ”Tyska tidningar är mer armerade med klassisk lärdom”.

Resume.se 2011-11-07

Har Aftonbladet täckning för påståendet att Loreen har varit ett svin?

 

Dagens toppnyhet från Aftonbladet är att artisten Loreen plötsligt tar bladet från munnen för att berätta som ”sin mörka hemlighet”. Hon har varit ett svin, enligt citatet på löpsedeln.

En löpsedels främsta syfte är som bekant att locka till köp av tidningen. Så här förklarar Wikipedia saken:

Svenska tidningars lösnummerförsäljning är delvis beroende av löpsedlar som lockar till köp. Följaktligen är det framför allt kvällstidningar, som ExpressenKvällsposten och Aftonbladet, som är beroende av löpsedlar, eftersom dessa inte har prenumeranter. Kvällstidningarna kritiseras ofta för att löpsedlarnas rubriker är osakliga och sensationslystna (se vidare pressetik).

Pressetiken kan alltså vara i farozonen när löpsedelsredaktörerna är i farten. Men visst är vi nyfikna att få höra vilka snaskigheter Loreen avslöjar i biktbåset? I det övre högra hörnet på tidningens framsida, ettan, utlovas ett EXKLUSIVT uttalande från stjärnan.

Låt oss ta hjälp av Nationalencyklopedin för att förklara innebörden av begreppet ”exklusiv”:

 exklusiv, tillgänglig endast för ett fåtal (utvalda); ensam i sitt slag; högklassig och mycket elegant; kräsen.

Nyheten om Loreens svinerier i det förflutna har ju genom publicering kommit till allmänhetens kännedom, så vi får anta att det fåtal utvalda som avses i det här fallet utgörs av Aftonbladets nöjesredaktion? Den som slantar upp utlovas alltså en högklassig och mycket elegant redogörelse av Loreens bekännelser i en berättelse som Aftonbladet är ensamma om att förmedla till den nyfikna läsekretsen.

Ibland måste profiten stå tillbaka för allmänintresset, vilket blir tydligt när Aftonbladet generöst väljer att publicera dagens toppnyhet öppet för alla på sin webbplats, istället för att låsa in den bakom den plusmärkta betalväggen. Löpsedelns knorrförsedda citat är hämtat från den avslutande delen av artikeln:

Jag har kontrollerat pappersupplagan och den innehåller en genomgående likalydande artikel. Anser Aftonbladet härmed uppdraget vara slutfört, att leverera det utlovade ”uttalandet” från Loreen om hennes ”mörka hemlighet” som hon så länge har burit inom sig? Är detta valutan den stackars papperstidningsläsande pensionären får för sin investering i en ”exklusiv” inblick i Loreens förflutna? Låt oss sammanfatta vad som framkommer i artikeln:

Loreen har varit ett svin i relationer. Denna uppgift utgör något av en rubricering i sammanhanget. Dessa svinerier har haft följande ingredienser:

  • Loreen har inte alltid varit ”superschysst”
  • Loreen har gjort felprioriteringar

 

Inga tecken tyder på att Loreens knapphändiga ”uttalande” döljer eskapader i Thorsten Flinck, Mikael Persbrandt eller Ola Rapaces anda. Med en sådan urvattning av begreppet ”svin” riskerar till och med självaste Mumin-Mark, Mat-Tina och Björne att föras till slakt. Hur gick det egentligen till när Aftonbladets redaktion kom fram till att dessa triviala uppgifter har tillräckligt stort allmänintresse och nyhetsvärde för att hamna på löpet?

Antingen misslyckades Aftonbladet att förmå Loreen att klämma fram den utlovade hemligheten om de påstådda svinerierna, eller så har man svårt att se skillnad på en röv som Stig Larsson och en tilltänkt skinka som Babe, den modiga lilla grisen.

Om det hade varit min uppgift att skapa hittepå-journalistik genom att koka en extremt tunn men mustigt doftande soppa på ett lösryckt citat, hade jag valt en annan del av intervjun:

Relaterat:  Även sångerskan Jessica Simpson har blivit utsatt för märkliga vantolkningar i Aftonbladet i samband med ”svinerier”.